Arbetskraftsinvandring är ingen lösning för våra pensioner

In en debattartikel på DN går VD:n för sjunde AP-fonden, Peter Norman ut och propagerar för höjd pensionsålder, fler arbetade timmar hos befolkningen samt arbetskraftsinvandring för att vi skall kunna bibehålla vår pensionsnivå i framtiden. Samtidigt påstår Norman att vi ändå har kanske ”världens bästa pensionssystem”, vi får nämligen ut vad vi själva betalar in, utan att staten skjuter in pengar i systemet. Så här skriver Norman i sin artikel.

En mer framkomlig väg att undvika sänkta pensioner är att öka arbetsutbudet, vilket ändrar proportionerna mellan befolkningens arbetsinsats och pensionsuttag. Fler arbetade timmar per pensionär, helt enkelt. Tre områden som är intressanta i det här sammanhanget är pensionsåldern, studiemedlen och invandringen.

Att invandringen skulle vara en lösning är inte sant. För det första så måste i sådana fall varje invandrare som kommer hit få ett jobb, samt behålla det till pensionsåldern, bara det är inte trovärdigt längre. För det andra så blir även invandrarna äldre och skall gå i pension, då gäller det att ytterligare öka invandringen för att även de skall få ut sina pensioner o.s.v. i alla oändlighet. För det tredje så är det i princip omöjligt att få hit utbildad arbetskraftsinvandring som kan sättas in i en meningsfull produktion på ett systematiskt sätt. Alla Europeiska länder sitter ju i samma situation, och inte menar väl Norman att fler pizzerior skall rädda våra pensioner? Vidare så fortsätter Norman så här i sin artikel.

Invandring kan också bidra till ökat arbetsutbud. På 1960-talet kunde Sverige bara öppna portarna för att fylla på med den arbetskraft som behövdes. I framtiden kommer det inte vara lika enkelt. En stor andel av Europa har samma demografiska problem som Sverige. Den potentiella arbetskraften utanför Sveriges gränser kommer att bli allt svårare att locka hit.

Invandringen på 60-talet bidrog inte till ökat arbetsutbud, det låg redan för handen när de kom hit. Nu har vi i stället nästan en halv miljon arbetslösa, den demografiska kurvan skulle lösas om dessa kom i arbete. I framtiden kommer det att vara oerhört enkelt att bara locka till sig människor från tredje världen till vårt land, men omöjligt att få dem i meningsfullt arbete. Att den potentiella arbetskraften i Europa inte går att locka till Sverige hur som helst längre är nog sant, och vad beror det på undrar vi? Några satser är speciellt anmärkningsvärda i Normans artikel, här är en.

Invandringspolitiken borde kunna överskrida partigränserna.

Från vilken planet kommer Norman? Är det någon fråga där det garanteras aldrig kivas om i riksdagen så är det väl denna. Ridå! En annan sats av Norman.

Hur får vi en effektivare opinionsbildning som förklarar invandringens bidrag till den svenska samhällsekonomin?

Ja, inte har du lyckats Norman. Det är alltså en fråga om att övertala svenska folket om invandringens välsignelse för vår ekonomi och våra pensioner. En bra början vore väl att åtminstone få ned arbetslösheten i Rosengård, Hammarkullen, Fittja och Rinkeby till riksnivå.

Sannolikt kommer vi att få avsätta en större del av vår arbetsinkomst till våra framtida pensioner, om vi vill leva drägligt efter pensioneringen. Om alla de som nu är arbetslösa fick ett arbete skulle ju det samlade antalet arbetstimmar som vi åstadkommer per år öka på samma sätt som om vi tog in arbetskraft utifrån (om nu dessa mot förmodan skulle få ett jobb). Fördelen med att försöka sätta en del av de arbetslösa i arbete är ju att statens kostnader för olika bidrag samtidigt skulle minska, en dubbel effekt således. Sedan gäller det att staten och våra politiker håller sina giriga fingrar från vårt pensionssystem och inte ”lånar” pengar från detta.

