Endast illojalitet kan rädda de gamla moderaterna

Moderaterna blir mer politiskt korrekta för varje dag. Hösten började med att Reinfeldt reagerade väldigt lamt mot de fiender till yttrandefriheten som protesterade mot Lars Vilks nyttjande av densamma. Reinfeldt träffade kritiska ambassadörer och berömde svenska muslimska ledare för att de försökte dämpa situationen. Det var inget fel på de svenska muslimska ledarnas agerande, men däremot undrar man ju om det finns någon gräns för hur låga förväntningar man kan ha på muslimer. Det var ju inte direkt så att Göran Persson satte sig i möten med klagande syjuntetanter från Jönköpingstrakten efter Ecce Homo - och då var Ecce Homo ändå mycket grövre än Muhammed som rondellund.
.
Reinfeldts beteende kan inte ses som annat än grov undfallenhet. Förutom att det är förnedrande för oss svenskar, ökar det problemen på sikt. Liksom man i det personliga livet ibland måste ta en konflikt med en påträngande människa för att undvika att han ska bli ännu mer påträngande i framtiden, måste även nationer säga ifrån om någon försöker trampa på dem. Reinfeldts och Sveriges beteende liknar det man ibland ser från mobbade barn eller den undergivna kvinnor som försöker befria sig från förtrycket genom att vara ännu mer självutplånande än tidigare. Det är en dysfunktionell taktik som inte kan lyckas.
.

Sedan avgick försvarsministern i protest mot Moderaternas njugga behandling av sitt gamla skötebarn, försvaret. Samtidigt fortsätter den bleksiktige Billström att leda världens mest släpphänta invandringspolitik. Nu är det dags för ännu mer politiskt korrekthet - kvotering av grupper som är "strukturellt utanför" (en formulering som inte direkt andas klassisk moderatpolitik) som kvinnor och invandrare. Det är ett flagrant brott mot den både för liberaler och konservativa (liksom för gammaldags socialdemokrater) mycket viktiga principen om att alla ska vara lika inför lagen.

.

Den ende minister som stod upp för de moderata kärnfrågorna har redan avgått och det kokar bland de moderata väljarna. Trots det vill Reinfeldt gå vidare med förnyelsen:

I precis den stund som en eller annan kärnväljare lämnar, är det oftast det som väcker nyfikenhet, som når ut till breda grupper.
.

Han räkar alltså kallt med att man på detta sätt vinner fler nya väljare än man förlorar gamla kärnväljare.
.

Hur kan han göra det? Jo, han är tämligen säker på att den stora majoriteten av moderata kärnväljare inte kommer att omsätta sina protester i praktisk handling. Som jag skrev här i en liknande artikel om gammelsossarnas vånda är uteblivna röster det enda språk politiker förstår. Protester biter inte, men hot om fallande röstsiffror gör det.
.

Så, om de moderata kärnväljarna vill ha sitt parti tillbaka är de helt enkelt tvungna att ge partiet en ordentlig spark i baken genom att rösta på det parti som försvarar klassiska moderata ståndpunkter i invandrings-, försvars-, och kvoteringsfrågan - Sverigedemokraterna. En ordentlig väljarström från Moderaterna till Sverigedemokraterna 2010 skulle signalera till arkitekterna bakom de "Nya Moderaterna" att de gått för långt. Om en sådan väljarström uteblir kommer Reinfeldt, Borg och Schlingmann se det som grönt ljus för ännu mer urvattning av Moderaterna.

.

Uppdatering: I sitt tal moderatstämman på fredagen frågade Muf-ordföranden Niklas Wykman apropå att moderaterna vill satsa på miljön: "Varför kan inte vita medelålders män åka buss?". Förutom att det är minst sagt omotiverat att börja tala om ras i sammanhanget (det raljerades ju nyligen över att Sd skulle kunna blanda in invandringen och etnicitetsfrågorna i vilken fråga som helst, inklusive miljöfrågan, men nu verkar det som om den unge Mufaren slagit Sd på fingrarna i den matchen) är uttalandet grovt olämpligt. Byt ut "vit medelålders" mot "svart" och tänk er reaktionerna på ett sådant yttrande. Det är bara att konstatera att de Nya Moderaternas politiska korrekthet slår nya rekord varje dag.

Göran Skytte 12 april

Forskare försöker snacka ner Sverigedemokraterna

Enligt Temos senaste opinionsundersökning får Sverigedemokraterna 3,2 % av väljarstödet. Som tidigare påpekats underskattas emellertid Sverigedemokraternas siffror kraftigt - man ska sannolikt multiplicera med 1,5 för att få fram en rättvisande bild. Det skulle ge ett väljarstöd på 4,8 %.

