Journalistikens förfall

Inlägg av Robert Stenkvist.

Peak cheap oil

Jag skrev tidigare om ”peak oil” som togs upp i boken ”Kollaps”. Nu är åsikterna om ”Peak oil” väldigt skiftande och många forskare menar att det inte föreligger ett nära ”peak oil”. Alla är dock överens om att någon gång kommer ett detta tillstånd att inträffa, med mindre mängder olja som går att pumpa upp till ett rimligt pris. Den stora frågan är när detta inträffar. Enligt en del forskare skall detta tillstånd ligga för handen, ”Peak oil” skulle enligt dessa forskare ha inträffat runt 2006. Enligt andra kommer detta tillstånd med ständigt (men långsamt) sjunkande utvunna oljemängder inte inträffa förrän om 20 till 30 år. Under tiden räknar en del forskare med att vi skall kunna ersätta oljan med andra energisystem.

Regeringen har beställt en rapport gjord av Öysten Noreng [2012:2 Peak oil] där Noreng ganska noggrant går igenom oljeutvinningens historia och estimerade framtid. Enligt Noreng föreligger ingen akut brist på olja, främst beroende på två orsaker. Dels för att i de stora kända oljekällorna finns det stora mängder olja kvar, möjliga att ta upp med dagens spetsteknik eller med morgondagens teknik. Många källor är utnyttjade i högst begränsad grad, om man tar i beaktande att med modern teknik kan man ta ut så mycket mer än med gårdagens teknik. För det andra så har oljeletningen i princip upphört på senare tid. Efter 90-talets kris upphörde i princip all oljeletning (om inte ännu tidigare). Det lär enligt Noreng finnas stora ännu ej upptäckta oljekällor. Samtidigt använder vi oss i högre grad av alternativa energikällor i dag. Dessutom gör vi många bränsleslukande maskiner allt energisnålare. Allt detta tillsammans gör att vi enligt Noreng inte har något som kan kallas ”Peak oil” nära förestående.

När oljan börjar sina i de befintliga källorna med tillgänglig teknik så höjs oljepriset eftersom det råder en bristsituation. Det höjda priset gör att det lönar sig att investera i ny teknik som gör det möjligt att utvinna ännu större reserver i befintliga oljekällor. När investeringarna är betalda och det råder överskott på olja sänks priset och nya investeringar upphör, till det uppstår en ny bristsituation. Det hela upprepas i cykler med prishöjningar och prissänkningar. Eftersom den nya tekniken ändå kostar så blir oljan långsiktigt dyrare. De riktigt billiga oljepriserna kommer vi sannolikt aldrig få se igen.

En faktor som komplicerat situationen är finansmarknadens integration med oljemarknaden. Denna integration bidrar till en överprissättning och att prisvariationerna blir kraftigare, eftersom det spekuleras i oljan. Bakgrunden till dessa prisvariationer är att finansmarknaden inte enbart förhåller sig till den reala fysiska balansen på oljetillgången, utan den förhåller sig också inför förväntningar på andra marknader och aktörernas förhållande till risk.

Någon gång kommer tidpunkten när den sammanlagda produktionen inte är möjlig att öka, trots att nya oljefält hittas (vilket säkert kommer att ske). Detta kommer innebära dyrare olja men det kommer inom överskådlig tid knappast innebär att oljan håller på att ta slut. Noreng menar att ett mer passande uttryck för ”Peak oil” är ”Peak cheap oil”. En tidpunkt när den billiga oljan är slut, men fortfarande utvinns och används. Någon drastisk nedgång i välfärden eller civilisationsnivån är inte heller förestående. Alternativa energikällor och snålare maskiner går att vi förmodligen kan krångla oss igenom en viss nedgång i oljeutvinningen.



DN blandar ihop äpplen och päron

DN:s redaktion hänvisar till en undersökning där det konstaterar att de som bor i närheten av invandrare blir mer toleranta. Därmed borde med SD:s resonemang, de boende på Södermalm vara "SD näste". Nu haltar hela resonemanget. Det är inte vilka medelsvensson som helst som bor på Södermalm. Framförallt blandar man ihop rasism med kritik mot den förda immigrationspolitiken. Det kan mycket väl stämma att undersökningen DN hänvisar till stämmer. Men undersökningen undersökte ju inte immigrationskritik, inte vad man kan utläsa av artikeln i alla fall. Alltså, man har blandat ihop äpplen med päron på det mest uppseendeväckande sätt.