Vi har prövat med en generös immigrationspolitik, detta med förfärande resultat. Vi har skapat enklaver med arbetslöshet och utanförskap. Det är inte längre någon politiker som ens tror eller försöker att få människorna i Rosengård i ett vettigt arbete, och då talar vi om männen. De kvinnor som betraktas som etniska svenskar i vårt land förväntas jobba åtminstone deltid fast de har två, tre barn. I Rosengård, Hammarkullen och Fittja skulle sådana förväntningar locka till hånskratt. Vi har kommit till vägs ände när det gäller vår immigrationspolitik.

Länk DN

Bristen på verklighetsförankring finns hos fler än Hägglund

Med anledning av att Kristdemokraterna håller ting (som de kallar det) och att partiledaren Göran Hägglund naturligtvis håller tal på detta ting så har ledarredaktionen på DN skrivit en kritisk artikel. Utgångspunkten för ledarredaktionens kritik är Hägglunds tema på ”verklighetens folk”. Det är ju ett tema som skall anknyta till partiets konservativa rötter. Att en liberal redaktion inte har någon förståelse för temat i sig är inget att förvåna sig över naturligtvis. Men det verkar som om redaktionen inte ens reflekterar över att utgångspunkterna för Hägglunds strävan att fånga upp de konservativa rötterna (eller konservativa väljarna snarare, de kan ju få för sig att hoppa över till SD) och redaktionens liberala plattform är två olika utgångspunkter, två olika ideologier. Så här skriver redaktionen i sin artikel.

Göran Hägglunds  en timme långa tal vid rikstingets öppnande i Örebro i går blev innehållsmässigt ett famlande efter frågor och angreppssätt som kan tänkas attrahera. Han dammade återigen av ”Verklighetens folk”, som anses vara de som gillar tavlor som föreställer någonting. Det var populistiskt och billigt redan förra gången. Nu, efter Carl-Henric Svanbergs uttalande om ”small people”, framstår greppet som än mer ogenomtänkt.

Att Hägglunds tal verkar ”famlande” och diffust är ju för att han försöker fånga upp ”verklighetens folk” men inte vågar/vill göra det fullt ut. Hägglund balanserar mellan att vara lagom inkorrekt men inte på allvar utmana etablissemanget som han ju själv är en del av. Detta är just denna balansgång som ger detta obestämda intryck. ”verklighetens folk” gillar verkligen inte en hel del av den nya kultur som varit så aktuell med olika ”performance” från elever som går på Konstfack bl.a. Vad det skulle vara för populistiskt med att bestämt ta avstånd från en speciell konsform förstår jag inte, speciellt inte om den dessutom delvis är skattefinansierad. All kritik man inte gillar kan man bara kalla ”populistisk”, det verkar vara ett universalverktyg i klass med en Schweizisk armékniv. Däremot är orden ”small people” fruktansvärt kränkande, möjligtvis kan de användas om våra nuvarande riksdagsmän. Vidare så skriver redaktionen så här.

Om man utifrån talet ska tolka vad ”verklighetens folk” intresserar sig för blir svaret: monarkin, fastighetsskatten, skattesänkningar för pensionärer, vårdgaranti i alla dess former, att myndigheterna sköter sig, föräldraförsäkringen och maktförhållandet mellan medborgare och stat.

Bulls eye! Verklighetens folk intresserar sig för immigrationsfrågor, integrationsfrågor, kriminalpolitik och ett tryggt samhälle där vi har institutioner som fungerar utan att hela lönen går till skatt. Detta kan ju inte Hägglund säga rakt ut, det förstår ju alla. Så just därför ”famlar” han för att ändå, på något sätt kunna gripa tag i alla dessa väljare. Till sist tar vi med en märklig skrivning som jag spontant reagerade på vid en första skumläsning, det lyder enligt följande.

