Börjar Sverige närma sig DDR?

Rubriken kan tyckas något överdriven men när det gäller övervakning av medborgarnas åsikter äger frågan faktiskt relevans. I det gamla nu avvecklade DDR fanns ett effektivt och omfattande övervakningssystem som innefattade ett stort antal angivare. Övervakningen gick ut på att upptäcka och i vissa fall åtgärda fall där människor avvek från ”den rätta tron”. Regimen var rädd för att människor skulle börja tänka, och i förlängningen handla emot den rådande socialistiska ordningen. Till slut föll hela systemet och DDR:s övervakningssystem väcker i dag närmast avsky och löje.

Många förvånas nog över att vi nämner det öppna och demokratiska Sverige i detta illustra sammanhang, men det är relevant med den senaste tidens utveckling. I Sverige har vi ingen socialism som skall försvaras med alla tillbuds stående medel. Här har vi i stället en samhällsparadigm med mångkultur och en destruktiv immigrationspolitik, som skall försvaras mot allt tyngre attacker och en allt tydligare verklighet. Det var betecknande när Agenda frågade Tobias Billström hur volymerna av immigranter kan vara rimliga i dag med mer än dubbelt så många asylsökande, än då Billström sade att ”volymerna måste minska”. 

En relativt omfattande åsiktsregistrering sker i dag dels av människor som har högre positioner i samhället och kan tänkas sympatisera med Sverigedemokraternas politik. Dels av politiska företrädare där man intensivt letar efter ett övertramp som man då kan offentliggöra och därmed, tror man sig undergräva missnöjet med den förda politiken. Själva idén verkar vara att kan man påvisa något som åtminstone gränsar till rasism, så undergräver man hela kritiken mot den förda oansvariga politiken. Till detta måste man då dra slutsatsen att personerna som ligger bakom åsiktsregistreringen när en förhoppning att folk i allmänhet inte skall inse att det är helt olika frågor, enskilda övertramp (som ibland förtjänar att fördömas) och den förda politiken. Alla personer med ett minimum av analytisk förmåga förstår ju att den förda politiken i sig inte blir bättre av att en eller annan företrädare gör sig skyldig till övertramp, även om dessa i sällsynta fall är rätt grova.      

Ett utmärkt exempel på när medierna hänger ut personer med positioner i samhället för att stödja ”fel” åsikter är när Aftonbladet hängde ut personer som skänkt pengar till Avpixlat. Inga namn förekom, men eftersom man noga angav ålder, titel och företag på de personer man hängde ut så gick budskapet fram, - vi vet vilka ni är, passa er! Att på detta sätt skrämma personer som enbart skänkt pengar till en sida på internet är faktiskt i paritet med vad som skedde i det gamla DDR. Det är förvånande att inte fler (lång utanför SD:s led) reagerade. Vad var alla frihetliga liberaler och deras fördömande? De förment frihetsälskande liberalerna visade återigen att de mest förfäktar sina höga ideal när det gynnar dem själva. Här var ett tillfälle att stå upp för sina liberala ideal och mycket få tog chansen. Förfärande få, får man nog säga.

Expo med tillhörande svans av sympatisörer och sidoorganisationer är finansierade delvis av samhället (Allmänna arvsfonden) och delvis av andra aktörer som skolor där de håller föredrag. Expos förgreningar in i det politiska samhället och staten gör att en jämförelse med det gamla DDR är relevant, även om verksamheten inte till fullo och direkt finansieras av staten. Expo säger sig undersöka högerextremism såväl som extrem islamism. Det är i sammanhanget lite märkligt att åtminstone 80 procent av allt som publiceras handlar om Sverigedemokraterna eller dess medlemmar. Det är SD som i praktiken hotar den omsorgsfullt uppbyggda samhällsparadigmen med mångkultur och det är SD Expo i praktiken sysslar med att bevaka. Det är bara att besöka deras hemsida för att konstatera detta.

Expo har ett antal heltidsanställda där de på heltid sysslar med att bevaka SD eller propagerar emot vad SD står för. Expo använder sig av allehanda metoder för att bedriva sin kartläggning. Expomedarbetaren Alexander Bengtsson hade våren 2013 fräckheten att på twitter kalla alla som enbart favoritmarkerade tweets för ”fegisar” och uppmanade folk att i stället retweeta det man gillade. Orsaken är som alla förstår att en favoritmarkering inte syns utåt, medan en retweet gör det. 

I Expos styrelse sitter Robert Aschberg som är styrelseordförande för Piscatus, vars verksamhet innebär ”fullständig domstolsbevakning”. I Piscatus styrelse sitter de gamla AFA-medlemmarna Mikael Ekman och den för brott mot knivlagen dömde Martin Fredriksson. Om nu ett företag enbart håller på med domstolsbevakning åt Sveriges företag är det lite märkligt att just två gamla AFA-medlemmar sitter i dess styrelse. Kan vi månne ana ett samband här?