.

Dessa beräkningar har gjorts genom att jämföra Sd:s resultat i valet 2006 med opinionsundersökningarna före valet. Det är således allmänt känd och lätttillgänglig information, och beräkningarna är också synnerligen enkla. Man kunde därför förvänta sig att landets statsvetare och andra opinionsexperter skulle informera allmänheten om sagda förhållande. Men se, så har inte skett.

.

Trots att Sd fick mer än 50 % högre än snittet av opinionsmätningarna skriver Henrik Brors i DN:

Det har ifrågasatts om opinionsmätningar kan fånga upp det verkliga stödet för partier med extrema åsikter som sverigedemokraterna, att sympatisörer inte vill tala om att man stödjer partiet. Men det motsägs av att valresultatet i fjol motsvarades rätt väl av opinionsmätningarna före valet.

Han stöder sig på "opinionsanalytikern" Niclas Källebring:

Ju mer partiet syns i medierna, desto mindre blir också den eventuella "sociala faktorn". Den kan nu på sin höjd röra sig om ett par tiondelar...

Sören Holmberg menar på basis av att regeringen endast vann valet med ca 2 %, av att sittande regering i snitt brukar förlora 2 % mellan valen, och på att regeringen hittills haft sämre opinionssiffror än sittande regeringar brukar ha att "regeringen Reinfeldt är rökt". Vad han missar att plocka in i ekvationen är att om Sd kommer in i riksdagen måste Mona slå Reinfeldt med minst fyra procent för att kunna bilda en s-v-mp-regering - en helt annan femma. Givet att Sd redan nu sannolikt ligger över spärren och att man ökat under en lång följd av år är det anmärkningsvårt att han inte räknar med denna möjlighet. Även Ulf Bjereld tror, utan mycket till argument, att Sd inte når riksdagen.

Underskattningen av Sd är naturligtvis politiskt betingad. För det första: om väljarna inte tror att Sd kommer att nå riksdagen kan de vara mindre benägna att rösta på dem, eftersom de kommer att vara rädda för att deras röst inte räknas. Då kan man föredra att rösta på sitt gamla parti. (Därmed inte sagt att det är rationellt att tänka så - man kan ju också tänka tvärtom, att det är extra viktig att rösta på ett parti som är på vippen att inte komma in, så att inte alla andra röster på partiet blir värdelösa. Det resonemanget ligger ju bakom Kamrat Fyra Procent.) För det andra har väljarna en tendens att undvika partier som ses som "udda" eller extremistiska. Ett parti på tre procent kan fortfarande ses som om inte extremistiskt så åtminstone udda. Det är inte lika sannolikt att så sker med ett parti på fem procent. Det finns en snöbollseffekt vad gäller partier som Sverigedemokraterna, och forskarna är benägna att försöka hindra snöbollen från att börja rulla.

.

Uppdatering: Ulf Bjereld svarar på mitt resonemang på sin blogg. Han tycker att "tanken på en nationell statsvetarkonspiration mot (sd) talar för sig själv". Jojo, så kan man också skjuta statistik och argument åt sidan.

Det går att göra skillnad - Dansk Folkeparti har gjort det

Har DN fått en muslimsk rubriksättare? Man undrar ju, eftersom de menar att Dansk Folkeparti satt "profeten" på sina valaffischer. Vad är nästa steg, att referera till Jesus som "frälsaren"...? Nåja, det är i alla fall positivt att DN, till skillnad från SvT Text och Aftonbladet, avhåller sig från att kalla DF för "främlingsfientligt". Sådana nedsättande uttryck har ingenting att göra i nyhetsartiklar. Tyvärr är de legio i svensk media. Vidare låter Kulturnyheterna den patologiske danskhataren och marxisten Stefan Jonsson (DN Kultur) oemotsagt få sprida sin nidbild av Dansk Folkeparti .

.

