Bakgrunden till attacken i Westgate mall Nairobi

Enligt Kenyanska myndigheter har inhemska trupper nu kontroll över alla våningsplan och all överlevande gisslan skall vara evakuerad. Fortfarande hörs enligt Al-Jazeera skottlossning från enstaka attentatsmän som fortfarande, efter tre dygn, håller ut. Rapporterna om antalet döda civilpersoner skiftar och måste betraktas som mycket osäkra. Det förekommer siffror från allt mellan 62 till 69 personer. Dessutom står det utom allt tvivel att denna siffra kommer att stiga kraftigt när väl lokalerna genomsöks på riktigt.

SVT rapporterar om att lokalerna dessutom kan vara minerade, vilket försvårar operationerna avsevärt. Enligt uppgifter skall allt mellan 3 till 9 terrorister ha stupat i striderna. Kenyanska myndigheter har rapporterat att även israeliska, amerikanska och engelska elitstyrkor deltagit i operationerna. Vi måste dock kritisera SVT som hade Johan Ripås på plats i Nairobi. Under hela eftermiddagen i måndags, när alla trodde att en upplösning av terrordådet var förestående, så syntes inte Ripås till alls i SVT:s live-sändning. Detta medan Al-Jazeera sände intervjuer, analyser och direktreportage hela tiden.    


Även terrorgruppen har förvånansvärt många deltagare utanför Afrika. Enligt mycket osäkra uppgifter från Al-Jazeera skall terrorgruppen innehålla deltagare från Sverige, Storbritannien, Frankrike och framförallt från USA. Den påtagligt internationella sammansättningen av terrorstyrkan har förvånat terroristexperter från bl.a. Sverige. Detta indikerar att det inte bara är Al-Shabab (Al-Shabaab) som är inblandad utan även Al-Queda (terroristexperten Ahmed Rashids stavning). Denna misstanke bekräftades av Al-Jazeera som helt frankt intervjuade en befälhavare i Al-Shabab, nämligen Abu Omar. Omar inte bara erkände ett samarbete mellan Al-Shabab och Al-Queda, han sade i intervjun att Al-Shabab tar direkta order av Al-Queda.
Tillgången på ammunition för terroristerna har också indikerat att hela aktionen varit mycket välplanerad. De måste helt enkelt ha placerat ut ammunition redan i förväg för att kunna strida i tre dagar.

Bakgrunden till denna mycket tragiska aktion är att Kenya för att par år sedan gick in i Somalia för att bekämpa Al-Shabab. Under striderna med kenyanska styrkor förlorade Al-Shabab kontrollen över hamnstaden Kismayo. Denna stad spelade en huvudroll för Al-Shababs ekonomi då en stor del av Somalias träkolsexport skedde härifrån. Al-Shabab förlorade alltså både sin huvudsakliga inkomstkälla samt kontrollen över stora landområden. Företrädare för Al-Shabab svor att hämnas för denna inblandning av Kenya med ett angrepp på kenyansk mark. Det är dessutom troligt att hela rörelsen radikaliserades efter förlusten mot den kenyanska armen.

Från början var Al-Shabab huvudsakligen en nationalistisk rörelse med muslimska förtecken. Rörelsen ville ena landet och bekämpa enskilda krigsherrar som slet sönder landet och terroriserade befolkningen. Al-shabab uppstod som ett svar på det kaos som rådde i landet och man kan inte säga att det var en alltigenom destruktiv rörelse. Efter att rörelsen radikaliserats har enligt Al-Jazeera de mer nationalistiska elementen i rörelsen gått över till regeringssidan.

Det är svårt att spekulera i vad Al-Shabab och Al-Queda tror sig kunna uppnå med attacken mot Westgate mall, förutom ren hämnd för 2 år gamla oförrätter. Medial uppmärksamhet i sig är meningslös om den inte uppfyller ett syfte. Enda skönjbara syftet skulle då vara att sprida skräck bland civilbefolkningen i Kenya och kanske i övriga Afrika. Det är i dag svårt att se vad organisationerna vinner på det. Snarare så ansluter sig fler länder, både i väst och annorstädes, för att bekämpa organisationerna efter denna blodiga attack. Inte heller har det skapats någon ”goodwill” för islam p.g.a. denna attack och mer moderata muslimska organisationer har all anledning att beklaga denna vansinnesattack.        


Jihad i Sverige

Boken Jihad av Magnus Sandelin är både en förfärande och tillfredställande läsning. Förfärande för de politiska missförhållanden som avslöjas i boken och tillfredställande för att Sandelin så uppenbart inte själv har några politiska intressen i de frågor han behandlar och inte kan beskyllas för att ha en agenda av att vilja vinkla verkligheten. Politisk vinkling av samhällsfenomen står tyvärr i motsatsförhållande till den objektiva sanningen alltför ofta. Sandelin håller sig såvitt det går att bedöma, hela tiden på det sakliga planet.

Sandelin skildrar i sin bok människor boende i Sverige som i huvudsak (men inte alltid) har rötter i främmande kulturer och som på olika sätt dras med i extrema rörelser med muslimsk inriktning. Det är för en betraktare mycket lätt att se gemensamma drag hos de unga män och några kvinnor som i det trygga Sverige radikaliserats och dragits med i en extrem islamistisk rörelse. Nästan alla har de haft det trassligt under uppväxten och ofta finns det något slags trauma med i bagaget, såsom föräldrar som har skiljt sig, dödats eller bara försvunnit. Problem i skolan med både lärare och kamrater, där det förekommit våldsinslag, är nästan den mest signifikanta gemensamma nämnaren. Därefter har en period av kriminalitet inträtt med både våld, rån och andra grövre lagbrott. Ungdomarna har sedan blivit häktade och kanske dömda, varefter de gradvis vänt sig till religionen för att få ett svar om mening och sammanhang i livet. Alternativt har religionen och radikaliseringen gjort sitt intåg efter en utlandsresa till ett muslimskt land. Föräldrarna (påfallande ofta singularis, föräldern) har märkt att deras barn plötsligt blivit lugn, skötsam, men oroande introvert.

De har också drivits i armarna på al- Shabaab av starka skuldkänslor, som värvarna för extremistorganisationerna skickligt spelar på och utnyttjar (omvittnas flera gånger i boken). Adepterna har matats med berättelser och filmer med hur deras muslimska bröder för en hård och obeveklig kamp i Afghanistan, Somalia och Irak, ofta innebärande svåra umbäranden och död [bl.a. PM från SÄPO, 2011-10-21 ur 0105-K079-11].

I själva verket fungerar västliga demokratier som baser för terrorverksamhet (eller hur man nu betecknar verksamheten) riktad mot de mer eller mindre legitima regeringar som de i Afghanistan, Somalia och Irak. Från en handbok skriven av Ayman al-Zawahiri upphittad i Brandbergens källarmoské uppfattas Sverige som en fristad för terrorism där man relativt ostört kan bedriva stödverksamhet för sin verksamhet. Organisationer som explicit har uttryckt detta är al-Qaida och GIA. En av de ledande ideologerna inom al-Qaida, Mus’ab al-Suri som regelbundet har besökt Sverige har i en självbiografi beskrivit hur de skandinaviska länderna fungerat som plattformar där man obehindrat kan sprida jihadistisk propaganda. Detta p.g.a. ländernas slappa säkerhetstjänster och möjligheterna för aktivisterna att utnyttja dessa länders välfärdssystem [Architekt of global Jihad, av Brynjar Lia, sid 107].

Slutsatsen att västliga demokratier med sina transfereringssystem och generösa asylpolitik i själva verket underlättar för terrorverksamhet, är mycket lätt att dra i beaktande av uppgifterna från Brynjar Lia. Terroristerna (eller jihadkrigarna, undertecknad tar inte ställning i denna fråga) får en fristad där de kan planera, bedriva värvningskampanjer och samtidigt försörja sig på respektive nations välfärdssystem. Sannolikt har de flesta av de aktuella nationernas säkerhetstjänster stramat upp sin verksamhet i dag, så även Sveriges SÄPO. Däremot har ingen uppstramning av asylpolitiken skett, åtminstone inte i Sverige.

Inställningen till värdlandet där ”jihadkrigare” åtminstone formellt fått en fristad från förföljelse, präglas inte av tacksamhet. Sandelin intervjuar i boken en person som från Sverige resten ned till ett träningsläger för jihadkrigare i Afghanistan, i boken kallas han Ali. Vid ett samtal mellan en shejk och Ali i träningslägret utspelar sig följande samtal:

- Då frågade han om jag hade haft svenskt medborgarskap när jag blev muslim. Jag svarade nej och då sade han att jag inte har något avtal med Sverige. Sen frågade han om Sverige krigar mot muslimer. Jag svarade ja, för när Clinton skickade missiler mot träningslägren i Afghanistan tyckte Sverige att det var bra. Då sade han att jag kan behandla Sverige som en fiende, att jag har rätt att spränga kyrkor eller ambassader, och att jag kan slå ner människor och råna dem på deras pengar.

