Sverige står ensamt och isolerat

Inte nog med att Sverige ser ut att få det tufft med att ta sig till VM i Brasilien, vi står också alltmer ensamt och isolerat rent politiskt. Det illustreras mycket bra av den artikel som Ehsan Fadakar publicerade både i Aftonbladet och i åtminstone en norsk tidning. Det intressanta är inte vad Fadakar tycker. Det finns en massa människor som tycker en massa saker om snart sagt jordens alla länder. Det intressanta är att en krönikör på Aftonbladet får igenom sin text, som då går till allmän publicering. För trettio år sedan skulle absolut ingen chefredaktör ens i sina vildaste mardrömmar drömma om att publicera den text Aftonbladet nu tyckte var helt ok. Vi har alltså sett en avgörande politisk förändring i vårt land. En förändring där det är helt ok att döma ut ett helt grannland med ord som ”genomruttet”, ”skit”, ”extremhöger”, ”fan inte bättre än någon annan” och ”bortskämda ungdomen som inte vill jobba”. Intressant är också att media plötsligt valde bort den ”twitterstorm” som utbröt efter artikelns publicering. Ibland tar t.ex. SVT upp vissa väl utvalda ”twitterstormar” - nu var det dödstyst.

Andra exempel på när vi dömt ut våra grannländer är när Lena Sundström och en stor del av vår kulturella och mediala elit dömde ut Danmark då Dansk Folkeparti (DF) fick sitt genombrott i Dansk politik. Det som verkade smärta mest var att övriga partier samarbetade med DF. En journalist skrev t.o.m. i en krönika att vi borde spränga Öresundsbron, efter att DF kom in i regeringen. Jag har dock misslyckats med att googla upp artikeln. En del artiklar tas också bort av outgrundlig orsak efter en ganska kort tidsperiod.

Finland har också fått sina väl valda drapor efter att de finska riksdagspartierna samarbetat med och betraktat Sannfinländarna som vilket parti som helst, dessutom med orden ”här har vi demokrati”. Island har klarat sig från att göras ned i svensk media, främst beroende på bristande rapportering. En kvinnlig bekant med isländska rötter pekade dock ut ett exempel när isländska polisen gjort en husrannsakan p.g.a. att de misstänkte att en utlänning inte hade alla papper i ordning. Det skulle vara Sverige det! En mediestorm av oanade proportioner skulle bryta ut där artiklarna om REVA-projektet skulle förblekna. 

Den svenska medie- och kulturelitens har klagat på nästan samtliga av våra nordiska grannländer, samt ett antal europeiska länder. Det har skett med oerhört grova tillmälen från en självförhärligande position. Samtidigt som man berömmer sig för ”tolerans” och ”öppenhet” accepterar man inte ens hur grannfolken röstar och vilka man i dessa länder samarbetar med. Våra eliter och politiker möter ingen förståelse från sina broderpartier varken i Finland, Danmark eller Norge. Det är det svenska politiska klimatet som sticker ut, det är vi som är gökungen, det är vi som har ett extremt politiskt klimat.      

Med den extrema utvecklingen i vårt land där det vi vanligtvis kallar ”den politiska korrektheten” har fått dominera det politiska klimatet har vår media spelat en avgörande roll. Många politiker från valfria riksdagspartier vill förändra svensk immigrationspolitik. Dock vågar ingen sticka ut hakan eftersom den mediala vargflocken noga håller vakt, med dräglande käkar färdiga att kasta sig över bytet. Det svenska mediala klimatet är också extremt.

I svensk media är det fullkomligt självklart att diskutera Sverigedemokraterna utan att de får en chans att försvara sig. Detta är inte en ordning som inte ses i enlighet med goda journalistiska princip i våra grannländer. Senast i Skavlan fick programledaren säga ifrån ett antal gånger till de svenska deltagarna (Guillou och Luuk) att varken Stoltenberg eller Sverigedemokraterna är här och att de därför inte kan försvara sig. Detta är ett symtom på att gamla hederliga grundläggande journalistiska principer inte gäller i vårt land längre, i alla fall inte om man själv är ”god” och den man angriper är ”ond”.

Det var förfärligt att se debatten på Publicistklubben i november där journalistiska principer diskuterades. SVT:s Anna Hedenmo fick ensam stå och försvara grundläggande journalistiska principer som borde vara självklara inslag på alla journalistutbildningar världen över. Diskussionen gällde principer som opartiskhet och konsekvensneutralitet. Dessutom diskuterades medias roll där Hedenmo upprepade gånger fick påpeka att medias roll, speciellt Public Service, är att spegla och rapportera vad som sker i samhället, inte att driva opinion. Att Hedenmo i princip själv fick försvara detta är en mycket skrämmande utveckling i vårt land. Sverige står ensamt och isolerad inte bara politiskt, utan också medialt.   