Det förestående danska valet är värt att reflektera över för oss svenskar. Bland den majoritet av väljarna som till skillnad från media vänder sig mot den svenska invandringspolitiken hör man ibland fatalistiska tongångar - "det spelar ingen roll vad man gör - politiken kommer aldrig att ändras", etc. Det resonemanget spelar naturligtvis etablissemanget i händerna, eftersom de styrande då kan vara säkra på att aldrig straffas för sin oansvariga politik. Dessutom är det helt felaktigt - det går att åstadkomma förändringar, och det är just vad Dansk Folkeparti har gjort. Dansk Folkepartis framgångar har vridit hela debatten om invandringspolitiken i Danmark till invandringskritikernas fördel - t o m de danska socialdemokraterna stöder den hårdare linjen den borgerliga regeringen infört och deras politik har stora likheter med den som propageras av invandringskritiska partier i andra länder. I Danmark har det blivit lika politiskt omöjligt att vara för stor invandring som det är att vara mot detsamma i Sverige (med den icke oväsentliga skillnaden att de danska partierna är rädda för att få färre väljare, medan de svenska är rädda för att bli utskällda i media). Danmark hade således år 2006 mindre än en tiondel så många asylsökande som Sverige.
.

Når Sverigedemokraterna liknande framgångar i Sverige kan vi förvänta oss en liknande utveckling här - borgarna kommer att följa efter först och sedan kan t o m sossarna komma att följa efter. Men för att man ska få den utvecklingen krävs att fler av Sverigedemokraternas många potentiella väljare verkligen tar steget ut och röstar på Sd.

Mångkulturalismen är en exotism

Man brukar säga att "no news is good news" och omvänt, att alla nyheter är dåliga nyheter. Det ligger onekligen något i det - saker man förutsett är oftast bra, medan oförutsagda händelser (som genom att de inte är väntade är mer intressanta) oftast är dåliga.

Detta gäller emellertid inte i mediarapporteringen kring mångkulturen. Trots stora invandrarrelaterade problem flödar media fullständigt över av reportage som ska visa det positiva med mångkulturen. Anledningen är förstås att media på detta område inte har ambitionen att förmedla information om intressanta (oförutsedda) händelser. Istället bedriver man helt enkelt propaganda.

.

Därför är det glädjande att läsa SvD:s reportage som diskuterar svensk-iranska kvinnors sexualrelaterade problem. Särskilt intressant är beskrivningen av vissa svenska mäns exotistiska syn på dessa kvinnor:

.

– Flera av kvinnorna berättar om sina erfarenheter av exotifiering, partners som kallar dem ”min sagoberätterska från Tusen och en natt” eller ”min svarta docka”.

.

Denna attityd är mycket utbredd bland mångkulturalister och andra entusiaster för främmande kulturer eller subkulturer inom det egna samhället. Det som definierar denna attityd är att de inte tar objektet (man kan verkligen tala om objektifiering här) på allvar, att relationen är asymmetrisk. Vid första åsyn kan den verka upplyst och öppen mot andra kulturer än ens egen, men skenet bedrar. Attityden är istället voyeuristiskt - man beskådar den Andres tokigheter djupt försjunken i sin länsstol.

.

Voyeuristerna behöver denna asymmetriska relation eftersom den ger en något som saknas hos dem själva. De har själva tappat kontakten med sådant som identitet, naturlighet, ja, livskraft. Därför behöver de likt blodsugare skaffa dessa saker från andra. Detta citat från ärkevouyeuristen Mona Sahlin är talande:

.

Jag tror att det är lite det som gör många svenskar så avundsjuka påinvandrargrupper. Ni har en kultur, en identitet, en historia, någonting som binder ihop er. Och vad har vi? Vi har midsommarafton och sådana töntiga saker.

.

För egen del har hon kastat idéer om identitet och kultur överbord eftersom de sågs som irrationella och farliga, men eftersom världen då blev allt bra innehållslös och tråkig behöver hon andra, i detta fall turkarna, vars lustiga lekar hon kan avnjuta utan att engagera sig på minsta vis. Det är en förnedrande relation både för åskådare och åskådad.

Bimbo-PK-iterna och No Shit-generationen

Den politiska korrekthetens mest framträdande egenskap är förljugenheten. Denna förljugenhet yttrar sig på många olika sätt - genom förnekande av bevisade fakta, genom brott mot ens egna moraliska principer och genom vägran att erkänna att olika saker man gillar är oförenliga.

Ett av PK-iternas mest irriterande sätt att hyckla på är att genom att "spela dumma". Likt bimbos låtsas de som om de är dummare än de är. Denna taktik används ofta för att blanda bort korten när det talas om invandrares överrepresentation i brottsstatistiken. Se t ex detta yttrande av Sveriges ledande PK-it, Mona Sahlin:

Men det har inget med etnicitet att göra. Vem är förresten svensk och vem är invandrare?

