Hagevis paradox

Magnus Hagevi som tidigare skrev en artikel om olika samband mellan religionskritiker och deras förmodade "främlingsfientlighet" har efter en del kritik skrivit en slutreplik på SvD (en del människor får hur mycket publicistiskt utrymme som helst).  Tyvärr så svarar Hagevi på en artikel av Anders Bergdahl som kanske är den minst seriösa kritiken av all den kritik som främst på bloggar riktats mot Hagevis ursprungsartikel. Så här skriver Hagevi i sitt svar till Bergdahl.

Tvärtemot vad Bergdahl gör gällande är det inte bara den stora andelen xenofobiska religionskritiker som ligger till grund för mina slutsatser. Istället är det så – som jag skriver i min föregående artikel på Brännpunkt – att de religionskritiska ställningstagandena i Survey 2009 jämförs med svarspersonernas attityd i frågor som berör främlingsfientlighet: begränsat byggande av moskéer, minskad flyktingmottagning, satsningar på ett mångkulturellt samhälle och arbetskraftsinvandring. Då tenderar religionskritiker – såväl xenofobiska religionskritiker som andra typer av religionskritiker – att inta attityder som är avvisande till invandring och invandrare.

Man får genast en stark känsla av att syftet med hela Hagevis artikel och den undersökning som ligger till grund för artikeln är att peka ut religionskritiker som främlingsfientliga. Tyvärr reagerade en del religionskritiker (bara det är ett felaktigt begrepp som Bergdahl riktigt påvisar) som är positiva till invandring, ett misstag Hagevi ängsligt vill rätta till. 


Däremot försöker Hagevi nu definiera vad "främlingsfientlighet" verkligen är, vilket är lite sent kan man tycka. Bl.a. menar Hagevi att man är främlingsfientlig om man är emot ett begränsat byggande av moskéer. De allra flesta som är emot detta begränsade byggandet är det för att de starkt anar att begränsat byggande i dag blir obegränsat i morgon, därmed faller den parametern i Hagevis definition. 


Att någon är emot "satsningar på ett mångkulturellt samhälle" innebär att vetenskapligt enorma svårigheter som definition, då dessa satsningar kan vara precis vad som helst. Rent teoretiskt (och praktiskt förståss) kan man vara emot ett mångkulturellt samhälle utan att vara främlingsfientlig, om man inte tolkar "främlingsfientlig" i dess mest extrema form. 


Hagevi menar att det är en indikation på främlingsfientlig att vara avvisande till invandring och invandrare. Han har till hälften rätt, är man avvisande till alla människor som med utländsk härkomst så måste man betecknas som främlingsfientlig (trots att begreppet ännu saknar definition). Däremot gör sig Hagevi sig skyldig till en vetenskaplig dödssynd när han samtidigt blandar ihop detta med att vara avvisande till "invandring". Detta speciellt eftersom en förkrossande majoritet av de som kategoriseras som avvisande till invandring är det mot den extremt generösa form av invandring som Sverige just nu praktiserar.  Vidare skriver Hagevi så här i sin artikel.

Andra har valt en auktoritär diskussion. I en sådan diskussion är inte innehållet i vad som sägs centralt, utan vem som säger det. Egenskaper hos budbäraren kritiseras eller hyllas: religionstillhörighet, bostadsort och liknande personliga egenskaper. Denna typ av diskussion väljer jag dock bort.

Hagevi har alls inte valt bort en diskussion där egenskaper hos budbäraren har betydelse. Det är just det hela hans ursprungsartikel och den tillhörande undersökningen syftar till, nämligen att påvisa sambandet mellan religionskritik och främlingsfientlighet. Hela Hagevis resonemang går ut på att de som väljer att kritisera främst en religion ofta är främlingsfientliga. Alltså budbärarna (med budet religionskritik) har egenskapen främlingsfientlighet. Att Hagevi samtidigt säger att han väljer bort denna typ av diskussion är en paradox som en docent i statsvetenskap inte borde göra sig skyldig till. 

Länk SvD slutreplik

Länk SvD Bergdahl

Länk SvD ursprungsartikel

Alla dessa experter

Magnus Hagevi, statsvetare går i en SvD artikel ut och argumenterar för den ståndpunkten att religionskritiker ofta är "främlingsfientliga" och hyser åsikter som vi alla helst skall ta avstånd i från. Hagevi grundar sina slutsatser på en undersökning gjord av något som kallas Surveyinstitutet, detta institut har tydligen sin bas på samma universitet där Hagevi har sin tjänst, vilket knappast är en slump. Så här skriver Hagevi i sin artikel.

