Fred eller splittring i Europa

Carl Bildt skriver på DN-debatt om hur viktigt det kommande EU-valet är. Bildt målar upp en hotfull bild i Europa, speciellt med tanke på Ryssland agerande i Ukraina. Därefter poängterar Bildt hur viktigt det är med fred och säkerhet. Det enda vi kan göra för att möta hotet från öst enligt Bildt är att stärka samarbetet mellan Europas demokratier. Därefter kommer Bildt till själva poängen. Hotet mot samarbetet mellan Europas demokrater är framgångarna från ”extrempartier” som ju riskerar att gå fram kraftigt i kommande EU-val. Bildt nämner att det är ”de bägge ytterkantspartierna” som vill bryta loss Sverige från EU-samarbetet. Sensmoral, rösta på M i EU-valet, annars riskerar ni att stödja Putin och splittra Europas demokratier.    

Bildt är ju en erkänt skicklig debattör och retoriker, vilket vi ju ser prov på i just denna artikel. Moderaterna har ju själva, tillsammans med allianspartierna i princip lagt hela vårt försvar i malpåse, - ety inget hot från öst eller någon annanstans föreligger ju. Här har vi alltså två fundamentala fel från Bildt och Moderaterna. Dels har de rustat ned försvaret, som ju ändå måste vara det mest verkningsfulla medlet mot utländsk aggression. Dels har de själva sagt upprepade gånger att inget hot från öst eller från något annat håll föreligger inom överskådlig tid.

Ett stärkt samarbete mellan Europas demokratier behöver som Bildt insinuerar, inte innebära att man ställer upp på eller röstar för ett överstatligt Europa. Bildt framstället som att

– ställer ni inte upp på det EU vi vill ha, så hjälper ni Putin.

Ett sådant synsätt är ju näppeligen demokratisk, om vi nu skall tala om Europas demokratier. Vi är några stycken som vill utnyttja vår demokratiska rätt att rösta mot ett överstatligt Europa, utan att för den skull ge Putin några sympatier. Bildt blandar äpplen och päron, uppenbarligen för att vinna vilsna EU-röster inför valet. I själva verket är de EU-kritiska partierna en direkt reaktion på att utvecklingen inom EU, som tagit en riktning många människor helt enkelt inte vill se. Alla dessa människor måste få ge uttryck för detta i demokratisk ordning. I ljuset av detta är Bildt tal om ett enigt Europa samma enighet vi ser i rena diktaturländer. Det Bildt kallar ”splittring” är inget annat än olika fullt legitima demokratiska åsikter. I viss mån är och kommer alltid demokratier vara splittrade, eftersom motsatsen kännetecknar rena diktaturer. Och vi kan självklart inte förvandla hela Europa till diktatur, bara för att bekämpa en annan diktatur (Putin har sannolikt en majoritet av väljarna bakom sig i Ryssland, dessutom).

 

De tre sfärerna – en studie i Sverigedemokraternas politiska och mediala ställning

Jesper Strömbäck skriver mycket intressant i sin bok ”Kampen om opinionen” hur journalistik och media påverkar väljarna och valresultat inför ett val. Medias rapportering kan i huvudsak indelas i två kategorier, rapportering av politiken som spel, samt rapportering av politiken i sak. Rapporteringen i sak brukar oftast framstå som mer positiv och objektiv. Alla partier eftersträvar en rapportering i sak (förutom på områden där de är svaga). I flera undersökningar finns det ett parti som trotsar gängse opinionsteorier enligt Strömbäck. Partiet är Sverigedemokraterna som ur flera hänseenden inte följer förväntat mönster. Inte heller följer journalistkåren sitt mönster eller sina egna principer när det gäller rapporteringen av partiet. Så här skriver Strömbäck på sid 169 -170 om sak-rapporteringen inför valet 2010.

Det var bara två partier, Moderaterna och Sverigedemokraterna, som vinklades mer negativ när nyheterna gestaltade politik som sak. De som drabbades hårdast var Sverigedemokraterna, vilket tyder på att det upplevs som legitimt att vinkla nyheter om dem negativt även när man rapporterade om partiets ståndpunkter i sakfrågor.

Därefter beskriver Strömbäck varför det är legitimt att beskriva Sverigedemokraterna negativt även i sakfrågor. Strömbäck hänvisar då till arbeten och modeller av Daniel Halin. Här är ett ganska långt avsnitt av Strömbäck med den helt centrala frågan om partiers legitimitet.

Enligt Hallin befinner sig olika åsikter eller frågor inom en av tre sfärer: sfären av konsensus, sfären av legitima konflikter eller sfären av avvikelser (Hallin 1989). Åsikter som ligger inom sfären av konsensus tas ofta för givna av alla eller de flesta. De ifrågasätts inte och medierna känner inget behov av att låta olika åsikter komma till tals när de rapporterar kring dessa.[…] Frågor som ligger inom sfären av legitima konflikter handlar om alla de frågor där det uppfattas som fullt legitimt att ha olika åsikter. Det kan exempelvis handla om huruvida skatten skall höjas eller sänkas eller om det är bra eller dåligt att privata företag bedriver verksamhet inom vård och omsorg. De flesta frågor befinner sig i denna sfär och här känner journalister ett behov av att låta olika åsikter och sidor i debatten komma till tals för att inte bli anklagade för att ta ställning.
 Frågor som ligger inom sfären av avvikelser är spegelbilden av sfären av konsensus. Här befinner sig åsikter som uppfattas som alltför extrema och avvikande. I likhet med frågor som befinner sig inom sfären av konsensus upplever medierna här inget behov av att låta alla komma till tals; det kan uppfattas som legitimt att öppet ta avstånd från dem. Exempel skulle kunna vara åsikter om Förintelsen inte har ägd rum eller antidemokratiska och rasistiska åsikter.
 Vad som är centralt här är tre saker. För det första att det i varje samhälle och varje tid både finns åsikter som det råder konsensus om och som uppfattas som extrema och avvikande. Det är oundvikligt. För det andra sker det förändringar över tid, och åsikter som det råder konsensus om eller som uppfattas som avvikande vid en tid kan uppfattas som legitima i en annan.[…]    För det tredje uppstår det komplikationer när en åsikt rör sig från sfären av konsensus eller sfären av avvikelser mot sfären av legitima konflikter. Vid sådana brytningar blir det en komplicerad fråga för såväl journalistik som politiska aktörer att avgöra om förflyttningen av en åsikt ska accepteras eller motarbetas, samtidigt som själva förflyttningen är ett tecken på att konsensus håller på att bryta samman, vilket leder till konflikter också kring detta. Om man betraktar Sverigedemokraterna och mediernas bevakning av dem ur detta perspektiv kan det faktum att de inför valet 2010 gick framåt i opinionsmätningarna tolkas som ett uttryck för hur de successivt rört sig från sfären av avvikelser till sfären av legitima konflikter. Samtidigt som den negativa vinklingen av dem kan tolkas som ett uttryck för att många av deras åsikter fortfarande anses tillhöra sfären av avvikelser. Om det kommer att hålla i sig eller om Sverigedemokraterna och deras åsikter fullt ut kommer att uppfattas som legitima och som en del av sfären av legitima konflikter, är en öppen fråga.

