Jag gör dock inte riktigt samma kategoriska tolkning av Ullenhags uttalande om papperslösas rätt till vård som PI och Politikerbloggen. När man hör intervjun på Ekots hemsida hör man att Ullenhag inte låter riktigt övertygad själv och hans tonfall låter nästan besvärat när frågan kommer upp (han låter för allt i världen besvärad många gånger under intervjun). Dessutom säger Ullenhag att de s.k. papperslösa (de befinner sig här illegalt) skall få "akut och nödvändig vård".
Akut vård får alla människor som befinner sig här i landet redan i dag. Kvar blir alltså ordet "nödvändig". Förmodligen är all vård nödvändig i någon mening, så man kan tolka Ullenhags yttrande lite som man vill.
Ullenhags mest hårresande uttalande är förklaringen till alla de upplopp och attacker mot brandmän samt polismän som skett i Rosengård och andra liknande områden. Ullenhags förklaring till dessa företeelser är att dessa områden aldrig fått en chans att "lyfta sig". Skulle politiker komma undan med sådana svar på alla allvarliga samhällsproblem skulle partierna i princip kunna lägga ned sin medieträning. Det bådar heller inte gott för Ullenhags motivation att åtgärda dessa problem. I övrigt skötte sig intervjuaren på Ekot ganska bra.
Ullenhag har tidigare vid en chatt på SVT:s hemsida sagt att han vill att övriga EU-länder skall driva en mer "solidarisk" flyktingpolitik, samtidigt säger han i andra sammanhang att Sverige vinner ekonomisk på att ta emot flyktingar. Dessa två uttalanden går ju som alla förstår emot varandra. Vore flyktingmottagandet en ekonomisk vinst skulle de övriga nationerna anamma Sveriges politik utan att ens behöva vara solidariska, tvärtom, då vore det solidariskt att avstå från flyktingströmmar så att andra nationer kunde berika sig. Detta säger Ullenhag på SVT:s hemsida.
Erik Ullenhag: Nej, jag tycker att Sverige ska stå upp för en solidarisk flyktingpolitik och att det ska vara möjligt att arbetskraftsinvandra till vårt land. Samtidigt vill den svenska regeringen se till att fler länder i Europa tar ett solidariskt ansvar.
Samt
Erik Ullenhag: Nej, men jag anser att fler länder skulle vinna på en större öppenhet mot omvärlden.
Ullenhag är en van och tränad politiker som slinker undan besvärliga frågor med ganska stor ackuratess. Annars är just ministerposter som har med invandring och integration att göra någon form av avpolletteringsposter, i alla fall har det varit så historiskt enligt Per Nuder (jag är böjd att hålla med honom). Det är dock inte säkert att Ullenhags utnämning är en avpollettering från den inre kretsen, det som gällt historiskt kan förändras med tiden. Dock är det talande för hur misslyckad vår immigrationspolitik är när vi behöver en ministerpost som Integrationsminister.
Länk Ekot
Länk PI
I en SvD-artikel så tar Metta Fjelkner, ordförande i Lärarnas riskförbund, upp frågan om kristendomens ställning i den svenska skolan. Detta med anledning av att skolminister Björklund gått in och petat i Skolverkets förslag till religionsundervisning. Om man på något sätt skall försöka dra kontentan av det Fjelkner skriver så håller väl hon till stora delar med Björklund, kristendomen skall ha en särställning i vår undervisning p.g.a. historiska och kulturella skäl.
Nu råkar jag veta att Fjelkner är en mångkulturförespråkare av stora mått. Detta efter att ha haft en debatt med henne i ett speciellt forum, med en efterföljande E-postkontakt. Att hon ändå ställer sig på Björklunds sida i debatten är intressant i sammanhanget, jag hade i förväg inte gissat på detta ställningstagande av henne. Som alla förstår är det ett mångkulturellt projekt att ge alla religioner samma undervisningstid (i praktiken hade islam och kristendomen fått lejonparten av tiden, att t.ex. taoismen med 225 miljoner anhängare skulle få någon betydelsefull undervisningstid är osannolikt).