Eller denna ordväxling mellan programledaren Lotta Malmstedt och Kristoffer Liljedal från Gävle i Ring P1 (19 oktober, efter ca 33 minuter - lyssna gärna på klippet och notera Malmstedts förljugna tonfall):

Liljedal: - Problemet är, att fortfarande kan du och jag skilja på en svensk och en invandrare, och det kan alla svenskar, och det blir ett himla problem därför.
Malmstedt: - Nej men du, det tror jag inte!
Liljedal:Kan inte du det?

Malmstedt:Det kan jag inte! Alltså, då måste man ju fråga sig, vem är svensk (sic!).

Malmstedt och Sahlin är förstås som alla andra kapabla att skilja svenskar från invandrare. Skulle de i en tight situation verkligen vara tvungna att skilja en svensk från en invandrare skulle de naturligtvis kunna göra det. Som Richard Dawkins uttryckte saken:

.

Show me a cultural relativist at 30,000 feet and I'll show you a hypocrite.

.

Nog för att Sahlins styrka inte är tänkandet, men hon är betydligt mer hycklande än korkad. Detta är ett medvetet drag - man vet mycket väl att "invandrare" och "svensk" är fullt begripliga och funktionella kategorier, men man är helt enkelt inte intresserad av rationell debatt där parterna försöker nå gemensam förståelse. Man anser att denna kategorisering inte passar ens egna syften och då försöker man helt enkelt blanda bort korten. Detta negativistiska, skeptiska, sätt att argumentera kan för den filosofiskt oskolade debattören vara rätt svårt att bemöta - hans sunda förnuft står sig bra i handlingslivet och när han möter ärliga debattörer men när man möter sofister räcker det inte till.

.

Det kanske bästa motmedlet mot den politiska korrektheten i allmänhet och bimbotaktiken i synnerhet är (förutom filosofisk skolning...) en långt driven cynism. Det finns tecken på att en sådan är under uppseglande. Under 80- och 90-talen regerade hyckleriet och självgodheten via sådant som Om detta må ni berätta, TV 4:s årliga "nollrasismvecka", babblet om att vi måste "göra upp med vår nazianstrukna historia", etc. En del av det finns förvisso kvar men för allt fler blir det tydligt hur hyckleriet och självgodheten fullständigt sprutar ur öronen på dem som initierar dessa evanemang.

No Shit-generationen håller på att växa upp och den tål inget hyckleri. Denna attityd får sitt kanske främsta populärkulturella uttryck i South Park-episoden Smug Alert där hybridbilsägare och hollywoodliberaler häcklas på ett begåvat och lätt vansinnigt sätt. Även Everykindapeople tar upp South Parks antipati för "liberals". I Sverige finns det egentligen ingen som uttrycker denna attityd inom vare sig kulturen eller popkulturen - självgodheten och hyckleriet har sitt kanske starkaste fäste inom dessa grupper. Men på Sveriges största forum, Flashback, är attityden mycket utbredd. Debattörer som rapar de vanliga politiskt korrekta flosklerna får snabbt veta att här är andan en annan än på SSU-mötena - här gäller det att komma med argument eller vara tyst. Och mycket riktigt - i Flashbacks senaste poll har Sverigedemokraterna inte mindre än 38 % av rösterna! Jag tror att om No Shit-attityden skulle bli mer utbredd så skulle Sverigedemokraterna växa exponentiellt. Hyckleriet, den politiska korrektheten, är vår värsta fiende.

Wager skriver i dag på sin blogg om det svenska asylkaoset. Människor som inte ens sökt asyl lever i godan ro i vårt land, utan att ens söka asyl, trä

Wager skriver i dag på sin blogg om det svenska asylkaoset. Människor som inte ens sökt asyl lever i godan ro i vårt land, träffar de en svensk flicka så blir det plötsligt läge att söka. Andra går på svensk folkhögskola, får avslag på sin ansökan men lever vidare i vårt land och fortsätter sina studier som om inget hänt. Andra söker asyl under falsk namn men ignorerar Migrationsverkets kallelser och jobbar svart, inget händer och Migrationsverket ger bara upp.

Detta är ju på intet sätt Migrationsverkets fel i grunden (som jag antar att vissa vill göra gällande) utan är våra politikers fel. Det är regering och riksdag som satt ribban och skapat det klimat där detta är möjligt. Skulle migrationsverket sätta hårt mot hårt blev det förmodligen verket som får schavottera i våra medier allt emedan våra politiker tvår sina händer, vi har sett det förr. Att detta skulle ha något med "human flyktingpolitik" att göra är det väl ingen som på allvar tror. Det är laglöshet och kaos där verkliga asylskäl inte spelar någon roll. Det är våra valda rikspolitiker som utan minsta tvivel bär huvudansvaret.

