I SvD står det i en artikel att antisemitismen är fortsatt stark i vårt land. Man har tydligen gjort en undersökning bland gymnasieungdomar som visar på att en betydande del av vårt uppväxande släkte hyser odefinierad motvilja mot den judiska befolkningsgruppen i vårt land. Frapperande nog visar samma undersökning att motviljan mot romer och muslimer är betydligt större än motviljan mot den judiska befolkningsgruppen, ett faktum som inte vidare kommenteras av redaktionen. Så här står det i artikeln.
Toleransen mot homosexuella är den högsta av de mätta grupperna, och toleransen har också ökat sedan den senaste undersökningen genomfördes 2003. Attityderna mot romer och muslimer har inte ändrats och runt 40 procent har en negativ uppfattning av romer respektive muslimer och runt 10 procent av alla svarande har en mycket negativ uppfattning av de båda minoriteterna. Däremot går det att säkerställa att attityden mot judar har försämrats och att antisemitismen har ökat: drygt 25 procent av alla svarande har en negativ uppfattning av judar och cirka fem procent en mycket negativ uppfattning.
Undersökningen visar att det finns en betydande motvilja mot den judiska befolkningen i vårt land (även om man måste ta dessa undersökningar med en stor nypa salt). Det står dock inte i vilka skolor denna undersökning genomförts, vilket skulle vara intressant att få veta. När jag växte upp i detta land så var ”antisemitism” ett ord utan innehåll i princip. Antisemitism fanns förmodligen på vissa håll, men var en mycket marginell företeelse. Ingen av alla de klasskamrater eller vuxna jag växte upp med uttalade någonsin något som kan klassificeras som antisemitism. En viss skepsis mot Israel och därmed mot den judiska befolkningsgruppen mötte jag efter avslutad gymnasieskola, då kom denna kritik främst från vänsterhåll.
Vi har sett otaliga rapporter från Malmö, den kanske mest muslimska av alla våra städer, att trakasserierna och hoten mot den judiska befolkningen kommer från grupper av människor som immigrerat till vårt land. En stor del av den antisemitism vi ser i dagens Sverige är importerad (dock inte all naturligtvis).
Det parti som oftast pekat på detta förhållande och tagit kraftigast avstånd från judeförföljelserna i Malmö är SD. Det är glasklart var partiet står i denna fråga, ingen normalintelligent människa kan tveka om detta. Ändå skriver Willy Silberstein på Newsmill hur SD:s möjligtvis kan ha spelat en roll i dessa förföljelser. Detta är inget annat än vända på verkligheten fullständigt, det är Reepalu och socialdemokraterna som försökt mörkat förhållandena för judarna i Malmö, inte SD.
Vi står inför det underliga förhållandet att en del samhällsdebattörer med judisk börd (alt. tro) hätskt debatterar mot SD, samtidigt som detta parti är det som främst kritiserat och belyst förföljelserna av den judiska folkgruppen i Malmö. Det parti som mest och på störst allvar tagit sig ann förföljelserna av judar i Malmö är samtidigt det parti som indirekt och implicit beskylls för att utgöra grogrunden för denna förföljelse av debattörer som Rosenberg, Klein, Silberstein och Aschberg. Dessa samhällsdebattörer blandar ihop korten på ett sätt som borde få alla att reagera.
SD-Kurirens chefredaktör Tommy Hansson som är änkeman efter en judinna och som nästintill är en fanatisk anhängare av Israel och den judiska folkgruppens intresse har på sin blogg uttryckt stor besvikelse över att namnkunniga journalister och samhällsdebattörer intagit en sådan märklig och ologisk inställning. Paradoxen blir när dessa samhällsdebattörer av judisk börd skall vara politiskt korrekta samtidigt som de skall tillvarata sin folkgrupps intressen. De slår nästan knut på både verkligheten och sig själva för att få pusselbitarna att passa. Det är kanske dags att de som verkligen blir utsatta för denna diskriminering i Malmö tar bladet från munnen och bibringar lite verklighet och sanning i debatten.
