En koloss på lerfötter

Under det gamla Sovjetväldet nämndes ofta det Sovjetiska imperiet med benämningen ”en koloss på lerfötter”. Denna benämning visade sig stämma när muren föll och Sovjetimperiet imploderade. Nu håller Europa på att bygga ännu en ”koloss på lerfötter”. Det märkliga är att samma liberaler som tidigare pekade ut det gamla Sovjet som just denna koloss med sina defekta fötter, nu är de ivrigaste förespråkarna för ett EU med Turkiet som medlem. Alltså ett EU som väl nästan måste ses som en ännu större koloss med ännu ”lerigare” fötter. 

DN låter Turkiets utrikesminister publicera sig på Opinionssidorna, detta med en lång artikel utan kommentarer. Att en utländsk minister tillåts publicera sig på tidningen utan att DN ger egna kommentarer är tämligen ovanligt. Det är också märkligt att en utländsk minister från ett muslimskt land får publicera sig med en omfattande artikel på opinionssidorna, men ett inhemskt parti, som alla vet kommer att ta en plats i riksdagen nästa år (SD), inte ens får genmäle i samma tidning. 

I själva sakfrågan så är enligt mitt förmenande ett Turkiskt medlemskap uteslutet så länge vi ger asyl till turkiska flyktingar. Att ett land blir medlem i EU där vi samtidigt ger asyl till invånarna för politiskt förföljelse är fullständigt uteslutet enligt all logik i världen. Enbart mängden av personer vi redan gett asyl för politisk förföljelse borde vara ett hinder för medlemskap ganska lång tid framöver. Att denna fråga aldrig diskuteras i svensk press är en mycket märklig omständighet.

Till sist måste vi nämna att när nya länder med svagare ekonomier tas upp i EU:s gemenskap så blir notan för medlemskapet dyrare för länder som Sverige. Hela tiden höjs medlemsavgiften och de mer etablerade medlemsländerna får betala ”kalaset”. Vi säger därför ”NEJ” till Turkiskt medlemskap och EU. Vi ber också den turkiska utrikesministern om ursäkt för att vår befolkning inte alls är lika ”progressiv” som han tyckt tro. Däremot är våra politiska ledare lika ”visionära” som DavutoGlu tror, tyvärr.

Länk DN

Socialdemokratiskt utspel inför kyrkovalet

Jag hade inte tänkt skriva något om kyrkovalet, mitt intresse är något begränsat inför just detta val och jag är själv inte ens röstberättigad. Men en artikel och en uppmaning från debattredaktören i en socialdemokratisk tidning får mig att åtminstone skriva en liten artikel. Det är redaktören Serkan Köse som i tidningen går till storms mot ”främlingsfientligheten”. Så här skriver han.

Som muslim är jag inte röstberättigad, men tycker att det är viktigt att socialdemokraterna ställer upp i valet. För det handlar om att stödja en öppen och demokratisk folkkyrka som är tillgänglig för alla som vill.

Aha...alla som vill, men det gäller inte de hemska Sverigedemokraterna då. Vidare i artikeln så står det.

Vi menar att ett högt valdeltagande är viktigt för kampen mot främlingsfientliga krafter som vill flytta fram sina positioner och använda kyrkopolitiken för att piska upp en islamofobi. De må kalla sig Sverigedemokrater. De må gömmasig bakom blommorna i sina partisymboler. Vi får aldrig glömma vad Sverigedemokraterna står för, speciellt nu när de gör allt de kan för att framstå som ett rumsrent parti.

De är helt fixerade vid att bevisa att det mångkulturella samhället är något fult som ska bekämpas.

Det hela är nästan lite poetiskt skrivet. Vi läser som förväntat att SD vill ”piska upp en islamofobi”. Nu har jag aldrig hört någon kritik mot enskilda muslimer eller mot religionsfriheten från SD, utan enbart kritik mot politisk islam som vill påverka det civila samhället. Detta måste vara tillåtet och t.o.m. rumsrent i ett demokratiskt samhälle. Sedan kommer den värsta kritiken mot politisk islam inte längre från SD, utan från enskilda debattörer som Gudmundsson och ”Jihad i Malmö”. Dessa debattörer är inte Sverigedemokrater, ”Jihad i Malmö” var KD-medlem sist jag kollade. Vad Sverigedemokraterna står för kan alla läsa i den offentliga valplattformen och det är väl bra om folk lägger det på minnet, där kan jag hålla med Köse. De nuvarande riksdagspartierna gör allt de kan för att SD inte skall framstå som rumsrent. Det är ju så mycket makt och pengar på spel, ja och så den politiska korrektheten som måste vårdas dessutom.