Det är omskakande för en västerlänning att en religiös ledare (i den mån shejken var detta) kan uppmuntra till rån och våld på detta sätt. Vi skall också påpeka att Ali i dag har lämnat den extrema miljön och i dag lever ett laglydigt liv som en mer moderat muslim. Ali fördömer dessutom numera allt våld i sin intervju med Sandelin.         
         
Boken Jihad handlar om en rad av människor, men ett ur vissa synpunkter typiskt öde är det Makram gick till mötes. Sandelin kan inte intervjua Makram eftersom han sprängde sig själv till döds 2010 i Mosul, Irak tillsammans med ett antal andra personer. Makram var från början inte särskilt religiös. Makrams fru, som nu är änka kommer från Finland och har självkonverterat till islam. Änkan har haft en stökig uppväxt men träffade av en slump Makram. De gifte sig när Makram ”av tristess” immigrerat till Sverige. Så här står det om Makrams flytt till Sverige i Jihad.

Utan att ha några egentliga politiska skäl hade Makram ansökt om asyl i Sverige. Jessica råkade se papperen när hon tittade i en väska som tillhörde honom.

Det framgår också att Makram kom från en relativt välbärgad familj. När Makram gifter sig med en svensk medborgare får han uppehållstillstånd. Efter en resa till sitt hemland blir så Makram alltmer religiös och påverkar också sin fru som också konverterar och blir nästan lika radikal som Makram. En process där de Makram och hans fru påverkar varandra till att bli alltmer radikala tar sin början. Till slut får Makram också skuldkänslor för de som kämpar och ibland dör för islam i främst Somalia, Afghanistan och Irak. Makram åker ner till Irak för att strida mot amerikanarna. Han blir svårt sårad och återvänder hem. Efter ett tag, när det är uppenbart att SÄPO är dem i hälarna, åker han ner för det definitiva uppdraget.

Den som också ledde Makram in i Jihad var en ökänd terrorist vid namn Mohammed Moummou. De träffades i en källarmoské belägen i Brandbergen, som är välkänd för extremism. När hela världen visste att Moummou var en terrorist, vi talar om varenda polismyndighet och säkerhetstjänst i hela den västliga hemisfären, så frystes Moummous banktillgångar. I Sverige utlöste detta en våldsam kritik där riksdagsledamot Alice Åström (V) ifrågasatte rimligheten att en svensk medborgare fick sina tillgångar frysta utan att det prövades i svensk domstol.

Både Makram och Moummou umgicks flitigt med personer utan uppehållstillstånd i Sverige. Makrams fru säger också i intervjun med Sandelin att de personer som påverkade Makram att börja sitt krig fortfarande finns kvar i Rinkeby. Så här beskriver Makrams änka den islamistiska miljön i Rinkeby.

Det hatet finns överallt bland barnen här, och det är inte okej. De barn som växer upp med sina fäders hat mot myndigheter, mot USA, mot ickemuslimer. De är de barnen som fått sitta och titta på filmer i datorn med halshuggningar. Det kommer inte att bli roligt för SÄPO att hantera när de här pojkarna blir stora. Det måste samhället göra något åt redan nu om det skall fungera i framtiden.

Moummou var en mycket tungt belastad terrorist med ett ansenligt bagage som åkte på flera resor. Moummou hade SÄPO efter sig under lång tid. Till slut hade de inspelade samtal där han diskuterade terroristuppdrag i klartext. Moummou blev åtalad och fälld i tingsrätten. I hovrätten blev han dock frikänd, med motiveringen att al-Shabaab inte är terroriststämplad i Europa. Sandelin antyder dock att det massmediala intresset påverkade rätten att frikänna Moummou. En del antydningar om hudfärg och rasism kunde hittas i tidningarna artiklar om målet, vilket hade avsedd effekt.
    
Moummou är också död. Han sprängde sig själv till döds tillsammans med tre kvinnor i Mosul. Nu kan inte ens Alice Åström tveka om Moummous handel och vandel.  I eftermälet till Moummou står det att han slängde sitt svenska pass i soptunnan när han började sitt sista uppdrag. 

Utan att ta ställning till konflikter i andra världsdelar kan vi konstatera att en förkrossande majoritet av de personer som från Sverige rest ned och ställt sig till förfogande för terrornätverk och därmed förknippad verksamhet har fått asyl eller uppehållstillstånd på mycket tveksamma eller direkt felaktiga grunder. Fouad Mohamed Qalaf bodde tre år i Sverige, innan han flyttade ner till Somalia 2004 och där som hög ledare av al-Shabaab gav order om stening av en 13-årig flicka som blivit våldtagen [Al-Shabaab: the internationalization of militantislamism  in Somalia and the implications for radicalisations processes in Europé]. Hassan Guleed och hans familj blev nekad asyl både i Nederländerna och i Tyskland, men fick asyl i Sverige. År 2004 greps Guleed av milis i Mogadishu och det konstaterades att han ägnat sig åt avancerad och grov terrorverksamhet som nedskjutning av ett passagerarflygplan och diverse bombattacker [JTM-GTMO Detainee Assassment, Hassan Guleed, 19 september 2008, Department of Defence (Wikileaks).

Listan på människor som uppenbart saknat alla asylskäl men som ändå erhållit detta i Sverige och sedan ägnat sin tid åt terrorverksamhet kan göras ändå längre utifrån Sandelins bok. En moderat imam, Sheik Abdirahman, som förmodligen haft relevanta asylskäl säger så här i boken.

Mitt islam är kärlek och tolerans, och en privatsak mellan mig och Gud. Salafisternas islam är något annat. Det är hatfyllt. Det är bara krig som gäller för dem, men varför är de då i Sverige? Demokrati kallar de för ”kuffr”, något för ”icke troende”.

Det är inte utan att man frågar sig samma sak som Abdirahman, vad gör alla dessa Jihadkrigare i Sverige? Den röda tråden i de problem SÄPO har med misstänkta terrorister är att de fått asyl på uppenbart felaktiga grunder. Om den lilla del av de få som ägnar sig åt terrorism erhållit sina uppehållstillstånd på felaktiga grunder, kan man undra om inte samma förhållande gäller för alla de som inte håller på med denna verksamhet. Sandelin träffar en del moderata muslimer som aldrig skulle förespråka våld som politiskt medel. De är sannolikt i stor majoritet av de muslimer som befinner sig i vårt land, detta förtjänar att påpekas, men gör inte de mycket uppenbara bristerna i vårt asylsystem mindre allvarliga. Människor har dött p.g.a. att jihadkrigare erhållit en bas i Sverige. Vi vet inte om Makram utvecklat sin radikalism om han inte kommit till Sverige, men vi vet att han aldrig borde ha fått komma hit utom som turist.

Sandelin menar också i en bok att våra domstolar tagit intryck av ett medialt tryck, som okritiskt tagit parti för många som åtalats för terrorism. Detta är inte heller i enlighet med vanlig rättssäkerhet, speciellt sedan det visat sig att många medier inte bemödat sig eller kunnat ta del och bedöma den bevisning som funnits. Ytterst är det regeringens och riksdagens ansvar att rätta till de uppenbara missförhållanden i det Svenska samhället som Sandelin lägger i dagen, där media också har misskött sin uppgift.

Sammanfattning, fakta och egna slutsatser från boken: Jihad Magnus Sandelin förlag: Reporto

Vilks provokation var mindre än Ohlsons Ecce Homo

DN:s ledarredaktion kritiserar i en ledare konstnären Lars Vilks för hans deltagande i nätverket "Stop islamization of nations" konferens som avhålls i New York i september. Enligt DN är det ett högerextremt nätverk, vilket vi som aldrig hört talas om nämnda nätverk inte har en aning om. DN har ju t.ex. kallat Sverigedemokraterna för många märkliga epitet, som inte haft med verkligenheten att göra. Trovärdigheten är därmed förbrukad, även om DN denna gång råkar ha rätt i sin bedömning. Oavsett Vilks deltagande i nämnda konferens, där vi inte tar ställning alls, så märks tydliga vinklingar i ledarredaktionen text i övrigt.

Förutom rena självklarheter i DN:s artikel som att yttrandefriheten är värd att försvara och att det råder gränsdragningsproblem när denna frihet övergår i trakasserier, så sätter inte redaktionen in reaktionerna mot Vilks i ett större perspektiv. Så här står det i artikeln.

Efter att hans teckning ”Profeten Mohammed som rondellhund” fick spridning 2007 har Vilks levt under konstant mordhot, utsatts för mordbrand, trakasserier och tvingats leva med livvaktsskydd.  

