Den nutida adelsklassen Del 2

Isaksson skriver i sin bok hur dagens politiker enbart fokuserar på att bibehålla makten, eller att komma till makten och de eftersträvade positionerna, inte att kämpa för en ideologi eller att representera de väljare man blivit vald av. I dag när politiken blivit ett yrke för många så står det också mer på spel för dessa, förr hade många politiker ett annat yrke än den rena politiken, nu står jobbet på spel vid nästa val, inte bara politikernas jobb utan hela den stab av medarbetare som finns runt denna politiker, inkomster och framtida pensioner står på spel, framtida möjligheter till landshövdingsposter eller ambassadjobb ligger i potten. Partierna använder sig av diverse knep såsom triangulering, d.v.s. att försöka överta motståndarens paradfrågor, för att erövra makten, partistrateger analyserar alla de mätningar som görs med täta mellanrum. En del forskare har börjat prata om att vi fått en s.k. SIFOkratur, partierna och dess strateger styrs av de SIFO-mätningar som görs efter att partiet gjort sina utspel.

Demokratin har för dagens yrkespolitiker blivit mer ett medel än ett mål i sig, i riksdagen talar politiker slentrianmässigt om demokratin, den får aldrig tas för given och måste alltid erövras på nytt brukar de flesta tal om demokratin innehålla. Detta är precis vad dagens politiker visade sig vara oförmögna att göra under den kris som publiceringen av de s.k. Muhammedkarikatyrerna skapade. Isaksson är mycket kritisk till hur europeiska politiker hanterade den muslimska värdens vrede över denna publicering, han menar också att det politikerna faktiskt gjorde var att INTE stå upp för tryckfriheten och demokratin. Isaksson skriver på sidan 56 i sin bok,

– När EU:s utrikesministrar i ett gemensamt uttalande förklarade att de både erkände beklagade "att dessa karikatyrer ansågs utmanande och upprörande" tog de indirekt avstånd från demokratins fundamentala rätt till yttrandefrihet, särskilt som de också manade till självcensur med sitt tal om att rätten skulle utövas "i en anda av respekt för religiösa och andra trosuppfattningar och övertygelser". I stället kunde de ha påpekat att återhållsamhet i uttryckssätten kan vara en personlig dygd, men att yttrandefriheten i sig är en grundlagsfäst rättighet, utan andra inskränkningar än de som stadgas i varje EU-lands lagar.

Som de flesta förstår så innebär yttrandefrihet i en demokrati att många grupper blir kränkta någon gång i något avseende, en yttrandefrihet som skulle undvika att kränka olika intressegrupper eller människor är en omöjlighet och inte ens eftersträvansvärt, vi yttrar oss för att kritisera, uttrycka vrede och påtala det vi tycker är fel, när kritiken är riktig så brukar det oftast innebära att målet för kritiken blir extra mycket kränkt.

Att göra som de Europeiska statsmakterna gjorde under krisen med Muhammedkarikatyrerna, backa och börja tumma på yttrandefriheten är tvärt emot det som yrkespolitiker brukar tala om vid varje högtidligt tillfälle, de erövrade verkligen inte demokratin på nytt när de för en gångs skull hade chansen.

Den nutida adelsklassen Del 1 – Isaksson

Anders Isaksson har skrivit en relativt uppmärksammad bok om vår tids adelsklass, den politiska klassen. Boken heter också "Den politiska adeln" och har kommit i en nyutgåva 2006. Enligt Isaksson skedde det stora trendbrottet vid valet 1982 då Palme och Socialdemokraterna vann. Det Palme gjorde var att i stor utsträckning välja sin regering med människor utanför den folkvalda riksdagen och tillsätta statsrådsposter med folk som han kände. Isaksson har kunnat påvisa ett samband med var de blivande statsråden bodde och firade semester och var familjen Palme tillbringade sin tid, de var ofta grannar, hade sommarställen på Fårö där även familjen Palme tillbringade sina somrar o.s.v. Trendbrottet bestod i att det inte längre var folkvalda människor som besatte de olika posterna i regeringen utan människor som Palme, av olika anledningar, fattat personligt tycke för. Palme lär ha sagt till Isaksson i en riksdagskorridor att han var tvungen till detta förfarande då det var hart när omöjligt att finna kompetent folk i riksdagen. Det var trendbrottet som började den utveckling som förvandlade politikerrollen från att vara ett uppdrag till att bli ett yrke. Jag kan som kuriosa meddela att min lärare i samhällskunskap på gymnasiet hade sett tendenserna långt innan och rådde oss som då var unga och skulle finna oss ett yrke att bli politiker, i alla fall om vi skulle göra karriär och tjäna pengar.

En viktig faktor för att kalla dagens yrkespolitiker för en egen klass, vår nutida adelsklass eller nomenklatura är att yrket ofta går i arv eller att karriärerna gynnas av släktskap. Isakson påvisar att så faktiskt sker med ett stort antal exempel, så stort antal exempel att det skulle vara omöjligt att ta upp alla här. Vi kan dock nämna Mona Sahlins pappa, Hans Andersson, var under många år nära medarbetare till förre statsministern Ingvar Carlsson, hennes man, Bosse Sahlin, är marknadschef på partiets tidning "Aktuellt i politiken", hennes statssekreterare Stefan Stern är gift med Perssons medarbetare Maria Danielsson.

Dessa släktförbindelser återfinns i alla partier, i Moderaterna finner vi släkten Landerholm, en släkt som i princip bildat en klan inom detta parti. Hendrik Landerholm var ordförande i försvarsutskottet samt chef för Försvarshögskolan, hans syster, Karin Enström är ordinarie ledamot i försvarsutskottet, medan svågern, Per Bill sitter i utbildningsutskottet. Isaksson tar upp ett stort antal andra liknande fall där vissa familjer bildar rena klaner inom den politiska klassen, inte så olikt det släktsystem som var förhärskande under den tid då det rena adelssystemet var förhärskande i vårt land.

