Riksdagspartiernas behandling av Sd

Inte bara medias behandling av Sd, som jag skrev om nedan, utan även riksdagspartiernas, och då i synnerhet Socialdemokraternas, behandling av Sd når ständigt nya lågvattenmärken. Det senaste är riksdagskvinnan Carina Häggs försök att få lokala företag att bojkotta sverigedemokraten Sven-Evert Gunnarsons danshall Seghalla, samt hennes försök att få kommunens hemsida att sluta länka till Gunnarssons företags hemsida. Detta har varit på tapeten i över en månad men det är först nu media väljer att ta upp det. Undrar hur media hade förfarit om något annat parti behandlats på samma sätt...?

Här följer en genomgång av några andra händelser där Sd behandlats illa av riksdagspartierna eller av med dem närstående organisationer.

• Rickard Jomshof, ledamot i Sd:s partistyrelse och chefredaktör för Sd-kuriren har blivit sparkad inte mindre än tre gånger från olika lärarjobb trots att han fått mycket goda omdömen av kollegor och elever.


• Eva Nyman, Kenneth Sandberg, Adam Martinnen och Gorm Lind har också fått sparken pga deras arbete för Sd.


• Transport har deklarerat att de tänker utesluta alla som arbetar för Sd. Detta har drabbat de Sd-aktiva Mikael Hamrén,Michael Andersson och Adam Martinnen.


• Akademikerförbundet SSR har uteslutit socionomen Eva Remnebratt.


• Socialdemokraten Monica Rydin erkände att hon tog bort Sverigedemokraternas valsedlar i en vallokal i Surahammar vid valet 2006.


• Granskningsnämden släpper igenom hårdare omdömen om Sd än om övriga partier. Det är en följd av den lagstiftning Riksdagspartiet skapat.


• De borgerliga partierna vill skapa möjligheter till kommunala extraval för att stoppa sverigedemokratiskt inflytande. Grundlagsexperten Olof Ruin menar att det är "egendomligt och stötande" och att "misshagliga partier inte ska bekämpas med konsitutionella medel".


• Nalin Pekgul, ordförande i Socialdemokratiska kvinnoförbundet ansåg apropå att Sd inte kunde hyra någon lokal till sitt riksårsmöte i våras pga AFA-hot att "för mig känns det faktiskt lite bra, att samhället så totalt tar avstånd från deras värderingar och vill inte ha med dom att göra."


• Vänsterpartiet har ägnat sig åt störningar av sverigedemokratiska möten, bl a genom att blåsa i visselpipor så att talaren inte ska kunna höras.

Känner ni till ytterligare exempel så skriv gärna om dem i kommentarerna, så att jag kan lägga till dem i listan ovan.

Mot bakgrund av allt detta är det inte märkligt att denne "Stig" resonerar som han gör:

"Hans egen röst på sverigedemokraterna har dock inget med invandringen att göra, hävdar han.

– Man tycker synd om dem. Sverigedemokraterna har kanske inte de bästa åsikterna, men man sympatiserar med dem på grund av hur de behandlas. Man hjälper de svaga, liksom.

Vi kan kalla honom Stig. Han uppger sitt namn och telefonnummer, men vill vara anonym i tidningen...

Stig, som tidigare röstat borgerligt, reagerade på hur sverigedemokraterna – enligt honom – bemöttes av politiska motståndare och av media.

"Tricksar och fintar"

– De behandlas inte på ett korrekt sätt. Politiker från andra partier tricksar och fintar för att eliminera sverigedemokraterna. Samtidigt motarbetas partiet av massmedia. De är de nya med davidsstjärnan, säger Stig. Men sverigedemokraterna är inga onda våldsverkare. De försöker göra sin röst hörd på demokratisk väg, och det tycker jag att man ska respektera. Alla partier ska ha samma möjlighet att driva sin politik, men i praktiken har vi en åsiktsdiktatur.

Det tycker Stig inte om.

– Jag fick hem en broschyr med information om sverigedemokraterna och partiets politik samtidigt som jag fick valsedlarna. Jag läste den och tyckte att inte att det verkade så farligt. Men broschyren var inte avgörande. Jag hade redan bestämt mig."

Det är inte varje dag man stöter på en sådan stark rättskänsla! Om fler visar sådan kommer Sd:s för dagen svaga opinionssiffror raka i höjden ordentligt.