 
Precis, Vilks teckningar som var utförda i form av enkla streckgubbar orsakade en reaktion som skulle ha varit fullständigt osannolik 20 år tidigare. Sveriges regering med Reinfeldt i spetsen såg sig nödsakade att kontakta utländska representanter för att blidka främmande makt, allt detta p.g.a. några streckgubbar nedklottrade på papper. Vi ser här en tendens av servilitet mot främmande avlägsna makter, orsakade enbart av deras raseri mot svensk yttrandefrihet. Rent formellt försvarade dock regeringen den svenska yttrandefriheten. Vidare i artikeln står det.

Lars Vilks rondellhund var, liksom de danska karikatyrteckningarna i Jyllands-Posten på samma tema, en medveten provokation mot islam och idén att religiösa föreställningar skulle stå höjda över kritik eller att det heliga måste respekteras. 

Här har väl sannolikt DN:s redaktion rätt. Även om Vilks teckningar först ställdes ut på ett litet lokalt galleri, väldigt långt från svensk riksmedia, var det i någon mån en provokation mot islam och ett test av yttrandefriheten. Precis på samma sätt som Elisabeth Ohlsons Ecce Homo var en provokation mot kristna människor (dock ej Svenska Kyrkan som applåderade utställningen). Rent spontant kan man tycka att Ohlsons provokation var så mycket grövre än Vilks. Ohlson framställde Jesus som homosexuell i fyrfärgstryck med erektion (låt var halvdan), jämför detta med Vilks streckteckning. Vi kan ju föreställa oss reaktionerna vid omvänt förhållande.

Nattvarden

Det intressanta är inte alla de självklarheter DN:s redaktion tar upp i sin artikel. Det verkligt intressanta är de vitt skilda reaktioner Vilks och Ohlsons utställningar mött (av samma människor). Ohlsons utställning hyllades av vår politiskt korrekta elit, den var ju så avantgardistisk och nyskapande. Att den också provocerade massan av den enklare svenska befolkningen var ett stort och tydligt plus i kanten. Tydligen var inte Vilks lilla utställning lika avantgardistisk eller lika chick. T.o.m. ärkebiskop K.G. Hammar som hyllade och bjöd in Ecce Homo till Uppsala domkyrka, förfasade sig över Vilks kolteckningar. Skillnaderna i reaktioner mellan Vilks och Ohlsons utställningar är så frapperande att man nog tycker redaktionen på DN borde reflektera lite över detta, i yttrandefrihetens namn. Det skall också sägas att Ohlson själv aldrig uttryckt sig negativt om Vilks utställning. Till sist tar vi med denna högintressanta passus i DN:s artikel.

Vilks kritik av islamismen, och dess anspråk på att omforma hela samhället, delas säkerligen av många muslimer. Men både Lars Vilks och Jyllands-Postens islamkritiska teckningar publicerades i sekulära länder där muslimer är i stark minoritet och islamister i stark minoritet bland muslimerna. Redan från början restes därför frågetecken om Vilks i själva verket varit ute efter att provocera gruppen muslimer – snarare än den extrema islamistiska ideologin     

  
Att DN anser att islamismen gör anspråk på att omforma hela samhället, något vi nog läser för första gången. Samtidigt menar redaktionen att majoriteten av muslimer är kritiska mot detta. De skall alltså stå på Vilks sida i denna intressekonflikt. Dock vet vi ju inget om proportionerna mellan islamister och vanliga muslimer. Som icke muslim har vi väldigt lite information om just sådana saker. Att muslimerna är i minoritet har inte med saken att göra. Yttrandefriheten gäller oavsett och kan inte begränsas till att gälla angrepp enbart på majoritetsbefolkningen. Dessutom kan Vilks ha haft som utgångspunkt ett framflyttande av positionerna från denna minoritet, det råder t.o.m. hög sannolikhet just för detta. Vilken grupp Vilks avsåg att provocera är i det närmaste en akademisk fråga. Om Vilks just avsåg att provocera gruppen muslimer så hade Ohlson för avsikt att provocera gruppen kristna. Att Ohlson inte avsåg att provocera den kristna nomenklaturan och Svenska Kyrkan står utom allt tvivel. De har ju närmast fanatiskt försvarat Ohlsons utställning och dessutom bjudit in henne till domkyrkan i Uppsala.

Länk DN

Nutidens beroende av förr

Vi tar denna gång in en gästpublicist på Robsten. Eftersom mina kunskaper om olika religioner är begränsade och mitt intresse för främmande religioner är ännu mer begränsade så låter vi den oerhört kunniga och påläste Bertil Malmberg publicera en historisk exposé över islam. Håll till godo!

Händelser och stämningar från tiden kring Första världskrigets slut har fortfarande stor betydelse för skeenden i nutiden. Jag skall här i första hand begränsa mig till länder i Mellanöstern, som under det senaste året varit scener för omvälvande händelser.

Den enskilda händelse, som skulle få särskilt stor betydelse med föjder in i vår tid var det osmanska rikets undergång och uppdelning efter fredsslutet 1920.

Detta imperium hade efter en snabb expansion under 13- och 1400-talen kommit att dominera hela Anatolien, stora delar av Mellanöstern och Nordafrika samt Balkan. Expansionen präglades liksom tidigare muslimska erövringar av grovt våld och systematiskt förtryck av ursprungsbefolkningarna. Man kontrollerade dock aldrig det som nu är de inre och östra delarna Saudiarabien. Något av en storhetstid nåddes under 1500-talet sedan Konstantinopel erövrats (1453) och större delen av Balkan erövrats samt sultanerna även blivit kalifer för alla muslimer. Kalifen är sedan de första kaliferna efter Muhammed såväl politiska som andliga ledare och upprätthåller den muslimska lagen sharia. Sedan expansionen hejdats genom förlusten vid Wien 1683 började en lång tid av ständig nedgång samt inre och yttre sönderfall.

Två år efter freden störtades kalifen av Kemal Atatürk, som införde en sekulär stat och genomdrev ett antal åtgärder vilka ledde till en snabb modernisering. Atatürk hade delvis utbildats i Europa och hade noterat att Västmakterna hade tillgång till avancerad vetenskap och teknik vida överlägsen den som utvecklats i islamiska länder under de senaste flera hundra åren. Han gjorde analysen att landets mångåriga nedgång till stor del berodde på religionens, islams, förkvävande inflytande. Flera av hans åtgärder gick ut på att begränsa detta inflytande. Efter Atatürk axlades hans mantel av militära ledare och välutbildade tjänstmän inom administrationen.

Hassan al-Banna, grundaren av Muslimska brödraskapet (MB), och hans vänner gjorde några år senare en diametralt motsatt analys. Dessa kretsar drevs av en stark förtrytelse över att kalifatet fallit och islam förlorat inflytande. Enligt al-Bannas uppfattning hade islam förlorat sin dominans på grund av att de flesta muslimer hade blivit moraliskt fördärvade genom västerländsk påverkan. Därför intog han och hans vänner en strikt religiös hållning till problemet. När Muslimska brödraskapet (MB) valde att följa religiösa dogmer, ett återvändande till en ursprunglig islam, tog de ett steg bakåt istället för ett steg framåt. Man såg framför sig förhållandena under de första kaliferna då islam var framgångsrik. Detta synsätt präglar fortfarande MB:s motto, skrifter och uttalanden från företrädare som tidigare Syed Qutb och nu Yousuf al-Qaradawi.

Tag del av och fundera över Muslimska brödraskapets motto:

“Allah är vårt mål; Profeten är vår vägvisare; Koranen är vår konstitution;  jihad är vår väg; och döden för Allahs  ära är vår högsta strävan.”

Långt tidigare hade en annan religiös rörelse, wahabismen, fått fotfäste på arabiska halvön. Genom allians med den härskande familjen Saud fick man från 1800-talet ett dominerande inflytande. Wahabismen är mycket renlärig och vill liksom MB gå tillbaka till den ursprungliga islam under Muhammed och de första kaliferna. De sätter därför liksom MB sharia som ett självklart rättesnöre för all mänsklig aktivitet. Som framgår av Ammanbudskapet är detta en inställning, som är helt i linje med mainstream islam.

Efter Andra världskriget uppstod i flera länder som Irak, Syrien och Egypten politiska rörelser med socialistiska och pan-arabiska drag. Nasser, som förordade en arabisk socialism och pan-arabism tog makten 1954 i Egypten och skapade en sekulär regim. Baath-partier med en liknande inriktning fick senare genom revolutioner makten i Irak och Syrien. I samtliga dessa länder utvecklades diktaturer för att upprätthålla den sekulära staten. Detta är givetvis beklagligt men samtidigt i viss mån förståeligt eftersom demokratisk tradition fullständigt saknas i samtliga dessa länder. Många hundra år under islamiska kalifat ersattes efter ett kort kolonialt mellanspel med delvis sekulära diktaturer, som dock alltid måste ta viss hänsyn till islam. Det måste samtidigt erkännas att dessa sekulära diktaturer genomgående gett betydligt mer utrymme för kristna och andra minoriteter än någon islamistisk regim.