Det är mycket riktigt en öppen fråga om partiet SD kommer att uppfattas som ett legitimt parti helt igenom eller inte. Starka krafter kämpar hårt för att det inte skall legitimeras. Eftersom politik kring immigration enligt all logik måste vara en legitim politisk fråga i en demokrati, försöker man ta till alla möjliga knep för att ändå försöka hålla kvar SD i sfären av avvikelser. Journalister, redaktörer och politiska aktörer tar till alla möjliga knep som det är svårt för SD att värja sig emot. Som ett par exempel har vi sett metoden att med braskande rubriker om någon skandal som man redan från början vet är mycket tveksam. Kommer det någon rättelse vet aktörerna att de stora rubrikerna ändå satt sig som bilder i folks medvetande.

En annan metod är att låta någon som blivit utsatt för allvarliga kränkningar berätta sin historia om hemskheterna. Hemskheter som på intet sätt är kopplat till SD, men där offret som i förbigående ändå uttrycker rädsla för Sverigedemokraterna. Detta mönster är mycket tydligt och vi såg det när SVT sände från Förintelsens minnesdag. En kvinna av judisk börd fick berätta om 2a världskrigets fasor, samtidigt som hon i förbigående uttryckte rädsla för Sverigedemokraternas framgång. Alla med ett minimum av intellektuell förmåga förstår att kvinnan skulle bli tryggare med SD:s politik.

Vi ser också samma taktik med små inpass mot SD i tidningar som DN. Mona Masri åkte till USA och fick uppenbarelser av SD:s hemskhet trots semesterresa 500 mil bort. En kvinna som blivit utsatt för trakasserier finner på något outgrundligt sätt ändå subtila kopplingar till SD när hon intervjuas av Expo. Så här säger kvinnan till reportern.

Man har dragit ut gränserna för åsiktsfriheten mycket. Vad som är okej, och vad som inte är okej är väldigt oklart idag. Sverigedemokraternas åsikter har fått alldeles för mycket medialt utrymme. Även om det är bra att deras åsikter kommer upp till ytan, så tror jag att det många gånger är kontraproduktivt, säger hon.

Vad Sverigedemokraterna har med trakasserierna mot kvinnan att göra framgår aldrig. Själva orsaken till intervjun är ju att odla misstro mot SD, det är just därför kvinnan intervjuas. Dessa exempel är tydliga försök att hålla kvar SD i sfären av avvikelser. Som Strömbäck själv säger får framtiden utvisa vad som hamnar i vilken sfär. Klart är att det politiska landskapet alltid förändras och att det alltid förekommer en kamp mellan olika intressen. Det man kunde önska sig är väl att kampen fördes med något ärligare och renare metoder. I dag används vilka fula knep som helst, detta eftersom deltagarna på spelplanen anser att deras mål är så oerhört ädelt att det ursäktar fula knep och lögner.

Att bildsätta ett parti

När jag läste boken ”Reinfeldt – ensamvargen” av Anita Kratz så handlade mycket om att Reinfeldt planerade mycket hur han skulle ”bildsätta” politiken i människors medvetande. Alltså skapa en bild av politiken och partiet i människors hjärnor. Denna ”bildsättning” kan ju användas av andra i helt andra sammanhang självklart. Den stora massan av väljare är relativt enkel att ”bildsätta” om man äger de rätta resurserna. Frågan är om det inte är just vad som sker här och nu.

Under julhelgen pratade jag med några släktingar. Jag ansåg att det gick ganska bra för SD och att allt verkade ok. Släktingarna däremot brast ut ”men ni är ju inblandad i skandaler hela tiden, de kommer ju på rad!” Jag hade själv inte sett det så, eftersom jag mäter skandaler efter verklig magnitud, alltså hur mycket substans det är i dem, inte efter hur stora rubrikerna är. Men så mäter en stor del av valmanskåren inte ”nyheter” i medierna, fick jag vid detta tillfälle klart för mig. De ser rubrikerna första dagen, läser ingresserna andra dagen.  De ser däremot inte när det blir klart att det låg mycket lite i skriverierna, eller t.ex. när några medier kommer med halvkvävda visor om att SD nog inte handlade formellt fel, men att systemet är tveksamt.

Kvar i valmanskåren blir en bild av ”skandalpartiet” och ”problempartiet”. Det spelar ingen roll att det låg mycket lite substans i de första anklagelserna, eller att det rentav var rena lögner. Kvar ligger bilden av alla feta rubriker och skandalerna. Medierna har ”bildsatt ett parti” medvetet och utan att många gånger haft särskilt mycket på fötterna. Även om SD får rätt vinner mediernas bild i många väljares medvetande i alla fall. Vi kan självklart inte veta vad som rör sig i huvudet på journalister, redaktörer och mediemoguler. Vi kan inte veta att detta är en medveten strategi (om ingen journalist träder fram), men några frågor tarvar en förklaring.

Varför förs braskande ”skandaler” ut om SD ut så pass ofta med uppenbart bristande underlag? Exemplet i det aktuella fallet om SD-kvinnors bidrag är ett talande exempel. Researchgruppen hade fått allt material och släppt hela historien enligt Martin Kinnunen. Varför har inte Aftonbladet hängt ut både MP och V som enligt talrika uppgifter erhållit samma bidrag på ännu sämre grunder under lång tid? Här ger SD kvinnor ytterligare förklaring till affären: LÄNK.

Varför använder man sig av så uppenbart tveksamma källor? Källor man normalt aldrig skulle släppa innanför portarna till tidningshuset om det gällde händelser som inte handlade om SD. Källan till historien om SD-kvinnors bidrag har i ett brev till partistyrelsen anklagat undertecknad för ”satanism” och dessutom anklagat SD Stockholms län för att ha försnillat pengar tillhörande en kommunförening, som enligt alla kvitton fått pengarna, pengar som dessutom rent juridiskt aldrig tillhörde föreningen (SVT började rota i detta men släppte det direkt).  

Varför kommer dessa ”nyheter” om SD med sådan regelbunden frekvens? På kansliet har vi roat oss med att räkna dagarna mellan tillfällena då media får ett nytt utbrott av sanningsindignation (dagar utan katastrof). Vi har slagits av den regelbundenhet med vilken dessa skandaler uppträder. Frekvensen verkar vara ungefär ett par gånger i månaden (men kan bli högre inför valet självklart). Vi får också räkna med juluppehåll och semestrar här, vi pratar om Sverige nu. Har vi någonsin sett en sådan skandalfrekvens drabba något annat parti någonsin förut?

En högre tjänsteman som lämnade partiet blev av Expressen erbjuden en halv miljon för hårddisken, som användes i arbetet. Varför erbjuder man SD-medlemmar som lämnar partiet så stora summor för information? Gör man det om någon lämnar, låt oss säga MP eller V? Kan detta vara ett led i att ”bildsätta partiet?”

Det finns självklart skandaler med mer eller mindre substans i. Även Sverigedemokrater gör sig skyldiga till misstag och ibland avsiktliga oegentligheter, precis som medlemmar i övriga partier. Men om mediernas bevakning stämde med respektive partis medlemskårs moral och uppträdande som människor, skulle SD:s medlemmar bestå av det absoluta trasproletariatet utan någon hyfs eller moral alls, medan övriga partiers medlemmar samtliga skulle bestå av avkomman till ängeln Gabriel. Den som tror på detta får väl göra så. Men det är faktiskt exakt den bild media målar upp, ”bildsätter” för att tala med Reinfeldts språk.

Efter en ”skandal” som den med bidragen till SD-kvinnor, så visar det sig att anklagelserna saknar substans (förmodligen). ”Ja, där fick de!” tänker då medlemmar och sympatisörer. Fel! Det kan mycket väl vara så att medierna och krafterna mot SD vunnit i alla fall. Rubrikerna och anklagelserna har fastnat i valmanskårens medvetande. Dementierna (om det ens blir några) fastnar inte i medvetandet. Det är också en fråga av mängden affärer, som till slut sätter sina spår. Det är självklart en osnygg och rentav odemokratisk taktik. Tyvärr fungerar den nog. Enda vägen ifrån detta är att tillräckligt många påpekar detta med bristande källor och att alla partier skall granskas med samma lupp av media.  

