Lasch om vänsterns förfall

Alla förnimmelser av att massorna rider på historiens vågor har för länge sedan skingrats. De radikala rörelser som störde freden på 1900-talet har misslyckats i tur och ordning, och inga efterträdare har framträtt vid horisonten. Industriarbetarklassen, en gång den socialistiska rörelsens ryggrad, har blivit en ömklig spillra av sig själv. Hoppet om att nya samhällsrörelser skulle ersätta den i kampen mot kapitalismen, ett hopp som en kort tid fyllde vänstern några år kring 1980, har gått om intet. De nya sociala rörelserna –feminismen, kampen för de homosexuellas rättigheter och för rätten till social välfärd, agitationen mot rasdiskriminering –har ingenting gemensamt, och de enda krav de alla ställer är att bli inlemmade i de härskande strukturerna. De strävar inte efter en revolutionär omvandling av samhällsrelationerna.

Det är inte bara att massorna har tappat intresset för revolution. Deras politiska attityder är bevisligen mer konservativa än deras självutnämnda talesmäns och förhoppningsfulla befriare. Det är arbetarklassen och den lägre medelklassen som vill begränsa rätten till abort, som håller fast vid den kompletta familjen som källa till stabilitet i en orolig värd, som inte vill veta av experiment med alternativ livsstil, och som förhåller sig mycket kritisk till förmånligare behandling av minoriteter och andra försök till social ingenjörskonst i stor skala.

Lasch, Eliternas Uppror sid. 25 – 26.

Tja, det är det här jag försökt förklara för Jinge bl.a. (långt innan jag läst samma sak av Lasch), inte konstigt att han reagerar med raseriutbrott, han är ju själv en företrädare för förfallet.

Nomenklatura del X1, Lövdén

Jag har skrivit så många artiklar om hur den politiska adeln skaffar sig förmåner som vanligt folk inte har tillgång till, så jag tappat räkningen, därför skriver jag X, samt börjar med en etta efter det.

Nu visar det sig att Lars-Erik Lövdén, köpt en lägenhet som ombildats till bostadsrätt. Inget konstigt med det, alla har rätt att köpa sin lägenhet om den bjuds ut som bostadsrätt. Nu är det så att lägenheten säljs till halva det beräknade marknadspriset, försäljningen görs av en stiftelse som styrs av socialdemokrater. Stiftelsen heter Allmänna barnhuset och tillkom från början för att ge utsatta, föräldralösa barn tak över huvudet.

Till saken hör också att Lövdén fick lägenheten p.g.a. sina politiska uppdrag, samt att Lövdén politiskt varit emot utförsäljning av hyresrätter.

Det är signifikant att Allmänna barnhuset, som från början var en behjärtansvärd institution för att hjälpa svårt utsatta barn, nu blivit en institution för att förse den politiska adeln med billiga attraktiva lägenheter. Allmänna barnhuset har tidigare varit känd för diverse affärer där personer myglat till sig lägenheter.

Alliansen tar naturligtvis tillfället i akt och ger socialdemokraterna en rejäl känga. Jag menar dock att tendensen med förmåner gäller hela den politiska nomenklaturan. Nu har socialdemokraterna suttit ett tag vid makten och de är naturligtvis närmast till köttgrytorna. Vi ser dock tecken på att våra yrkespolitiker är vår tids frälse, vår tids adel med förmåner som vanliga hederliga människor inte kan drömma om. Ett annat tecken på detta är att politiker efter avslutat politiskt värv, ofta får höga poster eller tjänster som de uppenbarligen inte är kompetenta för.

Klent med bloggandet just nu

Lite trögt med bloggandet just nu. Fotbolls-VM pågår, kvällarna blir lätt uppbokade av diverse matcher. I kväll är det Tyskland som spelar mot Polen, det blir säkert en bekväm överkörning av Polen, tyskarna har sett starka ut, åtminstone i anfallet.

Efter ett antal artiklar på DN-debatt som jag såg mig tvungen att kommentera så är det lite lugnare på nyhetsfronten. Hamas och Al-Fatah strider inbördes, en utveckling jag länge befarat. Konflikten i mellanöstern ser inget slut, det pågår år efter år. Olika planer läggs fram, de följs kanske ett tag, sedan är det färdigt igen. Jag tror att omvärlden indirekt underhåller denna konflikt. En konflikt som pågått så länge måste understödjas utifrån, annars skulle den sannolikt ha självdött. Palestinierna har sitt stöd, Israel har sitt stöd. De kan ägna sig åt denna lågintensiva konflikt och vara säkra på omvärldens stöd hela tiden. Jag kan tänka mig två lösningar som i dagens läge väl är politiskt orealistiska, det måste nämligen bli värre innan det kan bli bättre. Ett scenario är att NATO, Ryssland och arabiska nationer går in och helt enkelt särar på de stridande parterna med våld, upprättar en zon där inga stridigheter tränger igenom, alltså omyndigförklarar de stridande parterna helt enkelt. Ni har misslyckats att lösa denna konflikt så nu tar vi över ansvaret. Precis som när man särar på småbarn i vilt slagsmål. Det andra scenariot innebär att omvärlden, genom en överenskommelse avslutar ALLT stöd till de stridande parterna. Ni får klara er helt själva till ni kommer fram till en hållbar lösning. Inte politiskt realistiskt i dagens läge, det skulle sannolikt få ett slut på stridigheterna dock.

Till slut undrar jag vad K G Hammar tycker om den debatt som blossat upp om skolavslutningar i kyrkan. Är han mot sådana avslutningar? Omöjligt, han var ju ärkebiskop för svenska kyrkan. Är han för sådana avslutningar? Då går han politiskt emot de grupper han tidigare alltid stött sig på, de politiskt korrekta. Något svar lär vi aldrig få.