En annan spelare på den mångkulturella spelplanen är ”Researchgruppen” där den legendariske AFA-medlemmen Mathias Wåg (stavningen? Personen återfinns ej på Ratsit) är verksam. Enligt obekräftade uppgifter så ägnar sig Researchgruppen åt mycket avancerad nätövervakning där ögonblicksbilder tas varje sekund av vissa twitterkonton och på vissa hemsidors kommentarsfält. Eftersom undertecknad vet om att vissa tweets och kommentarer verkar ha slunkit undan nätet så måste vi ändå poängtera att detta är obekräftade uppgifter och att det inte är säkert att de stämmer. Alternativt kan också material sparas till valrörelsen. Det är ju som bekant rent politiska aktörer vi pratar om här. Dock måste vi påpeka att sparas för mycket gammalt material till just valrörelsen blir ju det också iögonfallande för en allmänhet som trots allt börjar bli lite mer kritisk tänkande. 

Researchgruppen har i alla fall på twitter erbjudit 50 000 kronor för den som tillhandahåller Flashbacks databas. Erbjudandet tillbakavisades självklart då det skulle vara lika med forumets absolut död. Dock är fräckheten och bristen på respekt för etik och moral påfallande. Man åsidosätter all hederlighet och moral för att klämma åt sina meningsmotståndare. Jämförelsen med det gamla DDR blir återigen relevant.

Att medierna är inblandade i kampen om samhällsparadigmen råder det ingen tvekan om, som vi påtalat så många gånger förut. Dock måste vi här konstatera att det förmodligen finns ett samband mellan t.ex. Expressen och Expo. Jag har själv fått telefonsamtal om en Facebook-uppdatering från Expressen, för att 20 minuter senare få samma fråga från Expo. Då pratat vi alltså om en kommentar på Facebook under någon annans uppdatering. Tror man på slumpen får man göra det, jag gör det inte.

Nu dubblade SD sitt stöd under mediestormen, men det kunde ju ingen veta i förväg. Expressen har också erbjudit medlemmar som lämnat SD sexsiffriga belopp för hårddiskar med partimaterial på. Detta visar vilken stark strävan koncernen har att styra den politiska utvecklingen i vårt land. Det är knappast troligt att Expressen skulle göra samma erbjudande till vänsterpartister.

Nästan allt som det skrivits om här håller sig inom lagens råmärken (men kanske inte riktigt allt) dock är mycket väldigt långt utanför de moraliska och framförallt demokratiska informella gränserna svenska folket skulle acceptera om de blev tillfrågade. Skulle allt detta belysas i ett annat land, t.ex. Ryssland är det ingen tvekan om vilket avgrundsskrik svenska journalister skulle uppge och med vilken oförblommad harm de skulle kritisera Putin. Nu gäller det alltså vårt eget land och syftet är ju ”gott”, som de gamla jesuiterna sade. Frihetstörstande liberaler håller inte bara tyst om denna åsiktsövervakning/repression, de sitter t.o.m. i Expos styrelse och deltar därmed indirekt i verksamheten.

Slutligen så konstaterar vi att varje enskild företeelse kanske inte är så märkvärdig. Det är däremot den samlade bilden av alla företeelserna ihop, speciellt som det finns kopplingar mellan dem. Tar vi den samlade bilden framstår det som klart att detta kanske inte direkt bryter mot någon lag, men att åsiktsregistreringen, speciellt med uthängningen av de som skänkt pengar till Avpixlat, inte är i enlighet med ett öppet och demokratisk samhälle. Självklart kan inte Sverige på något sätt jämföras med det gamla DDR vad gäller grundläggande demokrati. Det vore löjligt att påstå något sådant. Men det finns likheter vad gäller själva åsiktsrepressionen med den som bedrevs i det gamla socialistiska landet. Detta är i sanning mycket oroande och bör tas på allvar. 

Den kommande valrörelsen 2014

Jag satt och tittade på mina bloggposter från förra valet 2010. Det börjar ju så smått att dra ihop sig till en ny valrörelse, eller egentligen två nya valrörelser. Vi har ju EU-valet också. Frågan inställer sig, vad kan vi som sympatiserar med SD vänta under den kommande valrörelsen och vad kan vi inte vänta? Vad blir likt från förra valrörelsen och vad blir inte likt. Det är ju ändå så, att en del trick kan man inte köra hur länge som helst medan andra med fördel kan återvinnas. Dessutom är ju förutsättningarna inte helt jämförbara med förra valrörelsen. Framför allt sitter SD i riksdagen nu och en del braskande påståenden som att börsen kommer att krascha utifall folk röstar på SD ter sig löjliga. Ett kvitto på det är väl att enbart en del bloggar har kvar detta rent infantila påstående. I alla tidningar är artiklarna nogsamt bortplockade.