Kampen om verkligheten

Jesper Strömbäck har blandat mycket bra insikter och forskning med obegripliga förbiseenden i sin bok ”Kampen om Opinionen”. Forskningen är ofta relevant och seriös men tar t.ex. inte hänsyn till Sverigedemokraternas korta tid i riksdagen. Mätningar som sträcker sig över ett antal valrörelser för övriga partier gäller för SD bara i en valrörelse t.ex. Ett annat exempel på tankelapsus är när Strömbäck mäter om och i så fall vilka partier som är missgynnade av media i valrörelserna. Där har Strömbäck mätt och viktat artiklar under två valrörelser, 2006 och 2010. Strömbäck drar utan grund slutsatsen att inget parti är över tid (flera valrörelser) missgynnat av media. Strömbäck skriver på sidan 142 följande:

Sammantaget visar forskning med andra ord att det inte finns något mönster av politisk partiskhet där vissa partier systematiskt gynnas medan andra partier missgynnas. Även om vissa partier i en enskild valrörelse gynnas medan andra missgynnas handlar det om olika partier i olika val.

Slutsatsen stämmer säkert, om man går tillbaka till 1900-talets början. Men det är nog inte vad Strömbäck syftar på. Strömbäck visar inte på vilken forskning han syftar på, inte någon hänvisning överhuvudtaget finns i avsnittet. Det enda underlag Strömbäck visar i boken är hans egen undersökning, som visar detta:

Bilden visar positiva artiklar minus negativa sådana. Diagrammet visar att Folkpartiet fick en kraftig negativ rapportering 2006, vilket har att göra med intrånget i socialdemokraternas e-postsystem inför detta val. Inför 2010-års val var Sverigedemokraterna och i viss mån Socialdemokraterna missgynnade enligt Strömbäck. Att SD var missgynnade torde vara uppenbart för alla som inte både är blinda och döva. Även Socialdemokraterna hade vissa problem med deras allians med Vänsterpartiet. Inte på något ställe visar dock Strömbäck att utslaget på diagrammet är tillfälligt, som han påstår i brödtexten. Stämmer Strömbäcks tes skall alltså SD och S gynnas i det kommande valet medan t.ex. Miljöpartiet och Kristdemokraterna skall överta den roll SD hade 2010. Stalltips, det kommer inte att hända.

Inte heller kommer angrepp som det Peter Wolodarski gjorde sig skyldig till i Nyhetspanelen SVT1 den 17 januari med i statistiken. Inslaget handlade ju inte om politiska partier överhuvudtaget utan Wolodarski tog helt enkelt chansen i flykten att trycka till ett parti han personligen tycker illa om (SD i detta fall). Händelsen var ju beroende av en enskild paneldeltagares agerande, men är ändå relevant då SVT valde att inte markera mot angreppet, och därigenom accepterade detta.

Dessutom visar inte heller Strömbäcks diagram hur många artiklar totalt det skrivit om för de olika partierna. Det är ju en avsevärd skillnad om ett parti ligger på -10 i diagrammet, om minusposten räknats fram efter ett stort antal både positiva och negativa artiklar, eller om minusposten tillkommit enbart genom negativa artiklar. Samma resultat kan ju erhållas i båda fallen, ehuru mediebilden ändå skiljer sig avsevärt åt i praktiken. Själv kunde jag inte hitta en enda positivt vinklad artikel om SD inför valet 2010, trots maniskt letande.

Strömbäcks bok innehåller också tänkvärda problematiseringar. En sådan är balansen mellan beskrivande och tolkande journalistik. Beskrivande journalistik svarar på frågorna vad, när, hur, vilka. Den beskrivande journalistiken är saklig och opartisk. Den tolkande journalistiken är raka motsatsen, där ger journalisterna sin vinkling av verkligheten. Säkra tecken på tolkande journalistik är när en journalist intervjuar en annan journalist. Andra tecken är när inslag har vinjett med ord som t.ex. ”analys”. Strömbäck konstaterar att andelen tolkande journalistik har ökat med tiden. Ett exempel är från 2002 då 9 procent bedömdes som tolkande journalistik till 14 procent 2010 [sid 130].

När det gäller olika medier pekar Strömbäck på en rad undersökningar, som alla pekar ungefär i samma riktning. Vad gäller pressen så innehåller kvällstidningarna mer tolkande journalistik medan morgonpressen innehåller mer beskrivande. När det gäller etermedier så tolkar TV4 mer, medan SVT har mer beskrivande journalistik. Skillnaderna verkar vara små i Strömbäcks undersökning men det som genomgående förvånar i Strömbäcks alla undersökningar är inte resultaten i sig, utan att skillnaderna inte är större. Som slutord påtalar vi att publiken alltid skall vara uppmärksam på när en journalist intervjuar en annan journalist, då är det nämligen frågan om att journalisterna själva tolkar verkligheten.   

Expressen - Expo – Researchgruppen och den autonoma miljön

I dagarna har Expressens uthängning av anonyma kommentatorer debatterats flitigt i de sociala medierna. Debatten har även letat sig in i våra rikstäckande tidningar och SVT. Expressens första avslöjande om ett par politiska företrädare från SD var det inte många som kritiserade. Är man vald företrädare gäller ju vissa etiska och demokratiska principer. Blir man avslöjad med grova uttalanden får man ta konsekvenserna. Dock måste vi här påtala att det liknar rena häxprocesserna när släktingar till en av företrädarna går ut offentligt i de sociala medierna och deklarerar att hon skäms för efternamnet och släktskapet. Här går gränsen för ett civiliserat beteende och det hela börjar likna ett modernt ”Flugornas herre” i förgrovad form. Samma personer som propagerar för ”allas lika värde” kan tydligen bete sig precis hur som helst bara det gäller en meningsmotståndare. Det är så man börjar rodna för det paradoxala debattklimat vi fått, där precis vilka elakheter är ok bara man står på rätt sida.

Jag har på twitter anklagats för bristande empati, enbart grundat på mitt partimedlemskap. Empati handlar om att känna in en annans människas belägenhet. Trots fullständigt oacceptabla kommentarer, så måste man kunna föreställa sig hur det känns för en människa att först bli offentligt avslöjad med mycket grova kommentarer. Sedan uthängd och därefter lämna en styrelse man just blivit invald i, för att därefter bli föremål för medlemsutskottet. Därefter bli förnedrad av journalister, extra mycket för att man saknar all medieträning. Och slutligen, som grädde på moset, få se sina egna släktingar, sitt eget kött och blod, offentligt, på sociala medier, beklaga och förfasa sig över släktskapet. Kan man inte sätta sig in i denna situation, DÅ saknar man all empatisk förmåga. Jag vill påpeka att jag med kraft tar avstånd från de aktuella kommentarerna. Det är väl ungefär här vi kommer in på Expressens agerande dag två.