I väst har man ofta missbedömt stuationen och de bakomliggande förhållandena. Därför har man alltför ofta inbillat sig att oppositionen mot regimerna varit för demokrati. Detta har förvisso varit sant vad gäller liberala intellektuella kretsar, men den stora majoriteten är bl.a. som följd av hög analfabetism och låg utbildningsnivå lätta offer för moskéernas imamer. Kritiken mot regimerna har därför främst varit att de inte i tillräcklig grad följt och implementerat sharia. Oppositionen verkar i praktiken därför för att återupprätta det islamiska kalifatet i en eller annan form.

Det första exemplet på en sådan utveckling kom 1979 i Iran. Khomeinys islamistiska rörelse lyckades i samarbete med socialistiska och liberala krafter störta shahen. Snart infördes en islamisk republik under sharia och en stark islamisering av samhället påbörjades. De socialister och liberaler som stött revolutionen men motsatte sig utvecklingen fängslades och avrättades i tusental. Resultatet i Iran blev allt annat än demokrati. Det blev och är en förtryckande teokrati där grundläggande mänskliga rättigheter helt saknas. Valen i Iran är rena farsen eftersom det är det religiösa rådet av ayatollor, som bestämmer vilka som får kandidera.

I Turkiet har under senare år Atatürks verk steg för steg rullats tillbaka av den islamistiska rörelsen med ledaren för AKP, Erdogan, i spetsen. Erdogan har ofta kritiserats av militären och av sekulära intellektuella för att bedriva en islamisering av landet. Han har gjort sig känd för kontroversiella uttalanden som då han inför 16000 turkar i Köln sade att turkarna där främst var turkar och att assimilering är en synd. Turkiet har visserligen en någorlunda demokratisk konstitution, men tillämpningen lämnar mycket övrigt att önska vad gäller inte minst mänskliga rättigheter. I det sammanhanget bör påpekas att Turkiet liksom övriga medlemmar av OIC ratificerat Kairodeklarationen, som entydigt uttalar att alla mänskliga rättigheter skall underställas och tolkas enligt sharia.

Iran och större delen av befolkningen i Irak tillhör den islamiska riktningen shia, medan större delen av den muslimska världen tillhör sunni (ca 90 %). Den shia-islam, som tillämpas i Iran, är starkt radikal och fundamentalistisk. Det är uppenbart att denna fundamentalistiska inställning smittat av sig på radikala rörelser inom sunni-islam som Muslimska broderskapet och salafister/wahabister. Denna strävan att vara mest islamisk kan ses som en fortsättning på den mer än tusenåriga rivaliteten mellan sunni och shia. För den som följt utvecklingen är det att tydligt islam starkt radikaliserats i många sunni-dominerande länder sedan slutet av 70-talet.

Det senaste årets utveckling inte minst i Nordafrika pekar entydigt på att radikal islam har fått ett starkt inflytande. I först Tunisien och senare Egypten vann radikala islamistiska partier valen. I Libyen är det mera kaosartat men ledaren för övergångsstyret förkunnade samma dag Khadaffi dödades att landet nu skulle få en konstitution grundad på sharia. Sammantaget tyder detta på en allt annat än demokratisk utveckling. Man måste ständigt hålla i minnet att sharia är en integrerad del av islam och att den inte tillåter några av de centrala rättigheter, som är nödvändiga för verklig demokrati. Ärliga intellektuella med god insikt om Mellanöstern är övertygade om att oppositionen i Syrien drivs av wahabistiska krafter och de befarar det värsta för minoriteter där om regimen faller. Håll i minnet den förföljelse och fördrivning som drabbat kristna i Irak sedan den USA-ledda koalitionen störtade regimen där. Sammantaget är det tyvärr en allt annat än ljus framtid med demokrati, som kan förutses för dessa länder.

Bertil Malmberg

Vem äger frågan om det religiösa kvinnoförtrycket?

Efter Uppdrag gransknings program där ett TV-team avslöjat att imamer och olika moskéer inte direkt slaviskt följer svensk lagstiftning utan i stället accepterar en viss fysisk tillrättavisning av fruar samt månggifte, är reaktionerna från landets media helt förväntade. Ledarredaktioner som t.ex. DN:s tar avstånd från helt uppenbara lagbrott. Knappast ett varken förvånande eller vågat ställningstagande. Hur skulle de annars sätta ned foten? Värt att notera dock är att SvD i sin nätupplaga inte skriver något alls om gårdagens Uppdrag granskning. Ett mönster framträder där DN och SvD alternerar i sina ställningstaganden med en precision som är nästan kuslig. 


Själva programmet bjöd för den systemkritiska delen av publiken inte på några överraskningar. Möjligen blev vi ändå överraskade av att en imam, inhyst i en sunkig källarmoské, utan att darra det minsta på stämman rekommenderade en kvinna att polisanmäla våld från hennes man. Just variationen av budskap från olika imamer var påfallande. Denna variation sträckte sig dock inte så långt som till månggifte, där rådde en nästan rörande konsensus bland imamerna. Vi väntar nu spänt på en initierad kommentar av feminismens främsta och stoltaste fanbärare, allas vår Gudrun Schyman.    


I en tid när ingen vågade eller ville lyfta frågan om skamproblematik eller kvinnoförtryck i religionens namn så tog systemkritiska grupper och SD upp frågan. SD och andra immigrationskritiska grupper tog sitt moraliska ansvar när alla andra hukade i den politiskt korrekta snålblåsten. Den tiden är förbi. Nu börjar andra grupper alltmer ifrågasätta kvinnoförtryck i religionens namn och kulturellt betingad skamproblematik. Det rör sig främst om vissa liberala schatteringar samt kvinnor som själv levt under religiöst förtryck såsom Bahareh Andersson och Sara Mohammad. Även konservativa människor som annars står för en generös immigrationspolitik börjar så sakteliga vakna i frågan. Vi måste nu själva ställa oss två frågor. För det första, vem äger frågan om det religiösa/kulturella förtrycket och vem är trovärdigast att föra fram berättigad kritik? Lyssnar riksdagen mer på en representant för SD eller lyssnar de mer på Sara Mohammad? 


Det är ju inte frågan om att SD eller några andra systemkritiska grupper skall ändra uppfattning om skamproblematik eller vägra svara på direkta frågor. Frågan är vem som skall gå i täten för dessa frågor. Det kan tyvärr vara så att systemkritiska gruppers tätposition i frågan om skamproblematik och kvinnoförtryck dämpar andra gruppers engagemang, eller gör den mindre verkningsfull. Bahareh Andersson skrev en gång i en artikel att hon inte ville bli sammankopplad med SD i frågan om skamförtryck -"ty de vill ju inte ens ha oss här". Andersson har egentligen helt rätt. Jag anser att vårt asylsystem skall reserveras för de som är allvarligt politiskt förföljda, så som det en gång faktiskt var tänkt. Är det någon som tror att alla de muslimer vi såg i gårdagens program hade fullvärdiga asylskäl? Exakt vem har de flytt ifrån? Är de förfölja av kristna minoriteter? 


Efter gårdagens program, och framförallt innan programmet sändes så kunde man på Twitter och Facebook läsa en massa inlägg om hur muslimska grupper bryter mot lagen i sitt förtryck av kvinnor. Själv såg jag ingen kommentar om att vår (urvattnade) asyllagstiftning förmodligen missbrukats på det mest uppseendeväckande sätt för samma grupper. Dessutom är vår asyllagstiftning alltför generöst skriven. Utlänningslagens 4e kapitel paragraf 2a bör skrivas om eller tas bort helt så att Sverige kan ta ett rimligt globalt ansvar.   


Självklart skall människor som redan fått uppehållstillstånd och anpassat sig till västerländska värderingar inte sparkas ut från vårt land. Detta är mest en orealistisk nidbild som politisk korrekta grupper försöker svartmåla sina politiska motståndare med. Att utvisa människor som är djupt rotade i både vår produktionsapparat och vårt samhälle låter sig helt enkelt inte göras. Dessutom är barnen till dessa immigranter helt eller delvis anpassade till vårt sätt att leva. Många gånger känner de sig helt främmande till ett liv på andra sidan jordklotet. Den skamproblematik vi ibland uppmärksammar är just ett tecken på detta. 


Däremot är det dags att följa det informella avtal den politiska nomenklaturan hade med det svenska folket, om att ge asyl till de som var politiskt förföljda (någon folkomröstning eller ens en debatt har ju som bekant aldrig förekommit i frågan). Detta avtal gällde inte asyl av ekonomiska migranter eller en massa andra skäl som t.ex. naturkatastrof, sexuell läggning mm. Vi måste börja fundera hur vi kan hjälpa flest människor med de begränsade resurser vi ändå har i vårt land. Det är fullkomligt orimligt att lösa problem som inbördeskrig, svält eller allmän underutveckling genom att flytta hela befolkningar.    


