Borlänges reklambroschyr

Jag håller på att ögna igenom Julia Caesars utmärkta bok ”Världsmästarna”. Det står en hel del intressant i boken, även om en hel del också är bekant sedan tidigare. Ett avsnitt som rymmer en del humor såväl som tragik är när Caesar beskriver Borlänges svåra situation, med en somalisk invandring som mött stora, för att inte säga överväldigande problem.

Först beskriver Caesar Borlänges smått desperata situation med de somaliska invandrarna enligt följande.

I Borlänge gick 65 procent av socialbidragskostnaderna till utrikes födda, som utgjorde 12,6 procent av befolkningen. Borlänge har därmed den skevaste fördelningen av socialhjälp mellan utrikes födda och svenskfödda, en omständighet som kan förklaras med att staden tagit emot stora grupper Somalier, av vilka mer än hälften är analfabeter. Överrepresentationen för utrikes födda för socialbidrag är 12,9.

Socialbidragskostnaderna i Borlänge ökar bortom all kontroll. Det totala underskottet bara vad gäller socialbidragen beräknas under 2010 uppgå till cirka 30 miljoner kronor.

I Borlänge kommun bor cirka 1000 personer från Somalia. Bara 10 procent har ett jobb. 

Därefter fortsätter Caesar att beskriva hur Borlänges politiker försöker lösa situationen. Kommunen har anmält att den vill bli en s.k. ”utflyttningskommun” med organiserad ”vidareflyttning”. I sin strävan att bli en vidareflyttningskommun har Borlänge gjort en reklambroschyr för att få andra kommuner att nappa på att ta emot Borlänges invandrare. Här kommer den riktiga komiken fram. Så här är broschyren formulerad.

”Det är allmänt känt att Sverige behöver invandring för att långsiktigt klara välfärden. Därför är det viktigt att alla kommuner får en chans att ta del av den kompetens nyanlända besitter. 

Beslutet om så kallad organiserad vidareflyttning innebär en möjlighet för fler kommuner att få ta del av det resurstillskott de nyanlända utgör. I din hand håller du en information från Regeringskansliet, Sveriges Kommuner och Landsting (SKL). Migrationsverket och Länsstyrelserna om hur er kommun kan tillgodogöra er denna möjlighet.” 

Vi ser alla hur vackert broschyren är formulerad. Vi hoppas för Borlänges skull att några kommuner nappade på den välartikulerade prosan.

Jerry C -Canon rock

Nu lämnar vi trista politiker och besvärande fakta och lyssnar lite på Jerry C i Canon rock. Han är inte bra på guran, han är gudomlig. Alla har vi skilda gåvor, som vi måhända har fått av våra respektive gudar , vad Jerry C fått för gåva kan det inte råda någon debatt om.

Fobibegreppets ”bästföredatum” har passerats

I en DN-ledare skriver redaktionen om islamofobin i vårt samhälle och det missbruk av islamofobi-begreppet redaktionen menar existerar.  Redan i början av sin artikel skriver redaktionen så här.

Två ting är obestridliga. Islamofobin existerar. Och det gör också den muslimska extremismen.

Två ting är obestridliga. Fobibegreppet är en psykiatrisk term med betydelsen ihållande irrationell rädsla som är bortom personens kontroll. Det vore välgörande om utbildade psykiatriker förbehölls rätten att dela ut fobidiagnoser. Politiker och journalister är duktiga på många saker, dock ingår det inte mig veterligen någon psykiatrisk snabbkurs i journalistutbildningen. Inte heller politikernas medieträning skall förväxlas med kunskaper i psykiatri. 