Under dag två av Expressens avslöjande reportage hängde man ut människor som inte var partianslutna eller på minsta sätt folkvalda. Bl.a. gjorde man hembesök hos de som avslöjats med påslagen mikrofon, en verksamhet som började ett bra tag innan avslöjandet. Människor ringde nämligen till undertecknad och undrade vad som stod på. Att en tidning gör hembesök med påslagen mikrofon hos fullständiga privatpersoner är nog att betrakta som ett paradigmskifte. Speciellt när det rörde sig om att ha skrivit anonymt. Det som gör hela affären extra hårresande är att några av kommentatorerna i princip kan stå för vad de skrivit dessutom (och följaktligen har det inte blivit några reportage i dessa fall). Hela beteendet är så pass märkligt att man undrar om det rör sig om någon slags skrämseltaktik från tidningens sida. Vi får hoppas att det inte är så. I vilket fall försvann mycket av det stöd Expressen hade dag ett, i och med att de nu gav sig på alla urskillningslöst.

Vi måste också reflektera över det som Rayman snuddar vid i en artikel på SvD, nämligen tidningarnas egna så omhuldade meddelarskydd och meddelarfrihet. Journalisterna anser dessa principer om meddelarskydd vara jämbördiga med de lagar Moses fick nedknackade på sin stentavla. Men hur rimmar denna fanatiska inställning till meddelarskyddet med att hänga ut alla som kommenterat anonymt på en hemsida? De allra flesta av dessa har varit partilösa och uttryckt allmänna konservativa tankar, många gånger med ett oslipat språkbruk. Förmår man inte se denna konflikt är man mer enögd än Moshe Dayan.     

Därefter uppdagades det att Researchgruppen genom ett etiskt förkastligt beteende lyckats få fram e-postadresserna på de som kommenterat anonymt. Därefter hade man kört uppgifterna i offentliga databaser och i många fall fått fram korrekta namnuppgifter. Researchgruppen lade i sin tur upp alla kontona (bl.a. mitt eget) på sin hemsida, för alla att söka på. Att Researchgruppen består av personer med tvivelaktig vandel är ingen hemlighet. Att de för register och läggar upp detta offentligt urskillningslöst är nog inget att förvånas över (hur var det nu med ROM-registret och FRA?). Att Expressen samarbetade med denna obskyra grupp förvånade nog många inom etablissemanget, men inte vi som redan vet lite mer om Expressens handel och vandel.

Hur mycket kan kvällstidningarna och Expo påverka den allmänna opinionen

 

Att sådant här agerande och sådana här kampanjer har någon större effekt är mycket tveksamt. Alla vet redan att Expressen och annan media har en politisk agenda och att de som yttersta mål vill påverka valresultatet i det kommande riksdagsvalet. De har genom sitt upprepande agerande visat det ytterst tydligt och mellan raderna sagt det i en debatt på Publicistklubben. När journalister tydligt drivs av en agenda att påverka valresultatet och sätter andra journalistiska principer åt sidan så faller också trovärdigheten i allmänhetens ögon. Här kan vi jämföra med det berömda valstugereportaget 2002. Under detta reportage uppfattades inte media som lika partiskt och avslöjandet fick också effekt (med mycket stor sannolikhet) i det kommande valet.

Inte heller organisationer som Expo lyckas vända någon större opinion. Också de framstår som alltför partiska och deras verksamhet framstår närmast som en ren hjälpverksamhet åt de övriga sju riksdagspartierna. För ett par år sedan deklarerade Expo att de skulle arbeta mot högerextremism (all högerextremism) samt extrem islamism. Detta verkar dock ha blivit för obekvämt så nu har de denna åsiktsförklaring.

Stiftelsen Expo utmanar intoleransen genom granskning, med förebyggande arbete i form av utbildning och genom att engagera antirasister. Med våra tre olika verksamhetsinriktningar uppmärksammar vi det hot som intoleransen utgör mot det öppna samhället.

Vi undrar exakt vilket hot mot det öppna samhället de bekämpar. Vilka hot finns det och exakt vad betyder ”det öppna samhället”? Ett samhälle där alla har rätt åsikt om immigrationspolitiken?

Expo är också statsunderstött med pengar från Kulturrådet. Som av en händelse så sitter ordförande för kulturrådets styrelse, Kerstin Brunnberg också i Expos styrelse. Vår undersökning visar dock att Brunnberg förmodligen inte själv deltagit i direkta beslut om några bidrag (inte olaglig jäv). I Expos styrelse sitter också Robert Aschberg, känd journalist med kopplingar till Researchgruppen. Kopplingarna är många men en tydlig sådan är Martin Fredriksson som både återfinns i Researchgruppen som ansvarig utgivare och i Aschbergs Piscatus. Vi återfinner också Cecilia Stegö Chilò i Expos styrelse. Chilò har varit medlem av den moderata partiledningen som kulturminister. Hon fick dock avgå under förnedrande former då det framkom att hon aldrig betalat TV-licens i Sverige (men väl i Tyskland) samt använt svart (ej skattedeklarerad) hemhjälp. I Expos styrelse sitter också Mona Sahlin, närmare presentation överflödig. Kopplingarna till vårt partiväsen och det mediala etablissemanget är så många och graverande att det kunde ha utgjort en hel artikelserie i sig själv. Martin Kinnunen beskriver i SD Kuriren hur han under något som skulle vara hans första SD-möte, i stället stötte ihop med AFA och en viss Mathias Wåg. Denne Wåg är nu drivande bakom Researchgruppen. 

Vissa Expomedarbetare har ett tillsynes professionellt förhållningssätt i sina arbetsrelationer, som Daniel Poohl. Andra drar ned ryktet rejält som Alexander Bengtsson. Kommunikationen när det gäller Bengtsson är allt annat än professionell och det är snarast förvånande att etablissemanget tolererar en kommunikation på denna låga nivå. Detta här är ett axplock av tweets från Bengtsson.

 

Det här alltså kommunikation från en representant som säger sig bekämpa ”intoleransen”. Lycka till! Att en större opinion skulle köpa detta är nog uteslutet.

Graverande, om än inte lika tydliga, är kopplingarna mellan Researchgruppen och den så kallade autonoma miljön. Om nu den immigrationskritiska rörelsen har sina fotsoldater på internet är etablissemangets fotsoldater, de autonoma. Dessutom är de lite mer fysiskt verksamma. Att skriva otrevliga saker (ibland mycket otrevliga saker) är för det mesta helt lagligt, om än inte riktigt alltid. Rent fysiskt våld är dock direkt brottsligt, en besvärande skillnad. Om nu kopplingarna går mellan den autonoma miljön, till Researchgruppen och vidare till Aschberg och Expo, så är dessa kopplingar mer manifesta i dag, än SD:s påstådda kopplingar för 25 år sedan.

Vi ser också att våldet och lagbrotten från de autonoma regelbundet tonas ned i media, medan rätt modesta kommentarer kan slås upp stort om det kommer från en medlem i fel parti. Nu börjar dock skribenter som inte är med i klubben för inbördes journalistbeundran reagera så smått. T.o.m. Sydsvenskan tar upp våldet från de autonoma som det största hotet, detta efter lite för många polisrapporter om våld från de autonoma.

 

Det är osannolikt att Expressen, Expo eller någon annan liknande organisation skulle kunna påverka det kommande valresultatet med rena kampanjer. Självklart kan inte representanter från SD bete sig hur som helst utan att det får konsekvenser, lika lite som representanter från andra partier kan det. Men när mediala avslöjanden börjar likna rena politiska smutskastningskampanjer fungerar helt enkelt inte längre, speciellt då alltför många nu börjar ana att det just rör sig om rena kampanjer. Möjligheterna för medias förmåga att påverka opinionen har minskat i samma takt som de själva har övergivit journalistiska principer som objektivitet, opartiskhet och konsekvensneutralitet. Gammelmedia förstår helt enkelt inte att spelreglerna ändrats, eller så vägrar de acceptera det fast de innerst inne nog förstått det. Helin och Mattsson står kvar vid sina upphöjda positioner likt ett tjurigt barn som skriker och gråter vid Konsums godisdisk, medan mamma tålmodigt ignorerar barnet och med spänd min ställer sig i kassakön.