Länk DN


Länk SVT

Vart tog den arabiska sommaren vägen?

När den arabiska våren stod i full blom applåderade många i vårt land den politiska årstiden. Några av oss hyste farhågor att våren i själva verket var en höst, men vi blev snabbt klassade som mindre vetande eller bakåtsträvare (i bästa fall). Leif Stenberg, Chef för Centrum för Mellanösternstudier, skrev i DN så här:

Det har även visat sig i omfattande vetenskapliga undersökningar, att i de länder där islamistiska partier har deltagit i fria och allmänna val, speciellt vid flera tillfällen, har de inte nått några större framgångar och att de efterhand tenderar att ideologiskt gå mot en politisk mitt.

I det fall Muslimska brödraskapet inlemmas i en process som leder mot ett demokratiskt Egypten kommer de förmodligen följa samma utveckling, det vill säga att inte radikaliseras utan röra sig mot en mer pragmatisk mittfåra.

Den utveckling Stenberg målar upp, och som han verifierar med icke namngivna "omfattande vetenskapliga undersökningar" är inte den utveckling vi ser i Egypten i dag. Vi undrar vad det var för vetenskapliga undersökningar Stenberg lutade sig emot. Återigen visar det sig att det helt enkelt inte går att lita på de experter som enligt all logik skall sitta inne med sakkunskapen. Måhända är dessa experter alltför hårt politiskt styrda för att kunna göra klara analyser. 


Att Peter Weiderud hyllade revolutionen i Egypten förbehållslöst var det väl ingen som blev förvånad över. Så här skrev Weiderud bl.a. på Newsmill:

Islamismen i Egypten, och andra länder i regionen, rymmer hela spektrat av hållningar. Om vi från omvärlden bemöter den med samma respekt som vi gör i andra politiska processer och fria val, finns stora möjligheter att vi kan få en liknande utveckling som i Turkiet. Den överväldigande majoriteten av människorna i Egypten vill ha ett fungerande liv. Man suktar efter demokrati, mänskliga rättigheter och ekonomisk utveckling. 

Nu ser inte utvecklingen i Egypten ut att gå mot det turkiska hållet. Weiderud hade fel när det gällde den demokratiska utvecklingen i Egypten, i alla fall så här långt och efter de signaler vi nu fått fram till nu. DN har publicerat en ledarartikel där situationen med beduinerna tas upp, samt det förhållande att relationerna mellan Israel och Egypten försämras konstant.  


Magnus Norell beskriver i senaste numret av Axess hur Egypten går mot ett klimat med ökad repression mot vissa grupper samt hur samhället utvecklas i en mer totalitär riktning. Så här skriver han bl.a.

Återigen riktas uppmärksamheten mot vinnarna i det egyptiska parlamentsvalet, Muslimska brödraskapet. Flera faktorer talar emot att dess politiska gren, Frihet och Rättvisa (FR), skulle moderera sig och söka kontakt med mer liberala krafter.

Norell tecknar alltså en bild av utvecklingen i Egypten rakt motsatt den Leif Stenberg sade sig ha vetenskapliga belägg för. Om nu Stenberg är chef för en institution med namnet "Centrum för Mellanösternstudier" kanske han borde fundera på att byta till något annat institut att verka i. Vidare skriver Norell så här.

Brödraskapets officiella engelska och arabiska webbplatser, Ikhwanweb (länk) och Ikhwanonline (länk) har helt olika inriktning och språkbruk. Den engelska har ofta flera artiklar om demokrati, vikten av att sträcka ut en hand till den kristna (koptiska) minoriteten samt vikten av tolerans och pluralism. Den arabiska däremot har inte alls lika mycket av demokratifrågor, utan snarare artiklar där pressfriheten kritiseras (speciellt om det är Muslimska Brödraskapet som kritiseras). Vidare nämns kvinnofrågor ofta på Ikhwanweb, vilket nästan aldrig sker på den arabiska hemsidan. 

Vi ser att även Muslimska Brödraskapet har lärt sig modern kommunikation och hur man bedriver effektiv propaganda. Det verkar också tydligt att man uppvisar ett Janusansikte, med olika bilder beroende på vem mottagaren är. Vidare i Norells artikel på Axess så står det följande:

Men det kanske tydligaste tecknet på att Brödraskapets dubbla budskap är en genomtänkt strategi kom i oktober förra året. Då skrev en av Al-Azharuniversitetets mest kända lärare - dr Ismail Ali Muhammad - sex artiklar på Muslimska Brödraskapets arabiska hemsida som i sin antisemitism snarast måste jämföras med nazitidens alster. Rubriken var: "Judarna är en källa till ondska och skada i alla mänskliga samhällen". 

Artiklarna, som publicerades mellan den 20 och 25 oktober, handlar om "den judiska karaktären" och innehåller en mängd både klassiska och nyare antisemitiska angrepp på judar, från Sions vises protokoll till förfalskade påståenden i Bibeln och Talmud.

Utvecklingen i Egypten blev inte den många av oss hoppades på. Den blev inte heller den en del trodde på. Weiderud kan vi lämna därhän, få tar hans artiklar på allvar och de allra flesta inser att Weiderud i princip styrs av politiska ställningstaganden. Däremot är det oerhört genant att en chef på ett institut för Mellanösternstudier, beläget inom Lunds universitets domsago, gör en sådan fatal felbedömning. En läkare som tar miste på en njure och en lever kan inte stanna på sin tjänst, det är självklart för de flesta. Leif Stenberg har faktiskt gjort misstag av samma dignitet, i alla fall om utvecklingen i Egypten håller i sig. 


De flesta förstår att de fromma förhoppningarna om en demokratisk utveckling i Egypten grundade sig på dimmiga politiska ställningstagande, snarare än kyliga realpolitiska analyser. Men ändå så höjde debattörer man trodde var sansade, rösten för ännu en invasion, denna gång i Syrien. Det kan inte bli frågan om att ersätta en någorlunda sekulär diktatur med en religiös sådan, ännu en gång. Att ersätta kolera med pest är inte försvarbart ur något perspektiv. 


Länk DN ledare Branden i Sinai


Länk DN Stenberg


Länk Newsmill Weiderud

Inte en ensam galning

Karin Pettersson skriver på Aftonbladet att det är dags att välja sida. Hela artikeln pekar på att du inte ens skall välja, utan tvingas in dagens vänstervision om hur samhället skall se ut. Ja, Pettersson, lämnar alternativet till den liberala varianten av samma vision öppen, hon är ju demokrat. Med utgångspunkt i uttalanden av Anders Bering Breivik tar Pettersson upp utsagor av andra debattörer och kopplar ihop dessa på ett försåtligt sätt med Breiviks. Metoden är enkel men effektiv. Minsta kritik av den  samhällsutveckling som pekats ut av vår politiska nomenklatura kan effektiv tystas genom en enkel parallell till något Breivik sagt under rättegången eller skrivit i sitt 1500 sidor långa ”Manifeste”.  


Pettersson som varit kommunikationschef hos socialdemokraterna vet hur man använder retorik och bildspråk för att få ut sitt budskap. Hon vet hur man på effektivast möjlig sätt genom diffusa och nästan omärkliga glidningar i sin text kopplar samman vissa (fullt legitima åsikter) med Breivik. Det gäller ju att mjölka ur alla politiska poäng man kan. Ett exempel är detta i Petterssons text. 

Var och en som följer debatten kan se att Neudings tankemodell går igen i den främlingsfientliga retorik som nu förpestar Europa. Muslimer beskrivs som en grupp, bärande på värderingar och ideal som är oförenliga med västerländsk demokrati.

Vad exakt är det för ”tankemodell” Pettersson pratar om? Den enda slutsatsen man kan dra är att en överrepresentation av trakasserier mot judar från den muslimska gruppen. Jag har själv ingen aning om ifall en sådan överrepresentation råder. Jag har aldrig sett några vetenskapliga siffror eller statistik i ämnet och jag har, för att vara riktigt ärlig, aldrig ens letat efter sådan statistik. 


Om Neudings hypotes är felaktig så undersök saken och visa, svart på vitt, att hon har fel. Självklart duger det inte vetenskapligt att räkna antalet pojkar som föds med ett visst namn och sedan räkna på antalet trakasserier av judar. Någon i Neudings vänkrets borde nog avrått henne från just den beräkningen. Men hon kanske försökte visa något som faktiskt inte gick att visa på något annat sätt. För om Neuding har rätt, så måste hon vara desperat av flera skäl. Ett skäl är att hon inte kan verifiera det hon försöker påvisa, eftersom inga undersökningar gjorts. Det andra skälet är att den grupp Neuding försöker försvara, låter henne stå helt ensam i stormen, påhoppad av den svenska  åsiktsmaffian som likt rabiessmittade vargar på känt manér lagom långsamt sliter sitt offer i stycken. Jag har egentligen inget eget intresse i denna fråga, dagens samhälleliga vision är knappast mitt projekt. Men det berör mig väldigt illa hur en kulturell grupp kan låta en av dess representanter ensam föra kampen, medan de övriga räddhågset hukar för MK-fascisternas hugg och slag.   