Mångfaldsbarometern slår till igen

Det är tydligen en årlig händelse att publicera den s.k. "Mångfaldsbarometern". En viktig skillnad mot tidigare år är att jag inte hittar en artikel i DN om händelsen. Detta är märkligt, antingen har jag missat artikeln, eller så väljer DN för första gången att förbi publiceringen med total tystnad.

Enligt artikeln så går det enligt mångkulturförespråkarna inte framåt precis. Enligt undersökningen så skriver 80 procent under på att ”invandrare har en skyldighet att anpassa sig till vårt lands vanor” t.ex. I andra frågor ser det lite ljusare ut för mångkulturförespråkarna. Detta är sannolikt den enda opinionsmätning där folks åsikter kommer upp i ljuset i känsliga frågor, därför är den intressant.

Som en tanke publiceras i SvT en artikel där det konstateras att "folk i allmänhet inte tycker som journalistkåren". Kan detta ha något samband med att DN väljer att förbigå årets barometer med total tystnad?

Länk barometern SvD

Länk journalister SvD

Censuren i media och på nätet

Flera av de senaste posterna har behandlat medias inflytande över debatten, särskilt invandringsdebatten. Denna post handlar om hur media, rent konkret, skaffar sig detta inflytande.

Det effektivaste sättet för media att påverka opinionen är inte genom argumenterande artiklar — de är sällan tillräckligt övertygande — utan
genom att tillhandahålla en skev och missvisande bild av verkligheten. Det gör media på en rad olika utstuderade sätt.

Ett är underlåtenheten att informera om brottslingars etnicitet. Invandrare är starkt överrepresenterade i brottsstatisiken och skulle det varje dag rapporteras om att "man med syriansk/chilensk/algerisk, etc. bakgrund våldtog svensk kvinna" skulle vanligt folk få större kunskap om de enorma problem det multikulturella samhället för med sig. Desto viktigare då för den politiskt korrekta median att undanhålla information om etnicitet.

I Danmark och Norge rapporterar man däremot om brottslingars etnicitet och där är också invandringsfrågan en viktig politisk fråga på ett helt annat sätt än i Sverige. I Danmark har den varit den viktigaste frågan de senaste valrörelserna medan den i Sverige inte kom högre än på åttonde plats vid senaste valet (det beror dock, ska sägas, nog inte enbart på medias rapportering). En omfattande diskussion om etnicitetsförmedling i media finns här.

Ett annat ännu mer utstuderat sätt att påverka opinionen är detta. När TV Norge sänder debatter som rör invandringsfrågan överöses de av invandringskritiska SMS. För att "balansera" som de säger, dessa insändare, skriver redaktionen därför egna invandringposivita SMS som utges för att vara skrivna av tittarna! Enligt den tidigare programledaren Svein Tore Bergestuen är detta något alla program som visar tittar-SMS gör. Med detta i åtanke är det inte en alltför djärv gissning att liknande saker försigår i Sverige.

Det kanske allra mest bestickande i ämnet är att det enda svenska medium som mig veterligt rapporterat om denna praktskandal är lilla Länstidningen i Östersund. Media vill uppenbarligen inte ha en debatt om detta. En exilentråd i ämnet finns här och en flashbacktråd här.

Man kan lugnt utgå från att liknande policies gäller på tidningarnas insändarsidor. I Ring P1, radions "insändarsida", sitter Täppas och skäller på alla, inklusive Peter Wahlbeck, som vågar kritisera invandringspolitiken. Det finns många fler exempel: listan kan göras lång.

Många har, med viss rätt, satt stora förhoppningar till nätets möjligheter att bryta medianomenklaturans makt över tanken. Man ska dock inte tro att PK-censurens tentakler inte når nätet. På Expressens kommentarssidor censureras invandringskritiska inlägg regelbundet: de senaste inläggen jag fick censurerade var ett som sa att invandrare är grovt överrepresenterade i våldtäktsstatistiken, och ett annat som sa att "kalsongsnusket" i badhusen är ett invandrarproblem. dn.se plockar bort alla bloggar som kommenterar om Lars Vilks. Dessutom brukar DN inte länka till bloggar som är alltför invandringskritiska. Den här bloggen brukar befinna sig på gränsen till vad DN anser är acceptabelt och ibland har vi tydligen för "felaktiga" uppfattningar.