Christopher Lasch citat: Liberalismen

Liberalerna i den övre medelklassen, som inte inser vilken stor roll klasskillnaderna spelar för hur attityderna till livet utformas, räknar inte med klasdimensionen i sin besatthet av hälsa och moralisk stadga. De har svårt att förstå varför deras hygieniska livssyn inte väcker entusiasm överallt. De har inlett ett korståg för att sanera det amerikanska samhället: skapa en ”rökfri miljö” och censurera allting från pornografi till ”nedsättande uttryck i talspråket”, och samtidigt går de åt rakt motsatt håll och vill öka valfriheten på områden där de flesta människor tycker sig behöva stabila moraliska riktlinjer.

När de möter motstånd mot dessa initiativ röjer de det ettriga hat som ligger strax under välviljans leende ansikte. När liberalerna möter motstånd glömmer de bort de liberala dygder som de säger sig upprätthålla. De blir griniga, egenrättfärdiga, intoleranta. I den politiska kontroversens hetta blir det omöjligt för dem att dölja sitt förakt för dem som envist vägrar se ljuset - de som ”helt enkelt inte fattar vad det är frågan om”, som de självbelåtet uttrycker sig i sin politiska fläckfrihet.

Christopher Lasch, Eliternas uppror sid. 26

Ja här kommer vi osökt att tänka på Leijonborg valnatten då det stod klart att euroförespråkarna förlorat omröstningen.

Nu går även VD för Demoskop ut i DN debatt

Markus Uvell heter VD:n för Demoskop, han går i dagens (söndag 11 juni) DN-debatt ut i en artikel där han framför sin syn på invandringspolitiken och hur de etablerade politikerna skall möta dessa. Först visar han genom de undersökningar Demoskop gjort hur åsikterna om invandringspolitiken ter sig åldersdemografiskt, inga konstigheter där för tänkande personer. Därefter tar Uvell upp frågan om ungdomars ”invandringsfientlighet”, han klargör att ungdomar är tolerantare än äldre men att ungdomar har lägre trösklar för att rösta på ett icke etablerat parti, såsom SD. Uvell påstår att i Demoskops undersökningar så får SD inte mer än någon procent bland dessa ungdomar.

I samband med de äldres ”invandringsfientlighet” skriver Uvell,

- Mönstret är detsamma i fråga efter fråga: ju äldre väljare, desto större motstånd mot invandringen. När vi frågade om synen på ett antal invandringsvänliga påståenden blev mönstret det omvända: unga tycker i större utsträckning än äldre att invandringen berikar Sverige, att den är bra för svensk ekonomi samt att Sverige borde ta emot fler flyktingar.

Detta är egentligen inte särskilt förvånande. Dels är unga människor generellt mer förändringsbenägna än äldre, och invandringsfientlighet är nära förknippat med allmän förändringsfientlighet.

Jasså? Invandringsfientlighet är nära förknippat med allmän förändringsfientlighet. Det var mycket ”fientlighet”, är man negativt inställd till förda flyktingpolitiken så är man alltså troligen ”förändringsfientlig” också. För det första så är det ytterst tveksamt att kalla kritiker till flyktingpolitiken för ”invandringfientlig”, EU-entusiaster vill förmodligen kalla EU-motståndare för EU-fientliga, de som är kritiska till FN kan kallas FN-fientliga, de som är kritiskt till ett svensk NATO-medlemskap kan kalla NATO-fientliga o.s.v. i alla oändlighet. Saken är den att den med motsatt åsikt sätter en negativ etikett på sin meningsmotståndare. Uvell kan säkert betecknas som ”Sverigefientlig” och ”Traditionsfientlig”, kanske också ”Verklighetsfientlig”.

Uvell tar också upp detta med att massmedia och politiska partier ignorerat vissa partier, framförallt då SD, från den offentliga debatten. Han anser det vara helt fel taktik, han skriver,

- Intresset för att låta dessa partier försvara sina åsikter i en öppen debatt är mycket litet. Många politiker, som i övrigt förespråkar yttrandefrihet, menar på allvar att det är angeläget att hålla dessa åsikter borta från svenska folkets öron.

Utöver att en sådan hållning nog underskattar svenska folkets intelligens (tror man verkligen att vi skulle få ett folk av rasister om rasisterna får komma till tals?), så är den sannolikt kontraproduktiv.

Uvell har helt rätt, vanliga människor i vårt land skulle inte bli rasister bara för att rasister fick komma till tals och framträda i massmedia, självklart. Vad Uvell kanske missar är att saken kan te sig annorlunda om människor som är kritiska till förda flyktingpolitik fick komma till tals som INTE är rasister. Uvell resonerar helt obegripligt när han klumpar samman folk som är kritiska till förda flyktingpolitik med rasister. Här märks det väl att detta egentligen inte är Uvells kompetensområde.

Vem är då denna Uvell? Han är VD för Demoskop. Företaget har denna programförklaring, ” Demoskops affärsidé är att förädla marknads- och omvärldsinformation till användbara beslutsunderlag för våra kunder.”, frågan är om Uvell verkligen gjort det i sin artikel på DN-debatt, han kanske har gett sina uppdragsgivare repet som de sedan kommer att hänga sig i, vi får se.

Uvell kommer från företaget ”United Minds” som han var med och grundade, innan dess jobbade han på ett företag som heter Kreab. Uvell är utan tvekan skicklig på det han gör inom de företag där han arbetar, han är säkert en skicklig VD . Tillåt mig tvivla på att Uvell vet vad det är för tankar och känslor som rör sig i det svenska folkdjupet, det får man nämligen inte reda på i de styrelserum han setat i eller på baren i Operakällaren.