Samma parti som motarbetat så gott som alla rättigheter för homosexuella har en partiledare som i dag talar om rätten att vara trygg i sin livsföring, ”att slippa bli politiskt övervakad och tillrättalagd, slippa få varje åtbörd illvilligt tolkad och klandrad”.

Det är just här som redaktionen visar sin fullständiga frånvaro av verklighetsförankring. De menar alltså att rätten att få gifta sig i kyrkan och att adoptera barn är en grundläggande mänsklig rättighet, ungefär som att få säga vad man vill, äta sig mätt och att få andas luft. Svenska kyrkan är ju en fristående organisation så det får väl göra hur de vill med vigslar för homosexuella, jag bryr mig ärligt talat inte (det kanske inte verklighetens folk gör heller). 

Att adoptera barn är absolut ingen självklar rättighet för homosexuella, det är inte ens en rättighet för heterosexuella. Det är ingen rättighet för någon enda människa. Här går vårt liberala samhälle för långt. Alla människor skall ha alla rättigheter, oavsett konsekvenserna enligt moderna liberala principer. Jag och andra människor som anser oss tillhöra kategorin ”verklighetens folk” är starkt emot adoptioner för homosexuella, för barnens skull, inte för att på något sätt begränsa rättigheterna för homosexuella. Min erfarenhet är att adopterade barn har det tillräckligt kämpigt ändå, de behöver inga ytterligare utmaningar, som att gå i bräschen för den svenska ultraliberalismen.  

Länk DN

En förbisedd funktion av värnplikten

I dag är värnplikten avskaffad och vi har formellt en yrkesarmé. På DN jublar redaktionen och häcklar vår gamla värnpliktsarmé, ” Inte duger den mot ryssen i alla fall” . På sextiotalet och sjuttiotalet när jag växte upp i detta samhälle (egentligen ett helt annat samhälle) så hade det sannolikt väckts åtal mot redaktionen för ett sådant uttalande, nu är det väl ingen som ens reagerar. Tanken hisnar när man plötsligt inser hur annorlunda vårt politiska klimat blivit i dag. Jag själv tillhör dem som i 30 minusgrader legat stilla i timmar med geväret riktat mot en imaginär fiende, detta för att försvara bl.a. vår fria press och yttrandefriheten, så att redaktionen på DN skall kunna skriva vad de vill. Jag misstänker starkt att just redaktionerna på våra stora tidningar tillhör dem som kanske aldrig deltog i vår allmänna värnplikt och fick känna på att ligga still med ett gevär, medan kylan åt sig in ända in i benmärgen. Jag är inte helt övertygad om att de praktgossar eller praktflickor som nu väljs ut som yrkessoldater är så mycket bättre än oss på att uthärda svåra förhållanden.   

På SvD försvarar de värnplikten, bara att SvD och DN tycker olika är en mycket positiv upplevelse. Vi lever i en tid när mångfald hyllas, bara det inte är en mångfald av politiska åsikter, där är det ofta enfald som hyllas. Men inte heller SvD tar upp en politisk inkorrekt fråga, nämligen uppfostran av våra manliga generationer som skall kliva in i vuxenlivet. Vi lever i en tid när pojkarna, trots allt jämlikhetsarbete uppfostras av mammor, ofta alltför eftergivna mammor (låt oss vara ärliga). I skolan möter dessa växande och energiska pojkar kvinnliga fröknar som nog lärt sig de senaste rönen om demokratiskt ledarskap och hur man undervisar utan att ens vara i närheten av att kränka de små liven. En del pojkar deltar i lagsporter där de möter en manlig tränare de får lyda, utan att mamma förklarar bort vikten av att inordna sig, samt tvingas ta hänsyn till kollektivet. Väldigt många av mammas pojkar väljer efter en kort tid att lämna denna lagidrott, ”det var inget för mig”. 