Länk SvD
Länk Newsmill
Länk Tommy Hanssons blogg
När det gäller skolresultat av de elever som går i svensk skola så halkar Sverige hela tiden ner i den lista över västliga nationer som vi jämförs med, detta enligt den Pisa-rapport som presenteras vart tredje år. Finland ligger som vanligt i topp, en nation som gått en helt annan väg när de utvecklat sin skola än vad Sverige gjort. Det nya i den senaste Pisa-rapporten är att Sverige också tappat i ”likvärdig skola”, så här står det i Skolverkets rapport om undersökningen.
Sverige har länge lyfts fram som ett av de mest likvärdiga länderna. Men PISA 2009 visar att Sverige även tappat sin topposition när det gäller likvärdighet och numera ligger på en högst genomsnittlig nivå. PISA visar, i jämförelse med andra länder, ökade skillnader mellan hög- och lågpresterande elever och en förstärkt betydelse av elevers socioekonomiska bakgrund. Över tid har även skillnader mellan hög- och lågpresterande skolor ökat.
Nu börjar det fria skolvalet, friskolereformen och den ökande segregeringen i det svenska samhället ge utslag även i skolresultaten. Även kommunreformen där den svenska skolan fick landets kommuner som huvudman har sannolikt gett effekt för en mer ojämlik skola.
Det som i huvudsak är skillnaden mellan undervisningen i Finland och Sverige är att lärarna har en mycket större auktoritet i vårt grannland, samt att undervisningen måhända är tråkigare och mer krävande där. Finland har satsat på vanlig undervisning medan vi i vårt land experimenterat i det oändliga med olika mer eller mindre flummiga personalbesparande undervisningsreformer.
I SvD står det i en artikel om regeringens beslut om att införa skolk i terminsbetyget (ej i slutbetyget). Förslaget kritiseras på ett sätt som är typiskt för svensk skolpolitik och som utgör bakgrunden för att vår skola hela tiden halkar ned internationellt. Så här står det i artikeln.
BO Fredrik Malmberg [Skolinspektionen] säger nej till att skolk ska anges i betygen. ”En sådan notering kan undergräva en redan utsatt elevs självkänsla än mer”.
– Det flyttar bara ansvaret för det här misslyckandet från skolan till barnet självt, och försvårar chansen till framtida utveckling.
Skolverket och Skolinspektionen är säkra vänsterbastioner för den numera åldrande 68-generationen. Med ”skolan” menar Malmberg självklart lärarna på den enskilda skolan, inte skolpolitiker, Skolverk eller skolinspektion, alltså den svenska skolpolitiken. Att enskilda lärare skall bära föräldraansvar, politiskt ansvar för en skola stadd i erodering, samt ansvar för enskilda elever ser Malmberg inga problem med tydligen.
Naturligtvis beror skolk på brister i hemförhållanden eller andra brister i den enskilda elevens situation. Naturligtvis behövs hjälp och stöd till enskilda elever. Dock har situationen i den svenska skolan försämrats med ökande segregation, urholkning av lärarnas auktoritet samt ständiga experiment med undervisningsmetoderna. Det har också varit tabu att poängtera föräldraansvar i svensk skolpolitik. Föräldrarna har setts som ”kunder” i den svenska skolmodellen och kunder trampar man inte på tårna, speciellt inte när dessa kunder dessutom är presumtiva väljare vid nästa val.
Rahma Dirie, politiker för M skriver i SvD om somaliernas situation i vårt land jämfört med USA. Enligt Dirie så blir somalier mycket bättre mottagna i USA än i Sverige. Vi har ett besvärligt språk (ber vi om ursäkt för) byråkratiska regler för företag och dessutom består landet av en reserverad befolkning (ber vi också om ursäkt för). Så här börjar Diries artikel.
Omkring 1,2 miljoner svenskar utvandrande till USA under 1800-talet. De flydde inte från terror, tortyr och förföljelser men från den fattigdom som präglade Sverige på den tiden. USA välkomnade dem och gav dem förutsättningar att bygga en framtid.