Länk DN.

Public Service och de ryska bröderna





Vi har en stor mediekoncern som vi lite slarvigt kallar för det anglofierade Public Service, alltså fritt översatt, en mediekoncern som skall tjäna allmännyttan. Den är till stor del finansierad genom licenser och här därigenom krav som övriga medier inte har. En koncern som tjänar allmännyttan skall vara objektiv och opartisk, sträva efter självständighet och inte ta partipolitisk ställning utan objektivt granska verkligheten och politiska partier. Denna roll är speciell för SVT och det är en roll som övriga mediekoncerner inte har och inte ens säger sig vilja ha. Eva Hamilton säger så här på SVT:s hemsida.

För tv-avgiften får du program som är oberoende, opartiska och sakliga. I Sverige är det bara public service som har det uppdraget.    

Ovanpå detta finns det också journalistiska och pressetiska principer, som i alla fall en del journalister säger sig vilja leva upp till. Dessa principer är rätt väl beskriva i Hanne Kjöllers bok ”En halv sanning är också en lögn”. Bl.a. skriver Kjöller så här i boken:

 

Journalister ska varken hjälpa eller stjälpa. Vi skall inte stå på ”de godas sida”. Vi skall inte stå på någon sida.

Andemeningen i det Kjöller skriver och som är citerat av journalisten Anna-Maria Hagerfors är att media skall förhålla sig neutral till politiska opinioner och försöka skildra verkligheten och fakta så gott det går. Självklart är detta extra viktigt för allmännyttan. I dagarna har SVT upprepade gånger tagit upp fallet med två ryska bröder som fått slutgiltigt avvisningsbeslut av Migrationsöverdomstolen. SVT meddelar att pappan redan är avvisad till Ryssland och att mamman gått under jorden. SVT spelar på tittarnas känslor med budskapet att bröderna borde få stanna. Om de får stanna så överprövas Migrationsöverdomstolens slutgiltiga beslut och undergräver hela systemet med domstolar som avgör asylärenden, som samtliga partier (och största delen av media) hyllade när det infördes. Dessutom kan man undra vad som skall hända med mamman. Skall hon erhålla uppehållstillstånd efter att bröderna fått det blir det p.g.a. att hon trotsat ett domstolsbeslut och gått under jorden. Får hon inte uppehållstillstånd skiljer man familjen åt genom att ge bröderna detta. I sanning en märklig ordning, som nog kommer att bilda skola framöver hur man erhåller uppehållstillstånd.

För det första måste man kritisera SVT för att de så hårt belyser ett enskilt fall, utan att belysa migrationspolitiken och effekterna av olika beslut för hela vårt samhälle. För det andra belyser inte SVT det som talar emot att ge bröderna uppehållstillstånd, t.ex. att Rysslands trots stora demokratiska brister ändå har någorlunda fria val, vilket borde omöjliggöra politisk asyl. Kjöller skriver så här om fallet Ganna, den äldre kvinnan som saknade släktingar i hemlandet.

Ingen media frågar efter kostnaderna för en ändrad politik, vilket man gör inom alla andra områden. man frågar efter kostnaderna för reformer inom äldrepolitiken, förskolan, skolan kriminalvården och politikerna får redogöra för finansieringen. Men de ekonomiska konsekvenserna för en ändrad politik för familjeåterförening är det i det närmaste tabu att nämna de ekonomiska konsekvenserna eller finansieringen. Kjöller konstaterar självklart att tar man pengar från ett område så måste man finansiera detta från ett annat område, eller höja skatten.

Det Kjöller skriver om fallet Ganna är minst lika aktuellt i fallet med de ryska bröderna och vi kan konstatera att SVT brister i sitt uppdrag som ett allmännyttigt medialt företag. Kjöllet ägnar en ganska stor del av sin bok åt att kritisera de ”oberoende experter” SVT och andra mediekoncerner använder sig av i olika frågor. Michael Hess Sverigedemokraterna, uttryckte på Facebook vilka straffmetoder som används av muslimska (islamiska) grupper inom vissa områden och schatteringar av religionen. Dessutom uppkom en diskussion om vad som påbjöds i Koranen. Jag vill med skärpa påpeka att jag själv inte har en aning om vad som gäller i sakfrågan. Jag har varken studerat Koranen eller rest runt i de aktuella områdena. Inte heller har jag objektivt läst in mig på de lokala sedvänjorna i de aktuella områdena (dock har Hjärpe själv sagt att våldtäkter förekommer i vissa områden, dock inte religiöst påbjudna).