Fortsättning följer.

Eftervalsanalys

Eller ett litet försök till det i alla fall. Vid valet 2006 så vann Alliansen relativt övertygande, samtidigt gick småpartierna framåt i detta val som aldrig förr, speciellt SD fick rekordsiffror. Bara en månad efter valet ligger vänsterblocket återigen i ledning över Alliansen i de opinionsmätningar som gjorts, ingen valvinnare har tappat ledningen så snabbt så kraftigt förut. Slutsatsen blir att Alliansen inte vann på att de övertygade väljarna om sin politik, de vann på att så många var så trötta och besvikna på Socialdemokraterna, och kanske även på V och MP, att de valde att lägga sin röst på Alliansen. Under valrörelsen gjorde Socialdemokraterna sin sämsta valrörelse någonsin. De enda man såg i riksmedierna var Persson och Ulvskog. Att Ulvskog inte drar en enda röst till partiet förstår en utvecklingsstörd, men tydligen förstår inte de socialdemokratiska partstrategerna detta. Persson är trots allt underskattad, trots all bufflighet och andra tillkortakommanden så är han en mycket skicklig debattör, dessutom har han en statsmannaliknande utstrålning. Perssons sämsta gren är utan tvekan att utse ministrar, att utse ministrar som enbart föder förakt i de breda folklagren slår till slut tillbaka på hela partiet, det var bl.a. vad som hände under detta val 2006.

Efter valförlusten för Socialdemokraterna har en del från borgerligt håll försökt sig på att utse ny statsminister efter att Persson på valnatten deklarerat sin avgång. De har dock ingen aning om vad som rör sig i breda folklagrens hjärnor, de för fram totalt omöjliga kandidater som Wanja Lundby-Wedin, Wedin är snarast avskydd i stora delar av den socialdemokratiska väljarkåren, inte minst efter att Uppdrag Granskning tagit upp vad som hände under Kommunals strejk. Under denna strejk spelade Wedin en mycket tveksam roll, diplomatiskt uttryckt, och det var sannolikt hon som omöjliggjorde en kraftfullare strejk som hade inneburit högre löner till kommunals medlemmar. De som synes vinna sympati i större kretsar av presumtiva väljare är Bodström och Jämtin, skall det bli en kvinna så är Jämtin enda valet om Wallström tackar nej, vilket hon faktiskt redan gjort.

Några tecken på förnyelse av den Socialdemokratiska politiken har vi ännu ej sett, det har mumlats om bristande öppenhet och tröghet i partiet, det är allt. Det är i den bristande förnyelsen av partiets politik som gjort att hela rörelsen idémässigt hamnat i en återvändsgränd. Hela den Socialdemokratiska politiken har handlat om att försvara bidragssystemen, det har hetat och upprepats in absurdum "slå inte på de svaga" och "slå på den som redan ligger ned". Men vad har Socialdemokraterna haft för politik för vanliga löntagare som varken "ligger ned" eller ser sig själva som speciellt svaga? Eller har det politiska språkbrukar förfalskat så till den milda grad att även vanliga löntagare som betalar skatt och jobbar sina 40 timmar kallas för svaga?

Breda löntagargrupper vill inte att hela den statliga politiken skall handla om bidragen storlek, det är just i denna fråga som Socialdemokraterna profilerat sig när de försökt sig på någon sorts problemformulering. I andra frågor har däremot partiet, opåkallat från breda väljargrupper, gått till höger, utförsäljning av statliga bolag, kommunaliseringen av skolan, privatiseringar och införande ett överdrivet entrepenadsystem på olika nivåer i det allmänna samhällssystemet. Inom dessa områden gick Socialdemokraterna av någon anledning till höger, oklart om några väljargrupper som normalt röstar på partiet hade några önskemål i den riktningen, när det gäller transfereringssystemen så finns det sannolikt en åsikt bland stora väljargrupper att dessa med fördel kan reformeras, här gör partiet ingen sådan ansats. På de områden där en reformering var påkallad gör partiet ingenting, på de områden där många människor inte vill se någon förändring, där reformerar partiet politiken ganska kraftigt, hur är detta möjligt? Ett svar kan vara att man helt enkelt flörtat med vissa väljargrupper, därför har man inte vågat reformera vissa områden på det sätt som skulle ha behövts.

Ett parti som vågat reformera bidragssystemen på ett vettigt sätt, samtidigt som det inte sneglat mot diverse nyliberala strömningar med utförsäljningar till höger och vänster, ett parti som inte sålt ut statliga verksamheter bara för att det verkar vara tidens strömningar, hade förmodligen sopat banan med Alliansen. Hade samma parti stått emot de extremfeministiska strömningar som kanske motsvarar 0,5 % av befolkningen så hade det gått ännu bättre, ett parti som inte hemfaller åt den enklaste politiska korrekthet som vilken idiot som helst kan genomskåda. Men det verkar vara långt till någon insikt bland partistrategerna, man undrar om de ledande inom t.ex. Socialdemokraterna helt enkelt har åsikter som motsvarar den senaste tidens politik, man vinner ju uppenbarligen inga röster på denna politik, så frågan hänger i luften. En del av de kandidater som framförts skulle förvärra de senaste årens snedsegling ännu mer, vi har en spännande tid framför oss, mycket står på spel. Vi ser med spänning fram emot vilken politisk riktning olika partier skall ta efter det senaste valet.