Jag har inte hört att USA:s ursprungsbefolkning välkomnade svenskarna som emigrerade dit, tvärtom, det blev en hel del skärmytslingar och det slutade som bekant med att indianerna hamnade i reservat. Att andra immigranter välkomnade svenskarna är en helt annan sak. Dessutom var bidragssystem och annat inte särskilt utvecklade i USA på den tiden så att försörja sig själv eller svälta gällde naturligtvis.
Emigrationen var från svenskt håll en ren arbetskraftsinvandring med dagens språkbruk. Det finns helt enkelt inga möjligheter till en sådan emigration i dag. Det finns inga stora områden att odla upp eller stora industrier att söka anställning i. Vidare så skriver Diere så här i sin artikel.
Amerikaner såg dem som en tillgång och inte som ett problem. De betraktade USA som sitt hemland och sig själva som amerikaner. Här upplevde jag den största skillnaden.
I Sverige talas det om första, andra, tredje och fjärde generationens invandrare. Gud vet hur många generationer det kommer att ta innan man blir accepterad som svensk.
Att amerikaner ser annorlunda på somalierna har säkert sin förklaring i att det inte är svenska folket som erbjudit sitt land till denna folkgrupp (och andra) utan Sveriges politiker. Befolkningen i vårt land har aldrig blivit tillfrågad eller ens informerad om vår immigrationspolitik, någonstans slår det igenom i människors inställning och möjligen bemötande.
Samtidigt har jag, efter att själv bevistat Florida, insett att det inte går att komma till USA utan pass eller andra handlingar. Vid min egen inresa var kontrollerna rigorösa, in absurdum. Här ger vi asyl till människor som själva slängt sina dokument efter att ha landat. Naturligtvis spelar det en roll att USA till stor del består av nyligen immigrerade folkgrupper, så är fallet inte i vårt land. Till slut skriver Diere så här i sin artikel.
Det jag kom till insikt om i Minnesota och i mötet med svenskättlingarna där var betydelsen av min egen kultur. Jag uppskattar och ser på den med annorlunda ögon idag. Visst finns det negativa inslag i varje kultur men det finns mycket att vara tacksam och stolt över.
Det är förmodligen våra politikers förnekande av den svenska kulturen som gör att vi inte på ett öppet och ärligt sätt kan bejaka andra kultur. Det blir mycket märkligt om våra politiker och andra påtryckningsgrupper förnekar vår egen kultur och snarast misstänkliggör denna, samtidigt som vi skall bejaka andra kulturer (som vi ju bevisligen inte har svårt med när vi reser utomlands).
Samtidigt så har våra politiska och mediala makthavare svårt att sätta gränsen för oacceptabla kulturella uttryck från andra kultursfärer. Det gör det ändå svårare att möta andra kulturer. Om vi på ett naturligt sätt förhöll sig till vår egen kultur, samtidigt som vi på ett klart sätt kunde sätta gränser för de inslag i andra kulturer vi inte accepterar, skulle förhållandet till andra kulturer i gemen förbättras som genom ett trollslag. Skulle dessutom svenska folket öppet få debattera och vara med om att bestämma vår immigrationspolitik skulle klimatet förbättras oerhört, även för de vi då skulle ta emot i vårt land.
En självklar första åtgärd om gemene man fick påverka immigrationspolitiken skulle med största säkerhet bli att här precis som i USA får man inte uppehållstillstånd med oklar identitet eller om man slängt sina resedokument. Avslutningsvis måste vi dock notera att Sverige ändå är ett populärt mål för diverse immigrantströmmar, trots vår reserverade hållning och vårt besvärliga språk.