Det jag starkt kritiserar är det val av expert SVT använde sig av, nämligen islamologen Jan Hjärpe. Mattias Gardell, som också brukar få träda fram i liknande sammanhang och Hjärpe har aldrig någonsin fällt en kritisk kommentar om religionen islam. Det måste vara uppenbart för alla tänkande människor och en större del av Tv-publiken att dessa två ”experter” kommer att försvara islam till varje pris och i vilken fråga som det än handlar om. Inte ens svenska ärkebiskopar försvarar tillnärmelsevis kristendomen med samma energi och entusiasm som dessa två herrar försvarar islam, ändå städslas de regelbundet som ”oberoende experter”. SVT kan lika gärna använda sig av någon imam på Södermoskén som expert och kritisk granskare nästa gång, de kommer förmodligen vara ungefär lika ”oberoende”.

Det är ganska typiskt, men likväl lika oacceptabelt, att islamologen Hjärpe under SVT:s intervju plötsligt får uttala sig om SD som parti. Är han oberoende partipolitisk granskare också? Misstag nummer två SVT. Dessutom säger Hjärpe att det inte står något om den aktuella frågan i Koranen. Nu står det tveksamheter i Bibeln, ja t.o.m. i Nya Testamentet, tveksamheter vi ändå tar avstånd ifrån och aldrig praktiserar (t.o.m. om hur man behandlar kvinnor enligt bibliskt bevandrade personer jag talat med). Skulle Hjärpes uttalande stämma om Koranen är Bibeln alltså betydligt värre än Koranen. Jag studsade till när jag hörde avsnittet då jag trodde att Hjärpe skulle anföra att det visserligen står tveksamheter i Koranen (precis som i Bibeln) men att de vanligtvis inte praktiserades.

 

De som vill lägga ned den mediala allmännyttan är fel ute. Det är den enda mediekoncernen som ens har ett uppdrag att vara opartisk. Övrig media försöker inte ens vara opartisk och har det inte som uppdrag. Eftersom jag växte upp i ett samhälle där man åtminstone kände till innebörden i begreppen opartiskhet, objektivitet och fakta, är jag svag för dessa begrepp och vill inte kasta dessa på sophögen. Att lägga ned allmännyttan skulle faktisk vara att kasta begreppen på sophögen och helt överge dessa goda dygder. Det skulle vara en veritabel katastrof för vårt debattklimat och för utvecklingen av övrig media. På sikt kanske ett hot mot hela demokratin. Jag försvarar allmännyttan, men snälla SVT, lyssna på vad Kjöller säger om ”casejournalistik” och ansträng er lite grand för att använda er av oberoende experter som med ett minimum av god vilja, kan kallas just oberoende.

Det nyliberala tricket

Åsikter har framförts lite då och då att det är Moderaterna och Socialdemokraterna som har ett gemensamt intresse i immigrationspolitiken och främst dessa är huvudaktörer för att stå emot SD:s och numera en rätt stor folklig opinion som vill se en restriktivare immigrationspolitik. Senast i Aftonbladet förde Anders Lindberg fram dessa synpunkter i en artikel [S borde ändra flyktingpolitik, A Lindberg, 2013 10 09]. Det är också en allmän uppfattning att dessa partier och båda de politiska blocken har ett gemensamt intresse av nuvarande omfattande immigrationspolitik, en uppfattning som understryks och cementeras av partiernas framträdande i riksdagen. Självklart stärks denna bild av otaliga tidningsartiklar och politiska utspel på olika nivåer runt om i landet. Ibland skymtar det dock fram i olika sammanhang att Socialdemokraterna och framförallt LO intar en något restriktivare hållning än deras liberala motsvarighet. Denna slutsats är inte på något sätt märklig, vilket kommer att framgå här.