 



Saknar du hjärna Ullenhag?

En nation måste styras av en regering och riksdag med både förnuft och känsla. En nation som styrs enbart efter populistiska känsloutspel för att slippa få humanistiska men ack så aggressiva journalister efter sig kommer det för eller senare att gå illa för. Riksdagens ledamöter och regeringens medlemmar är satta till att förvalta det land och det folk som valde dem, i första hand. Det hindrar självklart inte att regeringen driver en sund utrikespolitik eller ägnar sig åt diverse hjälpinsatser världen över. Tvärtom, det hör till ett ansvarsfullt styre, men grunden måste ändå vara att förvalta det land och det folk man är satt att styra. Svenska politiker kan prata om globaliseringen hur mycket de vill, det är svenska folket som valt dem och det är Sverige de är satta att förvalta. Dessa högst rudimentära förutsättningar glöms ofta bort tills nästa valrörelse når sin kulmen. Då riktas plötsligt allt intresse till de inhemska väljarna, ofta med löften om mer i plånboken.   

Oscar Sjöstedt

Bakgrunden till dessa påpekanden är den debatt i SVT mellan Tino Sanandaji ekonom, Oscar Sjöstedt (SD) ekonom, Jasenko Selimovic (FP), statssekreterare, Mehmet Kaplan (MP). En värre smörja än den Kaplan gav uttryck för har man sällan hört, allt medan Sanandaji och Sjöstedt bombarderade Selimovic och Kaplan med kalla skoningslösa siffror över immigrationspolitikens vansinne. Sanandaji slog huvudet på spiken när han till sist utbrast:

-       Etablissemanget har ägnat sin kreativitet åt att ge en fin bild av invandringen, inte att lösa problemen.

  

Återigen stöter vi på grundproblemet. Vår regering är satt till att förvalta landet efter bästa förmåga, i stället försvarar de den politiska korrektheten och för en destruktiv politik. Selimovic och Kaplan började till slut tröttna på alla siffror och beklagade sig över dem. Typiskt sverigedemokrater, de kör bara med siffror (och därmed glömde de själva bort att Sanandaji inte är SD-medlem). Gång på gång förde Kaplan och Selimovic fram påståenden, som sedan Sjöstedt och Sanandaji noggrant smulade sönder. Nej, det finns ingen kausalitet mellan export och invandring, nej…o.s.v. När frågan kom in på den skriande arbetslösheten fällde Selimovic detta fantastiska uttalande:

-       Lönsesäkningspolitiken för att få in invandrare på arbetsmarknaden är inget problem. Staten går emellan med mellanskillnaden.

Ursäkta, men det finns människor som i alla fall ser ett problem med detta. Selimovic frågade vilka är de ni (SD) inte skall ge asyl? Det är lite märkligt att Kaplan själv sade att hans familj kom till Sverige utan asylskäl. De kan ju ha fått uppehållstillstånd som arbetskraftsinvandrare, men det är inte särskilt troligt vid den tid Kaplans familj kom hit.

Ett annat talande exempel på när publikfriande känsloargument användes flitigt är när Ullenhag, som ju är mästare på området, debatterade i Agenda mot Åkesson. Ullenhag använde hela tiden känsloargument, och appellerade, säkerligen fullt medvetet till den kvinnliga delen av publiken med sitt något svärmorsdrömlika utseende. Perfekt tänkte säkerligen olika spinndoktors på regeringskansliet. Men återigen, det är inte så man skall styra ett land. Vi tittar lite närmare på Ullenhags argumentation under debatten i Agenda [13-09-08].   

–    Du vill skicka tillbaka människor till ett land där de utsätts för kemiska vapen. Du pratar jämt om närområdet, men du vill dra ner biståndet med 7,5 miljarder.

Fakta; SD och Åkesson har inte talat om att skicka tillbaka människor till krigsområden i Syrien, utan om tillfälliga uppehållstillstånd och att hjälpa alla dem i flyktinglägren så att de överlever. Att leva i Sverige har inget med att överleva kriget i Syrien att göra.

SD vill öka biståndet till UNHCR, som driver flyktingläger liknande dem som finns i Syriens närområde. Att SD vill skära ned på annat bistånd har liksom inte med saken att göra. Märk hur Ullenhag använder det irrelevanta känsloargumentet ”kemiska vapen”. Det är ingen som vill att människor utsätts för dessa hemska vapen. Med Ullenhags logik så är det permanent uppehållstillstånd i Sverige som gäller eller så utsätts de för kemiska vapen. Vidare i Ullenhags argumentering.

Ullenhag menade att Åkesson inte vill prata om människor, som mamman som sett barn dödas på gatan och som han vill skicka hem.

Oavsett hur tragiskt och traumatiserande det är för en moder att se sina barn dödas, så kan en regering inte forma hela sin migrationspolitik efter dessa enskilda fall. Det är oansvarigt. Företrädare för regering och riksdags skall inte prata om enskilda fall, det skall eventuellt pressen göra. Men även den seriösare pressen skall ju behandla de samhälleliga konsekvenserna av beslut som rör hela vårt samhälle, beslut som kanske grundar sig på enskilda fall. Låt oss påminna oss vad Kjöller skrev i sin bok ”En halv sanning är också en lögn”.

Sällan eller aldrig diskuteras konsekvenserna i samband med offerjournalistisk. Sett till vad som faktiskt produceras tycks det inom den genren råda ett slags motsatt ideal: rapporteringen ska ge vissa specifika konsekvenser – som ett uppehållstillstånd eller en sjukskrivning. Och det även bland de medier, till exempel Ekot, som uttryckligen säger att de står neutrala inför konsekvenserna av sin rapportering.[…] Ingen media frågar efter kostnaderna för en ändrad politik, vilket man gör inom alla andra områden. man frågar efter kostnaderna för reformer inom äldrepolitiken, förskolan, skolan kriminalvården och politikerna får redogöra för finansieringen. Men de ekonomiska konsekvenserna för en ändrad politik för familjeåterförening är det i det närmaste tabu att nämna de ekonomiska konsekvenserna eller finansieringen. Kjöller konstaterar självklart att tar man pengar från ett område så måste man finansiera detta från ett annat område, eller höja skatten. 

Kjöllers citat talar för sig själva, men är högst relevanta för denna diskussion. Vi tar det sista citatet som SVT bjuder på från Ullenhag under den aktuella debatten.

–    Det är några promille som har tagit sig hit och för mig är det självklart att de ska få stanna.

Det är för mig inte alls självklart. Vi vet ofta inte ens att de asylsökande kommer från Syrien. Dessutom är det den promillen med de största resurserna som har råd att ta sig hit, vilket med enklare logik innebär att Syrien utarmas ytterligare. Vi har också Dublinförordningen att ta hänsyn till. Dessutom måste vi diskutera tillfälliga uppehållstillstånd då det ju inte föreligger någon fara om/när kriget tar slut. Sedan måste vi fråga oss om inte pengarna vi lägger på flyktingströmmen hit till Sverige räddar många fler liv om de dirigeras till flyktinglägren i närheten av Syrien. Vi kan självklart ha olika åsikter i dessa frågor, men det som förefaller så självklart för Ullenhag är inte alls självklart. Det här är ju frågor som borde diskuteras både länge och ingående i Rosenbad, men tydligen är allt självklart för Ullenhag och regeringen.