Länk SvD
Det finns många tecken på socialdemokratins kräftgång just nu. Det mest uppenbara tecknet är ju självklart det förhållandevis klena valresultatet för ett parti som historiskt har varit vana vid betydligt högre siffror. Andra tecken av det moras som drabbat socialdemokratin är den förvirring som drabbat partiet. Många socialdemokrater har delvis svaren på partiets erodering. Det talas om att ett parti inte kan vända sig till olika minoriteter och samtidigt förvänta sig att majoriteter skall rösta på dem. Så enkelt men samtidigt så klockrent!
Ett tecken på socialdemokratins nedgång som det inte talats om (jag framför synpunkten här för första gången) är att partiets mest intelligenta och potenta medlemmar inte längre ställer upp som ordförande för partiet, det är faktiskt en relativt ny trend. Innan har alltid de mest kompetenta socialdemokraterna självklart tackat ja till valberedningens fråga om ett partiledarskap. Nu har både Bodström och Nuder tackat nej till att bli partiledare för socialdemokraterna, de har dessutom gjort det på allvar. Intelligenta och kompetenta människor inser vilka svårigheter och vilket arbete det innebär att axla rollen som partiledare för socialdemokraterna. De människor som har verklig kompetens gör hellre karriär inom det privata näringslivet.
Socialdemokratin kommer i framtiden inte spela den roll för det politiska livet i vårt land som det historiskt sett gjort. Frågan är om socialdemokratin kommer att bli SD:s främsta politiska motståndare eller om några eller något alliansparti skall ta över den rollen. Innan valrörelsens slutskede så sågs socialdemokratin tillsammans med V som SD:s främsta motståndare, i alla fall på gräsrotsnivå. I valrörelsens slutskede så klev Reinfeldt fram och sade en del märkliga saker som att han inte vill ta i SD med tång. Det värsta utspelet av Reinfeldt var ändå att han inte ens tog avstånd från politiskt våld, när det riktades mot SD:s medlemmar. Då skall vi komma ihåg att Expo och t.o.m. Ohly (för första gången) tog avstånd från samma politiska våld. Många medlemmar hade innan dess haft i alla fall en viss respekt för Reinfeldt.
Moderaterna har inte signalerat någon skärpning i immigrationspolitiken, tvärtom har de öppnat för arbetskraftsinvandring. Moderaterna blockerar dessutom förslag från FP om niqabförbud i skolan. Reinfeldt har dessutom gått till angrepp mot SD på ett sätt som inte är värdigt en statsminister. Socialdemokratin har nästan tonat ned sina angrepp mot SD samtidigt som M gjort sig skyldiga till rena övertramp i sina angrepp mot SD. Det är heller ingen hemlighet att SD fått sina sämsta resultat i områden som domineras av M. Vad värre är att SD har lika svårt att få bra resultat i områden som domineras av grupper som är mycket trogna väljare till M.
Krutröken har inte lagt sig efter valet vad gäller den politiska kartan ännu. Dock kan en förskjutning av det politiska läget ägt rum, också vad gäller hur de politiskt korrekta partierna förhåller sig till de systemkritiska partierna. Hur som helst är det en spännande tid vi har framför oss. Min analys gör dock gällande att ett närmande mellan SD och M först kan ske efter att ett partiledarbyte skett i M.
Mona Sahlin skall som bekant avgå, just när politiker skall avgå, lämna politiken eller skriver sina memoarer så brukar de framföra sanningen de mycket noggrant har dolt under sin aktiva tid. Hade Sahlin hållit samma tal när hon tillträdde hade nog årets valrörelse sett annorlunda ut. Det är faktiskt en hel del saker i hennes tal som får en att ofrivilligt höja en smula på ögonbrynen. Här kommer ett litet smakprov.
Vår jobbpolitik måste från och med nu vara helt utan reservationer:
Målet är att alla som kan jobba ska jobba.
Det ska alltid löna sig att arbeta.
A-kassan ska vara en omställningsförsäkring från ett jobb till ett annat – inget annat.
Fler jobb går före större ersättningar.
Det är det första. Vi måste bli tydliga. Sedan är frågan – leder vår politik i alla lägen dit? Mitt svar är nej.
Länk Sahlins avgångstal
Länk SvD