Ytligt sett har det röd-gröna blocket och Alliansen samma syn på immigrationspolitiken och de står i dagsläget emot SD och en allt större folkopinion. Hur kan denna samsyn mellan blocken ligga för handen när deras samhällsvisioner skiljer sig så pass mycket? Här ligger en konflikt som förr eller senare måste komma till ytan. Vänsterblockets vision (där MP är ett frågetecken i sammanhanget) är ett välfärdssamhälle med försvarliga transfereringar mellan rika och fattiga. Ord som solidaritet har stor tyngd och de röda partierna försvarar allmän sjukvård och sociala skyddsnät. Den nyliberala visionen ser helt annorlunda ut med en fri arbetsmarknad där arbetstagarnas konkurrens förhindrar att lönerna stiger för mycket och slår ut företagen. Ett stort mått av individuell frihet ligger i denna diskurs men också en anorektisk stat där de sociala skyddsnäten är minimala. Att det i förlängningen innebär att samhälle med stora grupper arbetslösa eller extremt lågavlönade arbetare där de sociala skillnaderna är större än vad blåögda socialdemokrater ens kan mardrömma om, förnekar inte ens de som öppet bekänner sig till nyliberalismen.

Att vår immigration påverkar hela samhället i grunden förnekar inte någon från något parti. Man behöver inte vara någon intellektuell arvtagare till Einstein för att förstå att något av blocken i svensk politik är lurad och att det andra blocket är vinnare, oavsett vad som sägs i den politiska debatten eller vilka röstsiffror som respektive block erhåller vid de allmänna valen. Ett välfärdssamhälle med solidariska transfereringar är helt enkelt inte kompatibelt med en alltför vidlyftig immigration. Det håller aldrig i längden. Den nuvarande immigrationspolitiken slukar resurser på så många olika nivåer att alla uppräkningar blir oseriösa. Vi ser i dag att vården inte räcker till för alla [länk SVT], segregationen och permanent arbetslöshet blir allt större problem [Länk DN], polisen får större och större problem att upprätthålla ett tryggt samhälle [länk SVT*, Aftonbladet] samt att andra funktioner i välfärdsapparaten börjar krackelera. Samhällets omdaning går obönhörligt mot den nyliberala samhällsvisionen och det röd-gröna blocket verkar inte förstå åt vilket håll utvecklingen går och i den mån de gör det, att de faktiskt själva bidrar till utvecklingen genom den konsensuspolitik de för angående immigrationen. Det välfärdssamhälle de röd-gröna säger sig vilja värna är helt enkelt inte kompatibel med den immigrationspolitik de så gärna vill ha en blocköverskridande överenskommelse om. Samhället drivs obönhörligt mot den liberala visionen eftersom samhällets resurser är ändliga.

På den liberala sidan behöver man inte prata så mycket om vilket samhälle man egentligen vill ha, utvecklingen går ju dit de vill i alla fall. Liberalerna kan lugnt använda de av motståndarnas så populära fraserna om ”humanitet”, ”allas lika värde” och liknande, för att försvara immigrationen, som ganska snabbt kommer att erodera det välfärdssamhälle man i alla fall inte vill ha. Dessutom tjänar det ökade utbudet av arbetskraft som en lönedämpare. Det blir två flugor i en smäll således. Det är bara att gratulera nyliberalerna till detta nyliberala trick, som lyckats över all förväntan. Media och enskilda politikers obetvingliga lust att framstå som goda har också spelat liberalerna rakt i händerna.

Det brukar framställas som om Alliansen och de röd-gröna ligger mycket nära varandra politiskt, i alla fall när det gäller immigrationspolitiken. I den bästa av världar, där riktiga analyser gjorts och där sakargument används, så skulle de röd-gröna, konservativa och kanske även socialliberaler ligga betydligt närmare SD än de nyliberala och liberaler av andra schatteringar. Tanken skrämmer säkert politiker från de röd-gröna mer än den värsta klimatallarmistiska vision som någonsin presenterats, men någon gång måste fjällen falla från ögonen på de mest inbitna värdegrundshysteriker.

* Antalet uppklarade brott har dock stadigt ökat enligt statistik från BRÅ, där 2012 utgör ett undantag då färre brott klarades upp.