När det gäller bevisningen av att det mångkulturella samhället inte är paradiset på jorden så är det väl inte SD som går in för den frågan, det är alla ungdomsgäng i Malmö, Göteborg och sist nu i Uppsala som gör de ansträngningarna.

Nyttig ändring av vårt perspektiv?

En vit man från Sydafrika har enligt SvD fått asyl i Kanada p.g.a. förföljelse för sin vita hudfärg. Man läser artikeln och upptäcker att man sitter med ett leende framför datorskärmen. Att Brandon Huntley fått asyl för att han blivit förföljd för sin bleka uppsyn och ”vita ras” ställer de invanda perspektiven på ända och man kan tänka sig att de politiskt korrekta känner ett visst obehag inför den beviljade asylen.

Nu har den beviljade asylansökan skapat reaktioner också, Sydafrikas regering (ANC) har protesterat vilt och kallar den beviljade asylen för ett utslag av rasism. Att en beviljad asyl kan vara ett utslag för rasism ger intressanta perspektiv, skulle man kunna tänka sig det omvända? Såhär står det i SvD om fallet.

Det har även visat sig att Huntley inte polisanmält något av angreppen som han talat om. Han har inte heller vänt sig till Sydafrikas regering med sitt fall. Nu vägrar han att diskutera det närmare. Han har sagt att han fruktar att hans familj, som bor kvar i Sydafrika, i så fall skulle råka ut för repressalier.  

I ärlighetens namn måste man ändå säga att Huntley inte borde fått asyl. Har man inte ens polisanmält de händelser man refererar till i sin asylansökan så borde det vara kört med asylrätten naturligtvis. Samma argument kan man dock använda för de asylsökande som varje år får asyl i vårt land naturligtvis. Hela historien ger en del intressanta perspektiv dock. Skulle även en förföljd Sverigedemokrat i Sverige kunna erhålla asyl i t.ex. Kanada? Skulle det hända så vore det ett slag i ansiktet på våra politiska makthavare i vårt eget land. Det skulle kanske vara ett nålstick i den svenska upplåsta demokratiska självgodheten som skulle få ballongen att spricka med en kraftig smäll.

Länk SvD

Ett fackförbund som verkligen lyckats

Vi har sett hur LO-förbund misslyckas att ta tillvara sina medlemmars intressen och i stället ägnar sig åt att förse sina företrädare med lukrativa styrelseposter. Ett fackförbund som verkligen lyckats tillvarata sina medlemmars intressen är Läkarförbundet. Uppdrag granskning tar i kvällen program upp hur Läkarförbundet lobbat för att minska antalet utbildningsplatser för läkare redan från 1990-talet och framåt till 2005. Alla institut och prognosmakare har varnat för läkarbrist, förutom läkarförbundet som trots att alla andra aktörer varnat för läkarbrist, i stället varnat för arbetslöshet för framtida läkare.

Nu visar det sig att SCB, högskoleverket och alla som gjort prognoser har haft rätt, läkarförbundet har hela tiden haft fel. Uppdrag granskning intervjuade läkarstuderande i Polen och på andra ställen utanför Sverige. Alla läkarstuderande som uttalade sig gav uttryck för samma envisa rykte, nämligen att läkarförbundet lobbat för att minska antalet utbildningsplatser och därigenom skapat den läkarbrist och det dyra och ineffektiva system med s.k. stafettläkare som vi har i dag. Uppdrag granskning visar också att läkarförbundet producerat ett stort antal debattartiklar och andra inlagor där de varnat för arbetslöshet bland läkare och propagerat för att skära ned antalet utbildningsplatser. En expert i programmet sade rent ut att någon brist på arbeten för svenskutbildade läkare aldrig någonsin existerat i vårt land.

Läkarförbundet har i sin policy att de skall verka för en god och human vård, de har uppenbarligen brutit mot sin egen policy som kanske aldrig varit en policy de följt till punkt och pricka. Man kan ändå förstå varför de framfört sin falska propaganda, de har velat höja lönerna för sina medlemmar, låt vara på ett mycket oetiskt sätt. Men att ansvariga politiker låtet sig påverkas av Läkarförbundet är obegripligt och fullständigt vansinnigt. Det är alltifrån regeringen Bildt och samtliga regeringar efter det som tydligen gått i samma uppenbara och obegripliga fälla.