Ett andra obestridligt faktum är att det nuförtiden delas ut fobidiagnoser på löpande band, gärna till meningsmotståndare man inte kan möta med sakargument. Vilken människa som helst kan påstå att sin politiska motståndare lider av en passande diagnos. Man kan också sätta vilket förled som helst till ”fobi”. Hanne Kjöller kom senast i dag med en nyskapande fobi när hon i en övrigt bra artikel kallar landstingschefer för ”Janne-Josefsson-fobiska”. Gränsen för nyskapande fobier vet i själva verket inga gränser. Vidare i artikeln skriver redaktionen så här.

Sverigedemokrater är definitivt islamofobiska. Hållningen är till och med en av grunderna för partiets existens. Men vad är det därutöver Gardell ser? Var finns de ledande politiker och de ledarskribenter som påstår att muslimer som grupp eller islam som religion är ett hot mot den goda ordningen?

En av grunderna för SD:s existens är den ohämmade immigrationspolitiken. När SD började växa som parti hade vi inte den islamiseringsdebatt som vi nu har. Dessutom var antalet muslimer betydligt mindre när SD började växa till en politisk kraft. En förutsättning för den islamiseringsdebatt vi har i dag är den ohämmade och oansvariga immigrationspolitik vi fört de sista decennierna däremot. Finland som har en betydligt stramare immigrationspolitik än vi, har inte vår fobi-debatt eller våra problem med extremism. 


Inte heller Sverigedemokraterna har påstått att alla muslimer är extremister eller fundamentalistiska, tvärtom jag har själv hört Jimmie Åkesson säga att det är en minoritet av muslimerna som kan betecknas som extremister. Ett flertal gånger har han offentligt sagt detta dessutom, något som redaktioner och politiker valt att inte höra. Aftonbladets rubrik på Åkessons omtalade islam-artikel har intill det absurda pådyvlats Åkesson och SD, trots att Åkesson sagt oräkneliga gånger att rubriken faktiskt var Aftonbladets och inte hans egen. Detta att Aftonbladets rubrik pådyvlats SD, trots massvis med offentliga rättelser, får en att nästan vilja använda fobi-begreppet själv.


Sverigedemokraterna är definitivt islamofobiska skriver ledarredaktionen. Vad är det då som skiljer SD:s hållning mot övriga debattörers? Jo SD har påtalat det inflytande som islam utövar på det Svenska samhället. Om man påtalar och är emot den samhällspåverkan islam utövar på vårt samhälle är man islamofobisk enligt DN. Antingen menar DN att en sådan påverkan inte finns, eller så får man inte vara emot den för att slippa det psykiatriska stigmat. Nu är det ganska tydligt att muslimska föreningar försöker påverka vårt samhälle i en för dem önskvärd riktning. Brevet som Aldebe (f.d. ordförande i Sveriges muslimska förbund) skickade till samtliga riksdagsledamöter där han bl.a. kräver muslimsk särlagstiftning för ”religionsfridens skull” kan inte missförstås av någon, inte ens DN:s ledarredaktion. Det finns massvis med andra exempel men jag tror att denna fråga redan är avgjord.


Då återstår det bara ett alternativ, nämligen det att man enligt DN, definitivt är islamofobisk, om man är emot den påverkan av vårt samhälle som islam utövar. Är du emot att badhus anpassar sin verksamhet till islam, att niqab används i skolorna, att vi inför muslimska helgdagar och att särlagstiftning införs i vårt land, ja då är du enligt DN:s redaktion islamofob. Problemet med DN:s definition på fobi är att antalet islamofober i vårt land kan visa sig vara långt högre än vad DN någonsin kan drömma om. DN borde nog lära sig skilja på fobi och politiska åsikter. 

Länk DN

Länk DN Kjöller

Länk brev Aldebe

Det här är inte Hassan

Eduardo Grutzky fick en artikel publicerad på Newsmill, trots att Leo Lagercrantz nog inte gillar det Grutzky skriver i sin artikel, där Grutzky beskriver en vanlig hygglig muslim med värderingar vi i västerlandet kan acceptera. Grutzky kallar sin vän Hassan.