Länk Wager

Varför straffar inte de vettiga sossarna partiet?

Vänsterblocket förnekar sig inte. De visade sitt rätta ansikte under rondellhunds-bråket och nu är det dags igen: denna gång är det försvar för rådande äktenskapslagstiftning som ska förbjudas. Både Miljöpartiet och oppositions-landstingsrådet Anna Kettner (s) kräver att Svenska Evangeliska Alliansens kampanj ska stoppas.

Det upprörande är egentligen inte att det finns folk som har dessa förbudsåsikter - det finns alltid knäppgökar som har de märkligaste idéer. Det upprörande är istället att just dessa knäppgökar - multikulti/HBT/feminist/ post-modernist-vänstern - genom bl a infiltration och lobby-verksamhet lyckats tillskansa sig problemformulerings-privilegiet i den politiska debatten. De kan behålla detta problemformuleringsprivilegium genom att de vettiga vänsterväljare, i första hand sossar, som vänder sig emot knäppgökarna, inte straffar vänsterblocket genom att sluta rösta på dem.

Dessa grupper drömmer sig tillbaka till en svunnen tid när socialdemokraterna fortfarande var ett parti för lag och ordning, rättvisa, arbetsmoral - kort sagt, ett parti för den lilla människan och den lilla världen. Den tiden är emellertid sedan länge förbi och det sista tåget för den en gång så stolta fraktion av socialdemokraterna som försvarade dessa värden gick när Mona Sahlin valdes till partiordförande. Nu finns det ingen väg tillbaka inom partiet - i alla fall inte om inte partiet får sig en rejäl läxa i form av ett svidande valnederlag. Vägran att rösta på dem är det enda språk politiker förstår - man kan gnälla och klaga i all oändlighet på bloggar och insändarsidor men de nihilistiska medelklasseliter som kidnappat partiet kommer inte att lyfta ett finger för att tillmötesgå protesterna förrän de befinner sig under galgen.

Du får tycka vad du vill - så som länge du tycker som oss

Svenska evangeliska alliansen har startat en annonskampanj mot homoäktenskap i Stockholms tunnelbana. Detta har föga förvånande upprört diverse socialliberaler och andra politiskt korrekta grupper.

Dessa grupper menar sig vara toleranta - därav entusiasmen över homoäktenskapen - men som bl a Dag Elfström poängterar gäller denna tolerans endast den som "tycker rätt". Den som motsätter sig den "förnuftiga" liberalismen får känna på dess intoleranta ådra. Christopher Lasch uttryckte sig med sedvanlig vältalighet i ämnet:

När de möter motstånd mot dessa (liberala, min anm.) initiativ röjer de det ettriga hat som ligger strax under välviljans leende ansikte. När liberalerna möter motstånd glömmer de bort de liberala dygder som de säger sig upprätthålla. De blir griniga, egenrättfärdiga, intoleranta. I den politiska kontroversens hetta blir det omöjligt för dem att dölja sitt förakt för dem som envist vägrar se ljuset - de som ”helt enkelt inte fattar vad det är frågan om”, som de självbelåtet uttrycker sig i sin politiska fläckfrihet.

Ändå är motståndet mot homoäktenskap inte någon extrem åsikt utan en som omfattas av en tredjedel av väljarna. Men som tidigare konstaterats här på bloggen är diskrepansen mellan de politiskt korrekta grupper som sätter agendan och folk i allmänhet enorm - och i den förra gruppen betraktas denna åsikt som extrem. Därav intoleransen mot en så vitt spridd åsikt.

Samma sorts intolerans finns på många andra områden. Speciellt drabbade är, som vi så ofta poängterat, nationalister och invandringskritiker. Nu har TV 4 satt igång sin årliga propagandaoffensiv mot oss, "Nollrasismveckan", med temat "islamofobi", för att komma till rätta med de "felaktiga åsikter" som inte verkar vilja bli utrotade trots ivriga utrotningsförsök. Som Jean Moulin på Everykindapeople träffande uttryckte det - "någon mer än jag som associerar till det dagliga tvåminutershatet i 1984?". Till saken hör att projektledaren Malou von Sivers bor i Brommas villakvarter - inte ett av de mest invandrar- eller muslimtäta områdena i Sverige, kan jag berätta för er. Det är lätt att ha "goda" liberala åsikter och vara lite fin i kanten på lagom avstånd från det mångkulturella "paradiset", något Lasch visste.