Nu sitter vi här med ett stafettläkarsystem som är ungefär dubbelt så dyrt och mycket ineffektivare än ett vanligt system med fasta läkare. Vi skattebetalare betalar dubbla löner för kringflackande läkare som aldrig lär känna sina patienter och erbjuder en sämre vård än fasta läkare. Ansvaret vilar tungt på våra politiker som skall tillvarata våra intressen och se till att våra skattekronor används på absolut bästa sätt.

Länk SVT Uppdrag granskning

Länk DN

Det brinner på grund av att vi alla styrt fel under lång tid

I en bra artikel på SvD av Anders Linder så beskrivs hur samhället och politikerna misslyckats med samhällsutvecklingen i våra ”nya” förorter. En politik där ”hårda tag” varit förbjudet och där gärningsmän av alla schatteringar från mordbrännare till våldsverkare strukits medhårs har omöjliggjort polisens arbete.  Det spelar ingen roll hur mycket ett ungdomsgäng brutit mot lagen så tar en polisman i lite för hårt har hela problembilden fokuserats på att polisen är rasistisk eller fördomsfull. Så här skriver Linder i artikeln.

Verklighetsflykt är annars en paradgren i svensk politik och en viktig förklaring till eländet.
Ett rosenrött tankespår följer linjen ”hårda tag löser inga problem”. 

Den ”verklighetsflykt” Linder beskriver går dock djupare än han vill tala om för oss. Det är en verklighetsflykt som började för länge sedan, redan när Palme tog över som statsminister under Vietnamnkriget började den verklighetsflykt som ger fullt utslag nu. Den främste förespråkare för denna typ av verklighetsflykt är förre partiledaren Bengt Westerberg med sin extrema och sanslösa ”snällism”.

Självklart är inte ”hårda tag” lösningen på alla problem, ja inte på något problem alls egentligen. Men den extrema hållning vi har i vårt samhälle där alla problem läggs på omvärlden och allt ansvar tas ifrån gärningsmannen är ett symtom på en märklig och smått pervers syn på ansvar och samhället. Skall man lösa ett komplext problem så krävs det naturligtvis en rad åtgärder på många olika plan, kanske t.o.m. en annan diskurs i hela samhället. Att enbart förespråka ”hårdare tag” är ingen lösning för att gå till roten på problemen i våra förorter, det är självklart. Men kan samhället inte ens stoppa pågående organiserad mordbrand som sker mitt framför ögonen på hela samhället har vi hamnat riktigt fel.

Det är dags att en gång för alla skrota den perversa ”snällism” som Westerberg stod för och alla de flummiga samhällsidéer som tagit över i det Socialdemokratiska partiet sedan lång tid tillbaka. Svensk lag gäller alla åldersgrupper alltid innanför nationens gränser. Eldar du upp bilar som fritidsnöje skall du sättas bakom lås och bom, hur svårt kan det vara att fatta detta?

Länk SvD

Är ”mindre bättre” även i vårt land?

I DN står det om problemen som uppstått i Tysk politik genom att de två stora partierna bildat koalition, nämligen CDU och SPD. Det står inte rent ut att det är ett demokratiskt problem när de två stora huvudaktörerna på den politiska arenan går ihop, men om man tolkar författaren går det inte att ta miste på budskapet. Så här står det i ingressen till artikeln.

Tyskland skulle må väl av ett valresultat som leder till upplösning av den stora koalitionen mellan CDU och SPD. Väljarna förtjänar en öppnare och rakare debatt.

En koalition hämmar en öppen och rak debatt och det är väljarna som är förlorarna på sådana här koalitioner. Klara politiska alternativ försvinner och väljarnas suveränitet på valdagen urholkas. I slutet på artikeln står det så här.

Huvudproblemet med den nuvarande stora koalitionen är inte sakpolitiskt utan att den skapar ett osunt politiskt klimat. När huvudmotståndarna regerar ihop läggs en död hand över den politiska debatten.

Ingen tvivlar på att det verkligen är just så, att när klara alternativ försvinner så skapas ett ”osunt politiskt klimat” och en ”död hand” läggs över den politiska debatten. I Sverige är de två huvudmotståndarna inte i koalition med varandra, inte ännu i alla fall. Ändå upplever många att ett ”osunt politiskt klimat” även råder i vårt land. De två huvudmotståndarna i Svensk politik har kommit överens om att vissa frågor inte skall debatteras och de har kommit överens i viktiga centrala frågor och därmed tagit ifrån väljarna valmöjlighet eller ens en chans till debatt. Samma effekt av att ”en död hand” lagts över debatten upplevs således i alla fall.

