Självklart är inte kontanterna problemet i vårt samhälle

I en artikel publicerad på SvD så argumenterar Patrik Färdow, vd för G4S Cash Solutions förtjänstfullt mot den strömning i samhället som förespråkar att vi skall ta bort kontanterna i samhället för att undvika grova rån. Som Färdow också påpekar, så presenteras en enda åtgärd när det sker våldsamma rån som det mot IKEA nyligen. Denna åtgärd är att ta bort kontanterna i vårt samhälle. 


Som Färdow så riktigt skriver i sin artikel, så behövs det kontanter för att vår handel skall fungera på ett smidigt sätt. Kontanter behövs i parkeringsautomater, när man köper SL-remsa (vid kortköp så missas många tåg, det vet jag av erfarenhet) när man lånar pengar samt när man köper småsaker ute i skärgården där det inte ens finns någon kortläsare. Dessutom så borde det vara så, att om man vill handla med kontanter i ett fritt samhälle, skall man också få göra detta. Så här står det i artikeln.

Om vi leker med tanken att vi avskaffar kontanter i samhället utan att angripa problemets kärna – brottsligheten – så kommer vi att få en utveckling där brotten istället blir mer avancerade och med större våldsinslag. Människor tas till fånga och hålls som gisslan tills de har fört över sina tillgångar till sina kidnappare. Hot och våld kommer att i större utsträckning riktas mot privatpersoner. Kidnappningar, bilkapningar, gisslantaganden och annat kommer att bli på modet, medan butiksrån och värdetransportrån kommer att försvinna.

Knappast en önskvärd utveckling. Men med det tunnelseende som präglar debatten kring detta så blir det en logisk utveckling. 

Färdow har självklart rätt, de som nu ägnar sig att genomföra våldsamma rån mot kontantdepåer genomgår ingen förvandling och blir laglydiga korgossar bara för att vi stryper kontanthanteringen. Däremot så kommer politiker och andra makthavare undan problemet med vad vi skall göra åt den grova brottsligheten genom universallösningen att avskaffa kontanterna. Det är som att kommuner vanligtvis genomför en allmän buskröjning när det skett ett antal våldtäkter i den egna kommunen. Än så länge har vad jag vet, ingen buske suttit på de anklagades bänk i ett våldtäktsmål. 


I den utmärkta boken "Svensk maffia" så beskriver Lasse Wierup och Matti Larsson hur grova kriminella gäng växte upp mitt framför ögonen på våra politiker och myndigheter. Våra ansvariga makthavare måste ha blivit informerade om vad som skedde i vårt land. Antingen valde våra politiker att inte göra något, eller så misslyckades de fullständigt i sina åtgärder. Det är resultatet av detta misslyckande vi nu skördar frukterna av. 


Det talas mycket om hur värdefullt och bra vårt "öppna och mångkulturella samhälle" är. Det är snart dags att göra ett bokslut och väga in alla fördelar och nackdelar på en balansvåg. Vi ser ett samhälle växa fram där kriminella ligor härjar nästan fritt, där yttrandefriheten och det politiska samtalet blir alltmer insnärjt, där rädsla och utanförskap härskar. Samtidigt så försämras vår sjukvård, äldreomsorg och våra skolor. Rika människor har redan börjat bosätta sig i "gated communities". Våra ansvariga politiker har misslyckats med att styra vår samhällsutveckling i rätt riktning, en avskaffad kontanthantering skulle enbart vara ett kvitto på just detta.

Länk SvD

Svensk Maffia

Gated communities

En ny laserman?

Ett stort antal till synes meningslösa skottlossningar mot människor som saknar synbar koppling till den kriminella världen har skett i Malmö. Det finns kopplingar som vapen och ammunition som knyter åtminstone vissa av dåden till varandra. 


I SVT intervjuas en polisman som i princip blir övertalad av journalisten att framhäva likheterna med de dåd lasermannen gjorde sig skyldig till i början på 90-talet. Som grädde på moset får Jerzy Sarnecki uttala sig i programmet om likheterna med lasermannen, han säger så här.

Även då fanns det en upphetsad debatt i samhället om invandrare, liknande den vi har nu om Sverigedemokraterna. Det är naturligtvis en spekulation från min sida, men det finns personer med psykisk störning, på gränsen till sammanbrott, som blir påverkade av en sådan debatt och det kan utlösa det.