Även i historien kring Vilks rondellhundar avslöjade sig politiskt korrekta socialister och socialliberaler som "griniga, egenrättfärdiga, intoleranta", som Lasch uttryckte det. För att inte tala om reaktionerna på nobelpristagaren James Watsons uttalanden om svartas intelligens nyligen - de påståendena var inte kosher, om man säger så.

Det är helt enkelt inte sant att vi, som politiskt korrekta krafter menar, kommit in i en ny, förnuftig och "god" tidsålder där gamla härskartekniker och förtryckarredskap inte längre används. Det är samma gamla maktutövning och förföljelse av oliktänkande (även om, det ska ärligt sägas, bloggen ännu så länge klarat sig från sträckbänken...) fast med den skillnaden till forntida härskares fördel att de för det mesta i alla fall hade den goda smaken att inte påstå något annat än att de var intoleranta mot fritänkare.

Vad är normen?

I DN:s ledare måndag så skräder inte redaktionen vad de tycker om ett parti utanför riksdagen, nämligen SD. Egentligen inget fel i det, en ledare skall ta ställning och uttrycka åsikter. Om de politiska åsikterna endast framfördes på ledarplats skulle det vara helt enligt alla principer. Tyvärr har jag och andra med mig misstänkt att dessa åsikter har en tendens att sippra igenom till den vanliga "objektiva " nyhetsrapporteringen.

Dessutom har ett stort antal debattörer med diverse imponerande titlar fått ge sin mycket kritiska syn på SD, partiet själv har aldrig fått ge något gensvar eller framföra sina åsikter. Att vågskålarna slår så oerhört ojämnt måste strida mot grundläggande demokratiska principer. Snart räknar vi in hundratalet kritiska artiklar utan att partiet fått komma till tals en enda gång. En debattör, Ulla von Essen, har fått skriva artikel på artikel utan att partiet fått ge någon replik, detta trots att von Essen helt uppenbart kommit med felaktiga fakta. Vad är egentligen skillnaden mot Putins Ryssland och den mediedominans som finns där?

Vad står det då i dagens ledare? Jo så här,

- Det är genom att konsekvent anklaga och misstänkliggöra människor med utländsk bakgrund för att utgöra ett samhällsproblem som sverigedemokraterna kommer att fortsätta att driva sin politik.

Om partiet har explicit misstänkliggjort invandrare eller kritiserat själva flyktingpolitiken har väl DN:s ledare inte bemödat sig om att ta reda på. Inga exempel dessa "misstänkliggöranden" ges naturligtvis. Inget av riksdagspartierna har på minsta sätt debatterat flyktingpolitiken, när nu ett parti gör det så sätts stämpeln genast "främlingsfientligt".

Vidare i DN,

- Dess många motbjudande formuleringar och ställningstaganden binder upp sverigedemokraterna och belägger att detta är ett parti som ligger långt utanför den svenska norm som det gör anspråk på att företräda.

Det finns norm och det finns norm kära redaktion. Den politiska korrekta norm som råder i detta land bryter definitivt partiet mot. Det finns dock en annan folkligt förankrad norm som t.o.m. ni i ledarredaktionen bryter emot genom ert onyanserade sätt att behandla ett uppstickarparti på detta osakliga sätt.

Länk DN

Politiserade augustnomineringar

Så har nomineringarna till årets Augustpris presenterats. Föga förvånande är Maja Lundgrens Myggor och tigrar, årets mest omdebatterade bok, inte nominerad. Man behöver inte vara särskilt konspiratoriskt lagd för att misstänka att detta beror mer på att boken anses vara obekväm, än för eventuella bristande litterärar kvalitéer. Jag har inte läst de böcker som faktiskt blev nominerade, men att döma av kvalitén på de böcker som faktiskt vunnit Augustpriset på senar år, som Bengt Ohlssons knastertorra Gregorius, borde Lundgren ha kvalat in lätt. Hennes bok har den viktigaste egenskapen en bok kan ha - den är skriven med känsla: boken känns angelägen och man lever sig in i och känner med huvudpersonens tankar och känslor. Med det i åtanke är småaktig kritik om bokens form helt malplacerad.