Trots den aktuella debatten har förvånansvärt lite kraft ägnats åt vetenskapliga studier av religionskritiker. Först nu presenteras en vetenskaplig studie av religionskritik bland svenska folket.  

Det märkliga är i själva verket att man gör en sådan undersökning som baseras på människors åsikter i en fråga. Det skulle uppfattas som märkligt och demokratiskt tveksamt om vi gjorde en undersökning av de som kritiserar Vänsterpartiet eller de som är emot villaskatten. Själva begreppet "religionskritiker" är ur en vetenskaplig synpunkt ett ytterst diskutabelt begrepp och inom begreppet kan vi hitta vitt skilda grupper som inte har något gemensamt. I själva verket växte jag upp i ett sekulariserat Sverige där i princip hela befolkningen kunde kategoriseras som "religionskritiker".  Vidare i Hagevis artikel står det så här.

Den form av religionskritik som får starkast stöd är xenofobisk. Nästan två tredjedelar av svenska befolkningen instämmer helt eller delvis med påståendet att religiösa problem ökar med ökad invandring.

Att människor anser att religiösa problem (hur man nu kategoriserar det vetenskapligt) ökar med ökad invandring kan ju bero på att så faktiskt är fallet, i verkligheten, alltså i den värld som finns utanför Hagevis arbetsrum. Att en statsvetare så slarvigt använder fobibegreppet säger det mesta om den vetenskapliga stringens vi nu har i detta land när det gäller denna typ av "forskning". Vidare så står det så här i Hagevis artikel.

Istället tenderar sambandet mellan religionskritik och främlingsfientliga åsikter att vara starkare. Naturligtvis gäller det speciellt personer med xenofobisk religionskritik, men även andra former av religionskritik tenderar att vara negativt inställda till ett mångkulturellt samhälle

Hur har Hagevi vetenskapligt definierat "främlingsfientlighet"? Är man "främlingsfientlig" om man vill ha en restriktiv immigrationspolitik? Rent vetenskapligt så är hela denna undersökning ett falsarium och skulle inte godkännas ens på gymnasienivå. Man kan inte gå ut och draga sådana här slutsatser innan man ens har fastställt de begrepp man använder. Vi har ingen allmän definition på begreppet "främlingsfientlig", inte vad jag sett. I princip alla som protesterar mot nuvarande immigrationspolitik kalls ju "främlingsfientliga". 


Inte nog med detta, Hagevi använder sedan ordet fobi som är ett psykiatriskt begrepp. Han använder det på ett svepande och slarvigt sätt utan att med ett ord definiera begreppet. 


Hagevi konstaterar att de som gärna kritiserar religioner också tenderar att ha en sval inställning till ett mångkulturellt samhälle. Gör tankeexperimentet att man gjorde samma undersökning och ställde upp samma frågeställningar på sjuttiotalet, innan vi i praktiken hade ett mångkulturellt samhälle. Hur många skulle då ställa sig positivt till ett mångkulturellt samhälle? Hur många skulle ens veta vad begreppet innebar? Efter detta har alltså det svenska samhället omvandlats till ett mångkulturellt dito utan att någon politiker frågat människorna de är satta att representera vad de anser om denna genomgripande samhällsomvandling. Nu har vi kommit så långt att man genomför undersökningar hur de människor som är emot samhällsexperimentet är beskaffade. 

Länk SvD

Gärningsmannen i Malmö snart fast

Enligt SVT:s Rapport så klarnar bilden av den gärningsman i Malmö som skjuter människor på löpande band, polisen har nämligen ett signalement på mannen. Så här står det på SVT:s hemsida.

Polisen tror sig ha att göra med en man i åldern 20-40 år. Någon som hittar bra där han slår till. 

Whow! Det kan inte finnas många som stämmer in på den profilen. Storartat jobb av polisen. Vem hade förresten kunnat tro detta, att gärningsmannen var en man mellan 20 och 40 år, som dessutom hittar i grannskapet. Själv gissade jag på en kvinna över 60, rullstolsbunden med övervikt, som absolut inte hittar i Malmö, som gärningsman.

Länk SVT

Ledarredaktionen (DN) får äntligen in en femetta

I DN skriver ledarredaktionen om KD:s problem med svikande väljarunderlag samt om den nödvändiga nyorientering som väntar för partiet, om det vill leva vidare i riksdagen. Att KD får det svårt med denna nyorientering är klart eftersom det politiska landskapet ser ut som det gör och sätter kraftiga begränsningar åt olika håll. Men ledarredaktionen får dock in en träffsäker analys i sin artikel, som också hade en finurlig rubrik. Så här skriver de.