Hat och näthat

De stora tidningarna och TV-kanalerna har publicerat flera inslag om det så kallade "näthatet" ofta förekommande på vissa systemkritiska hemsidors kommentarsfält och under även under kommentarsfälten på vissa tidningsartiklar. I princip alltid har problemet framställts som att det är människor starkt kritiska till vår immigrationspolitik som gått över gränsen för det passande. Någon gång har även kommentarer som tangerar det som går under benämningen "olaga hot" uppmärksammats, även om så pass grova kommentarer är mycket sällsynta. Självklart har vi problem med kommentarer där gränsen för en passande debatton passerats med marginal. Det är också helt uppenbart att en del av dessa kommentarer kommer från grupper av människor som betecknas som immigrationskritiska. 


Det de stora medieaktörerna glömmer att nämna i sammanhanget är att vänstern och allehanda immigrationsbejakande grupper förfaller till samma låga debatton. När jag googlar över artiklar i ämnet hittar jag en (1) artikel som tar upp näthatet ur ett annat perspektiv. Den är skriven av Sakine Madon och Fredrik Krohnman. Författarna skriver om att journalister och krönikörer i princip ägnar sig att samma hat som de omtalade "trollen" i Avpixlats kommentarsfält, fast de gör det stort uppslaget i tidningarna. Så här skriver de.

Att ha åsikter som inte delas av journalistkollektivet är som att vara sist i klassen med att få de senaste märkesskorna, eller inneprylen för stunden.
Och likt mobbare på en skolgård tvekar journalisten och krönikören inte en sekund att inför allmän beskådan basun­era ut vem som tycker fel, och vem som är dum i huvudet. 

Varken Madon eller Krohnman hör till de systemkritiska leden. Att de har rätt behöver alltså ingen tvivla på. Även SVT tillåter sig rejält uttagna svängar när det gäller att exponera hat mot vissa grupper. Täppas Fogelberg tilläts skriva så här om Lars Vilks.

Dra in hans bevakning och lägg ut stormningen av hans hus på Youtube.

Detta säger alltså Fogelberg i en artikel på SVT-debatt, inte anonymt i en kommentar. Ja, då har vi liksom satt ribban för det tillåtna. Senast är det Per Ström som kastat in handduken då han enligt egen utsago inte orkar med mer näthat och mediehat från testosteronstinna feminister. Vi tar några klipp från Ströms artikel.

Sällan har jag mötts av en vilja till seriös debatt om vad jämställdhet egentligen är. I stället för att bemöta mig i sak har invektiven haglat, härskartekniken svingat sig till nya höjder och hånskratten ekat. [...] 

En av aktivisterna gav mig en teckning med ett avskuret manligt könsorgan.Feministerna hade använt Facebook för att under devisen ”Operation dicken: Kukmätning med Pär Ström” trumma ihop folk till mötessabotaget. [...] 

Kända journalister, krönikörer, mediepersonligheter, etablerade författare och uppburna kulturpersonligheter har bildat en hatmobb som drar fram som orkanen Sandy för att krossa dem som har fräckheten att inte följa tyckarelitens åsiktsdekret. [...] 

Nu har ”Vita kränkta män” istället en tecknad karikatyr av mig som profilbild. Tidigare har de i sin logg publicerat morbida fotomontage på mig, bland annat ett där jag blir halshuggen och det här ovan där jag blir korsfäst.Blodet sprutar.[...] 

Mycket av hatmobbens framfart sker i sociala medier. Men även Sveriges Radios journalister och stora papperstidningar har sällat sig till mobben. Observera återigen att jag inte syftar på saklig kritik – sådan välkomnar jag – utan på lynchmentalitet och härskarteknik.

Många av de som lagt sitt oresonliga hat i dagen mot Ström är också mångkulturförespråkare (jag har kontrollerat vissa namn som bl.a. Ström själv nämner, samt tittat lite på Facebook-gruppen "Kränkta vita män"). Ofta har just dessa personer inte utbrutit med sitt oresonliga hat mot SD eller andra systemkritiker, trots att det är mycket troligt att de hyser minst lika mycket hat mot SD. Varför har de inte gjort detta? Sannolikt för att de mycket väl vet att de får svar på tal. De beter sig som typiska mobbare. De ger sig på ett offer de vet de kan besegra. Där de befarar att de möter betydande motstånd, tar de sin Mats ur skolan.   