Jag träffade en gammal instruktör för vår gamla värnpliktsarmé som påstod att varje framgångsrik kultur har haft någon rit för att unga pojkar skall kunna kliva in i vuxenvärlden. Jag vet inte om detta stämmer men jag förstår utmärkt väl vad han menar. Väldigt många av de unga män som skall kliva in i vuxenvärlden får aldrig lära sig att inordna sig i ett kollektiv, de får inte lära sig att ta ansvar, de får aldrig härda ut trots att det är jobbigt. På något sätt får våra unga män aldrig lära sig ”besegra sig själva” som vi fick göra, vi som låg i gyttja och snö under 227 dagar. Vi får vad vi förtjänar, kanske förtjänar vi unga män som lämnar sitt första arbete för att chefen kränkt den unge mannen när samma chef påtalat vikten av att komma i tid.

Eftersom det är första dagen som vi har en yrkesarmé i vårt land kanske jag får undslippa mig ett sista lumparminne. Jag ber i förväg alla damer om ursäkt. Under en höstvecka låg vi i fält på en gudsförgäten plats vid namn Örnnäs. På nätterna låg vi i trasiga iskalla tält, det ömsom regnade in, ömsom snöade in. Att torka några kläder var inte att tänka på, det gick inte helt enkelt. På dagarna gjorde vi anfall genom blötsnö i oländig terräng. Vi gjorde anfall på anfall tills blodsmaken i munnen var det enda vi kunde uppfatta. Under en av de sista dagarna gjorde vi en framstöt genom skogen, plötsligt dyker det upp en bäck med lite snöblask i. Hela plutonen stannar instinktivt. Vårt befäl (kapten Castenvall) blir blodröd i ansiktet och skriker ”era jävla primadonnor, skall ni döda ryssar får ni för fan ta er över den här lilla skitbäcken”. Vi klev ner i vattnet och vadade genom bäcken, samtidigt som vi hatade vårt befäl mer än någon annan på jorden. Den kvällen var det väldigt många som sjukskrev sig, hela plutonen smalt ihop till runt 15 man, vi var 50 från början. Blev vi kränkta? Javisst, men tyvärr hade vi inte våra respektive mammor där som vi kunde beklaga oss för.

Dagen efter kom majoren och tog över befälet. Vi marscherade upp på en höjd. Majoren tog till orda, ”soldater, titta er omkring”. Vi såg oss förvånade omkring och undrade vad han menade. Majoren fortsatte, ”det är de ansikten ni nu ser som ni kan lita på om det smäller, det är ni som bestått provet”. Det ingår säkert i befälens pedagogiska utbildning att få soldater känna den där speciella känslan som vi då kände. Likafullt förstår jag så här långt efteråt vad han menade. Nu undrar jag bara, motsvarar vi som härdade ut till den där sista dagen i Örnnäs det urval som i dag blir yrkessoldater?

Länk DN

Länk SvD

De politiska riksdagspartierna alltmer lika

På SVT:s hemsida står det om den nu stort uppslagna partiledarundersökningen där våra partiledares popularitet undersöks. När det gäller själva partiledarundersökningen så är det mycket som man kan förvånas över. Annat förvånas man inte av, som t.ex. Sahlins låga popularitet. Det är alltför lätt att kritisera det man själv inte håller med om, och hylla det man håller med om så jag avstår helt från att recensera själva undersökningen, det känns faktiskt meningslöst och otroligt förutsägbart.

Det som inte var förutsägbart är den sågning av Sahlin vi såg i SVT:s Aktuellt i går tisdag. Det var en sågning av sällan skådat slag. En retorikexpert var inkallad till studion och anmärkte på hela Sahlins uppenbarelse (inget personlig förståss ;-) Inom den politiska rörelse som jag själv tillhör får man ofta höra att SVT är vänstervriden, det tas som en självklarhet och rabblas som ett mantra. Jag måste faktiskt gå emot hela denna rörelse och säga det som för mig framstår klart och tydligt. SVT gynnar inte S eller V inför denna valrörelse, inte om man sammanfattar hela deras produktion. Däremot är de pinsamt välvillig mot Wetterstrand som jag tidigare påtalat.   