Naturligtvis kan spekulationerna om en galning som väljer ut mörhyade människor som offer på måfå stämma, det finns ju en del som pekar åt det hållet. Men att på detta sätt ens nämna ett politiskt parti i sambandet är absurt, speciellt innan man ens har fått tag på gärningsmannen och dennes motivbild. Är det en förvirrad person som valt sina offer p.g.a. deras härkomst så kommer detta slås upp stort, är det någon annan motivbild så blir det små rubriker. Hur var det förresten med anklagelserna mot von Arnold och att han hade rispat sig själv? Efter valet har det varit väldigt tyst om saken, som om media tappat allt intresse för saken. 


I text ser det inte lika illa ut som när programmet sändes på SVT där journalisten i princip pressade en polisman att säga det som förväntades av honom. Samtidigt kan vi i SvD läsa om den allmänna brottsutvecklingen i Malmö, så här står det bl.a.

För 20 år sedan uppskattar Per Lidehäll, kriminalkommissarie vid länskriminalpolisen i Skåne, att han och hans kollegor gjorde ungefär ett vapenbeslag i kvartalet. Nu hittar de vapen i Malmö åtminstone en gång i veckan. Delvis beror det på att polisen satsar mer på att upptäcka illegala vapen, men enligt Lidehäll kan inte det vara den enda förklaringen.

Man skjuter på restauranger, mot personer i bilar och man kan gå fram och helt kallt skjuta någon i benet. Och vi stöter på allt yngre personer, till och med tonåringar, som beväpnar sig med skarpladdade vapen. Vi träffar också människor som går klädda i skyddsväst på stan, säger Lidehäll.

Motivbilden när skottlossning sker i kriminella sammanhang är mer logisk, men acceptansen verkar ändå väldigt stor för att vårt samhälle är fjärran från det samhälle där Tumba Tarzan blev jagad av hela Stockholms poliskår för att han stulit några konservburkar mat när hungern blev för svår. En lite mer djuplodande journalistik där vår media ifrågasätter samhällsutvecklingen i stort, vart vi är på väg och varför, lyser med sin totala frånvaro. Man kan lätt få den misstanken att journalistkåren skyddar en viss politisk agenda om man tittar på den samlade produktionen av vår media.

Länk SVT

Länk SvD

Länk DN

Ingen myndighet behövs för mänskliga rättigheter

En mängd människor har skrivit under en artikel på SD-debatt där det föreslås en ny myndighet för mänskliga rättigheter. Bland undertecknarna känner vi igen namn som Bengt Westerberg och Lars Stjernkvist, namn som inte inger förtroende. 


Enligt artikeln så behövs den föreslagna myndigheten för att säkerställa en massa minoriteters rättigheter samt motverka allehanda diskriminering. Det självklara men kanske inte så relevanta konstaterandet att de flesta av Sveriges befolkning vill motverka diskriminering tas som inteckning för den föreslagna myndigheten. Nu har ju det självklara med att diskriminering är något negativt inte ett dugg med bildandet av en ny myndighet att göra. Så här skriver författarna i sin artikel.

När mänskliga rättigheter åsidosätts i Sverige brukar det ses som misstag eller undantag. Enligt vår mening är det dock nödvändigt att samhället har ett inbyggt skydd mot sådana åsidosättanden, vilken mänsklig rättighet det än är fråga om. Skyddet av de mänskliga rättigheterna är grundat i internationella överenskommelser som ingen stat ensam förfogar över eller ensidigt kan ändra sedan de tillträtts. Skyddets internationella dimension gör det uthålligt i förhållande till maktskiften, motsättningar och andra inre och yttre påfrestningar. 

Det inbyggda skydd författarna talar om skall vara våra lagar och grundlagar. Samma lagar skall gälla alla människor oavsett, socialgrupp, kön ras eller religion. Ingen grupp i samhället skall gynnas eller missgynnas. Att skapa en myndighet för detta är att underkänna och urholka respekten för vårt redan befintliga rättssystem. Dessutom är grundtanken i en demokrati att alla har samma rättigheter och skyldigheter, det skall inte finnas någon särslagstiftning eller speciallagar för någon enskild grupp. Förövrigt är en av de mest grundläggande mänskliga rättigheterna åsiktsfriheten, där har Westerberg själv inte framstått som ett föredöme när han reste sig ur den berömda soffan då NyD kom in i riksdagen. Vidare så skriver författarna så här i sin artikel.

För att garantera Kommissionen för mänskliga rättigheter största möjliga självständighet föreslår delegationen att den inrättas under riksdagen. Kommissionen ska dock självklart samverka med regeringens olika myndigheter, såsom Diskrimineringsombudsmannen, Barnombudsmannen, Socialstyrelsen och Handisam.

