Perspektiv på valen i Danmark och Norge

Fremskrittspartiet gick tillbaka i det Norska lokalvalet den 12e oktober. Glädjen bland den svenska politiska eliten var illa dold och pyste igenom rätt tydligt. Denna glädje delades av partier som borde stå Fremskrittspartiet ideologiskt nära, som Centerpartiet och Folkpartiet. Att de svenska socialdemokraterna myser är lättare att förstå, de är ju inte systerpartier. 


Vid det nyligen avgjorda Danska valet så gick Dansk Folkeparti tillbaka någon procent. Jublet visste inga gränser i den svenska politiska eliten, och det spelar ingen roll från vilket parti man lyssnade på, jublet hördes i alla fall. Det lät också från svensk massmedia som att DF gjort ett katastrofval, vilket det ju uppenbart inte var frågan om. Den svenska borgerliga politiska eliten jublar fast det röda blocket (om man nu kan tala om block i Danmark) har tagit makten i Danmark. Ett av regeringspartierna i Danmark efter valet heter Enhedslisten, och står väl till vänster om V i vårt land. Det spelar ingen roll varken för media eller vår politiska elit, huvudsaken är att DF inte sitter vid makten.   


Oavsiktligt har vår politiska elit avslöjat sig. De frågor som vanligtvis behandlas i riksdagen och som orsakar debatter spelar egentligen inte så stor roll, det är delvis ett spel för galleriet. Det som spelar roll är immigrationspolitiken, vårt förhållande till EU och EMU och den politiska korrektheten som så mycket vilar på i vårt nuvarande politiska klimat. Dessa frågor debatteras i princip aldrig öppet så att valmanskåren kan följa debatterna och tankegångarna. Svenska Folkpartiet jublar när systerpartiet Dansk Folkeparti förlorar regeringsmakt och det nära nog socialistiska Enhedslisten i stället erhåller en del av regeringsmakten. Kan det bli mer avslöjande? 


Förövrigt drar media och politiker stora växlar på de senaste valresultaten i Norge och Danmark, detta trots att flera Danska bedömare intygar att det sannolikt inte blir någon generösare immigrationspolitik i Danmark. Fremskrittspartiet led av Utöya-katastrofen och vi får se hur det går för FrP i framtiden. Politiska bedömare och Expo:s Daniel Poohl skönjer en ny politisk trend i Norden, de har redan glömt Sannfinländarnas formidabla frammarsch i Finsk politik. Det är ju också så att när den politiska korrektheten väl är bruten i ett land, så kan de inte återuppstå i samma form och med samma innehåll. Den svenska politiska eliten vill att Danmark skall ha ett likande debattklimat som vårt land, detta kommer garanterat aldrig att hända. 

Länk DN

Från Backa till Brixton

Uppdrag granskning, "Från Backa till Brixton". Ett bra program som borde ses av alla. Det bästa är när Josefsson intervjuar en moderat och en socialdemokratisk politiker. Dessa intervjuer är det bästa och mest informativa jag sett på svensk TV. Intervjuerna med dessa två politiker säger ALLT! Intervjuerna börjar 31:40 in i filmen. Klicka på bilden för SVT-Play.

Klicka på bild för SVT-Play

"Näthataren" och "antirasisten"

Det s.k. näthatet har varit ett omdebatterat ämne både i tidningar, på nätet och i TV. Debatten har kantrat och enbart de som har vissa åsikter tillskrivs känslan "hat". Känslan av hat kan ju människor av alla politiska riktning hysa och uttrycka, vilket vi också sett många exempel på. För att illustrera hur det kan se ut skall jag ge ett exempel på hur en debatt kan se ut på t.ex. SVT-Debatt där "antirasisterna" är relativt numerärt jämbördiga med immigrationskritikerna. Måhända utnyttjar jag min konstnärliga frihet och tar ut svängarna en smula, men ungefär så här har jag uppfattat många trådar på SVT-Debatt. 

Näthataren: Jag tycker vår immigrationspolitik är för generös.

Den humanistiska "antirasisten": Va?! Du är inte för allas lika värde?

Näthataren: Jo, men vad har det med...

Den humanistiska "antirasisten": KÄFTEN! Du skiljer på människor och människor, du är främlingsfientlig. 

Näthataren: Nej, jag har inget emot främmande människor, jag tycker bara att vår immigrationspolitik är vansinnig och den hjälper inte ens de som kommer h....

Den humanistiska "antirasisten": Ditt SVIN! Ditt fascistsvin! Du vill kasta ut alla barn, du vill kasta ut alla med annan hudfärg. Du är det sämsta människan kan representera, du är odemokratisk, du borde kastas ut från vårt land själv. 