Bara sågningen av Sahlin i går var så kraftfull så enbart detta inslag kan påverka valrörelsen. SVT gick mycket hårt åt de borgerliga i början av mandatperioden, det måste man säga. Men då var det 4 år kvar till nästa val. Däremot är ju SVT i sin spegling av verkligheten politiskt korrekt och förmedlar också det sämsta ur den liberala garderoben. Den liberala ”Snällismen” och den avskyvärda variant av liberalismen som förre partiledaren Bengt Westerberg stod för är minst lika stora problem som att SVT skulle vara allmänt ”vänstervridet” till fördel för S och V.

Detta för oss ändå till nästa fråga, att de olika nuvarande riksdagspartierna blir alltmer lika och i princip har gått ihop i olika stora och viktiga frågor. Detta är ju en fara för verklig demokrati och gör att väljarnas val på valdagen får mindre betydelse. Så här skriver Sören Holmberg på SVT:s hemsida om valet.

Enligt Holmberg är det en myt att väljarna allt mer ser
till partiledarens utstrålning och mindre till ideologin.

-Däremot blir det allt mindre ideologisk skillnad mellan de svenska riskdagspartierna och det gör det allt svårare att välja parti.
Och när partierna närmar sig varandra mer och mer så kan det på sikt leda till att partiledaren avgör vem man röstar på, säger Sören Holmberg.

Det är vad jag och andra systemkritiker sagt en längre tid, och som alltfler håller med om. De nuvarande riksdagspartierna gör upp och har en gemensam agenda i de allra viktigaste frågorna för vårt land. Denna samsyn som Alliansen och de ”Rödgröna” uppvisar i centrala frågor avspeglas inte i valmanskåren. Detta måste, hur man än vrider och vänder på saken, betraktas som ett mycket stort demokratiskt problem

Länk SVT

SD inte med i SVT:s slutdebatt

SVT har, inte så förvånande, beslutat att SD inte får vara med varken i partiledarutfrågningarna inför valet eller i SVT:s slutdebatt. Den direkta orsaken anger Jan Axelsson från SVT vara att partiet inte kom över 4 procent i den senaste opinionsundersökningen av SCB, där partiet ändå fick 3,9 procent. Så här säger Jan Axelsson i en artikel på SVT:s hemsida.

Vår utgångspunkt är alltid att inte ta med några fler partier än riksdagspartierna. Under våren har vi avvaktat SCB:s stora undersökning och andra opinionsinstitut för att se om vi skulle bjuda in några andra partier. Men efter att ha sett resultatet av dessa såg vi ingen anledning till att ta in fler partier.

Enligt den sammanställning av resultaten från samtliga opinionsinstitut som SVT faktiskt står för själv så ligger SD över 4-procents spärren och är större än KD. Så står det vidare i artikeln.

Inför riksdagsvalet 1991 bjöds Ny Demokrati in till slutdebatten i SVT. Enligt Jan Axelsson var situationen en helt annan då.
-Ny Demokrati levde upp till kriterierna för att få vara med i slutdebatten. Partiet låg på en hög nivå i opinionsmätningarna under våren, och de hade en mycket stark ställning i debatten. Partiet diskuterades i riksdagen i stort sett varje vecka, säger Axelsson.

Vad en ”stark ställning i debatten” är kan ju diskuteras i det oändliga. De övriga riksdagspartierna anstränger sig maximalt för att överhuvudtaget inte nämna SD vid namn, det är att ha en oerhört stark ställning i debatten. Klart är att SD har en oerhört stark ställning i den politiska diskussionen även om de övriga partierna inte gärna saluför SD som varumärke, av naturliga orsaker. Mona Sahlin har ju t.ex. sagt att hennes viktigaste politiska gärning är att hålla SD utanför riskdagen och ge partiet inflytande (norska tv-kanalen NRK 1 söndagen den 8 november 2009) det ÄR att ha en stark ställning i själva den politiska agendan. Det verkar ändå som om Sahlin får sin vilja igenom temporärt, vilket parti väljarna lägger sin röst på vid själva valet kan dock inte ens Sahlin styra. 