Hanne Kjöller om offer och migrationsjournalistik i ”En halv sanning är också en lögn”

När Hanne Kjöller publicerade sin bok ”En halv sanning är också en lögn” bröt stormen lös på Södermalm och stora delar av vår journalistkår tuggade fradga över boken. Mer precist så slog de flesta ned på ett genant faktafel. Kjöller påstod att en kock, som förvägrats sjukersättning, innehade en bostadsrätt i Stockholms innerstad. Detta var fel. Upplåtelseformen var hyresrätt, luxuöst inredd, mycket stor och fortfarande i Stockholms innerstads hetaste område, men det var dock en hyresrätt. Detta faktafel skall väl då vägas mot alla andra fel som dagligdags förekommer i våra tidningar. Rör det sig om politik och speciellt ett parti så verkar det som att faktafel rent av är legitimt. Karin Pettersson, ledarskribent på Aftonbladet, skrev en artikel [Rätt att ta strid mot rasisterna13-11-08 AB] som är nedlusad med grova, påvisbara faktafel om SD. Vad exakt är det som legitimerar Petterssons faktafel men inte det Kjöller gjorde sig skyldig till? Ett faktafel är väl ett faktafel, t.o.m. när det gäller SD. Nu får även SD kritik i Kjöllers bok, om än något pliktskyldigt.

Det är precis denna förfalskning av verkligheten Kjöller skriver om i sin bok, där hon också tar upp vanliga knep för att få ”storyn” dit man vill. Ett sådant vanligt knep när det gäller offerjournalistiken är att man aldrig kontrollerar bakgrundfakta till ”offrets” berättelse. Gör man det enligt gängse journalistiska principer så faller nämligen många tårdrypande historier platt till marken och journalisten står där utan story. En god regel är att alltid låta varningsklockorna pingla när pressen tar upp enskilda fall, s.k. ”casejournalistik”.  Medias huvudsakliga uppgift i demokratiska samhällen borde vara att spegla dominerande samhällstendenser och system, inte att skriva om enskilda fall, där dessutom fakta är grovt åsidosatta. Så här skriver Kjöller på sidan 49 om offerjournalistik.

Sällan eller aldrig diskuteras konsekvenserna i samband med offerjournalistisk. Sett till vad som faktiskt produceras tycks det inom den genren råda ett slags motsatt ideal: rapporteringen ska ge vissa specifika konsekvenser – som ett uppehållstillstånd eller en sjukskrivning. Och det även bland de medier, till exempel Ekot, som uttryckligen säger att de står neutrala inför konsekvenserna av sin rapportering.

Kjöller skriver också om vad som ingår, eller borde ingå i den journalistiska utbildningen avseende offerjournalistik. Här citerar hon en gammal DN journalist, Anna-Maria Hagerfors:

Den tidigare DN-medarbetaren Anna-Maria Hagerfors är inne på samma linje. I antologin ”Så arbetar en journalist” skriver hon om ”ett slags besjälande ’ombudsmannajournalister’ som vet bäst och står på de rättas och de godas sida. De skriver gärna om flyktingar, invandrare, barn eller ekologisk odling. De tar parti så starkt för det behjärtansvärda, att de glömmer eller undviker konflikterna”. Hon menar att det svartvita synsättet gör texterna tråkiga och förutsägbara.

Och så här säger Kjöller själv om offerjournalistik.

Journalister ska varken hjälpa eller stjälpa. Vi skall inte stå på ”de godas sida”. Vi skall inte stå på någon sida.  

Ett område där offerjournalistiken firar sina absoluta största triumfer är inom migrationspolitiken. Här är Kjöller understundom skoningslös mot den förfärande journalistik som bedrivs i vårt land (och kanske andra länder). Kjöller beskriver fallet Sincari som uppenbart bluffat och ljugit sig till ett uppehållstillstånd. De journalister som avslöjade bluffen blev hårt kritiserade av sin egen kår. Läsningen är förfärande! Av utrymmes- och copyrightskäl citerar vi inte här fallet Sinkari, som i boken sträcker sig över flera sidor.

Inte heller citerar vi vad Kjöller skriver om medias ständige ”expert” Henry Ascher. Han är barnläkare men också medlem i KPML(r) [nu har partiet bytt namn till Kommunistiska Partiet, min anm.] Kjöller beskriver livfullt och humoristiskt hur denna Ascher aldrig någonsin tyckt något annat än att varje individ självklart skall få stanna, oavsett skäl eller omständigheter. Det får man självklart tycka i vår demokrati, men att sedan ständigt bli städslad av medier som expert, blir lite väl magstarkt. Ett lite kortare migrationsfall skall vi dock citera från Kjöllers bok, nämligen det mycket uppmärksammade fallet Ganna, den gamla damen som saknade släktingar i hemlandet och där media körde en följetong om hur inhumant det var att utvisa henne. Så här kommenterar Kjöller fallet och mediebevakningen i sin bok.

Ingen media frågar efter kostnaderna för en ändrad politik, vilket man gör inom alla andra områden. man frågar efter kostnaderna för reformer inom äldrepolitiken, förskolan, skolan kriminalvården och politikerna får redogöra för finansieringen. Men de ekonomiska konsekvenserna för en ändrad politik för familjeåterförening är det i det närmaste tabu att nämna de ekonomiska konsekvenserna eller finansieringen. Kjöller konstaterar självklart att tar man pengar från ett område så måste man finansiera detta från ett annat område, eller höja skatten.