Näthataren: Men jag vill ju bra ha en annan immigrationspolitik, det är en åsikt man ...

Den humanistiska "antirasisten": Ditt JÄVLA SVIN! Din jävla fascist! Du borde ha på käften. Sådana löss som du borde man utrota. Du hotar demokratin, allas lika värde.

Näthataren: Men jag vill ju bara tala om vad jag tycker om vår immigrationspolitik. jag tycker...  

Den humanistiska "antirasisten": KÄFTEN! Du är NAZIST! Jag har lust att döda dig!

Humanisten Isobel

Näthataren: Man får jag inte tala om vad jag tycker? Jag anser..

Den humanistiska "antirasisten": HÅLL KÄFTEN!! Kom inte här och sprid ditt jävla näthat! Du borde spärras in. Dina nazianstuckna åsikter borde förbjudas i lag, med hårda straff som följd. Ni borde sickas till en öde ö, jävla näthatare! 

Jag ber om ursäkt för alla invektiv, men de ingick ju i själva föreställningen som ni förstår. Proffstyckare, journalister, redaktörer och TV-människor anser att "Näthataren" här står för det omtalade näthatet. Hat är ju en känsla och jag förvånas över att alla dessa samhällsdebattörer inte kan se några nyanser kring detta hat. Vem hatar vem egentligen? Vem hatar mest? Jag vet bara att jag inte har samma svar som våra högt ärade samhällsskribenter. 

Näthat och yttrandefrihet

På Journalisten.se finns i dag två tänkvärda artiklar, därmed naturligtvis inte sagt att jag håller med allt som skrivs i dem. Först ut är en rolig och annorlunda krönika av Dilsa Demirbag-Sten. Dilsa (jag använder hennes förnamn då det känns naturligare) skriver att hon i princip gillar när debatten hettar till och argumenten blir en smula oputsade. Jag tror nog att Dilsa har lite hårdare hud än de flesta ömskinnade "tyckare" och det finns en subtil tuffhet i hennes sätt att agera. Bl.a. så skrattar hon åt koran-rabblande skäggprydda män som bemödat sig om att ringa upp henne från andra sidan Atlanten. Precis som Dilsa säger så måste man tåla lite i en fri demokratisk debatt med yttrandefrihet. Det kommer aldrig att bli så i en demokrati med ett fritt debattklimat att alla kommer att hålla sig inom de gränser finare salonger sätter upp för en acceptabel diplomatkonversation. Så långt är det bara att nicka instämmande till vad Dilsa skriver. Sedan blir det problematiskt, så här skriver hon.

Det är också viktigt att inte glömma att om klimatet mot invandrare hårdnar i den offentliga debatten är det inte enbart för att några utrycker sina rasistiska åsikter, utan för att allt för få väljer att inte använda samma yttrandefrihet, för att bemöta och med argument vinna över trångsynthet och främlingshat. Den stora massans tystnad är minst lika farlig som några få extremisters gapande. 

Här gör Dilsa ett generalfel (ett vanligt sådant). Hon tar för givet att alla hårda, hatiska kommentarer kommer från rasister (varav de flesta inte är rasister utan kritiska till vår immigrationspolitik). Jag läser hyggligt många bloggar och andra forum på nätet. De som vill ha en generös immigrationspolitik och hyllar det mångkulturella samhället är lika hatiska de, och gör sig skyldiga till övertramp samt kastar plumpa invektiv omkring sig de också. Jag har ett antal gånger debatterat på SVT-Debatt. Där är mångkulturförespråkarna absolut mer hatiska och för en lägre debattnivå än motståndarna, just där är detta solklart. Nu börjar det faktiskt bli dags att "titta åt båda hållen". 


I den andra artikeln tar Anita Adeen (journalist) upp det hot mot demokratin det s.k. näthatet utgör, detta viktat mot alla andra hot mot demokratin vi kan finna i vårt nuvarande samhälle. Så här skriver hon mycket insiktsfullt.

För det första spelar det någon roll varifrån de extrema åsikterna kommer? Är Sverigedemokrater, som vi vet vilka de är, värre än AFA, som väljer att angripa det demokratiska samhället anonymt? 

Jag har inte läst någon artikel om hur vi förhåller oss till deras hat eller till det hat som anonyma djurrättsaktivister ägnar sig åt. 

Är inte alla hot mot det demokratiska samhället ett problem för oss journalister oavsett hur angreppet ser ut?