Den kanske allra mest sorgliga censureringen i sammanhanget är den som utförs av bloggportalen knuff.se. Bloggosfären har ju marknadsfört sig själv som någon slags yttrandefrihetens apostel (vilket inte minst var tydligt nu senast i affären kring den prostituerade "Isabelle" som slutat blogga efter hot om "outning"). Detta framstår som otroligt hycklande mot bakgrund av att man censurerar invandringskritiska bloggar.

Liberaler och socialister brukar ofta tala vitt och brett om yttrandefrihet, men när det kommer till kritan och de möter åsikter de inte gillar visar sig de höga principerna inte ha mycket värde. Förutom oss invandringskritiker är det mycket få som tar strid mot denna censur.

Tredje statsmakten och demokratin

Statsvetaren och professorn i journalistik Kent Asp, skriver i DN det många av oss haft på känn ganska länge, nämligen det faktum att journalister har tillskansat sig allt större politisk makt på andra aktörers bekostnad. Journalister agerar dessutom efter sina egna agendor på ett annat sätt än förr. Enligt svenska folket har journalisternas legitimitet minskat och deras trovärdighet likaså. Att detta är ett stort demokratiskt problem är mycket lätt att förstå.

Hela artikeln bygger på en unik undersökning där både allmänhet och journalister intervjuats från 1989 till 2005. Allmänheten bedömer i dag att journalister har större makt och inflytande än regeringen, när undersökningen startade 89 var det tvärtom. Asp skriver i DN,

- Det första problemet gäller maktutövningens legitimitet. Med vad rätt utövar journalisterna sin makt? Journalister tillhör tillsammans med politiker de grupper i samhället som allmänheten hyser minst förtroende för. Det är naturligtvis inte bra, men något annat är knappast att vänta med tanke på de konfliktladdade roller som politiker och journalister har och bör ha i en öppen demokrati där olika intressen kämpar om folkets röster. Mer bekymmersamt är om de uppgifter fria medier har i en demokrati inte har någon förankring hos medborgarna.

Alla förstår att journalister inte på något sätt är demokratiskt valda, alla förstår att detta är ett stort demokratiskt problem. Enskilda journalister kan driva frågor och skapa opinion, om inte bland allmänheten så bland landets riksdagsmän. Vi har sett exempel på där enskilda mediakampanjer har skapat riksdagsmajoriteter till slut. Journalistkåren styr, eller åtminstone starkt påverkar vad som är politiskt korrekt i samhället, att en stor del av riksdagsmännen är känsliga för vad som för tillfället är politiskt korrekt är nog ingen större hemlighet. En stor del av befolkningen hyser åsikter som det inte tas hänsyn till i spelet mellan media och politiker. Tar vi exemplet med adoption för homosexuella så är en majoritet av befolkningen emot detta, dessutom så var en enig expertgrupp emot förslaget. Landets riksdagsmän var dock av en annan uppfattning och media lyfte inte upp det stora motstånd som fanns mot förslaget, ett motstånd som fanns både bland experter och stora delar av befolkningen.

Vidare i DN,

- I dag uppträder svenska journalister på ett helt annat sätt än tidigare som självständiga aktörer på egna arenor. De syns mer och de tar större plats.

Jag har ibland skrivit till svenska journalister och påtalat just detta, varpå jag blivit idiotförklarad av journalisten i fråga. Det råder ingen tvekan om att detta är en känslig fråga i vissa grupper. Nu finns det en undersökning som visar att journalisternas roll förändrats och att många aktörer i svensk media driver egna frågor och åsikter i det politiska spelet.

Länk DN

Politiskt korrekta nyckelgrupper

Som jag skrev om här är politiskt korrekta attityder betydligt mer spridda bland journalister och bland de politiska partierna än bland befolkningen i allmänhet. Att partierna är så politiskt korrekta beror, tror jag, åtminstone delvis på att deras medlemmar är så pass politiskt korrekta. T ex var ju Fp:s medlemmar till stor del kritiska mot de tuffare integrationspolitiska förslagen inför valet 2002, trots att de uppenbarligen var populära bland väljarna och gav partiet ett stort lyft i valet. Fp har sedermera svängt tillbaka något i invandrings- och integrationsfrågor, trots den tydliga signalen från väljarna. Det visar att partimedlemmarna har minst lika stort inflytande som väljarna över invandringsfrågan.