Själv hade jag nog inte förväntat mig att SD skulle få vara med i den avslutande stora partiledardebatten. Jag tror att alla politiska bedömare vet att detta skulle inte bara vara en inträdesbiljett till riksdagen, utan kanske ett valresultat en bra bit över den berömda 4-procents spärren. Det Axelsson nu säger är efterhandskonstruktioner, snarare har han och andra funderat på hur de skall motivera och formulera varför de inte släpper in SD i slutdebatten. Nu kom SCB:s undersökning där SD fick 3,9 procent, ”ok då tar vi denna undersökning som orsak” tänkte Axelsson och hans chefer. Om SD hamnat över 4 procent hade de naturligtvis nämnt någon annan orsak.

Hårt arbete, beslutsamhet och strategiskt tänkande, samt en enorm trötthet på den förda politiken från valmanskåren kommer att föra SD in i riksdagen, antingen det mediala och politiska etablissemanget vill det eller inte. På valdagen är det väljarna som har ordet, inte mediala eller politiska potentater. Vi såg det under EMU-omröstningen, media eller våra tongivande politiker kan inte styra folkopinionen hur som helst. Lars Leijonborgs vrede och sårade stolthet under valnatten när EMU föll i vårt land var som blodsmak för jagande rovdjur, det går att besegra etablissemanget.

Länk SVT

Länk SVT väljarindex

Världens modernaste land

Fredrik Lindströms program ”Världens modernaste land” var ovanligt bra i söndags (27e juni). Självklart håller jag inte med om allt han sade eller påstod i programmet, men många saker var tänkvärda och förmodligen sanna. Bl.a. tog Lindström upp slakten på de svenska unika stadskärnorna i vårt land, som sedan byggdes upp på nästan exakt samma sätt överallt i landet. Ingen mångfald där inte, på ett område där vi verkligen skulle ha mått bra av lite mångfald.

Många andra saker var bra i programmet. Lindström analyserade bl.a. vår fanatiska och hysteriska strävan att hänga på alla trender och nymodigheter som sveper över världen. Jag undrar om inte Lindströms devis stämmer på pricken, vi är ”världens modernaste land, med världens osäkraste folk”.

Länk SVT

Svenska Kyrkan vet inte vilken fot den skall stå på

Två präster, Eva Cronsio och Lisa Åslund skriver i dag på SvD Opinion om skolavslutningar och demokrati. De två prästerna konstaterar att en förkrossande majoritet av befolkningen och föräldrar vill att skolavslutningarna sker i kyrkan, inte så mycket av religiösa skäl som av traditionella. Samtidigt konstaterar de två prästerna att Skolverket gett direktiv om att kyrkan på avslutningarna inte på något skall vara religiösa. Prästerna menar att Skolverkets direktiv går för långt och att Skolverket låtet sig påverkas av en minoritet. Så här står det i artikeln.

I en demokrati måste man ibland låta just minoriteternas intressen styra, om det handlar om att skydda människor från förtryck och förföljelse. Men vad är det man vill skydda svenska skolbarn ifrån? Inför årets avslutningar i vår församlingskyrka önskade skolan vår medverkan som präster, samtidigt som vi blev uppmanade att ”inte vara religiösa”.

I vårt land är det ingen minoritet som ens avlägset riskerar att förtryckas eller förföljas. I vissa frågor kan man i stället tala om ”minoriteternas diktatur”. I en äkta demokrati kan en regering alltid förlora makten om den tar för stor hänsyn till minoriteter, det är själva vitsen med en demokrati. Att detta inte riktigt fungerar i vår egen demokrati beror på medias roll i vårt samhälle och att riksdagspartierna varit så smarta att de gått ihop om en gemensam agenda i viktiga frågor.