Det verkligt intressanta och viktiga kommer i detta stycke av författaren.
Låt oss slå fast att all undervisning i den svenska obligatoriska skolan ska vara ickekonfessionell. I dagens moderna och öppna svenska skola möts elever med olika bakgrund och olika religiösa uppfattningar. De har rätt till en undervisning som ger dem kunskaper i alla religioner och åskådningar.
Att den svenska skolan skall vara "ickekonfessionell" är fastslagen i alla läroplaner och har beslutats av Sveriges riksdag, det står dessutom i skollagen (LÄNK). Då kommer vi till den viktiga frågan som media och våra myndigheter inte verkar vara speciellt intresserad av, (det är bara vi som lever i ett "kunskapsmässigt utanförskap" som intresserar oss för frågan). Är verkligen alla muslimska och kristna friskolor ickekonfessionella? Hur ser kontrollerna av dessa skolor ut? Vad är resultatet av dessa kontroller? Hur genomförs dessa kontroller?
Enligt journalisten Evin Rubar som gjorde programmet "Slaget om muslimerna" (6 december 2009) så drivs Sveriges muslimska friskolor inte på ickekonfessionell grund. Vad har gjorts efter det Rubars program? Har missförhållandena rättats till? Inget har sagts om detta, inget har skrivits om det heller. Skall vi vara objektiva måste vi väl också påpeka att det finns tveksamheter också när det gäller kristna friskolor. Samma regler måste också gälla kristna och alla andra religiösa friskolor.
Det är i själva verket osannolikt att någon enda religiös friskola följer den svenska lagen och bedriver all sin undervisning på ickekonfessionell grund. Det enda sätt vi kan se till att alla undervisning i svenska skolor verkligen bedrivs enligt den lag riksdagen beslutat om är att förbjuda friskolor på religiös grund.
Länk SvD
I en DN-artikel tas förtroendet för integrations och immigrationsexperter upp. Enligt artikeln (som är lite rörigt upplagd) så tror människor enligt en opinionsundersökning att experter på immigration och integration har tillräckliga kunskaper på det område de anses vara experter på, samtidigt är misstron ändå stor mot dessa experter. Den enda naturliga förklaring man kan draga av dessa motstridiga svar från opinionsundersökningen är att experterna vet hur det förhåller sig, men ändå mörkar vissa förhållanden för den bredare publiken. Så här står det vidare i artikeln.
Vi vet sedan tidigare att många svenskar befinner sig i ett ”kunskaps-utanförskap”. Det visar andra studier från Vetenskap & Allmänhet i samarbete med Novus och med SOM-institutet (i boken ”Känsla för kunskap”, september 2010). Utanförskapet gör människor sämre rustade att göra viktiga val och mindre benägna att delta i det offentliga samtalet.
Den här gruppen, som karakteriseras av låg utbildningsnivå, arbetaryrken och låga inkomster, har lägre förtroende för forskare och lägre tilltro till forskningsbaserad kunskap än andra. De är också mindre nöjda med sina liv och med demokratin, och har sämre tillit till andra människor. Många av dem återfinns bland SD:s väljare.
Frågan är vad som är politisk propaganda och kunskap. Vi har formligen bombarderats av propaganda om immigrationens och det mångkulturella samhällets fördelar. Dock har denna propaganda varit kemisk ren från fakta eller så har fakta presenterats starkt vinklat. Hårda fakta och kunskaper skulle med största sannolikhet göra att motståndet mot den förda immigrationspolitiken skulle öka ännu mer.
Därefter spelar artikelförfattarna på det gamla temat om att systemkritiska människor är lågutbildade och fattiga (jag läser in låg intelligens men jag kanske övertolkar). Det är så att förortens folk lever närmare problemen och med sina egna ögon och öron ser och hör delar av verkligheten som innerstadsmänniskorna och de som lever i välmående förorter, inte gör. Det är i princip människor som tillbringar sina kvällar på Stureplan och som bor i Danderyd, Lidingö samt innerstaden som lever i ett verkligt "kunskapsutanförskap".