Anledningen att boken inte nominerats torde istället vara att den kritiserar och "hänger ut" en rad kulturpersonligheter. Det är anmärkningsvärt hur låg toleransnivån mot detta varit från den självutnämnda "kultureliten". Författare och kulturjournalister brukar sällan vara sena med att häckla t ex politiker och direktörer, men när samma vapen användes mot författarna själva var det tydligen inte lika roligt (något som också påpekats av Lundgren själv).

Boken har speciellt intresse för oss konservativa eftersom den gör upp med hyckleriet hos kulturpersonligheter med vänstersympatier. De predikar höga ideal men som Lundgren visar är dessa höga ideal inte mycket värda när det kommer till konkret handlande i det personliga livet.

Lundgren har naturligtvis helt andra politiska uppfattningar än dem som förs fram på denna blogg, men det är oväsentligt. Det som är viktigt är att de uteblivna nomineringen är ett exempel på den politiska korrekthetens härskartekniker, som är ett huvudtema för oss.

Lika lite förvånar det att Ola Larsmos Djävulssonaten, om Sveriges "undfallenhet" under andra världskriget, är nominerad i fackboksklassen. På samma sätt som Lundgrens tema var "opassande" passar Larsmos tema "kulturelitens" syften utmärkt. Larsmos bok sågades ordentligt i Axess recensionsbilaga Annex av idéhistorikern Svante Nordin som mycket riktigt påpekar att Larsmos bok har ett politiskt syfte - udden är riktad mot samtiden:

Ola Larsmos sebaste bok bär titeln Djävulssonaten - Ur det svenska hatets historia. Och nog är boken svavelosande alltid, en sorts hatskrift. Närmast riktar sig hatet mot ny demokrati. En smula senkommet, kan man tycka. Men genom att ny demokrati utmålas som "rasistiskt" piskar Larsmo upp en stämning av hat som har en mycket vidare tillämpning. Hatet har en förmåga att flöda över alla bräddar. Djävulssonaten fyller luften. Larsmo målar i saftiga färger bilden av ett rasistiskt Sverige.

Nordins kritik är tuff - han menar att Larsmo har fel både om detaljer och helhetsbild:

Larsmo vill ge bilden av ett Sverige impregnerat av antisemitism och sympatier för det nazistiska Tyskland. Den bilden är emellertid fullkomligt felaktig.

Så, vill du bli nominerad till Augustpriset, skriv gärna om nazismen med syfte att platta till samtida invandringskritiska strömingar. Skriv absolut inte om hyckleriet inom "kultureliten".

Använd nick! Kommentarer av "anonym" raderas.

Sd:s åsikter populära bland väljarna

DN, SvD och Sydsvenskan fortsätter att rapportera om Sd:s möte i Getinge. Jag skrev om Tove Nandorfs milt sagt inte särskilt neutrala sätt att skildra Sd här och här, och den här artikeln är inte stort bättre. SvD:s och Sydsvenskans artiklar är något seriösare utan att för den sakens skull vara neutrala. Även DN:s huvudledare handlar om Sd.

Nandorfs artikel ger intryck av att Sd har extrema åsikter som omfattas av få. Så är emellertid inte fallet:

• Sd:s idé att integration ska ersättas av assimilering verkar ha ett mycket brett stöd bland befolkningen. I 2007 års Mångfaldsbarometer ansåg 81,8 % att invandrarna är skyldiga att anpassa sig till svenska vanor, något som närmast kan beskrivas som assimilering, medan endast 8,3 % inte tyckte det.

• 49,8 % ansåg likt Sd att slöja borde förbjudas på arbetet och i skolan, medan 29,1 % inte tyckte det.

• Inte mindre än 63,6 % ansåg att alla utlänningar som begår brott i Sverige bör tvingas att lämna landet medan 23,1 % inte tyckte det. Sd anser att utlänningar som begår grova eller upprepade brott ska utvisas - alltså en mildare formulering än den folkflertalet ställer sig bakom!

• I Integrationsbarometern från 2007 ansåg 43,8 % att vi inte bör släppa in fler invandrare i Sverige, medan 51,8 % tyckte motsatsen var riktig. Sd anser att invandringen bör begränsas till en nivå som inte är högre än våra grannländers. Även här skriver en stor del av befolkningen alltså under på en hårdare linje än Sd:s.

Jag skrev här om att journalisters och politikers åsikter skiljer sig enormt mycket från allmänhetens. Frågan är om det är Sd som är extrema, eller om det är Sveriges journalister och riksdagsmän?

Använd nick! Inlägg av "anonym" raderas.