Vi läser i Västra Götalands Nättidning att en troende muslim, som fått avslag på sin asylansökan våldtagit en kvinna, ljugit om denna våldtäkt, handlat och brukat hasch samt försökt drogat en hund med sitt hasch. Få se nu, enligt islam får man inte ljuga, hur många lögner har denna muslim serverat det svenska rättsystemet? Kom inte med påståendet att man som muslim får ljuga mot otrogna, enligt islam får man helt enkelt inte ljuga, punkt. Om man får nyttja hasch samt droga hundar, som ju anses som orena i islam, undandrar sig min vetskap. Jag har dock svårt att föreställa mig att man får våldta kvinnor enligt profeten, det skulle ju rasera all samhällsbyggnad.

Självklart beter sig inte alla muslimer på detta svinaktiga sätt, men tydligen kan man kalla sig troende muslim och utan någon som helst skamkänsla, med stora bruna ögon deklarera att man är en djupt troende muslim. Svartenbrandt brukar i alla fall inte högtidligt deklarera att han är en djupt troende kristen, det skall i alla fall hålla både honom och kristendomen för gott, trots allt ont, både han och Svenska kyrkan orsakat samhället.

Vi läser också i VGNT att mannen fått avslag på sin asylansökan men fortfarande befann sig i landet. Ansvaret faller tungt på regeringen som inte ser till att de som fått avslag på sin asylansökan avvisas från landet. På sätt och vis kan regeringen göras medskyldig till de brott den troende muslimen gjort sig skyldig till. Vem skall se till att sådana här saker inte sker, om inte regeringen? Jag betvivlar inte att Reinfeldt inte vill ta i sådant här med tång, men det är nu en gång för alla regeringens ansvar att se till att efterlevnaden av svensk lagstiftning fungerar någorlunda.

Länk VGNT

Självmordsbombarens fritidsledare talar ut

På Newsmill skriver forne fritidsledaren (Eduardo Grutzky) till självmordsbombaren på Drottninggatan en artikel och ger sin syn på enklaviseringen och radikaliseringen av människor i vissa områden. För det första är det intressant att en fritidsledare till en känd våldsman helt plötsligt kan publicera sig och ge sin unika syn på utvecklingen och händelser, detta var knappast möjligt innan internetrevolutionen och alla de nya medier vi har i dag. 


Grutzky skriver också om självmordsbombarens förre vän, som i artikeln kallas ”Hassan”, och deras olika väg genom livet. Det är en intressant jämförelse mellan två människors olika utveckling och väg genom livet. Den ena utvecklas i en mycket destruktivt riktning, den andra åt ett mer normalt och positivt håll. Att människor utvecklas åt olika håll sker ju i alla etniska grupper, men får sällan konsekvenser som den med självmordsbombaren på Drottninggatan. 


Grutzky tar upp en viktig aspekt av vår immigration som även jag och vissa andra systemkritiker återkommande kritiserat. Det är dock klokt att någon med utländsk börd tar upp vissa problem för att den politiska makten möjligen skall lyssna, då minskar risken att problemanalysen grundar sig på främlingsfientlighet nämligen. Så här beskriver Grutzky utvecklingen i både svenska och brittiska enklaver.

Enklaven Luton, där Taimour tillbringade flera år, är i många avseenden ett eget minisamhälle i ett större samhälle. De brittiska normer och lagar som borde gälla där har satts ur spel och ersatts av tribala religiöst baserade interaktionssystem, helt grundade på tanken att det är gruppen som är samhällets minsta beståndsdel och inte individen. Religiös tillhörighet har ersatt politisk hemvist. Etnicitet ritar gränserna för gemenskapen.

Enklaver av denna typ existerar på åtskilliga platser i Sverige. Där finns nästan inga kvinnor som förvärvsarbetar eller går ut utan slöja. Enklaviseringen sker parallellt med segregationen, men är inte identiska processer. Segregationen är en konsekvens av rasismen, som vill knuffa ut vissa grupper som inte är populära, och ser till att de hamnar tillsammans i områden där inga andra vill bo.  