De som gör sig skyldiga till "näthat" är extremt sällan medlemmar i SD, de vet vad som gäller. Men annars är Adeens iakttagelser helt riktiga. "Näthatet" har getts oproportionerligt stort utrymme och vikt, samtidigt som man i media nästan varit tyst om alla andra hot och odemokratiskt beteende. Kan det ha att göra med vilken politisk inriktning man menar att detta "näthat" har? Det är nog så att vi alla får lättare att upptäcka hat och hot om de som står för detta inte delar våra politiska åsikter. 

Länk Journalisten.se Demirbag

Länk Journalisten.se Adeen   

Politik som karriärväg

Fredrik Federley har verkligen lyckats göra sig känd i breda folklager. Precis alla någorlunda politiskt intresserade vet vem Federley är, trots att ytterst få vet namnet på samtliga riksdagsmän. vad är det som gör Federley till en sådan kändis? Är det hans sakkunskap? Är det hans långa trogna tjänst inom Centerpartiet? Är det hans rakryggade sätt att stå för sina åsikter? Jag behöver inte ens ge svaren på ovanstående frågor, läsarna vet svaren själva. Ändå har Federley lyckats, han är ett namn, han är kändis och han lever på politik. 


I dagens DN skriver Federley och Lena Ek en artikel om den minskade friheten i samband med kampen mot terrorism. De båda författarna vill att Centern skall profilera sig som ett frihetligt parti som kämpar för de enskilda människornas frihet, samtidigt som de vill minska statens makt och framförallt kontroll över enskilda människor. Så här skriver författarna i sin artikel.

I Sverige drevs FRA-lagen igenom med tidvis hårdhänta medel gentemot skeptiska riksdagsledamöter. Det man bör påminna sig om i denna fråga är också att de två stora partierna var fullständigt överens om behovet av ökad övervakning – Socialdemokraternas motstånd handlade inte om sakfrågan. 

Just här går Federley för långt och han passerar gränsen för det anständiga. Federley är riksdagsmannen som gick ut och lovade sina väljare att inte rösta på FRA-lagen. Vad gjorde denna frihetens fanbärare när det väl kom till omröstning? Jo Federley röstade FÖR lagen. Det man bär påminna sig om var att Federley själv röstade för FRA-lagen oavsett vad de två stora partierna stod i frågan. Det man också bör påminna sig om var att även Centern var för FRA-lagen. I stället för att rannsaka sig själv och brutna löften till sina väljare så svamlar Federley om vilka motiv socialdemokraterna hade för sitt ställningstagande, som om Federley skulle vara expert på just detta. 


Skall Centerpartiet profilera sig som frihetens fanbärare som står upp mot otillbörlig övervakning av medborgarna? Låt oss se på den tilltänkta partiordföranden Annie Lööf, hur röstade hon i FRA-frågan? Tyvärr, hon röstade också för denna lag, vilket innebär att all trovärdighet borde vara borta för C i denna fråga. Dessutom gjorde hon samma piruetter som Federley innan frågan avgjordes. Förlåt nästan samma piruetter, hon är ju inte lika kvinnlig som Federley.  


Jag tillhör dem som föredrar vårt parlamentariska system framför det t.ex. Storbritannien praktiserar. Alla system har sina för och nackdelar. Om vårt system skall fungera i längden får man acceptera en viss partidisciplin (läs partipiska). Men vårt parlamentariska system ger också utrymme för att bryta mot partidisciplinen när den går helt på tvärs mot samvetet, Camilla Lindberg FP visade detta. Fredrik Federley och Annie Lööf bestod inte provet. 


På sikt måste det svenska folket återfå förtroendet för riksdagen och vårt politiska system. Det sätt SD har blivit behandlat på av både media och övriga partier har skadat detta förtroende. En annan sak som skadar förtroendet är att politik så uppenbart är en karriärväg för många riksdagsmän. Politik har blivit en väg för många till pengar, makt och kändisskap. Förmodligen har det till viss del alltid varit så och kommer väl alltid att vara, men det har blivit lite för uppenbart i vår tid. Politiker måste våga sätta sin politiska karriär på spel om det blir kritiskt. För att våga detta måste de ha en reträtt, ett alternativt arbete och karriär. Det är väl just här skon klämmer, vem skulle anställa Federley om han inte sysslade med politik? Vad har han för utbildning? Vad har han för expertkunskaper? Vad skulle han tjäna på ett alternativt jobb utanför politiken? Jag vet att jag inte skulle anställa honom, om jag inte drev en billig sylta i Shanghai.  

Länk DN debatt

Länk Wiki Federley

Länk FRA-pedia Federley

Länk Wiki FRA

Länk Wiki Lööf