Att på detta sätt insinuera att fattiga människor (eller normalförmögna) på landet och i förorterna inte är kapabla att fatta viktiga beslut måste vara djupt kränkande för stora delar av befolkningen. Var förhållandet inte likadant när socialdemokraterna hämtade sina röster från arbetarområden i vårt land? Till slut kommenterar vi denna text i artikeln.
Ett sätt att bemöta misstänksamhet och oro är kontakter och samtal. Det behövs fler möten mellan forskare å ena sidan och såväl enskilda medborgare som politiker å den andra. Genom dialog ökar också förståelsen för vetenskapliga metoder och ett vetenskapligt förhållningssätt, vilket gör det lättare att genomskåda både forskning som inte håller måttet och populistisk retorik baserad på felaktiga antaganden.
Ett vetenskapligt förhållningssätt inbegriper att man gör undersökningar och forskning förutsättningslöst. Redan här har ju författarna demonstrerat sin bristande vetenskapliga stringens, de förutsätter ju helt uppenbart att alla forskningsresultat skall gå i en riktning. Det är precis ett sådant här förhållningssätt som undergräver den forskning författarna hänvisar till. Tänk om en förutsättningslös och vetenskaplig forskning visar att alla förlorar på den typ av immigration vi nu har i detta land? Det är den forskning författarna så gärna hänvisar till som inte håller måttet, den genomförs ju helt uppenbart inte förutsättningslöst.
Författarna har förövrigt alla chanser att starta en dialog genom att svara på min artikel i kommentarerna här.
Länk DN
Den borgerliga minoritetsregeringen skall lägga fram sin budget som med all säkerhet kommer att gå igenom. Med anledning av detta skriver dock SvD en artikel där den braskande rubriken är att SD inte följer praxis. Så här står det i artikeln när Per Molander, arkitekten bakom vår nuvarande budgetlag får uttala sig.
Med den nya budgetlagen har det blivit enklare att regera i minoritet, men det bygger också på en konvention och en tradition. Därför finns det förstås en osäkerhet vad som ska hända när vi fått in ett helt nytt parti
Den konvention och tradition Molander talar om har gällt när Sverige i princip haft två block. Vi har i vårt land aldrig haft tre block, om man inte ser till den korta period när MP ännu inte var inlemmat i det rödgröna blocket. Situationen kan ändå inte jämföras från den tid när MP var ny spelare på den politiska planen. Alla traditioner och konventioner har ju kastas över ända i den behandling SD fått av det politiska och mediala etablissemanget. Så här står det vidare i artikeln.
Praxisen handlar om själva omröstningsförfarandet. Om det finns flera oppositionsförslag så ska dessa först ställas mot varandra innan det segrande förslaget ställs mot regeringens förslag. I det läget är det tradition att de partier som fått sina förslag utslagna lägger ner sina röster.
– Så länge man beter sig på det viset kan en minoritetsregering överleva. Om däremot alla oppositionspartier röstar på samma motförslag så förlorar regeringen, säger Molander.
Nu är det ju så att MP och V alltid stått S mycket närmare politiskt och framförallt retoriskt än vad SD gör med något annat riksdagsparti i dag. Företrädare för Alliansen har ju i princip sagt att de inte vill ta i SD med tång. Situationen kan inte riktigt jämföras med den situation vi haft tidigare. Den tradition Molander talar om har gällt ett annat politiskt läge.
Dessutom är det så att skulle den tradition Molander talar om vara så stark som det talas om i denna artikel så skulle det i princip gå att regera lika bra i minoritetsläge som med egen majoritet. Riktigt så har det ju aldrig varit i svensk politik, trots allt.
Det är ett faktum att Alliansen inte har egen majoritet. Svenska folket gav inte Alliansen egen majoritet i ett demokratiskt val. Nu finns det som alla förstår absolut inget egenvärde att fälla regeringens förslag, tvärtom när Sahlin leder oppositionen. I två frågor är SD låsta av sina väljare, det är immigrationsfrågor och integrationsfrågor. SD måste alltid rösta mot förslag som innebär en generösare immigrationspolitik eller slappare integrationspolitik, detta oavsett vilka konsekvenser detta får för styret av vårt land. Något annat mandat har inte SD från sina väljare och här finns det inget utrymme för någon kompromiss av något slag. Att detta kommer ställas på sin spets under innevarande mandatperiod är ytterst osannolikt.
