I dagens rikstidningar kunde man hitta olika artiklar som ställde Pridefestivalen och tolerans i ett intressant ljus, i alla fall om man kombinerade artiklarna rätt. Först ut är en hyllningsartikel av DN:s redaktion till Pridefestivalen. Redaktionen hyllar festivalen som ett uttryck för tolerans, underförstått, gillar du inte festivalen är du intolerant. Så här skriver redaktionen.
Det är självklart för politiker ur alla läger (utom det kristdemokratiska) att framträda. Bland sponsorerna hittar man alltifrån Heineken och Statoil till fackföreningsrörelsen och SL. Alla gillar Pride, vilket förstås irriterar hbt-rörelsens motståndare men också väcker misstankar om att entusiasmen för själva festen på sina håll är mer en läpparnas bekännelse än verklig förståelse för det bakomliggande syftet.
Ja, det är självklart och nästan ett implicit tvång för politiker att delta i festivalen. Men saken är den att Pridefestivalen inte är en fest för alla som t.ex. Vattenfestivalen en gång var. Jag känner många vanliga medelklassfamiljer som åkte en stund till Vattenfestivalen, de skulle dock aldrig ta med sig sina barn och åka till Pridefestivalen. Detta är dock inget som bekymrar redaktionen. Hade Pridefestivalen varit en fest för heterosexuella hade den sannolikt förbjudits för allt stök och bråk, samt för dessa mer provocerande inslag. Plötsligt är pornografiska inslag på öppen gata högsta politiska mode, detta för att det inte gäller heterosexualitet.
Frågan är om de skilda ramverk och premisser som gäller för heterosexualitet gentemot homosexualitet är ett utslag av intolerans. Eller om de olika premisserna är just ett utslag på att något inte stämmer i hela den vurm för Pridefestivalen som vår mediala och politiska nomenklatura bekänner sig till med sådan iver. Vidare i artikeln så står det så här.
Men är det i så fall något att beklaga? Tittar vi oss om i världen ser vi något helt annat, från hårt förtryck av homosexuella i många länder i tredje världen till aggressivt motstånd i Östeuropa.
Det stämmer, det finns en intolerans mot homosexuella runt om i världen. Det råder inte samma politiska (korrekta) klimat i övriga världen som i vårt land, på gott och ont. Men vad gör våra svenska politiker? I stället för att agera och arbeta för bättre villkor för de homosexuella i vissa andra europeiska länder (t.o.m. EU-länder) så är det viktigaste för våra inhemska yrkespolitiker att bli fotograferad av någon utspökad läderbög på vår inhemska festival.
Ett utslag av denna politiska korrekthet för HBT-rörelsen är att vår DO Katri Linna gör ut i en stor debattartikel och påstår att homosexuella får sämre vård än heterosexuella. Jag har ju själv inga erfarenheter av detta då jag tyvärr råkar vara heterosexuell, men vissa frågor ställer man sig ändå frågande till vid läsnings av Linnas artikel. Så här skriver hon.
En homosexuell man söker vård för nackspärr. Han erbjuds att testa sig för hiv.
Ja det verkar ytterst diskriminerande, men hur vet läkaren att den homosexuella mannen är just homosexuell? Jag har aldrig berättat för någon läkare att jag är heterosexuell, ingen läkare eller sköterska har någon gång, av alla de gånger jag uppsökt sjukvården, vetat vilken sexuell läggning jag haft. Hur kan då sjukvårdspersonalen veta vilken sexuell läggning just homosexuella har? Ja, vi vet, överdriven fjollighet bland män indikerar en homosexuell läggning, men är väl inte något säkert tecken på detta.
Vår DO, Katri Linna är i princip ett skämt ute bland "verklighetens folk" Allt är diskriminering, minsta lilla motgång ute i vårt samhälle är grövsta kränkning. Nu råkar även vita medelålders heterosexuella män ut för idioter i vårt samhälle, det kan jag intyga med emfas.
Jämför vi Katri Linnas artikel med den artikel i SvD som handlar om bristande vård för människor som råkar bo i fel landsända så innehåller den artikeln mer substans och verklighetsanknytning. Vården ser olika ut på olika platser i vårt land, något vi förmodligen alltid kommer att få leva med. Det går inte att ordna samma sjukvårdservice i Pajala som i Stockholm (där förresten många är missnöjda med tillgängligheten också).
I en annan artikel på SvD tas frågan om det trafikkaos upp som Pridefestivalen orsakar. En bagatell för våra HBT-certifierade politiker naturligtvis. Men många jag pratat med har klagat på det bråk och stök som festivalen orsakar. Boende i festivalområdet kan inte sova på en hel vecka när deltagarna slåss vid olika svartsjukedramer och liknande. Skrik, svordomar och lösryckta hårtussar hör till vanligheterna när politikerna gått hem och TV-teamen stäng ned sina kameror. Dessutom är det svenska folket så intolerant att det reagerar negativt på alla obsceniteter under paraden. Vi undrar hur våra politiker skulle ställt sig till samma obsceniteter om det vore en festival för heterosexuella. Men blotta tanken på en sådan festival ter sig som politiskt fullständigt omöjlig i toleransens Sverige anno 2010.