Ullenhag frågar Åkesson ”saknar du hjärta” mycket väl medveten om kameravinklar och den laddning frågan äger. Det finns en icke obetydlig chans att Åkesson tänkte, men inte sade ”saknar du hjärna Ullenhag?” Det är nämligen högst destruktivt att på lång sikt att enbart styra en nation genom slagkraftiga känsloargument och koppla bort verkligheten, statistik och målet med den övergripande politiken. Dessutom måste både politiker och regering ibland tänka på vems mandat de sitter på och skall förvalta.

När jag var ung fanns det ett ofta citerat ordspråk som gick så här, ”den som inte lutar åt vänster som ung saknar hjärta, den som inte går åt höger när han blir äldre saknar hjärna”. Det är hög tid att både regeringen och oppositionen ”blir äldre”.

Sverige står ensamt och isolerat

Inte nog med att Sverige ser ut att få det tufft med att ta sig till VM i Brasilien, vi står också alltmer ensamt och isolerat rent politiskt. Det illustreras mycket bra av den artikel som Ehsan Fadakar publicerade både i Aftonbladet och i åtminstone en norsk tidning. Det intressanta är inte vad Fadakar tycker. Det finns en massa människor som tycker en massa saker om snart sagt jordens alla länder. Det intressanta är att en krönikör på Aftonbladet får igenom sin text, som då går till allmän publicering. För trettio år sedan skulle absolut ingen chefredaktör ens i sina vildaste mardrömmar drömma om att publicera den text Aftonbladet nu tyckte var helt ok. Vi har alltså sett en avgörande politisk förändring i vårt land. En förändring där det är helt ok att döma ut ett helt grannland med ord som ”genomruttet”, ”skit”, ”extremhöger”, ”fan inte bättre än någon annan” och ”bortskämda ungdomen som inte vill jobba”. Intressant är också att media plötsligt valde bort den ”twitterstorm” som utbröt efter artikelns publicering. Ibland tar t.ex. SVT upp vissa väl utvalda ”twitterstormar” - nu var det dödstyst.

Andra exempel på när vi dömt ut våra grannländer är när Lena Sundström och en stor del av vår kulturella och mediala elit dömde ut Danmark då Dansk Folkeparti (DF) fick sitt genombrott i Dansk politik. Det som verkade smärta mest var att övriga partier samarbetade med DF. En journalist skrev t.o.m. i en krönika att vi borde spränga Öresundsbron, efter att DF kom in i regeringen. Jag har dock misslyckats med att googla upp artikeln. En del artiklar tas också bort av outgrundlig orsak efter en ganska kort tidsperiod.

Finland har också fått sina väl valda drapor efter att de finska riksdagspartierna samarbetat med och betraktat Sannfinländarna som vilket parti som helst, dessutom med orden ”här har vi demokrati”. Island har klarat sig från att göras ned i svensk media, främst beroende på bristande rapportering. En kvinnlig bekant med isländska rötter pekade dock ut ett exempel när isländska polisen gjort en husrannsakan p.g.a. att de misstänkte att en utlänning inte hade alla papper i ordning. Det skulle vara Sverige det! En mediestorm av oanade proportioner skulle bryta ut där artiklarna om REVA-projektet skulle förblekna. 

Den svenska medie- och kulturelitens har klagat på nästan samtliga av våra nordiska grannländer, samt ett antal europeiska länder. Det har skett med oerhört grova tillmälen från en självförhärligande position. Samtidigt som man berömmer sig för ”tolerans” och ”öppenhet” accepterar man inte ens hur grannfolken röstar och vilka man i dessa länder samarbetar med. Våra eliter och politiker möter ingen förståelse från sina broderpartier varken i Finland, Danmark eller Norge. Det är det svenska politiska klimatet som sticker ut, det är vi som är gökungen, det är vi som har ett extremt politiskt klimat.      

Med den extrema utvecklingen i vårt land där det vi vanligtvis kallar ”den politiska korrektheten” har fått dominera det politiska klimatet har vår media spelat en avgörande roll. Många politiker från valfria riksdagspartier vill förändra svensk immigrationspolitik. Dock vågar ingen sticka ut hakan eftersom den mediala vargflocken noga håller vakt, med dräglande käkar färdiga att kasta sig över bytet. Det svenska mediala klimatet är också extremt.

I svensk media är det fullkomligt självklart att diskutera Sverigedemokraterna utan att de får en chans att försvara sig. Detta är inte en ordning som inte ses i enlighet med goda journalistiska princip i våra grannländer. Senast i Skavlan fick programledaren säga ifrån ett antal gånger till de svenska deltagarna (Guillou och Luuk) att varken Stoltenberg eller Sverigedemokraterna är här och att de därför inte kan försvara sig. Detta är ett symtom på att gamla hederliga grundläggande journalistiska principer inte gäller i vårt land längre, i alla fall inte om man själv är ”god” och den man angriper är ”ond”.

Det var förfärligt att se debatten på Publicistklubben i november där journalistiska principer diskuterades. SVT:s Anna Hedenmo fick ensam stå och försvara grundläggande journalistiska principer som borde vara självklara inslag på alla journalistutbildningar världen över. Diskussionen gällde principer som opartiskhet och konsekvensneutralitet. Dessutom diskuterades medias roll där Hedenmo upprepade gånger fick påpeka att medias roll, speciellt Public Service, är att spegla och rapportera vad som sker i samhället, inte att driva opinion. Att Hedenmo i princip själv fick försvara detta är en mycket skrämmande utveckling i vårt land. Sverige står ensamt och isolerad inte bara politiskt, utan också medialt.   

När svaret ligger för nära

En doktorand, Ralph Sundberg har skrivit en lång artikel i Svensk Tidsskrift där han försöker analysera Sverigedemokraternas stabila framgångar i opinionen. Tyvärr så utgår Sundberg från helt felaktiga antaganden och därmed blir hans slutsatser helt felaktiga också. Att hans slutsatser inte äger relevans är väl något som alla antirasister egentligen skall glädjas åt. Slutsatsen att en ganska stor del av befolkning genetiskt är främlingsfientliga stämmer inte. Detta eftersom SD inte är främlingsfientligt. Sundberg hänvisar till socialpsykologisk forskning. Den är dock inget värd om de antaganden Sundberg gjort är felaktiga från början. Det gör ju bara att han sätter in SD och dess väljare i fel fack från början. Då spelar det ingen roll hur tillförlitlig forskningen är (vilket vi heller inte vet något om).

Vi skall till skillnad från Sundberg hålla artikeln kort och endast ta upp väsentligheterna. Låt oss titta på de antaganden Sundberg bygger sin analys på. Så här skriver han.

Kopplingar mellan SD och främlingsfientliga hemsidor tydliggörs. 

Tydligörs, hur då? Det finns inga sådana kopplingar och inga bevis har lagts fram, bara påståenden. Jag vet detta förmodligen bättre än Sundberg. Vidare i texten.

Sambanden mellan hatiska skrivbordskrigare och SD tas fram i ljuset.

Fel. Jag har läst Bjurwalds skrivbordskrigare och jag är hyggligt med på nätet. Något samband finns inte i egentlig mening. Självklart påverkas alla av alla på internet, i någon mening. Men något samband som Sundberg insinuerar existerar inte. Vidare.

SD kan möjligtvis klassificeras som ett neofascistiskt parti, så som har gjorts av bland andra Henrik Arnstad i hans bok ’Älskade Fascism’.