En annan feminist som debatterat mot Ström är Katerina Janouch. Nu när Ström deklarerat att han lämnar debatten om jämställdhet p.g.a. avancerat hat och förtal så skriver Janouch på SVT-Debatt att "hon lyfter på hatten för att Per Ström äntligen lämnat genusdebatten". Detta säger rätt mycket av dagens debattklimat. Nu lyfter man på hatten när någon debattör som inte delar de egna åsikterna kastar in handduken p.g.a. allt hat och förtal man utsatts för. Hela vår samhällsdebatt tenderar att bli någon slags Robinson-såpa där man skall mobba ut de med fel åsikter. Det kan nämnas att jag ett tag följde Janouch på twitter, men avföljde henne då hon lät aggressiv t.o.m. när hon twittrade om sex.  

Vi ser också med all önskvärd tydlighet att näthatet (mediehatet t.o.m.) kommer lika mycket från vänstern och från feminismen. Detta nämns som sagt mycket sällan i de artiklar som gärna vill framstå som seriösa och tar upp problemet med näthat.  

Till sist så måste det med skärpa påpekas att en saklig och hövlig ton i debatten gör att argumentet får mångdubbel tyngd. De med en agenda om mångkultur och en oansvarig immigrationspolitik vill sannolikt att systemkritiker skall gå över gränsen, så ofta som möjligt. Det tjänar deras sak. En saklig och verserad ton gör att hela debatten blir så mycket mer obekväm för de som har något att dölja. Ofta förlorar den person som tappar besinningen och kontrollen i en debatt. Dessutom är det inte motdebattören man skall vinna över eller besegra, utan alla de som läser eller hör debatten.  

Förstår du vad vi säger Reinfeldt?

Statsminister Fredrik Reinfeldt bevistade Stockholms universitet och höll enligt SvD ett anförande för, får vi förmoda, hänförda studenter. Artikeln är något kortfattad om formerna för anförandet, om övrigt innehåll och hur det gick till när en av studenterna tydligen ställde en fråga om partiet på allas läppar, Sverigedemokraterna. Förmodligen gavs som brukligt är, tillfälle till frågor efter anförandet och det var då Reinfeldt fick tillfälle att torgföra sina åsikter om SD, en chans han inte missade.

Att denna enkla fråga från en student renderar en artikel i en av våra rikstidningar, där ämnet för anförandet över huvudtaget inte nämns säger något om vad den senaste tidens opinionsmätningar inneburit för det mediala Sverige. På frågan om SD är vågmästare från en av, förmodar vi, mindre briljant student svarade Reinfeldt så här.

Vi har på alla sätt argumenterat mot och konfronterat Sverigedemokraterna, det är ett av de svåraste problem som finns att hantera, har de kommit in i ett parlament är de svåra att få ut.

Precis, det är betydligt lättare att få ut oönskade partier i diktaturer. Där kan man kalla in någon milis eller paramilitär grupp som genast ordnar ett sådant irriterande problem som att något parti har fräckheten att bryta den politiska konsensus som enligt överrenskommelse skall gälla. Att moderaterna har konfronterat Sverigedemokraterna "på alla sätt" kan stämma, om det nu inte är SD som konfronterat Moderaterna. Självklart är det ett svårt problem om människor ute i verkligheten inte fattar storheten i den politik man så noga utmejslat i sin ombonade villa i Täby. Vidare beskriver Reinfeldt den del av valmanskåren som inte förstått storheten i vårt mångkulturella projekt så här.

De lyssnar på djungeltrummorna på internet, där finns de enkla svaren, rätt gapigt framförda, där görs jobbet. Det är där SD hämtar sin näring och driver sin verkliga politik.

 

Djungeltrummorna? Ähum...själv tycker jag nog liknelsen är mindre lyckad av Reinfeldt. Dessutom känner jag mig kränkt. Det är en hemsida som just denna Reinfeldt beskriver som en "djungeltrumma". Själv betecknar sig Reinfeldt som höjden av politisk briljans och abstrakt tänkande självklart. Tyvärr har Reinfeldt inte lyckats förklara storheten i vår immigrationspolitik eller i den mångkulturella visionen. Det kan ju bero på att en simpel tjänsteman som undertecknad har svårt att hänga med i det stora och överlägsna tänkande som en statsman som Reinfeldt ägnar sig åt. Vi andra, som storögt och med gapande munnar försöker ta in de fantastiska visioner Reinfeldt torgför med sina rådjursögon, verkar mer befinna oss på samma nivå som statsministerns son, som förövrigt nog kommer att ha ett par frågor till far när han blir äldre. Vidare i Reinfeldts resonemang.