I kampen mot uppstickarpartier har dessutom de två blocken inga problem med att samarbeta, ja man kan t.o.m. godta varandras budgetar på kommunal nivå för att hålla uppstickare utanför. Dessutom mumlas det redan nu om hur man skall samarbeta för att undvika att det skapas utrymme för någon ”vågmästare”. Samma tendenser som finns i Tyskland finns även här.

Länk DN

Ett verkligt radikalt förslag

Mot Italiens, Maltas och Spaniens stränder anländer flyktingar från Norra Afrika i skrangliga livsfarliga båtar. Mottagarländerna blir hårt belastade av den flyktingström som aldrig verkar avtaga.

Ett förslag i EU är på väg att utformas som innebär att EU skall ta emot fler kvotflyktingar, alltså sådana flyktingar som administreras under FN och som ofta har högre ”riktig” flyktingstatus än andra flyktingar. Förslaget innebär också att bördorna skall fördelas jämnare mellan EU-länderna. Man reagerar på att flyktingar plötsligt betecknas som bördor och inte nationella tillgångar som annars är vanligt i officiella sammanhang.

Nu har många länder redan tagit sitt ”ansvar” och tagit emot stora delar av helt andra flyktingströmmar, som t.ex. Sverige som tog emot hälften av alla de som emigrerade från Irak efter USA:s invasion. Det blir inte så många länder kvar som kan dela bördan med dessa Medelhavsländer. Vi tvivlar dessutom starkt på vår egen regerings förmåga att bjuda motstånd i EU-förhandlingar, de har misslyckats förr om man säger så.

Ett effektivt och radikalt förslag är att helt enkelt inte ta emot några flyktingar alls från Medelhavet. De har sannolikt inga giltiga flyktingskäl och ryktet om ett totalstopp skulle sprida sig snabbt över den Afrikanska kontinenten. Det är sannolikt att flyktingströmmen över Medelhavet skulle avstanna ganska fort efter en sådan åtgärd.

Länk SvD

Stenudd om Boströms organartikel

Stefan Stenudd har skrivit en blogg om Donald Boströms artikel angående påstådd organstöld av Israel från palestinier. Stenudd skriver att Boströms artikel inte har någon som helst trovärdighet och han visar det på ett seriöst sätt också. Speciellt berättelsen om hur det gick till när den unge palestinier, Bilal Ghanan, sköts till döds i Boströms artikel, visar att det inte rör sig om seriös journalistik. Så här står det i Boströms artikel.

När Bilal var tillräckligt nära var det bara att trycka av. Det första skottet träffade i bröstet. Enligt bybor som bevittnade händelsen sköts han sedan med ett skott i var ben. Därefter sprang två soldater ner från snickeriet och sköt honom ytterligare en gång i magen.

Hela scenariot är mycket märkligt och inte trovärdigt. Om israelerna var ute efter pojkens organ skulle de väl inte skjuta honom i magen en extra gång när han var oskadliggjord? Hur kunde de skjuta honom i benen när han låg ned? Det är helt enkelt inte en trovärdig historia.

Israels reaktion är dock överdriven den också. Hade Israel bara gått förbi denna artikel med tystnad och överlämnat reaktionerna till svenska debattörer skulle i princip ingen vettig människa tro på den. Man kan förstå att ämnet är känsligt för Israeler och att man anser sig kränkt, men politiker i Israel måste väl veta hur yttrandefrihet fungerar? Ansvarig utgivare har ansvaret antingen det gäller Muhammedkarikatyrer eller andra saker.

Läs gärna Stenudds artikel i ämnet samt de kommentarer som är publicerade under artikeln.

Länk Stenudd

Länk Boströms artikel

Oklarheter kring Europadomstolen

I SvD står det om ett utvisningsfall där fyra barn skall utvisas till Serbien. Mamman sitter i svenskt fängelse dömd för medhjälp till mord på sin man, alltså barnens far. Barnen har ingen far i Serbien eftersom han ju mördades av mamman. Barnens ”gode man”, Gunilla von Wachenfeldt har lämnat in fallet till Europadomstolen som ”inhiberat” det svenska beslutet om utvisning.