Man anar ännu en säker reträttplats för avdankade politiker som behärskar alla politiskt korrekta klyschor i sömnen. Att den nya föreslagna myndigheten skulle bli politiskt styrd rådet det ingen tvekan om. Vi har precis haft ett val där de grundläggande demokratiska principerna inte fullt ut respekterats. Vore det inte smakligt att först säkerställa vår demokratis fortlevnad och funktion innan man börjar lobba för en myndighet som snarast skulle tjäna politiska syften än att på allvar motverka diskriminering? 

Länk DN

Sluta jamsa om folkmord

En ledare på DN har rubriken "Sluta jamsa med" rubriken verkar oavslutat och det som redaktionen menar är att medierna skall sluta jamsa med SD. Redaktionen skriver att våra svenska medier har övertagit och accepterat den verklighetsbeskrivning som SD målat upp samt att många samhällsdebattörer också accepterat påståendet att medierna mörkat en problematisk verklighetsbeskrivning. Så här skriver redaktionen när den försöker motbevisa att svenska medier skulle mörka problem och skönmåla verkligheten.

Men var, kan man undra, finns alla dessa reportage som beskriver livet i exempelvis Rosengård i rosenrött? Var finns artiklarna om hur tonåringarna i Rinkeby av pur tacksamhet över det nya välfärdslandet vinkar med flaggor när polisen kommer? Var finns teveprogrammen om hur analfabeter från Kurdistan och somaliska kvinnor i sin länge otillfredsställda studiehunger metodiskt och målmedvetet arbetar sig fram mot Karolinska institutet, Juridicum och Handelshögskolan?

Att beskriva livet i Rosengård som rosenrött skulle vara direkt kontraproduktivt då ingen skulle tro på uppgifterna. Däremot tjatas det hela tiden om att detta är trista undantag från det annars så välfungerande mångkulturella samhället. Budskapet att Sverige tjänar på massinvandringen och att det mångkulturella samhället är berikande har det skrivits om hela tiden, i artikel efter artikel. Dessutom så har det förekommit upplopp och bränder det inte skrivits en rad om, trots att en bedömning av det rena nyhetsvärdet givit för handen att det absolut borde ha varit en nyhet.

Det har faktiskt inte stått särskilt mycket alls om de problem nationen Sverige har i samband med immigration av extremt lågutbildade människor. Det mesta om detta problem har vi kunnat läsa på fria internetsidor. Jag kan på rak arm knappast komma ihåg en enda artikel från de etablerade medierna som beskriver de problem denna immigration för med sig, både för vår nation och för de som immigrerat hit. En stor del av den nyhetsrapportering som skildrat problemen med vår massimmigration har vi internetrevolutionen att tacka för, det är inget redaktionen för DN skall ta åt sig äran för.  Vidare argumenterar redaktionen så här.

Människor längst ned i samhällshierarkin är och har alltid varit – även långt innan Sverige hade någon egentlig invandring – överrepresenterade i exempelvis brottslighet och andra sociala svårigheter. En hjärnkirurg från Indien är sannolikt inte det minsta mer brottslig än en hjärnkirurg från Jönköping.

Självklart har socialt utsatta grupper alltid haft en annan problembild än de socialgrupper som befolkar våra mer burgna områden, men vad har det med en misslyckad immigrationspolitik att göra? Dels framställs våra immigranter som högutbildade, de kör taxi fast de är läkare o.s.v. Nu plötsligt beror alla problem på att de tillhör jordens absoluta trasproletariat. Om det nu är så (vilket sannolikt stämmer) att en del av problemen beror på att stora delar av de som immigrerar hit hamnar längst ned på samhällstegen, så är det ett problem som också kan tecknas på den misslyckade immigrationens konto.

En hel del av de problem vi kan se i dag beror på just den oansvariga massinvandringen och den bakomliggande visionen om ett mångkulturellt samhälle. Människor med en helt annan kultur bor tillsammans i betongförorter där utanförskapet blir monumentalt, från vår synpunkt. Från immigranternas synpunkt kanske det är det övriga samhället som lever i utanförskap i sitt eget land. Människorna i dessa etniskt uppdelade enklaver kapar banden till sin egen kultur, sin historia och den naturliga samhällsfunktion de hade. Det är just detta som är så förödande för både människorna i dessa enklaver samt för samhället i övrigt. Stalin har blivit hårt kritiserad när han flyttade hela folkgrupper inom sitt land, men nuvarande politik är faktiskt inte mycket bättre. Vidare skriver redaktionen så här.