Det är Luton som Grutzky beskriver här men det skulle lika gärna kunna vara Rosengård eller någon annan enklav i vårt land. Beskrivningen av egna lagar och en långt gången alienation känner vi igen, även från denna blogg. Om nu etniciteten ritar gränserna för gemenskapen som Grutzky skriver, så måste det ligga mycket nära det Expo och våra högljudda antirasister kallar ”rasism”, i alla fall om samma process skulle äga rum bland ursprungsbefolkningen. 


Den form av segregation som Grutzky beskriver sker i princip inte i områden som domineras av etniska svenskar. Det går rent lagligt inte att vräka någon familj som sköter sig och betalar hyran. Att en i övrigt skötsam familj med utländsk börd skulle bli så allvarligt trakasserad av etniska svenskar så att familjen känner sig tvungen att flytta låter som en saga, jag har i alla fall aldrig hört talas om något sådant. Hur det är med en sådan typ av segregation i områden som inte domineras av etniska svenskar undandrar sig min vetskap. Vidare i artikeln läser vi detta.

Enklaviseringen är en självvald segregation. Vissa väljer enklaver för att de inte delar det omgivande samhällets demokratiska och humanistiska syn på kvinnor, barn, mänskliga rättigheter och religion. Nu efter Taimours fruktansvärda dåd och gripandena i Danmark letar myndigheterna desperat efter lösningar.

Ja och lösningen är tyvärr den att människor med en sådan syn som Grutzky beskriver här inte borde få asyl i vår del av världen. Man undrar vad dessa människor flyr ifrån, är det minoriteter av demokratikämpar som har trakasserat dem eller vad? Även om man har starka skäl att fly sitt hemland så finns det delar av världen där samhällena har en syn på demokrati och kvinnor som mer liknar det Grutzky beskiver här ovan.  


I artikeln beskriver Grutzky hur skadlig den eftergiftspolitik våra politiker försöker möta problemen med är. Därefter skriver Grutzky så här i sin artikel.

Samhället borde omedelbart stänga alla religiösa skolor, kriminalisera tvångsäktenskap, skärpa straffen för olika hedersbrott och samtidigt strypa allt ekonomisk stöd till alla religiösa organisationer, oavsett om det kommer från utlandet eller från myndighetshåll i Sverige.

Det är tur att Grutzky med utländsk börd skriver detta, när jag skriver exakt samma sak är jag rasist och blir registrerad av Expo. Ja nu kanske Expo noterar namnet Grutzky i sina liggare, man vet aldrig. Expo vet förövrigt vem som står bakom denna anonyma blogg. Tvångsäktenskap måste väl redan vara olagligt, det kan väl inte vara så illa att det är lagligt med rena tvångsäktenskap i vårt land? Ekonomiskt stöd till religiösa organisationer bör upphöra omedelbart, detta skall gälla alla religioner, även den kristna.


Jag är starkt emot religiösa friskolor, som enligt skollagen får drivas på konfessionell grund. Den obligatoriska skolan måste drivas på icke- konfessionell grund. Det är vansinnigt att skolor finansieras med pengar från t.ex. Saudiarabien och drivs på konfessionell grund. Något bättre sätt att sabotera all integration av immigranter än dessa konfessionella friskolor är svårt att överhuvudtaget tänka sig. En del människor även inom ett parti som SD är emot en sådan lagändring som jag här menar är nödvändig. De kristna friskolorna får ju då också läggas ned eller ändra sin läroplan, men vi kan helt enkelt inte fortsätta på detta vis där människor drivs in i alienation redan i skolan. Till sist skriver Grutzky om sin vän Hassan enligt följande.

Istället borde samhället stödja muslimer som Hassan. Men vad skulle det innebära? Hassan ser sig själv främst som svensk, och hans koppling till islam är privat. Han tror på gud, han fastar på Ramadan och han äter i vanliga fall inte gris.