Det är självklart en tragedi för alla inblandade parter att pappan mördats bl.a. av mamman till barnen och det finns en mängd hänsyn att ta tillvara i ett sådant här komplicerat fall. Just därför brukar jag undvika att skriva om just sådana här fall men en del frågor dyker ändå upp utan att denna blogg tvärsäkert kan säga vad som är rätt eller fel. Vi kan först konstatera att skulle barnen få uppehållstillstånd här så skulle mamman också få det efter frigivning p.g.a. samma familjeanknytning som gör att barnen skulle få stanna. Skulle det ske så har vi den situationen att mamman och barnen för uppehållstillstånd p.g.a. att mamman mördade sin make, det är makabert sett ur den synvinkeln. Så här står det i von Wachenfeldts artikel.

Jag har som god man för barnen lämnat in ett klagomål till Europadomstolen rörande kränkning av artikel 3 (om förbud mot tortyr och annan omänsklig behandling) och artikel 8 (om rätten till familjeliv) enligt Europakonventionen om mänskliga rättigheter.

Att von Wachenfeldt tar sitt uppdrag som god man på allvar är helt i sin ordning och ingen tvivlar på att hon gör allt hon kan för barnen. Men ändå så är det väl lite väl magstarkt att komma med artikel 3 som handlar om tortyr. Det kan knappast jämställas med tortyr att utvisas. Att familjelivet kränks rådet det väl inget tvivel om. En lösning som förefaller rimlig vore att flytta mamman till ett Serbiskt fängelse, det vore en situation som alla parter skulle tjäna på om mamman ändå inte fått uppehållstillstånd i vårt land. Det innebär naturligtvis att Serbien måste gå med på att ta emot mamman, vilket också är i enlighet med alla internationella avtal och regler. Enligt internationella avtal måste en nation ta emot sina egna medborgare om de blir avvisade från den nation de befinner sig i. Vidare skriver von Wachenfeldt så här.

Den rättssäkerhet som enligt tradition präglar myndighetsutövning i vårt land är något som vi ofta lyfter fram och är stolta över. Generellt kan alltid ett beslut från en myndighet överklagas till förvaltningsdomstol, men så är inte fallet i ärenden om prövning enligt 12 kapitlet, 18:e paragrafen, Utlänningslagen. Dessa går inte att överklaga.

Nej de går inte att överklaga därför att negativa beslut i princip alltid överklagades innan lagändringen kom till stånd och hela hanteringen blev fullständigt omöjlig att klara av. Ibland måste man ta hänsyn till verkligheten och en annan grundläggande princip som det inte talas så mycket om är att varje nation har suverän rätt att bestämma vilka utländska medborgare som skall få uppehålla sig i landet. Det är alltså en viss skillnad att vara medborgare i Sverige och komma i delo med statliga tjänstemän eller komma hit och ansöka om uppehållstillstånd. Förövrigt är det dessutom få svenskar som får rätt mot en statlig tjänsteman i alla fall. Till sist skriver von Wachenfeldt så här i sin artikel.

Är det verkligen rimligt att beslut som tjänstemän inom Migrations verket meddelar, skulle kunna innebära en kränkning av Europa konventionen om mänskliga rättigheter och ändå inte kunna prövas av svensk förvaltnings- domstol? För det är ju vad som pågår just nu, Europadomstolen skall alltså pröva lagligheten av ett beslut som inte har granskats av någon inhemsk domstol. 

Frågan om uppehållstillstånd är i grunden inte samma fråga som om medborgare blir olagligt behandlade av staten. Sverige skulle i princip kunna stänga sin gräns förutom att vi skrivit på avtal om kvotflyktingar och en del andra avtal. Det finns i grunden ingen mänsklig rättighet att få vistas eller ens komma in i ett annat lands territorium. Dessutom undrar vi hur många gånger andra nationer kränker Europadomstolens regler och konventioner. Sverige har ju på de flesta områden som gäller migration det generösaste regelsystemet och i våra grannländer som Finland och Danmark gäller mycket hårdare och striktare regler och praxis. Europadomstolen måste väl ändå titta på andra nationer och hur de gör. Samma regler som gäller i vårt land måste väl gälla i Finland och Danmark?

Von Wachenfeldts uppgift är ju att ta tillvara barnens intressen och den uppgiften sköter hon mycket bra. Men som medborgare anar man att mycket av det som rör fallet inte tas upp i denna artikel och att det finns andra perspektiv på fall som detta.

Länk SvD

Länk Wikipedia Europadomstolen

Länk Europakonventionen