Men att ingen av de etablerade partierna har hittat Lösningen, med stort L, betyder inte att Sverigedemokraterna har det. 

Jo faktiskt, lösningen med stort L stavas "en ansvarsfull immigrationspolitik". Till slut tar vi med detta uttalande av redaktionen.

Att hjälpa på plats, som är Sverigedemokraternas eufemism för att hålla icke-svenskar borta från Sverige, kan möjligen i vissa fall vara en idé. Men för den som står mitt i ett brinnande hus eller ett brinnande land är det inget alternativ. Det är bara att titta på de folkmord som har ägt rum.

Det kan aldrig vara en lösning att flytta hela folkgrupper om ett land hamnar i kris. Olika intressegrupper, religiösa grupper och etniska grupper kommer alltid att hamna i mer eller mindre allvarliga konflikter, det verkar ligga inbyggt i den mänskliga naturen. Att starta en flyttkarusell så fort det hettar till löser inga problem, det snarare cementerar problemen då andra lösningar än just att emigrera hamnar i bakgrunden.

Tar vi Irak som exempel så blir situationen där sakta bättre och bättre, detta oavsett den emigration som skett därifrån. Det är i själva verket svårt att se om ens antalet dödsoffer för oroligheterna påverkats av emigrationen från landet. När sedan de som flytt hit och fått asyl redan efter en kort tid åker tillbaka till sitt hemland på semester så förlorar vår asylpolitik all trovärdighet.

När det gäller rena folkmord, som det i Rwanda 1994 så visade det sig att folkomflyttningar och emigration till väst var ett fullständigt värdelöst instrument för att rädda liv. De som han fly gjorde det till grannländerna. När väl västvärlden hade en chans att rädda massvis med människoliv undan ett fullskaligt folkmord, så tog vi inte chansen. Västvärlden med FN i spetsen hade möjligen kunnat stoppa eller i alla fall mildrat folkmordet med massiva militära insatser. I stället så koncentrerade sig FN och västländerna på att evakuera de västerlänningar som befann sig i området. Agerandet av västvärlden under det vidriga folkmord som skedde i Rwanda indikerar att Sveriges och övriga västländers folkomflyttningspolitik överhuvudtaget inte handlar om att rädda människoliv.

Länk DN

Länk Wiki Rwanda

Journalistkårens förutfattade meningar

I SvD analyserar journalisten Göran Eriksson den senaste opinionsundersökningen av SIFO, den första efter valet av SIFO i alla fall. Undersökningen visar att många moderata väljare taktikröstade på både Centern och KD, ett mycket dystert besked för dessa partier. 


Tyvärr så presenterar inte SvD en tabell över partiernas resultat denna gång, en märklig brist kan man tycka. Speciellt sedan SvD betalat för en opinionsundersökning för att göra sin tidning till intressant läsning (får man förmoda). Dock så meddelar journalisten Eriksson att SD ligger strax över sitt valresultat, så är skriver Eriksson i artikeln. 

Och Sverigedemokraterna ligger strax över sitt valresultat, trots uppmärksamheten när SD-ledamöterna hastigt lämnade Storkyrkan i protest mot biskopens predikan.  

SD har alltså ökat sitt väljarstöd efter valet, enligt Eriksson, trots uttåget från Storkyrkan. I Erikssons värld tycker alla människor som honom, att uttåget från kyrkan är något negativt, som man borde tappa röster på. Nu ser inte vår värld riktigt ut så att tidningarna kan styra människors åsikter och tankar hur som helst. Biskop Brunne och Svenska kyrkan är inte så populära bland folk i gemen som Eriksson tror. Journalisterna uppfattas inte som de sanningssägare som de själva gärna vill tro och det politiska etablissemanget har inte det förtroendekapital de önskar bland valmanskåren. 


Ytterst få av de nästan sex procent som röstade på SD i riksdagsvalet tycker att uttåget från Storkyrkan var en omvälvande händelse av nationell betydelse. Många tycker dessutom att riksdagsgruppen gjorde rätt som tågade ut. Denna gång gick t.o.m. delar av det politiska etablissemanget ut och visade förståelse för det nu så omtalade debaclet där Brunne gjorde sin kyrka till en partipolitisk plattform. Det kan nog vara så att en och annan allianspolitiker börjar fundera på det kloka i att alltid gå armkrok med den värsta flumvänstern för att bilda gemensam front mot SD, väljarna kan straffa sådant skoningslöst vid nästa val.

Länk SvD