Sundberg hänvisar till fejkhistorikern och den rabiata SD-hataren Arnstad, detta är mycket lågt och ovetenskapligt. Inga hänvisningar till partiprogrammet eller vad någon högt uppsatt partimedlem sagt. Sundberg slänger bara på ett epitet. Detta är så långt ifrån vetenskap man kan komma. SD är ett ekonomiskt mittenparti som vill ha en strikt immigrationspolitik, detta räcker tydligen för Sundberg. Vidare.

Ett vurmande för denna svenskhet som överlägsen kulturell princip.

Nej vår kultur är inte överlägsen, den är bara vår. Precis som kurderna inte ser sin kultur överlägsen (mig veterligen) men de vårdar den ändå, som sin kultur. Vidare.

SD anser även att svensk kultur och svenskar är fantastiska fenomen.

Det här är enbart tröttsamt. Se mitt förra svar. Vi kan hitta hur många uppenbara fel som helst i texten. Sundberg lösning är två psykologiska begrepp som SDT (Social Dominance Theory) och RWA (Right-Wing Authoritarianism). Låt oss enbart titta på RWA för att inte göra en bok av artikeln.  Så här skriver Sundberg om RWA, som enligt honom styr SD-väljarna. 

Altemeyer lanserade teorin att vissa individer, både genom genetiskt arv, uppfostran och social miljö, var mer mottagliga och stöttande av auktoritära budskap än andra.[…]
Altemeyer sammanfattade den auktoritära personligheten som bestående av tre olika aspekter: underkastelse inför auktoriteter, en förkärlek till konventionalism, konformitet och ordning (ordning i allt från politiken till musik och kläder) samt auktoritär aggression. Den auktoritäre underkastar sig således gärna en auktoritet som hen erkänner som legitim, hyllar uniformitet, likriktning och ordning, samt stödjer våldsamma handlingar mot det som är avvikande från den konventionella roll som hyllas.

Mina damer och herrar, detta är en milstolpe. Detta är den sämsta, mest felaktiga analys jag någonsin läst. Det är exakt tvärtom mot vad Sundberg tror. I vårt samhälle är medieeliten och den politiska eliten som är auktoritet, hur kan Sundberg missa det? Det är SD:s medlemmar och väljare som brutit mot auktoriteten, brutit mot ”konformiteten” och ”likriktningen”. Förmodligen har Sundberg aldrig träffat en SD-medlem. Jag som känner hundratals vet att det är självständiga, ibland t.o.m. bångstyriga individer som inte låter sig styras av någon, fråga Åkesson. Däremot uppskattar SD-sympatisörer samhällsordning relativt mycket. Å andra sidan har många upplevt kaos i våra utanförskapsområden. Det kan få många vanliga människor att uppskatta en viss samhällsordning. Den som inte vågar bryta eller ens ifrågasätta auktoriteten är Sundberg själv. Han tar alla ”auktoriteternas” utsagor för sanna utan att ifrågasätta någonting. 

Ofta ligger sanningen, lösningen och svaret närmare än vad man tror. Doktorander kanske inte upptäcker att svaret ligger mitt framför näsan, ety den är begraven i en trave böcker. Många gamla SD-medlemmar må vara belästa (kanske förlästa) nationalister och filosofer, men för den vanliga SD-väljaren är frågan om en vansinnig immigrationspolitik så uppenbar att bara en doktorand med överdriven böjelse för auktoriteter kan missa den. 

När gamla revolutionärer blir till skådespelare

Jag läser roat en artikel i DN av den före detta revolutionären Sven-Eric Liedman. Jag läser artikeln lite extra roat för att jag i min ungdom faktiskt läste böcker av Liedman och tror mig veta vad han faktiskt stod för, nämligen proletariatets diktatur där anhängarna av det som då kallades överklass skulle ställas mot en mur och avrättas. Nu talar inte Liedman om det samhälle och de metoder han skrivit böcker om för några decennier sedan. Nu angriper han dagens politiker för ideologisk hemlöshet och SD för rasism.

Nu råkar jag ha läst tillräckligt många böcker om den klassiska marxismen för att veta att denna ideologi förespråkade samma immigrationspolitik som SD, nämligen en restriktiv sådan. Om nu många blir förvånade kan jag berätta att enligt den ideologi som Liedman en gång bekände sig till, så sågs massimmigration som ett sätt för arbetsgivarna att pressa ned lönerna. Det kanske var den enda rätta analysen av den ideologi Liedman med sådan iver bekände sig till. Om detta minns Liedman tydligen ingenting, om vi skall döma av hans artikel i DN.

Liedman skriver så här i sin artikel.

Men socialkonservatismen tjänar som en motivering för rasismen.  

Ett påstående som inte härleds av Liedman och självklart inte bevisas, trots att SD:s partiprogram finns lättillgängligt på nätet. Bakgrunden till Liedman påstående lär vara att SD förespråkar en restriktiv immigrationspolitik, precis som renläriga marxisterna fordom gjorde. En marxism som Liedman bekänt sig till större delen av sitt liv och som aldrig anklagades för rasism. Vidare skriver Liedman så här.

SD gräver fram en ideologi från tiden före första världskriget.  

Nu är det så att samtliga dominerande ideologier härstammar från datum innan första världskriget, även marxismen som Liedman bekänt sig till. Man undrar om inte Liedman uppnått den ålder där minnet blivit hm… väldigt selektivt. Vidare skriver Liedman så här.

Nej, demokrati är ett fungerande sätt att ha olika åsikter och ideal utan att råka i öppen konflikt. Men då måste åsikterna och idealen också få komma till tals. Så är det sällan i dag.

Jag gnuggar mig i ögonen, detta är höjden av parodi. Liedman har större delen av sitt liv propagerat för proletariatets diktatur, inte demokrati. Nu skriver han alltså i DN om hur demokrati skall fungera. Det är inte sannolikt att jag och många andra väljer Liedman som läromästare i detta styrelseskick.

Liedman skriver kritisk om det han kallar ”New Public Management” (NPM) och det är riktigt att SD inom en del områden som skolan varit kritisk till detta. Däremot har SD inte någonstans talat om de ”röda stugor” i sin folkhemsideologi som Liedman lite föraktfullt försöker måla upp som SD:s ideal. Det är inget fel på röda stugor, men de flesta inom SD förstår att ett folkhem i dag måste bli en modern variant av den gamla modellen där de flesta fortfarande kommer att bo i städer och pendla till sina arbeten. En vision om ett modernt folkhem måste självklart vara realistisk och ta vår tid som utgångspunkt. Vi kan inte och vill självklart inte trolla bort datorer och mobiltelefoner. Dessutom fanns det baksidor med det gamla folkhemmet som vi självklart inte vill ha tillbaka. Till sist tar vi med detta av Liedman.

Med ett idylliserande samhällsideal ska fler än bara de renodlade främlingshatarna luras in i fållan. 

Varje parti bestämmer självklart själva vilka visioner och vilken modell av ett framtida samhälle de vill arbeta för. SD har valt att inte ansluta sig till visionen om ett mångkulturellt samhälle, ett samhälle som alltmer börjar visa sina brister och baksidor. Det räcker tydligen för Liedman att man tillbakavisar den mångkulturella visionen för att begrepp som ”idylliserad” skall plockas fram. ”Surt sade räven” ligger väl närmast till hands här. Är det något som "idylliserats" i dagens medier så är det den mångkulturella visionen. Senast var det en rapport från OECD där det uppenbart felaktigt påstods i både DN och andra tidningar att Sverige tjänade ekonomiskt på vår immigration. Ett påstående som vederlagts av både Tino Sanandaji och docent Jan Tullberg. Där både DN och SvD dessutom vägrat ta in en replik från Tullberg. Vad är detta om inte grov "idyllisering"?   