Samma mönster återfinns emellertid inom en rad andra områden: "experter" eller andra grupper med makt driver sin egen agenda, trots att de är tillsatta med den mer eller mindre uttalade idén att de ska tjäna folkets intressen. Ta till exempel arkitekturen. I decennier har arkitekter ritat hus som är impopulära bland dem som faktiskt ska bo i husen. Värst var det på 60- och 70-talen, då en särskilt stalinistisk variant av funktionalismen härjade och miljonprogramsområdena, Hötorgsskraporna, Stockholms universitet, m fl hemska byggnader kom till. Nu har situationen förbättrats en aning men arkitekternas arroganta attityder mot vanligt folks idéer om hur bostadshus ska se ut finns kvar och sattes i blixtbelysning vid byggandet av det tillbakablickande bostadsområdet Jakriborg i Staffanstorp. Arkitekternas attityd (som beskrivs av en arkitektstudent här) är att de är konstnärer som ska skapa konstverk, inte att de ska rita trivsamma hus som människor faktiskt vill bo i. De har helt enkelt missupfattat sin funktion: att tjäna de boende. Istället driver de sin egen agenda.

Detsamma gäller jurister, som egentligen bara ska vara ett redskap i politikernas händer (och politikerna ska ju i sin tur endast ska vara ett redskap i folkets händer) . Man dömer nästan alltid till straff i den nedersta fjärdedelen av straffskalan, något som knappast var lagstiftarens avsikt. Man är alltså inte alls ett redskap i politikernas händer utan driver sin egen politiskt korrekta agenda.

Samma fenomen finns inom en rad andra områden. Tidigare dominerade psykoanalytiker, med idéer om vad som är normalt och sunt som minst sagt skilde sig från vanligt folks, psykvården. Pedagogiken sitter till stor del fortfarande fast i -68-flummet eftersom inte minst Lärarhögskolan domineras av sådana idéer. Inom kriminalvården har idéer om att brottslingar behöver "vårdas" snarare än straffas länge dominerat. På universiteten dominerar socialistiska, feministiska och mulitkulturalistiska lärare på många institutioner.

Listan kan göras lång. Det är tydligt att dessa inflytelserika yrkesgrupper utvecklat en speciell kåranda där man är mer lojal mot de ideal som omhuldas inom kåren än mot de ideal som finns bland dess uppdragsgivare, folket. Viktiga samhällsfunktioner styrs därför på ett mycket mer socialliberalt sätt än folket önskar.

Dock finns det ett visst hopp: inom t ex psyvkården, pedagogiken och kriminalvården finns det i varierande grad tecken på en omsvängning mot mer folkligt förankrade "common sense"-idéer. Förhoppningsvis kan den trenden sprida sig till fler områden. Det som är särskilt viktigt är att kontakterna mellan dessa olika yrkeskårer och vanligt folk stärks. Sådana här tendenser skapas när yrkeskårerna isolerar sig från resten av samhället (typexemplet är väl akademikern i sitt elfenbenstorn, men samma fenomen finns alltså på andra områden). Om politiker, journalister och andra yrkesgrupper skulle ha mer kontakt med vanligt folk skulle de tjäna folket bättre.

Sd starka bland män

Enligt en Sifo-undersökning där inte mindre än 5 000 personer tillfrågats har Sd 5,9 % av männens röster. Man hade emellertid endast 1,4 % av kvinnornas röster, vilket gjorde att man fick 3,6 % av alla röster.

Jag tror att detta beror på att män är mer benägna att "sticka ut" och rösta på partier som inte är riktigt socialt accepterade, än kvinnor är. Enligt statsvetaren Anders Sannerstedt har "män över huvud taget en större benägenhet än kvinnor att rösta på andra än de sju riksdagspartierna". Det stöder den tesen.

Detta torde också peka på att när det väl blir mer accepterat att rösta på Sd, så kommer kvinnorna att följa efter. Detta stöds av att kvinnor röstar på Sd i nästan lika stor utsträckning som män i Skåne, där Sd har en betydligt starkare ställning än i övriga landet.

Partiet har [i Skåne, min anm.] starkare stöd bland män, men också en stor skara kvinnliga väljare. Och bland de yngre finns inga skillnader mellan kvinnor och män.

Så, dessa siffror torde alltså visa att Sd har alla möjligheter att få en hel del kvinnoröster framöver. Missnöjet med det multikulturella samhället är stort även bland kvinnor och Sd har en stor outnyttjad potential hos dem.

Länk SvD

Länk DN