Det ni ser i riksdagen är en förfinad form i kostym, men budskapet finns på internet, där finns fotsoldaterna. Tar man in deras verklighetsbeskrivning ser man ett helt annat Sverige. Lyssnar man på det och inget annat får man en helt annan verklighetsbild och det gör att det är otroligt svårt för mig att nå fram.

Budskapet finns svart på vitt i de partiprogram som ligger lätt tillgängliga på internet. Det är självklart lättare att angripa kommentarerna på någon hemsida än det som står i partiprogrammen. Nu har vi yttrandefrihet och denna frihet utökades mer än vad som någonsin var meningen när vart samhälle blev uppkopplat.

Nu är det dock så att fler och fler verkar undra över vad våra regeringar håller på med, speciellt vad gäller vissa frågor som immigration och EU. Dessa personer har understundom klen politisk skolning och bristande retorisk förmåga. Reinfeldt missar inte ett tillfälle att visa sitt förakt för denna undervegetation av gräsrötter. Även undertecknad kan ju ibland tycka att både språk och politiska ställningstagande tar sig väl "folkliga" uttryck i kommentarsfälten, men att ge det som förklaring till det växande missnöje med den förda politiken är inget annat än en bluff.

På tal om "verklighetsbild" så är ju vi några som förtvivlat anklagat och påpekat att problemet är just Reinfeldts egen verklighetsbild, som skiljer sig monumentalt från den bild vi andra har av vår samtid. Här tror jag faktiskt att Reinfeldt närmat sig pudelns kärna, fast inverterat. Det är Reinfeldt och hans gelikars verklighetsbild som är huvudproblemet. Vidare säger Reinfeldt så här.

Det går, enligt statsministern, inte att lösa något genom att prata eller samarbeta med Sverigedemokraterna. 

Rätt igen. Vissa problem går inte att lösa varken genom att pratat eller driva politiska spel, man måste ändra sin politik och fatta obekväma beslut. Till sist tar vi med detta, även om vi kunde dekonstruera vartenda ord Reinfeldt fällt under sitt besök på Stockholms universitet.

De finns bara där för att betona det negativa, för att peka finger och driva upp vi och dom-tänkande.[…]
SD är det ”svenska svaret på att tänka ilska och aggressivitet” […]
SD är ett parti som över huvud taget inte vill bygga något, det handlar om att riva ner.

Gräv där du står lyder ett gammalt ordspråk. Om Reinfeldt verkligen vill motverka ett ”vi och dom-tänkande” kunde han kanske börja där han själv står, i riksdagen.

Reinfeldt låter påfallande ilsken och aggressiv så fort Sverigedemokraterna kommer på tal. Kanske menar statministern att han själv tänker aggressivt och ilsket så fort SD kommer på tal, och därför ger skulden för detta på själva föremålet för hans ilska.

”SD är ett parti som inte vill bygga något, det handlar om att riva ner.”

Låt oss lyfta blicken och skåda ut över vår samtid. En dominerande syn är bränder och stenkastning mot polis och brandkår i Rosengård. En förlamande arbetslöshet och utanförskap härskar i samma stadsdel. Samma sak som i Rosengård gäller Hammarkullen, Ronna, Hovsjö, Fittja, Alby, Rinkeby och i många, många andra stadsdelar. När vi lyfter blicken ser vi bilbränder och brinnande skolor, vi ser en omfattande skadegörelse av våra allmänna samhällsfunktioner. Vi ser en ökande trend mot våldsbrott och våldtäkter. Trenderna är tydliga, oavsett vilka folkgrupper eller som står bakom dessa företeelser. Förmodligen finns tendenser till förfall inom samtliga grupper i vårt samhälle i varierande grad, även den helyllesvenska. 
    
”SD är ett parti som inte vill bygga något, det handlar om att riva ner.”