De som attraheras av antielitismen i parollen verklighetens folk tenderar att vara argare på etablerade politiker än på kulturradikala konstnärer. Sverigedemokraterna tycks dessutom ha ett ganska effektivt monopol på just denna marknad.

Möjligen är folk lika arga på både konstnärerna som etablerade politiker, men de flesta människor förstår att det politiska skiktet spelar en större roll för vårt land än vilsegångna konstnärer med eventuella psykiska problem. Att SD tagit monopol på denna lukrativa marknad är inte så konstigt när KD fegar ur debatten innan den ens har börjat. Rädda pojkar får inte kyssa vackra flickor, och partiledare som viker ned sig för lite magsur kritik från en illa omtyckt kulturmobb vinner inga större väljarskaror. Skall det vara så svårt att förstå det enkla faktum att kulturknuttarna som har fri tillgång till medialt utrymme ändå inte har mer än en röst var på valdagen?


PS.
En eloge till redaktionen för rubriken "Verklighetens smolk", jag skrattade faktiskt åt den.
DS.

Länk DN

Att själv göra sig skyldig till det man anklagar andra för

Så här några veckor efter valet får en avhoppad humanist tillfälle att publicera sig på SvD med en rejäl artikel som ganska länge legat långt fram i nätupplagan. Jag hade först inte tänkt kommentera artikeln p.g.a. att författaren, Malin Jonason inte på något sätt utmärkt sig i politiska sammanhang tidigare. Inte heller hade Jonason en framträdande roll i humanisterna, man undrar rentav varför denne Jonason fick tillfälle att publicera denna artikel när så många andra blivit refuserade. I alla fall så vill jag kommentera några saker från Jonasons artikel när den nu envisas med en framträdande placering i SvD:s nätupplaga. 


Jag är ingen medlem i "Humanisterna" och tänker inte försvara dem. En del kritik från Jonason äger säker sin riktighet, annat har med största sannolikhet åtminstone ett korn av sanning. När Jonason säger att Humanisterna visar bristande respekt mot troende människor så stämmer det säkert, mer eller mindre. Att de dessutom visar förakt för de som inte anses lika upplysta som dem själva så tycker man nog att man redan anat detta, när man läst deras debattinlägg och annat. Däremot svävar Jonason ut när hon skriver detta.

Det är en sak att betrakta religion som en privatsak – det höll jag länge med om. Men det har slagit mig att när de troende kommer ut ur vardagsrummet ska de vara som oss. Den inställningen har otäcka likheter med främlingsfientlighet och rädsla för det okända som griper omkring sig i Sverige och i hela Europa – en inställning Humanisterna säger sig motarbeta.  

Här kan man undra varför Jonason någonsin gick med i Humanisterna, det har ju varit ett glasklart ställningstagande för dem hela tiden, att religionen skall vara just en privatsak. Att religionen skall vara en privatsak (med modifikationer) har inte ett skvatt med främlingsfientlighet att göra. Är religionen inte en privatsak så är den i princip en politisk rörelse som man fritt kan kritisera och debattera. Om nu människor känner rädsla "för det okända" så borde man väl ta denna rädsla på allvar och åtminstone starta en seriös diskussion. Rädsla är en känsla som man inte kan eller bör förneka, eller menar Jonason att man verkligen skall göra detta? Vilka andra känslor skall vi då undertrycka? Vidare skriver Jonason så här i sin artikel.

Islamofobin är enligt diskrimineringsombudsmannen, DO, det största hotet mot mänskliga rättigheter i Europa idag och Humanisternas attityd riskerar att spela mörka krafter i händerna. Jag skulle välkomna initiativ till öppna samtal mellan oliktänkande för att skapa respekt för varandra och för mänskliga rättigheter.

Här undrar man återigen hur i hela världen Jonason kunde ansluta sig till Humanisterna. Om man betraktar kritik mot islam som en fobi måste man ha hamnat rejält fel. Hur i allsin dar kunde hon stanna i 14 år hos Humanisterna med den inställningen? Vad DO anser är det nog rätt många som tar med en liten nypa salt, om vi skall uttrycka oss diplomatiskt. I samma stycke som Jonason talar om "öppna samtal mellan oliktänkande" så nämner hon att dessa "oliktänkande" är att betrakta som "mörka krafter". Detta är en paradox som inte går av för hackor. Jag tycker inte som dig Jonason, är jag att betrakta som en "mörk kraft" eller är jag en "oliktänkande" som du vill föra "öppna samtal" med? Till slut kommenterar vi detta från artikeln.