Frågan om skolavslutningar är väl ett litet exempel på detta. Som prästerna själva påpekar står våra riksdagspartier för en annan åsikt än folket, och det är tydligt att det är det politiska etablissemanget som ”äger” frågan. Vi kan nu skåda utställningar som ”Ecce Homo” i kyrkan men vi kan inte ha skolavslutningar där. Vidare i artikeln står det så här.

Grunden för skolan är att undervisningen ska vara konfessionslös och att alla föräldrar ska kunna skicka sina barn till skolan med samma förtroende, oavsett vilken religiös tillhörighet eller livsåskådning man har. Om detta är vi väl alla överens.

Alla är också överens om att i praktiken är det inte så. Är det någon enda människa med en IQ över 60 som tror att muslimska friskolors undervisning är ”konfessionslös”? Alla vet att både muslimska och kristna friskolor bryter mot lagar och regler, varje dag under hela skolåret. Det enda raka vore att förbjuda alla religiösa friskolor, men det är inget riksdagsparti som ens snuddat vid den frågan, fast alla riksdagsmän med största säkerhet vet hur det förhåller sig med hur ”konfessionslösa” dessa skolor är. Så till slut klipper vi in två citat ut texten, som visar hur verklighetsfrånvända dagens präster är.

Vi undrar vems intressen det är Skolverket vill företräda. Vår erfarenhet lokalt är att det inte är andra trosbekännare, som t ex muslimer, som har problem med att skolavslutningen hålls i kyrkan. 

Vad debatten egentligen handlar om är något mycket mer grundläggande, nämligen om religionens plats i samhället. Där pågår en intensiv lobbyverksamhet, främst från Förbundet Humanisternas sida, för att marginalisera religionen och förpassa den ut ur det offentliga rummet.

Det är självklart inte Förbundet humanisterna som påverkat Skolverket till sitt ställningstagande angående de direktiv som samma verk utfärdat. Det är i själva verket inte ens ”religionens plats i samhället” det är frågan om. Alldeles uppenbart är det de oerhört starka politiska krafter som står för mångkultur och politisk korrekthet som vill ha bort alla skolavslutningar i kyrkan (men inte vågar stipulera ett direkt förbud). Vid varje diskussion om detta, offentligt eller privat, så är det glasklart att de två sidorna inte är religiösa människor mot ickereligiösa människor. Präster har sällan stått på barrikaderna för kyrkliga avslutningar, inte heller är det någon som bryr sig om den långhårige och ständigt flinande Christer Sturmark från humanisterna.

Det är så uppenbart att det inte i grunden är en religionsfråga, utan en fråga mellan traditioner och ”det nya Sverige” som Sahlin pratar om,* att prästerna måste ljuga rakt upp och ned. Inte ens Svenska präster kan vara så verklighetsfrånvända att de missat de politiska krafter som med alla medel bekämpar alla traditioner som kan stöta sig med andra kulturer, ibland utan att dessa främmande kulturer ens blir stötta (som prästerna själva konstaterat).

Jag förstår dock prästernas ideologiska dilemma. Svenska kyrkan har ju anslutit sig till de krafter som står för mångkultur med en iver som förvånat t.o.m. mig. Det är alltså samma krafter som inte vill ha några skolavslutningar i kyrkan. Nu kan ju präster i Svenska kyrkan inte utan vidare gå till storms mot den politiska korrekthet vi har i vårt land och de politiska krafter som står för mångkultur. Det vore att sätta sig själv i ungefär samma politiska kyla som Åke Green förmodligen befinner sig i. Vad gör då prästerna som ändå vill ansluta sig till samma uppfattning som folkmajoriteten också råkar ha? Jo de blundar med båda ögonen och utser en gammal avdankad IT-expert från Danderyd som huvudmotståndare, elegant trick men inte särskilt ärligt.

Länk SvD

* ”Det nya Sverige” Sahlin talade om var enligt följande ”Svenskarna måste integreras i det nya Sverige, det gamla Sverige kommer inte tillbaka.”
P1-morgon i Sveriges Radio P1 den 17 maj 2001