Märk hur den forna kommunikationschefen skickligt använder sig av ord som  ”främlingsfientlig” ”retorik” och ”förpestar”. Vad gäller västerländsk demokrati så urholkas den av främst av åsiktspoliser som Petterson. Du får självklart får tycka vad du vill, men går du över de mer eller mindre subtila åsiktsramar, som är långt snävare än vad vårt demokratiska kontrakt egentligen förespråkar, så blir du vederbörligen rullad i den Breivikska tjäran med fjäder från Utøya. 


Den forne kommunikationschefens retoriska knep tar inte slut vid detta, utan studera hur hon skickligt fångar in läsaren och eventuella åsiktsdissidenter i en till synes perfekt fälla. Så här skriver hon.

Detta är också en helt central tankemodell i Breiviks värld.Man kan analysera Anders Behring Breivik på tre sätt. 

Antingen anser man att han är en ensam galning.Eller så ser man hans dåd som politiskt.
Slutligen finns det de som erkänner att Breivik har ett politiskt motiv, men att det är själva våldet som är kärnan i hans ideologi. Då är det legitimt att tycka att Breivik har rätt i sak om islamiseringen, så länge man tydligt tar avstånd från våld. 

Men våldet är inte Breiviks utgångspunkt. Våldet är ett resultat av hans samhällsanalys.

Först och främst kan man nog analysera Breivik på minst hundra sätt, om man vill. Pettersson är och har varit mycket, dock varken psykolog eller psykiatriker. 


Man kan utan svårighet anse att Breivik är en ensam galning och att hans dåd var politiskt. Varför skulle man inte kunna detta? Breivik var de facto ensam. Han hade inget nätverk bakom sig, inga medhjälpare, ja knappast någon som sympatiserade med hans oerhört komplicerade och irrationella världsbild. Att hans dåd var politiskt står utom allt tvivel. Men det var sannolikt också ett resultat av en massa andra faktorer vi inte går inpå här.


Det Pettersson gör är att koppla samman en av Breiviks åsikter med den fruktansvärda massakern på Utøya. Hela Petterssons resonemang går ut på att det skulle vara illegitimt att kritisera islamiseringen av västvärlden. Detta eftersom Breivik kritiserade samma islamisering och han gjorde sig skyldig till ett fruktansvärt massmord. Det måste självklart vara fullt legitimt att kritisera islamiseringen av vårt samhälle (hur allvarligt detta nu är) utan att på minsta sätt bli sammankopplad med Breivik. På samma sätt kan man inte koppla ihop alla som är kritiska till det kapitalistiska systemet med Pol Pot, eller miljöpartister med UNA-bombaren. Pågår det en islamisering av vårt samhälle så har vi självfallet rätt att hysa åsikter om detta, allt annat vore ju absurt. Själva meningen med vår demokrati är ju att kunna styra hur vårt framtida samhälle skall utvecklas. Det är ju själva grundbulten i vår demokrati.   

Med Petterssons sätt att resonera: Anton Nilsson sprängde fartyget Amalthea, då de ville förhindra att arbetsgivarna använde sig av strejkbrytare. En person dog. Det är inte själva metoden, våld, som är det centrala, utan Nilssons samhällsanalys där arbetsgivare utnyttjar arbetstagare. Alla som delar denna analys är alltså potentiella mördare. Ety våldet var inte Nilssons utgångspunkt. Våldet var ett resultat av hans samhällsanalys. 


Till sist tar vi och tittar lite på en klassiker av den forne kommunikationschefen, så här skriver hon.

Svenska liberaler har ofta stått upp för den enskilda människans rätt till frihet när andra, konservativa och socialdemokrater, sviktat.Som publicisten Torgny Segerstedt som tog avstånd från nazismen när det var som mest inopportunt.



Ja, nu är det väl snarast Neuding som är inopportun. Pettersson representerar ju den påbjudna paradigmen, det vi skall tycka, det vi blir belönade för. Vem är det som löper gatlopp i medierna, är det Pettersson eller Neuding? Detta är ju rent löjligt. Segerstedt gick emot den rådande paradigmen, han hejade inte på den. Snarare är det sådana som Petterson Segerstedt skrev om 1933 i boken ”Demokrati och diktatur”.

Partiväsendets avigsidor äro iögonfallande. Det småskurna, finurliga har stort utrymme. Små intressen, rädd undfallenhet för de minst omdömesgilla, fördomsfullhet, allt detta kan ibland göra sig brett inom parlamentarismen. […]
Den fria kritikrätten, offentligheten över vad som händer och sker och den rättskänsla som är tillfinnandes hos ett sunt folk, motverka förfallet. Man kan förtvivla om folkväldet endast om man förtvivlar om människorna själva.

Ytterligare ett exempel på den åsiktskonsensus som råder och den reaktion centerpartisen  Staffan Danielsson mötte när han skrev en artikel med innebörden att en ålderskontroll borde införas av de ensamkommande till vårt land. Danielsson tvekar inför om det ens går att diskutera vissa frågor i vårt samhälle längre. Att detta skulle vara enligt Segerstedts frihetliga anda är absurt intill det löjligas gräns. Karin Petterson är inte en ensam galning, det finns fler. I P3 har Nanna Johansson sagt så här angående Danielssons artikel om ensamkommande:

Innan vi överhuvudtaget börjar med ålderstester så finns det ett mer akut test man borde göra , nämligen att testa psyket på människor som skulle skriva debattartiklar på DN. Är Staffan Danielsson verkligen frisk nog att få påverka opinionen och borde vi döma honom som tillräknelig eller avfärda honom som en ensam galning? 

Kan någon enda historisk kunnig människa tro att den för sin tankeskärpa och egensinnighet så kände Segerstedt, skulle sympatisera med slikt? Det är alltså på denna nivå vi nu debatterar. Vi beskriver dem som inte tycker ”rätt” som galningar och förlöjligar dem på grövsta tänkbara sätt. Vi skall, allesammans skrämmas till tystnad. Den som går utanför den kaukasiska kritcirkeln skall stigmatiserar på grövsta tänkbara sätt, androm till varnagel. Jag vet inte vilken diktatur som passar in bäst på de metoder Pettersson och Johansson använder sig av (jag undviker här medvetet att nämna några statsbildningar). Jag vet däremot att alla diktaturer och demokraturer har sina kommunikationschefer.

Länk Aftonbladet

Länk Newsmill

Länk Bokbörsen Segerstedt

Länk Dagens media

Jag håller också med Odell

SD har föreslagit att Lars Vilks s.k. rondellhundar skall ställas ut i riksdagen. SvD som varit snabba med att göra en rundringning till riksdagspartiernas gruppledare avvisar alla mer eller mindre bestämt förslaget, vilket nog var att vänta. Björn Söder säger i SvD att han egentligen håller med Odell, som säger att ingen av utställningarna egentligen hör hemma i riksdagen. 


Den enda logiska slutsatsen är att konst med tvivelaktigt konstnärligt värde som enbart tjänar till att väcka debatt och provocera, inte hör hemma i riksdagen. Taget detta i beaktande så hör inte heller Vilks konst hemma i riksdagen. Nu har väldigt många riksdagsmän egentligen satt sig i en omöjlig situation, eftersom de applåderade Elisabeth Ohlsons utställning Ecce homo. Det går helt enkelt inte att hitta några hållbara argument för att Ohlsons utställning hör hemma i riskdagen men inte Vilks. Så här säger Anders W Johansson (C) i SvD angående Vilks utställning i riksdagshuset. 

Det där är kvalificerat trams från deras sida. De borde ägna sig åt politik, i stället för att söka varenda liten möjlighet de har att provocera och skända Sveriges muslimer. 

Inte nog med att det här är en provokation mot den muslimska befolkningen i Sverige, det skulle få stora diplomatiska konsekvenser i hela arabvärlden. Det här visar att Sverigedemokraterna inte är seriösa för fem öre, fortsätter han.

Nej vi skall ägna oss åt politik i riksdagen och inte ägna oss åt simpla provokationer. Men vad var då meningen med Ecce homo-utställningen? Var det inte en provokation? Var det inte en skändning mot Sveriges kristna? Vilks teckningar är att likna med enkla streckgubbar, skändningen borde vara ytterst begränsad. Däremot framställdes fotografiskt en naken Jesus som homosexuell med erektion i Ecce homo-utställingen. Vilken är den största skändningen Johansson?  