Så här beskriver Kjöller allmänna tendenser när det gäller den s.k. casejournalistiken inom migrationsområdet. Det är mycket träffande och kanske det viktigaste i hela boken.

Rapporteringen när det gäller asylärenden som avhandlas i domstol följer ett helt annat mönster än annan rättsrapportering. Såhär kan en ingress i ett avslagsärende se ut:
 ”Han är oppositionell från Irak. Han riskerar att dödas om han återvänder.” Väldigt sällan bryr sig reportern om att läsa den dom som är offentlig. Utan att kontrollera uppgiften publicerar redaktionen det som den enskilde åberopat som skäl samt domstolens utfall, och så struntar man i allt däremellan som man hade kunnat läsa i domen.
 Om man jämför med annan rättsrapportering ser man skillnaden. Tänk er en man som åtalas för värdetransportrån och som säger att han var och fiskade under den tid som brottet begicks, men som får sitt alibi sönderstrimlat och som överbevisas av domstolen och blir dömd – hur skulle rapporteringen se ut för hans del. Ja knappast så här i alla fall. ”Lasse var och fiskade med sina vänner. Men hovrätten dömer honom för värdetransportrån.” Möjligen såhär: ”Lasse döms till fem års fängelse för värdetransportrån. Hovrätten finner bevisen övertygande. Lasse nekar till skuld: Jag var och fiskade med mina kompisar.”

Kjöller beskriver också en lång rad andra fall av casejournalistik i sin bok, där viktiga bakgrundsfakta aldrig kontrollerats av journalisterna. Vi har redan nämnt fallet med kocken som förvägrades sjukersättning och där det i media startades insamlingar för att den stackars kocken skulle få mat för dagen. Vet ni varför han (Axel i boken) inte fick någon sjukersättning? Jo för att han inte enligt reglerna var berättigad till någon ersättning. Axel hade inte betalat in några pengar till sjukförsäkringen och hade deklarerat 0. Axel blev egentligen beviljad sjukersättning, men ersättningen sattes till 0 kronor.

Efter försäkringskassans beslut ändrar han så sina uppgifter, så att dessa uppgifter anpassas efter Försäkringskassans krav. Axel börjar deklarera inkomster från lämpliga perioder där han säger sig arbetat på krogar i Stockholm. Tyvärr så kollar Kjöller upp Axels blogg, och det slumpar sig så att när Axel enligt uppgifter till försäkringskassan har arbetat på en krog i Stockholm, så har han enligt sin egen blogg serverat Putin en överdådig middag i St: Petersburg. Försäkringskassan avslog Axels begäran om sjukpenning, trots stora krokodiltårar av svensk media.    

Många fler fall tas upp i Kjöller bok, bl.a. om en person som far runt hela jorden och dyker, samtidigt som han slåss med försäkringskassan om att bli sjukskriven på halvtid. Personen påstår att han haft hjärnhinneinflamation trots att undersökningar visar på motsatsen. Media tar strid för mannen utan att kolla upp att han dyker på platser jorden runt eller att han faktiskt inte har haft hjärnhinneinflammation. Journalister engagerade i fallet blir mycket irriterade när Kjöller ringer upp dem och börjar ställa besvärliga frågor.

Så här beskriver Kjöller själv mycket träffande den i vårt land så vanliga casejournalistiken.

Men case-journalistiken som stannar vid den enskilda, som inte sätter berättelsen i ett sammanhang, säger ingenting om samhället, systemet eller orimliga regler. Det är mer ett slags frosseri i lidande. En variant av 70-talets socialporr.[…]  

”Resultatet av denna halva journalistiska gärning blir en samhällsdebatt som emellanåt utgår från helt felaktiga premisser. Och som i sin tur blir ett demokratiskt problem. För det går inte att utkräva politiskt ansvar om man missförstått hela problembilden. Som när hela Sverige, enligt Aftonbladet, demonstrerar för att en cancersjuk man inte får sjukpenning trots en allvarlig sjukdom, när det inte är sjukdomen utan det faktum att han stått utanför försäkringen som diskvalificerar honom.

Det är ingen idé att jag upprepar Kjöllers ord här utan vi hoppas att alla som läst artikeln i framtiden alltid är uppmärksam när media tar upp enskilda fall där vi alla sitter med fuktiga näsdukar framför TV:n eller tidningen. Ställ alltid frågorna:

·      Vad är det som INTE sägs i reportaget? Finns alla bakgrundsfakta med?

·      Får motparten komma till tals? Är motparten bakbunden av sekretess eller av politiska hänsyn?

·      Vad skulle kostnaden bli om vi anpassade systemet efter det aktuella fallet? Hur skulle vi omprioritera, vad skulle vi behöva dra ned på i stället? Är det en rimlig kostnad för samhället om det aktuella fallet blir prejudicerande?

Nästa gång media tar upp ett enskilt fall och fäller mediala tårar, ställ då ovanstående frågor till er själva.