Men sanningen är att Hassan inte behöver något stöd. Han klarar livet på ett utmärkt sätt. Sanningen är att Hassan är muslim precis som andra svenskar är kristna eller judar. På sitt eget grundlagsskyddade sätt. Utan att varken kräva eller förvänta sig att samhället ska anpassa sig till hans tro.

Grutzky har inga problem med Hassan, det har inte jag heller. Det är t.o.m. högst troligt att jag hellre har Hassan som arbetskamrat eller granne än någon fanatiker från Jehovas vittne eller Livets ord. Ja, jag kan gå ännu längre, jag föredrar alldeles säkert Hassan som både arbetskamrat och granne framför de politiskt superkorrekta hycklarna från Broderskapsrörelsen. Fick ni det svårt nu på Expos redaktion?

Länk Newsmill

Ännu en bra artikel, denna gång av en liberal på Newsmill

Jag skall inte posta två artiklar samma dag har jag bestämt, detta blir sista gången. Jag kan dock inte låta bli att uppmärksamma liberalen Helena von Schantz artikel på Newsmill, den är mycket träffsäker. Så här skriver von Schantz.

Och när folk som Jan Guillou och Yvonne Rwanda går i spagat i sin indignation över svensk säkerhetspolis och i sitt stöd för våra Ghazali och Munir tänker de alls på konsekvenserna för alla som flytt till Sverige undan fundamentalistiskt förtryck?

Annars är det ingen som överhuvudtaget tänkt på de som faktiskt flytt hit från fundamentalistiskt förtryck. Är det någon som tar upp frågan är det alltid någon hemsk främlingsfientlig person som man helst skall hålla avstånd till. Då är det bra att en liberal nu för första gången tar upp frågan. Det jag undrar över är hur fundamentalister kan få asyl i vårt land, vem är det de flyr ifrån? Militanta kristna? Vidare i sin artikel skriver von Schantz så här.

I somras blev en av mina partikamrater svårt misshandlad och trakasserad för att han av sina forna landsmän ansågs företräda fel parti. Förövaren sattes nästan genast på fri fot och gjorde samma sak igen. Lek med tanken att förövaren hade varit nynazist istället för islamist? Villka jätterubriker, vilka feta hänglås på fängelsedörren. Ändå är det som hände allvarligare i mina ögon. En man som har sökt asyl och medborgarskap i vårt land misshandlas och hotas när han deltar i en valkampanj. Men medan bilden av en nazist som förövare och en muslim som offer bekräftar vår världsbild skorrar bilden av en muslim som förövare och en annan som offer mot den. Därför vill vi inte ta till oss den. Därför bagatelliserar vi den. 

Här undrar man om det är en liberal eller Sverigedemokrat som skriver. Nyp er i armen, det ÄR en liberal. Någon har alltså blivit allvarligt attackerad för att han är med i Folkpartiet. Jag vet inte om Reinfeldt tycker mannen får skylla sig själv, fast det är en folkpartist som blev angripen, han har i alla fall inte kommenterat saken mig veterligen. I övrigt kan man bara nicka instämmande åt von Schantz målande beskrivning. Sist skriver von Schantz så här.

Den största risken de ser med terrorattacker i vår del av världen är ökad främlingsfientlighet bland svenskar.

Någon som känner igen detta? Jag och andra har nämligen påtalat just det faktum som von Schantz tar upp här. Även liberaler kan tydligen se verkligheten, bortom alla påbjudna uppfattningar som skall prägla den samhälleliga debatten. Jag tror uppriktigt sagt att vi blir fler och fler, från alla möjliga läger. Det nya året har börjat löftesrikt.