När riksdagen släppte in Ecce-homo-utställningen i sina lokaler kan det helt enkelt inte ha varit för det obefintliga konstnärliga värdet. Alla kan se att det rör sig om nakenfotografier som mest för tankarna till någon obskyr form av tysk pornografi. Johansson borde då ha reagerat och sagt att i riksdagen sysslar vi med politik, inte med simpla provokationer och skändning av religiösa grupper. Enligt Johansson visade dessutom riksdagen då att den inte var seriös för fem öre. Hans Linde (V) för däremot fram en annan aspekt på jämförelsen mellan Ecce homo-utställningen och Vilks rondellhundar. Så här argumenterar han. 

Som HBT-person blir jag väldigt upprörd över den jämförelsen. Syftet med Ecce Homo var att skapa förståelse för en grupp som möter diskriminering och förtryck från det svenska samhället.

Jag förstår fullkomligt Lindes argumentering. Hela utställningen var ett sätt att belysa HBT-personers utsatthet. Vi antar då självklart att riksdagen lika gärna kunde ha ställt ut en naken Muhammed med erektion i homosexuella sammanhang. Då får väl det bli nästa projekt, som Linde självklart kommer att applådera. 


Det enda sättet för riksdagsmännen att komma ur detta på ett trovärdigt sätt är att säga nej till en utställning av Vilks hundar (som ändå inte vill ställa ut i riksdagen), samtidigt som man ärligt säger att det var ett misstag att släppa in Ecce homo-utställningen. Nu är ju inte svenska riksdagsmän kända för att erkänna sina misstag, så det blir förmodligen inget av med detta.


Länk SvD Söder


Länk SvD riksdagsmännen

Eftertänksamhetens kranka blekhet

I dag nås vi av rapporter om oroligheter och upplopp i Egypten. Kristna kopter utsätts för övergrepp av både militären (oavsiktligt?) och muslimska grupperingar. Kristna kyrkor har bränts ned och det finns en rad rapporter om förföljelse av de kristna i Egypten. Så här står det i DN, länk.

Oroligheterna började med att kopter _ egyptiska kristna _ demonstrerade i Kairo på söndagen i protest mot att ännu en kyrka bränts ned i Aswan längre söderut längs Nilen tidigare i veckan. Kopterna hävdade att de demonstrerade fredligt när de attackerades av ligister. Militärpolis ingrep och använde enligt demonstranterna övervåld. Tv-bilder visade pansarfordon som i full fart körde mot demonstranter. 

Så här beskriver SvD situationen i Egypten, länk. 

Det var uppenbart att militärledningen använde sig av revolutionen mot Hosni Mubarak för att undanröja alla chanser för sonen Gamal Mubarak att bli president. I den meningen var Mubaraks fall både en statskupp och en revolution. Ännu är det inte avgjort om militärledningen eller demokratirörelsen går segrande ur den maktkampen.

Riktigt så här lät det inte när protesterna i Egypten pågick och Mubarak satt kvar vid makten. Ordförande för "Socialdemokrater för Tro och Solidaritet", tidigare broderskapsrörelsen, Peter Weiderud försäkrade att bara vi i väst avhöll oss från kritik och undergrävande verksamhet mot Muslimska brödraskapet skulle utvecklingen gå åt rätt håll i Egypten. Så här skrev Weiderud på Newsmill 2011-02-01, länk.

Islamismen i Egypten, och andra länder i regionen, rymmer hela spektrat av hållningar. Om vi från omvärlden bemöter den med samma respekt som vi gör i andra politiska processer och fria val, finns stora möjligheter att vi kan få en liknande utveckling som i Turkiet. Den överväldigande majoriteten av människorna i Egypten vill ha ett fungerande liv. Man suktar efter demokrati, mänskliga rättigheter och ekonomisk utveckling. 

Det återstår väl att se vad man suktar efter i Egypten. Weideruds ord låter väldigt positiva, vi kan bara hoppas att han får rätt. Just nu ser det mörkt ut och en utveckling liknande den i Turkiet är inte längre trolig, om den någonsin var det. Weiderud nämner i sin artikel inte med ett ord någon rädsla för att kristna i Egypten skall utsättas för några övergrepp. 


Leif Stenberg, chef Centrum för Mellanösternstudier vid Lunds universitet, skrev i februari så här på DN, länk.

Muslimska brödraskapet är sammantaget den mest sammanhållna och mest erfarna av Egyptens oppositionsrörelser. Dock finns ingen större anledning att befara att rörelsen i den händelse en övergångsregering tillsätts kommer att driva tanken att genom en kupp eller med våld skapa en egyptisk islamisk republik. Snarare har rörelsen drivit idén om Egypten som ett rättvist samhälle genom en fungerande demokrati.

Vi har inte sett att muslimska brödraskapet försökt sig på någon statskupp ännu. Vi vet inte ens säkert att denna organisation har något med våldet mot kristna att göra. Det krävs ju lite undersökande journalistik för att reda ut vem som står bakom vad. Några grävande journalister har vi inte sett från Egypten utan vi har enbart fått rätt summariska rapporter från SVT:s man på plats, som serverat det varenda människa redan vet. Klart är att öppna våldsattacker mot kristna har ökat lavinartad efter Mubaraks fall. Klart är också att Weideruds och Stenbergs analyser när den arabiska våren stod i full blom, förefaller alltför optimistiska, ja rentav naiva och blåögda. En annan påträngande otrevlig insikt är att det verkar som att situationen för många grupper blir sämre i många nationer när landets diktator faller.  

Länk DN 1

Länk SvD 1

Länk Newsmill

Länk DN Stenberg

Länk SVT

Elisabeth Ohlson har inte förstått någonting

OBS uppdaterad!
Med anledning av att kulturhuset vägrat att visa konstnären Elisabeth Ohlsons utställning Jerusalem skriver Ohlson en artikel på SVT-Debatt där hon upprört protesterar mot att Världskulturmuseet vägrade att visa hennes utställning. Enligt Ohlson så handlade hennes utställning om hur kristendomen, judendomen och islam hatar HBT-personer. Enligt Ohlson så beror beslutet på islamofobi och är en ”skymf mot Sveriges muslimer”. En fobi är enligt alla ordböcker en överdriven rädsla för något tämligen ofarligt. Nu är väl rädslan för muslimska reaktioner i samband med Ohlsons tänka utställning kanske inte helt grundlös. Speciellt med tanke på de upplopp som skedde i Afghanistan efter att en pastor brände en bok av Koranen. Att Sveriges muslimer skulle gilla Ohlsons utställning tror jag inte heller riktigt på, undantag finns säkert. Så här skriver Ohlson i sin artikel.

Men det slutar inte där. Rädslan för hot och bomber från muslimska terrorister hade redan knäckt ledningen på Världskulturmuseet. Museet beställer en hotbildsanalys av polisen i Göteborg. Nu börjar det riktigt otäcka. Museichefen Mats Widbom och kommunikationschefen tar nästa flyg upp till mig i Stockholm och berättar om de hot som kan uppstå om de visar utställningen. De säger till mig och min hustru att polisen bedömer att jag kan få samma hotbild som Lars Vilks och att skyddat boende kan bli aktuellt. Jag som har två små barn blir ju skiträdd. Då ska alla veta att jag är enormt luttrad av kontakt med polisen efter EcceHomo-tiden. Då sökte polisens bombhundar alltid igenom de lokaler och kyrkor där mina bilder skulle visas. Jag var mordhotad och hade kontakt med Säpo för min säkerhet.

Men det var innan rondellhund och Muhammedkarikatyrer.    

Struntprat! Att kränka kristna traditioner är en helt annan sak än att kränka muslimska sådana. Ohlson vill på något sätt lägga dem i samma vågskål, vilket är ett uppenbart bedrägeri. Förmodligen var säkerhetsåtgärderna efter Ohlsons osmakliga Ecce Homo överdrivna. Många var upprörda men ingen var nog beredd att övergå till fysisk handling, fast psykiskt instabila personer finns ju överallt så osvuret är bäst. Mordhotad är nästan varenda känd politiker någon gång under sin karriär, not a big deal. 


Varför tror Ohlson att hon skall bli behandlad annorlunda än Vilks om hon kränker islam? För att hon är kvinna? För att hon själv är homosexuell? Glöm det, förmodligen hade polisen rätt. Det går att kränka kristna traditioner och värderingar utan påföljd, samma sak gäller inte islam. Ohlson verkar inte förstå skillnaden vilket förvånar mig ganska mycket. Jag trodde att ungefär varenda 10-åring i detta land förstått skillnaden mellan religionerna. Å andra sidan är ju Ohlson konstnär, de står väl över vanlig politik, och kanske vanligt sunt förnuft också. Vidare i artikeln skriver Ohlson så här.