Länk SvD
Skolverket lade förra året fram förslag till nya kursplaner. I dessa nya planer så förändrades religionsundervisningen så att samtliga de fem stora religionerna fick samma tyngd i undervisningen. En kraftig proteststorm mot dessa planer uppstod och Skolverket justerade sina planer, på flera håll och inte bara när det gällde religionsundervisningen.
Även efter Skolverkets justeringar så kvarstod dock det faktum att alla de stora religionerna hade samma utrymme i undervisningen. Nu har regeringen med Björklund i spetsen kört över Skolverket och påtalat att kristendomen skall ha en särställning i undervisningen. Så här säger Björklund i SvD om förslaget.
Det är självklart att elever ska studera alla världsreligionerna, men det är lika självklart att kristendomen i svensk skola fortsatt ska ha en särställning. Det har varit den totalt dominerande religionen i vårt land, och påverkat vårt levnadssätt på ett helt annat sätt än till exempel hinduismen
Inte ens de flesta sekulära svenskar som vänt kyrkan ryggen tvivlar på kristendomens historiska betydelse för vårt samhälle, en betydelse som sträcker sig ända fram till i dag. I vårt land har de facto kristendomen betytt oerhört mycket mer än t.ex. islam eller hinduismen. Att Skolverket inte vill se detta måste bero på någon dold agenda, gissningsvis handlar denna agenda om mångkultur.
Misstankarna om en dold agenda och en mångkulturell framstöt från Skolverket minskar inte direkt när Ohly uttalar sig i samma artikel, så här säger han.
Det är klart att många känner sig främmande inför det, både många av oss som inte har någon religiös övertygelse alls, men också naturligtvis de som bekänner sig till en annan tro än den som den här regeringen vill framhäva.
Men nu befinner vi oss i Sverige där svenskarna fortfarande är i majoritet. Rent historiskt är det kristendomen som delvis format vårt samhälle och våra värderingar (även om denna religion ibland ges en överdriven betydelse). Dessutom har Ohly en religiös övertygelse, hans tro på ett mångkulturellt samhälle uppvisar alla tecken på religiös fanatism. Inga fakta i världen påverkar Ohly och han blir fullständigt vansinnig om någon uttalar det minsta tvivel om de mångkulturella fördelarna.
För att bevisa sitt multikulturella patos säger Ohly till SvD att han tycker ramadan och de muslimska högtiderna skall ges samma tyngd som de kristna högtiderna. Jag tror att en mycket stor del av svenska folket vänder sig emot denna åsikt med något som närmast kan betraktas som ren avsky. Vore Ohly intellektuellt hederlig skulle han förespråka avskaffande av samtliga de religiösa högtidernas firande i skolan. Detta vågar han dock inte då reaktionen skulle bli våldsam från både kristet och muslimskt håll.
Själv börjar jag till slut luta åt att skolan verkligen skall avskaffa skolavslutningar i kyrkan och annat firande av högtider i Svenska kyrkans lokaler. Detta för att Svenska kyrkan numera har gett sig in i den rena partipolitiken och är mångkulturens främsta förespråkare. Att ersätta dessa högtidsstunder i kyrkan med liknande samlingar i någon annan religions lokaler är ju fullständigt absurt. Det är väl bara Ohly och Svenska kyrkans representanter som på allvar kan mena att skolan skall börja fira ramadan eller andra likande högtider.
Slutligen behövs det en översyn av vad det är för personer som sitter i Skolverket. Misstankarna att det huserar rester från 68-vänstern på Skolverket är tämligen starka, alla har inte gått i pension ännu. Dessutom kan verket infiltrerats av en "andra generation" multikultiflummare, dessa kan förvirrande nog bära liberala förtecken. Björklund borde snarast initiera en rejäl personalöversyn på Skolverket, det är ett alldeles för viktigt verk för att styras av nämnda grupperingar.
Länk SvD