Självklart består SD inte av en samling ”främlingshatare”. Vi i SD reser och tar del av andra kulturer lika mycket som sympatisörer av andra partier. Att vi skulle vara fientliga till ”främlingar” är i det närmaste ett barockt påstående, då många av dessa ”främlingar” dessutom nuförtiden är medlemmar i SD. Däremot påstår vi att det är bättre, mera logiskt att hjälpa 100 människor i närområdet med mat, vatten och säkerhet än att låta en person, som dessutom har resurser att betala en människosmugglare, flytta till ett utanförskapsområde i vårt land. Dessutom väntar ofta ett liv i arbetslöshet och alienation för de som vi tar emot. Är det något ord Liedman borde förstå är det just alienation. Det är ett ord han ofta själv använde på den tiden han öppet erkände sig till proletariatets diktatur. 

Flytta den samhällsvetenskapliga institutionen till Husby

Leif Lewin, professor emeritus och f.d. professor i statsvetenskap, går i en debattartikel i DN ut och spekulerar i rent partipolitiska spörsmål, med syftet att isolera ett riksdagsparti efter nästa riksdagsval 2014. Lewin börjar med det uppseendeväckande påståendet att vi redan i dag vet ungefär hur riksdagsvalet skall gå. Detta antagande görs på ett okänt antal opinionsundersökningar som spretat rätt rejält inbördes. Här har alltså vår professor emeritus redan gjort två mycket tveksamma antagandet med undertecknandet av yrkestiteln. Lewin gör dessa antaganden och skriver i sin artikel av en övergripande orsak, att utestänga ett folkvalt riksdagsparti, nämligen Sverigedemokraterna. Dessutom får Lewins förslag nämligen en helt annan effekt, vilket vi kommer till nedan.

Lewin visar på ett ”troligt” parlamentariskt exempel efter valet. Ett exempel där de nuvarande allianspartierna får sammanlagt 44 % av väljarstödet. Det rödgröna blocket får 48 % av väljarstödet i exemplet och SD 8 %. Lewin påpekar helt riktigt att en omröstning om regeringsbildningen måste äga rum, där SD självklart får en vågmästarroll. Här gör Lewin sitt tredje ogrundade antagande. Så här skriver han.

Och vid en sådan omröstning är det sannolikt att Löfven skulle förlora mot alliansens och Sverigedemokraternas gemensamma nejröster. 

Här gör Lewin ett antagande gripet helt ur luften. Är det på detta sätt våra samhällsvetenskapliga institutioner arbetar i dag? Är det efter dessa principer man har som riktlinjer i sin undervisning och forskning? I själva verket är det en helt öppen fråga vilken sida SD stödjer eller om partiet lägger ned sina röster vid en sådan omröstning. Ja, själva resultatet är ju också en ren spekulation. Om SD lägger ned sina röster vid en sådan omröstning, så sitter Reinfeldt kvar som partiledare eftersom de rödgröna inte samlar en majoritet. Detta scenario beskriver Lewin enligt följande:

Båda alternativen är motbjudande för alliansen – och för de allra flesta av oss. Reinfeldt vill inte vara beroende av Sverigedemokraterna. 

Hur vet Lewin vad som rör sig i huvudet på alliansen? Hur vet Lewin vad ”de allra flesta av oss” tycker är motbjudande. De alla flesta av oss tycker säkert det är motbjudande att en professor emeritus ger sig in i partipolitik och pekar ut ett parti han finner motbjudande. Sedan kommer vi då till Lewins förslag som ser ut enligt följande.

Då gäller det att vara först och därtill komma med något riktigt bra erbjudande. Som vi vet vill Miljöpartiet sedan åratal tillbaka ingenting högre än att få sitta i regeringen. Löfven tvekar. Besked i regeringsfrågan ska komma i god tid före valet, säger han undvikande. 

Det ger Reinfeldt en fördel. Varför inte rycka ut redan nu, eller ganska snart, och ta in miljöpartiet i regeringen?[…] 

Vad blir då Löfvens motdrag? Han skulle faktiskt hamna i ett ganska svårt läge. Fortsatt tveksamhet i regeringsfrågan skulle visa en blotta i fråga om regeringsduglighet, något som Fredrik Reinfeldt hittills framgångsrikt exploaterat och säkert inte kommer att försumma att hamra vidare på.

Lewin föreslår alltså att alliansregeringen tar in MP i sin regering för att neutralisera inte bara SD, utan egentligen också det rödgröna blocket. Även om hela scenariot blivit ännu mera otroligt efter dagens partiledardebatt (onsdag 06-12) där Reinfeldt sågade Romson jäms med fotknölarna, så är det häpnadsväckande att en f.d. professor inte bara går ut med förslag för att neutralisera SD, utan även det rödgröna blocket. Vad S och V anser om detta förslag får vi nog aldrig veta, men gissa kan vi ju alltid. De är inte förtjusta. Vi noterar att Lewin undertecknad sin artikel med ” Leif Lewin, professor emeritus vid Uppsala universitet”. Lewin fortsätter på samma linje till slutet av sin artikel, där han skriver följande.

En breddning av regeringen genom att Miljö­partiet kom in i regeringen i god tid före valet skulle skingra dimmorna, ge alliansen en bättre chans att överleva och neutralisera Sverigedemokraterna.

Det är horribelt att statsvetare i namn och egenskap av sin profession blandar sig in i partipolitik och hur Sverige politiskt skall styras på detta sätt. Att samme statsvetare gör en lång rad av lösa antagande för sitt scenario, som syftar till att ge ena blocket makten efter 2014, gör inte saken bättre. Hur opartisk har undervisningen på den statsvetenskapliga institutionen i Uppsala bedrivits undrar vi.

Lewin är utsedd av regeringen till att leda en utredning av skolans kommunalisering, länk, hur opartisk och vetenskaplig kommer den utredningen att vara när den presenteras? Skall en av regeringen utsedd utredare gå ut i debattartiklar av detta slag? Svaret är självklart nej, men det allvarliga är att vi ser påtagliga och uppenbara tendenser att objektivitet och vetenskaplig stringens i våra högskoleinstitutioner är på tillbakagång för braskande åsikter och allmänt tyckande. Stryker man den politiska makten medhårs så säkras måhända de statliga bidragen för den egna institutionen och för egna projekt, vilket gör att utvecklingen mot ”tyckar-vetenskap” går så mycket snabbare.

Sverigedemokraternas ökande inflytande i svensk politik tycker Lewin är motbjudande. Detta ökande inflytande beror dock på en utveckling i vårt land i allmänhet och i våra förorter i synnerhet, som väldigt många människor finner ”motbjudande”. Detta är en utveckling och en verklighet som herr professor emeritus kanske inte har så många akademiska insikter om.

Verkligheten studeras inte bäst från anrika bibliotek eller ståndsmässiga kontorsrum i Uppsala Universitet. Ett förslag i tiden vore därför att flytta ut den samhällsvetenskapliga institutionen i Stockholms universitet till Husby (om nu DO förläggs i Rinkeby) samt att lämpligtvis förlägga den samhällsvetenskapliga fakulteten vid Uppsala universitet till Gottsunda. Pendlingsavstånden skulle som Ullenhag så riktigt påpekat, bli begränsade för de anställda. En del nya lunchrestauranger skulle uppstå i dessa förorter och öka antalet arbetstillfällen. Vill man ha föredragningar om situationen i våra utanförskapsområden är det bara att hämta in någon från gatan. Dessutom skulle man i dessa förorter verkligen känna att man satsar på dem. Kan det bli bättre?