Utställningen öppnar med säkerhetsbågar vid ingången och 15 utplacerade vakter i lokalen och de texter som tillhör bilderna endast på svenska. Inte arabiska, hebreiska, engelska. Utställningskatalogen säljs inte och en bild är borttagen. Den föreställer tre homosexuella män på en bönematta och man säger att den kan uppfattas som en Mohammedkarikatyr eftersom de har rumporna riktade åt det håll där det hänger en bild på profeten.
De fruktade hoten, bomberna och terrordåden uteblir. Det inträffar faktiskt absolut ingenting. Det har gått ett år och nu visas utställningen i sin helhet, med samtliga texter och bilder. Fortfarande ingenting.

Men alltså, förstår du ingenting kvinna? Skulle en bild av tre homosexuella (nakna?) män som ber på en bönematta med rumpan riktad åt Mohammed (som ju inte ens får avbildas) bli känd i vissa muslimska delar av världen skulle reaktionerna bli värre än vad det blev av Vilks Muhammedteckning. Alltså var är sunda förnuftet? Ingenting har hänt, kanske mycket beroende på de säkerhetsåtgärder som begränsade utställning, eller slumpen. Vi vet inte varför ingen reaktion kommit, men om utställningen blev känd och vissa element i den muslimska världen bestämde sig för att agera (de drivs sannolikt av politiska ställningstagande de också) så skulle du flicka lilla få leva under polisbeskydd resten av livet.  Vidare i denna patetiska artikel.

Ändå händer det igen. Nu i Stockholm och Kulturhuset. Det är en skymf mot Sveriges muslimer med denna feghet. Denna rädsla som sprider sig bland myndighetspersoner – vad grundar den sig på? Det måste bli en diskussion om det. Kan vi någon gång sluta att se muslimer som ett enda homogent terroristkollektiv, kan vi någon gång se något mer än slöjor och bomber, kan vi någon gång se nyanser?

Ohlson tror på något outgrundligt sätt att hon har Sveriges muslimer med sig i denna fråga. Jag önskar nästan att hon fick genomföra sin utställning ocensurerad så verkligheten gör sig påmind för denna konstnärssjäl. Nej, muslimerna är inte en homogen grupp, vem har påstått detta? Det räcker dock med ett ganska litet antal fanatiker för att en tragisk händelse skall ske. Att rädslan sprider sig bland myndighetspersoner beror på att det legat en hel del sanning bakom allt prat som klassats som ”homofobiskt” och att myndighetspersonerna vet om detta. Vidare i artikeln.

Min egen rädsla rann av mig när jag blev uppringd av en homosexuell muslimsk man som sa att han var besviken över den borttagna bilden.

Puhhh…jag avstår från kommentarer här. Om jag skulle kommentera detta skulle jag få svårt att upprätthålla den nivå på språket som annars utmärker denna blogg. Till slut skriver Ohlson så här.

Stängningen på Kulturhuset är en skandal. Jag har växt upp som konstnär i ett Sverige där staten stod på konstens och på demokratins sida. Vad är det nu som händer när staten ska stoppa mig? Detta är något helt nytt och jag kräver svar och en utredning av vår kulturminister.

Det måste bli ett slut på fegheten.

Det finns ju de som tyckte att Ohlsons utställning Ecce Homo också var en skandal, speciellt när den var finansierad med skattepengar och att vår kära ärkebiskop upplät landets kyrkor åt utställningen. Att staten omhuldat konstnärer nästan lite för mycket är vi ense om, men nu gäller det realpolitik, den verkliga världen. Det finns sannolikt Sverigedemokrater som redan innan tvivlat på om ”staten” alltid stått på demokratins sida. Nu blir en konstnär drabbad, så synd. Staten kan inte stoppa varken Ohlson eller andra konstnärer om de inte kräver statligt stöd. Gör en helt egen utställning som är självfinansierad. Den tanken kanske rentav är mer hädisk en Vilks rondellhund, att konstnärer levar utan statligt stöd. 


Så sött när en konstnär kräver ”slut på fegheten.” Som systemkritisk har man ju annars vadat upp till midjan i äcklig feghet precis hela tiden. Vi är några i min politiska riktning som också gärna hade sett ett ”slut på fegheten.” Tyvärr bygger en stor del av dagens politik på feghet. Den aningslöshet och den minimala kunskap Ohlson verkar ha om vår omvärld är skrämmande, så skrämmande så man nästan kan tala om en helt ny fobi.  

Länk SVT-debatt

UPPDATERING:

Nu plötsligt skriver Martin Aagård på Aftonbladet att det möjligen kan vara kränkta Sverigedemokrater bakom facebookkritiken mot Ohlsons utställning. Han garderar sig genom att sätta ett litet frågetecken efter den braskande rubriken. Aagårds tilltag motiverar han genom att en Sverigedemokrat tydligen gjort uttalandet att det förmodligen är muslimer bakom facebook-kritiken.

Så märkligt, att Sverigedemokraten kunde dra till med att det kunde vara muslimer bakom kritiken, de är ju inte kända för att bli kränkta i första taget. Dessutom hade tydligen de som innehade facebook-kontona utländskt utseende och utländskt klingande namn. Det tyder verkligen på att det var Sverigedemokrater, eller hur Aagård?

Man borde inte längre bli upprörd, man borde resignerat. Vi måste ha världens sämsta journalistkår i vårt land. Vi måste ha den mest tendentiösa och partiska jornalistkår i hela världen. Jag tror på fullt allvar att journalisterna i t.ex. Botswana eller Jemen har en betydligt högre yrkesheder än de som kallar sig journalister i vårt land. Skulle andra yrkesgrupper missköta sin uppdrag som våra journalister gör dagligen skulle de sparkas från sina arbeten. Alltså det är dags att vakna. Skulle t.ex. läkare ha samma yrkesheder som vår journalistkår skulle de äta pizza på patienterna innan operation. Det skulle vi aldrig acceptera men vi accepterar samma bristande yrkesheder hos journalistkåren. Just journalister tillåts på något konstigt sätt lägga precis all yrkesheder åt sidan, märkligt.

Länk Aftonbladet  

Dags att balansera debatten

Kvinnors Nätverk har hållit en manifestation i Rinkeby, av alla ställen. Muslimska ungdomar har enligt Stockholms Fria skrikit otidsenliga invektiv (som bloggen ogärna upprepar) till kvinnorna under deras manifestation. Händelsen var dock inte bagatellartat då det enligt SFT också förekommit rent fysiskt våld. Så här beskrivs händelsen i SFT.

Vi började spela musik och höll tal. Efter en stund kom det fram flera kvinnor i slöjor och ropade att de inte tvingats till att ha slöja och strax därpå kom det fram ungdomar från islamska kulturcentret. De skrek att vi var horor och sedan började de knuffas och försökte rycka ur sladdar från högtalarna och tvinga oss att sluta filma.

Det talas både på PI och Fria Tider om att media mörklagt händelsen för att inte ge en negativ bild av det så från media så omhuldade mångkulturella samhället. Jag var från början tveksam till om denna händelse faktiskt var en nyhet för vår rikstäckande media. Men eftersom fysiskt våld faktiskt förekommit och att aktionen riktat sig mot ett nätverk för kvinnor så får jag nog ändå hålla med PI och fria Tider, detta är normalt en nyhet som riksmedia borde tagit upp. Hade det varit ett gäng raggare som gjort sig skyldig till samma agerande hade det förmodligen stått i både DN och SvD. 


Annars börjar det märkas en tendens att alla nyheter som PI och Fria Tider tar upp men inte riksmedia betraktas som riksnyheter och ord som ”mörkläggning” hamnar på pränt. Jag tycker det börjar bli lite slentrian att hela tiden tala om mörkläggning så fort inte SvD skriver om en händelse. Det är faktiskt inte säkert att alla nyheter vi läser i PI och andra fora normalt skulle ha hamnat på SvD:s förstasida, även om det inte vore nysvenskar i huvudrollerna. Visst förekommer det mörkläggning, visst är den systematisk och visst är motivet att ge en ljusare bild av vårt mångkulturella samhälle än vad den i verkligheten är. Men för att behålla trovärdigheten krävs ändå att man använder ord som ”mörkläggning” med urskiljning och gör en rättvis bedömningen innan man slår på stora trumman. 


Efter denna förmaning efterlyser vi vår annars så aktiva och debattglada feministiska rörelse. Hallå! Var är ni? Skall ni inte reagera? Här har vi ju ett utmärkt exempel på hur mörka mansdominerande krafter t.o.m. rent fysiskt attackerar ett kvinnligt nätverk, samt kallar dem för en massa otrevliga saker. Eller gör gärningsmännens religion alternativt etniska härkomst hela historien ointressant för våra annars så aggressiva feminister? Skall vår ibland så rabiata feministrörelse ha någon trovärdighet kvar så vill det till att de reagerar på händelser som dessa, trots att gärningsmännen råkar ha en annan etnisk och kulturell hemvist än hatobjektet nummer ett, den vita medelålders mannen.   

Länk SFT