Länk Newsmill

Ett exempel på normal journalistik

I SvD har Alexandra Hernadi skrivit en artikel som kan betraktas som normal journalistik, utan övertoner åt något håll. Hernadi har intervjuat Mikael Jansson som med egna ord får beskriva sin tid i partiet. Också en del mindre smickrande avsnitt i SD:s historia behandlas i artikeln. Det är nu inte journalistkårens arbete att stryka något parti medhårs, inte heller SD kommer undan vanlig kritisk journalistik, någonsin. Om historiebeskrivningen till alla delar är rätt lämnar vi därhän denna gång. 


Det finns också medlemmar från SD som menar att vi skall sluta klaga på media och journalistkåren. Det blir en ”tycka synd om” mentalitet som partiet och rörelsen förlorar på i ett lite längre perspektiv, menar de. 


Dessa kritiska röster har delvis rätt, men bara delvis. Börjar representanter för SD klaga på att de blir granskade på samma sätt som övriga partier är de riktigt illa ute, och partiet också. Börjar samma representanter klaga och gnälla på att media tar upp faktiskt misstag och misslyckande är man lika illa ute. Bästa sättet att handskas med ett misstag är att erkänna det direkt. Lätt i teorin, svårt i praktiken. 


Det kan naturligtvis också bli för mycket gnäll om den faktiska medierapporteringen, fast den är befogad. Någonstans får man acceptera sakernas tillstånd, kavla upp ärmarna och jobba vidare. Men att inte kritisera en medierapportering om ett demokratiskt parti som fullständigt gått över styr och inte hör hemma i ett demokratiskt land är ju uteslutet. Byter vi perspektiv och ser på min favoritjämförelse, Ryssland så blir situationen klarare. Skulle Putin och Medvedev använda media i Ryssland mot sina politiska motståndare på samma sätt som sjuklövern använt media mot SD skulle precis alla i detta land resa sig upp och skrika ”diktatur”. Varför i hela friden skulle vi inte kritisera när exakt samma sak händer i vårt land?


En del menar att vi framstår som gnälliga med all kritik mot media och att vi enbart förlorar på detta. Det finns självklart en balansgång att hålla som jag skrev om tidigare, men ingen framför synpunkten att vi inte skall kritisera pressen i Ryssland med motiveringen ”det låter bara gnälligt och tjänar inte syftet”. 


Tvärtom så är jag säker på att media till slut tar åt sig av all kritik. Dagens artikel kan vara ett resultat av all den kritik som riktats mot våra tidningar och TV4 främst. Alla journalister som drömt om journalistyrket sedan de var barn kanske inte har lust att spola ner sin yrkesheder på närmaste offentliga toalett. Dessutom har faktiskt en del företrädare för journalistkåren själva gått ut och sagt att det ”nog gått lite väl långt”. Skall vi då inte hålla med dessa representanter för nämnda yrkeskår? Skall vi säga ”nä oss är det inte synd om, vi är tuffa, kör på i ullstrumporna ni”.


Jag är dessutom säker på att när vissa journalister inte längre får några intervjuer från representanter för SD, så kommer övriga journalistkåren att dra öronen åt sig. SD får just nu ganska mycket uppmärksamhet ändå, det är dessutom 4 år till nästa val. Vissa Journalister behöver SD mer än vad SD behöver dem (just nu i alla fall). Vi såg att Anna-Lena Lodenius på sin blogg skrev att hon aldrig någonsin varit med om att en SD-representant vägrat en intervju. Samma dag som Lodenius skrev detta så tackade tre sverigedemokrater (vad jag vet) nej till intervju med Lisa Bjurwald, Expo. 


En expert på Sverigedemokraterna som aldrig får någon intervju eller ”inside information” från partiet blir med tiden en ganska tveksam expert. När ”experternas” levebröd hotas är det självklart att dessa börjar dra öronen åt sig. När sedan SD är i det läget att man kan få intervjuer av andra journalister, som framstår som i alla fall något mer objektiva, då vet alla vem som vunnit slaget.

Länk SvD

Länk Lodenius journalister