Demokratin på väg utför i vårt land

SDU höll ett torgmöte i Malmö i dag lördag. Motdemonstranterna gjorde som vanligt alla uttalanden och all kommunikation med eventuellt intresserade omöjlig med talkörer och annat väsen. Vi har demonstrationsrätt i Sverige, den håller på att allvarligt undergrävas. Så här står det i SvD.

Samtidigt försökte uppskattningsvis 200 motdemonstranter störa mötet med talkören "Inga nazister på våra gator". Många pekade också finger åt sverigedemokraterna och buade. På skyltar fanns budskap som "Krossa rasismen - krossa sd" och "Sd får mig att skämmas över att vara svensk" hölls upp.

Beskyllningar för nazism kom som vanligt. Allt enligt logiken, tycker du inte som det etablerade politiska skiktet så är du per definition nazist. Rasism och flyktingpolitik blandas samman på det mest horribla sätt. När det gäller skam så det faktiskt demonstranterna som beter sig som diktaturens redskap. Jag skäms över att demokratin och yttrandefriheten är på tillbakagång i vårt land utan att det etablerade politiska samhället gör någonting eller ens reagerar. Vi skall inte skylla på demonstranterna, de är ett litet antal medelklass-slynglar som vi kan lämna därhän. Vi skall inte skylla på polisen som förmodligen gör så gott de kan efter de direktiv de erhållit. De vi skall skylla på är de folkvalda politikerna som inte ägnat detta grundläggande demokratiska problem en tanke eller åtgärd. Reepalu går gärna i samma demonstrationståg som AFA, samma tåg som slog sönder fönsterrutor och kastade gatstenar. Men när det gäller att försvara rätten för andra att demonstrera så är det sämre ställt för dessa socialdemokratiska politiker. Jag börjar snart också skämmas över att vara svensk.

Länk SvD

Länk DN

Den stupade svensken

Många bloggar har skrivit om den man med svenskt medborgarskap som dödades i början av oktober vid staden Mosul i Irak. Han var länge uppsatt på listan för misstänkta terrorister och var vid flera tillfällen häktad. Det de flesta bloggar inte vet är att DN skrivit om denna men förut. Det var 4 år sedan då man i DN skrev en artikel om mannen som då ansåg sig förföljd och hela artikeln kan närmast liknas vid ett försvarstal av mannen. Så här sade då mannen i DN.

Jag vill leva som muslim. Jag har inte försökt dölja att jag bott i Afghanistan. Men jag har inget att göra med al-Qaida. Jag har inte stridit för al-Qaida.

Säpo bevakar moskéerna. Där finns angivare som arbetar för Säpo. Annars skulle Säpo inte kunna känna till sådant jag sagt. Men ju mer trakasserad jag blir av Säpo för att jag är muslim, desto mer intresserad blir jag av att hitta min religiösa identitet, säger han och lägger till att han inte var särskilt religiös när han kom till Sverige 1987.

Men det är som om jag är en andra klassens medborgare. Min frihet är beskuren och min religionsfrihet är indirekt begränsad av Säpo. En muslim i Sverige behöver Säpos godkännande för sin tro.

Men det är som om jag är en andra klassens medborgare. Min frihet är beskuren och min religionsfrihet är indirekt begränsad av Säpo. En muslim i Sverige behöver Säpos godkännande för sin tro.

Man får intrycket när man läser artikeln att mannen är orättvist förföljd och att västerlandet och Sverige helt i onödan trakasserar mannen på mycket lösa grunder. I dag har vi alltså facit på hur det verkligen förhöll sig.

Jag vill tacka Gudmundsson för tipset;-)

Länk SvD

Länk DN

Länk DN -10 år gammal artikel om mannen

Trakasserier

På DN-debatt, denna tummelplats för suspekta undersökningar, skriver i dag ordförande för fackförbundet Unionen att kvinnliga chefer trakasseras sex gånger så ofta som män. Man kan undra hur de undersökt detta? Är det genom intervjuer kan ju förhållandet vara så att kvinnliga chefer känner sig trakasserad lättare än sina manliga motsvarigheter, bara för att nämna ett exempel. Är det meningen att vi skall tycka synd om kvinnliga chefer nu? Är det den nya samhällstrenden? Människor som är medlemmar i politiska partier som inte befinner sig i riksdagen blir allvarligt trakasserade p.g.a. sina politiska åsikter. Det är t.o.m. vanligare att så sker än att kvinnliga chefer blir trakasserade. Är det inte dags för SCB att göra en undersökning om detta? Det står så här i artikeln.

Resultatet visar att det är tufft att vara chef i dag. Särskilt tufft är det att vara kvinna och chef.

Jag trodde att det var fattiga och arbetslösa det var tufft för, oavsett kön. Det är mycket tufft att vara politiskt aktiv om man inte delar den syn som är allmänt påbjuden i vårt land också, förmodligen mycket tuffare än att vara kvinnlig chef. Vidare står det i artikeln.

Det är rimligt att anta att den manliga dominansen på chefsnivån vidmakthåller en manlig norm, där det är svårt för kvinnor att ta sig in i de manliga nätverken. Det gäller inte minst kvinnor som har ambitioner att bryta med dessa normer och utöva ett annat ledarskap än det gängse. De svårigheter som kvinnliga chefer möter enligt resultaten i Unionens undersökning kommer säkerligen inte att kunna överbryggas förrän det är lika vanligt att ha en kvinnlig chef som en manlig.

Vad är det för nätverk man hela tiden talar om i alla möjliga och omöjliga sammanhang. En person jag känner skulle skriva en doktorsavhandling om dessa nätverk men fick underkänt och han var tvungen att skriva om något annat i stället, han hade svårt att få grepp om dessa nätverk. Jag har aldrig sett en konkret analys eller undersökning om dessa s.k. "nätverk". Vad består de i? Vad fyller de för funktion och hur fungerar de? På de flesta jobb anställs man enligt gängse principer och när man väl fått jobbet har man inte tid att frottera sig i en massa implicita nätverk.

Det är däremot rimligt att anta att de sju riksdagspartiernas dominans i media vidmakthåller en politiskt korrekt norm som gör det svårt för människor som tänker annorlunda och har ambitionen att bryta den politiska korrektheten i vårt land. Dessa svårigheter kommer säkert inte kunna överbryggas förrän de sju nuvarande riksdagspartierna tappat en massa väljare, som i stället röstar på partier som för tillfället befinner sig utanför riksdagen.


Länk DN