Det som förmodligen kommer att vara sig likt är att våra medier kommer att tumma på sina journalistiska pressetiska regler och principer inför valrörelsen. Minsta anonyma tips från en frustrerad rättshaveristisk gräsrot kommer att slås upp stort. Jag läste senast i går från Hanne Kjöllers bok ”En halv sanning är också en lögn” att varje anonymt tips skall bekräftas av minst två oberoende källor, större händelser av ännu fler. Detta får man alltså lära sig på landets journalisthögskolor. Detta kommer sannolikt inte efterföljas under valrörelsen när det gäller SD.

Senast i dag läste jag en ledare av Wolodarski där han med harm efterfrågar att landets institutioner och speciellt vårt polisväsende skall efterfölja rättsstatens principer, till punkt och pricka. Ja, vi håller med, men samtidigt skall medierna efterfölja pressetiska principer och framförallt se över sin roll som samhällsgranskare. Medierna i den rättsstat Wolodarski hyllar skall inte bedriva förtäckt opinionsbildning på nyhetsplats. Inför valet 2010 gick det så långt att Journalisten.se öppet erkände att media hade frångått sina principer. Sammanfattningsvis; vi kan förmodligen vänta oss en mängd övertramp av medierna inför kommande valrörelse, dock inte lika uppenbara som inför förra valet 2010.

Självklart kommer en mängd ”statsvetare” framträda med sin statsvetaretitel där de under en löjeväckande ”objektivitet” och en illa maskerad illusion av att vara ”oberoende” kommer föra fram budskapet ”rösta inte på SD”. Här kommer det att likna förra valrörelsen väldigt mycket, då statsvetare som Nils Erik Hallström [artiklarna bakom betalvägg eventuellt], Leif Lewin gick ut och i princip öppet uppmanade läsarna att inte rösta på ett parti. Det var i alla fall kontentan av deras artiklar.

Kanske borde de ha lyssnat på en annan statsvetare lite mer, Henrik Oscarsson som skrev redan 2007 att medias behandling av SD förmodlig är kontraproduktiv (man får ju självklart tycka att det är bra att medierna inte lyssnade på Oscarsson, av rent partitaktiska skäl). När det gäller dessa ”statsvetare” kan vi nog vänta oss något liknande som inför valet 2010. Även här dock i något nedtonad och mindre uppenbar form.

Till sist, vad kan vi vänta oss för kampanjer från artister och idrottsstjärnor i form av kampanjer mot ”främlingsfientlighet” inför valet? Jag blir nästan besviken om inte organisationer som Typisktsvenskt.se drar igång en kampanj med förebilder där dessa skriver under ett upprop med ett illa dolt budskap att inte rösta på SD. Innan har stjärnor som Carolina Klüft, Börje Salming och Peter Forsberg skrivit under. Stjärnor som inte direkt lever i närkontakt med våra utanförskapsområden. De har väl aldrig läst något annat än sportsidorna i tidningarna och är väl inga direkta experter på samhällsutvecklingen, om vi får uttrycka det diplomatiskt. Detta förstår de flesta som uppnått rösträttsåldern så kampanjerna smutsar mest ner stjärnorna själva.

De stjärnor som hyser motsatt åsikt än de nämnda håller självklart tyst. Det finns ju som bekant andra metoder att få människor att hålla tyst än de gamla DDR använde sig av. Titta bara på vad som hände när Abeba Aregawi hade fräckheten att inte sympatisera med Tregaros demonstration. Aregawi, som faktiskt tog guld för Sverige, blev behandlad med misstänksamhet av svensk media, medan Tregaro som hamnade på en femteplats, blev behandlad närmast som en dubbel guldmedaljör. Trots att undertecknad är så lutrad slutar jag ändå inte förvånas över hur media på det mest magiska sätt kan förvandla svart till vitt och tvärtom. De kan förvandla en guldmedaljör till en förlorare och en förlorare till spelets drottning.

Man hyser en stilla önskan att de idrottsstjärnor som tycker att valmanskåren skall få rösta på vad de vill utan pekpinnar, på det parti som de anser för bäst politik, skulle säga ifrån. Självklart skall ingen stjärna föra ut budskapet att rösta på SD, det vore ju lika illa som det Salming och Klüft håller på med. Men en stjärna som själv röstar på t.ex. på FP kanske hyser åsikten att svenska folket ändå skall få bestämma själva, utan övertalning, vad de skall välja för parti på valdagen. Jag är säker på att dessa idrottsstjärnor finns, men av onaturliga orsaker (som medias magiska kraft) vågar de självklart inte träda fram. Jag tror ändå att färre idrottsstjärnor (men lika många artister i övrigt) kommer skriva under de upprop som redan nu planeras inför valet 2014.

Så, nu vet ni hur kommande valrörelse kommer se ut.