Elisabeth Gerle skriver i sin bok ”Farlig förenkling” att Humanisterna, liksom Sverigedemokraterna, understödjer en främlingsfientlig utveckling eftersom de på ett förenklat sätt buntar ihop människor som inte tycker som dem och avfärdar dem som oliktänkande 

Nu tycker ju jag att Jonason gör sig skyldig till en mycket farlig förenkling. Sverigedemokraterna är villiga att diskutera och debattera med alla de som inte tycker som dem, undantaget de som använder våld i sin argumentation. Vilka har SD avfärdat som oliktänkande? Det är väl Jonason som buntar ihop Humanisterna med sverigedemokrater. Det här stycket var det mest virriga och röriga som publicerats på SvD under överskådlig tid. Den som på ett alldeles klockrent och glasklart sätt buntar ihop människor och avfärdar dem utan att ens ta reda på vad de tycker eller har som politisk agenda är ju Jonason själv. 

Länk SvD

KD vägrade till sist greppa det halmstrå som erbjöds

I SvD:s ledarspalt skriver Anders Linder om KD:s dilemma med att profilera en egen politik som kan attrahera större väljargrupper, samtidigt som partiet frenetiskt försöker visa upp ett så snällt ansikte som möjligt. Bakgrunden till KD:s ångest inför en lite skarpare och tydligare profil är den propaganda som drivits från främst socialdemokratiskt men även från liberalt håll. Denna propaganda (som en gång i forntiden t.o.m. kunde innehålla ett korn av sanning) går ut på att KD är ett strängt religiöst och förstockat parti som vill att alla människor skal hållas i strängast möjliga tukt och förmaning. 


Linder påpekar att fortsatt snällism förmodligen blir KD:s död, det finns helt enkelt inget politiskt utrymme för ett KD som ytterligare ett snällt och allmänliberalt parti. SD har erhållit många väljare och t.o.m. medlemmar från KD, när dessa i förtvivlan och frustration till slut vänt partiet ryggen. I många frågor sympatiserar (eller sympatiserade) rätt många SD-väljare med KD, i alla fall som "parti nummer två". Nu har KD:s ständiga backande i sina profilfrågor samt den vansinniga inställningen till immigrationspolitiken gjort KD till ett omöjligt val för många människor. Så här skriver Linder i sin artikel.

KD:s framtid och överlevnad är en angelägenhet främst för medlemmarna, men under snällismen och abstraktionerna i partiets retorik förvaltar man ett tankegods som kan och bör spela större roll. I den gångna veckans diskussioner har det sammanfattats på ett sökande sätt genom begrepp som ”egenmakt” (KDU:s Charlie Weimers) och ”livskvalitet” (biskop Lennart Koskinen).

Jag håller med om att KD:s framtid främst är en fråga för deras egna medlemmar, men det kan vara nyttigt att botanisera över partiets fundamentala taktiska och strategiska misstag. Frågor som egenmakt och livskvalitet är inga frågor ett parti kan överleva på. Dessa frågor skall avspegla sig i övrig politik, då gärna i bitter kamp mot andra partier. Vilket svenskt parti är per se emot "livskvalitet"? Förmodligen inget alls. Ett politiskt parti måste våga gå emot andra partier, samt föra en politisk kamp som riskerar att bli bitter och hård. Det är just så man motiverar sin fortsatta existens. 


I en fråga hade KD:s partiledare, Hägglund chans att föra upp en politisk fråga med potens och sprängkraft, nämligen den om "verklighetens folk". Det står utom allt tvivel att Hägglund inte vågade löpa linan ut, möjligen för att han själv och hans partikamrater själva stod för långt ifrån "verklighetens folk", alternativt lämnade de walk over av ren feghet. Så här skriver Linder om detta.

”Verklighetens folk” och ”politikens gränser” var tuffa trumvirvlar som fick människor att stanna upp och spetsa öronen, men efter dem blev det tyst eller konventionellt. Det var som om partiledningen blev rädd för sin egen skugga. Var det snällt nog med politisk gränspolis? 

Möjligen kunde en fortsatt debatt och politisk fokus på "verklighetens folk" blivit farligt för KD och de andra Allianspartierna. Skulle debatten fortsatt kunde nämligen hela den politiska diskussionen sluta med att ett nyblivet riksdagsparti tjänat på hela debatten, och därigenom blivit ännu större. Priset KD och Hägglund betalade för att inte riskera att ett parti utanför Alliansen tog hem politiska poäng var dock mycket högt. 

Länk SvD