"Faran över" i Schweiz enligt "opartiska" TT

Invandringskritiska SVP går som väntat framåt i dagens schweiziska val och får inte mindre än 28,8 % av rösterna enligt de första prognoserna. TT betecknar dem emellertid som "främlingsfientliga" och skriver att:

Schweiziska medier kunde därmed snabbt blåsa faran över - SVP växer inte så mycket att partiet får någon större tyngd bakom eventuella anspråk på fler ministerposter.

Opartiskt, inte sant?

Hursomhelst är det mycket glädjande att ett invandringskritiskt parti får så stor andel av rösterna i Schweiz. Allt fler och fler länder får stora invandringskritiska och islamkritiska partier. När kommer den invandringskritiska vågen till Sverige? 2010?

En längre artikel om svensk medias rapportering kring det schweiziska valet finns nedan.

Svensk media om schweiziska sverigedemokrater

Rapporteringen kring det schweiziska valet, som hålls idag, har varit mycket knapphändig i svensk media - en genomgång av de senaste dagarnas rapportering finns i dessa tre inlägg (noterbart är att flera av rapporterna kommer från finlandssvenska Hufvudstadsbladet). De rapporter som ändå funnits har varit starkt partiska till nackdel för det största partiet, invandringskritiska SVP (Schweiziska Folkpartiet), en slags motsvarighet till Sverigedemokraterna.* T ex beskrev SvD attacken från vänsterextremister mot ett av SVP:s möten så här:

Sammanstötningen inträffade när flera hundra demonstranter ville avbryta en demonstration av extremhögerpartiet SVP.

Vänsterextremister som med våld upplöste SVP:s möte beskrivs alltså som "demonstranter" medan Schweiz största parti beskrivs som "extremt". Enligt SvD är det tydligen extremt att vara normal, och normalt att vara extrem. Någon som blir påmind om Orwells nyspråk: "frihet är slaveri", etc?

Idag är det endast SvD av de fyra stora tidningarna som rapporterar om valet, något som är mycket anmärkningsvärt eftersom det handlar om ett europeiskt val. I vanliga fall brukar det rapporteras flitigt kring sådana. Det har ju också rapporterats flitigt kring Polen, där media hoppas och tror att "de onda tvillingarna" ska förlora. Men i Schweiz blåser det andra vindar - SVP beräknas öka ytterligare - och då tiger media.

Även i denna artikel beskrivs attacken mot SVP helt felaktigt:

Rasistdebatten har polariserat Schweiz som aldrig tidigare, och ett tusental vänstersympatisörer drabbade nyligen samman med SVP-demonstranter i Bern då polisen ingrep med tårgas och vattenkanoner.

I artikeln sammankopplas även ett rastiskt överfall med SVP:s framgångar. SVP är emellertid ett gammalt demokratiskt parti som inte har något att göra med rasistiskt våld, och därför framstår sammankopplingen som ett lumpet smutskastningstrick.

Det är emellertid inte första gången svensk media tar ställning mot konservativa partier i utlandet. Timbro skriver här om "när SvT valde John Kerry till president i USA" och på Flashback konstaterade vi att rapporteringen kring det franska presidentvalet var grovt vinklad.

Svensk media utmålar Sverige som en isolerad ö av ljus och förnuft, medan mörkret sprider sig i världen - i form av att invandringskritiska och konservativa krafter vinner mark. Men frågan är om det verkligen är resten av världen som är dom konstiga, och vi som är normala? Är det normalt att ha ett invandringskritiskt parti på 3 %, när den schweiziska motsvarigheten får närmare 30 %? Det är den fråga vi svenskar borde fråga oss, i synnerhet de av oss som tröttnat på Sveriges världsunika invandringspolitik.

Uppdatering:

Även Sydsvenskan rapporterar kring det schweiziska valet på ett extremt vinkat sätt. Man kallar SVP för "högerextremister" och beskriver vänsterextremisternas attack i överslätande ordalag. Man låter en språkforskare (sic!) oemotsagt påstå att "kriminaliteten bland utlänningar är exempelvis inte alls större än bland schweizare som partiet hävdar", trots att statistiken visar att 70 % av de schweiziska fångarna är utlänningar, trots att utlänningar endast utgör drygt 20 % av befolkningen. Hela artikeln är mycket partiskt skriven.

* De har inte exakt samma politik, men de flesta som röstar på Sd hade nog röstat på SVP om de varit schweizare, och vice versa.

Använd nick! Kommentater av "anonym" raderas.