Vi ser en tokprivatisering av våra allmänna kommunikationer som gör att ingen tar ett helhetsansvar för t.ex. underhållet. Pendeltågstrafiken står allt som oftast stilla under rusningstrafik, också beroende på en gammal utsliten vagnspark. Vi ser en tokprivatisering av vården, som går ut över våra gamla som i sin krafts dagar byggde upp det samhälle vi lever i nu. Vi ser en privatisering av vårt skolsystem där skattebetalarnas pengar förs utomland, i stället för att användas till undervisning av det släkte som en gång skall ta hand om oss när vi blir gamla. Med detta sagt vill vi inte kritisera alla former av privatisering. Det som fungerar för brukarna bygger upp vårt samhälle och gör det bättre, och tvärtom för de privatiseringar som inte fungerar självklart.

”SD är ett parti som inte vill bygga något, det handlar om att riva ner.”

Vi ser ökade skarpa krav från EU att öka vår avgift till projektet med 10 miljarder kronor per år. Vi är redan nu det land som får minst tillbaka av den avgift vi betalar in till EU. Denna ojämnvikt blir alltså dramatiskt högre om regeringen inte lägger in sitt veto mot EU:s finansplan. De pengar vi skyfflar in till EU är pengar som skattebetalarna arbetat ihop för att vi skall ha en fungerande sjukvård, polis och äldrevård. 

”SD är ett parti som inte vill bygga något, det handlar om att riva ner.”

Vi har avvecklat, eller rivit ner, för att tala med Reinfeldts vokabulär, nästan hela vårt försvar. Vi har avvecklat detta för att ha råd med införandet av vårt mångkulturella samhälle och den alltmer betungande EU-avgiften.

Följer vi utvecklingen i tangentens riktning ser vi ett samhälle där de lite mer välbeställda bor i gated communities. Utanför dessa skyddade minisamhällen lever otrygghet och kriminalitet. Självklart finns en stor kader av billig arbetskraft där företag, skyddade bakom murar, kan välja och vraka bland billig arbetskraft. Våra samhälleliga institutioner har eroderat och vårt fordom så vackra land har sänkts ned i fattigdom och förtvivlan. I stället ser vi brinnande bilar, förfallna husfasader och rädda människor som skyndar fram över ett härjat och chanserat stadslandskap. Det är en bild som förskräcker och kanske aldrig blir sann, men utvecklingen pekar just åt det hållet.  

Nej Reinfeldt, du når varken mig eller mina grannar med ditt budskap. Fast å andra sidan misslyckas vi med att nå dig med vårt budskap. Jag skriver på ren svenska, utan att nyttja någon form av musikinstrument, lyssnar du Reinfeldt? Förstår du vad vi säger? Eller talar vi helt olika språk?      


Vi behöver inte fler politiserade forskare

I en artikel på DN-debatt går rektorn för Stockholms universitet, Kåre Bremer samt två andra medarbetare på samma universitet ut och propagerar för ökade forskningsanslag inom områdena humaniora och samhällsvetenskap. Bakgrunden är regeringen forskningsproposition där en satsning på naturvetenskaperna är tydlig (dock får en del mindre högskolor som sysslar med högteknologi också mindre anslag). Enligt undertecknarna så behövs samhällsvetenskaplig forskning för att "förstå oss själva och vår komplexa värld". Som exempel på viktiga områden där humaniora kan spela avgörande roll för samhällsutvecklingen skriver författarna så här.

Andra frågor är vad tillför immigrationen? Vilka problem kan främlingsfientligheten skapa? Vilken är religionens roll tvärsöver kontinenten?

Om vi nu skall ägna oss en helt objektiv forskning så skulle vi undersöka om vår nuvarande immigration verkligen tillför oss resurser när vi väger både fördelar och nackdelar. Man får uppfattningen att samhällsvetarnas representanter i denna artikel redan bestämt sig i frågan. Detta förhållningssätt skulle vara omöjligt inom naturvetenskaperna och skulle innebära ett underkännande av både den vetenskapliga inställningen och forskaren själv. Har våra statsfinansierade forskare fastställt en exakt definition på "främlingsfientlig" eller är användandet av begreppet redan det ett underkännande i objektivitet?   


Rektor Bremer stämmer upp ett högtidligt anslag i tonen när han deklarerar att humaniora "ger oss grunderna för att utveckla det öppna och demokratiska samhället". Läser man vad samhälls- och statsvetare publicerat i våra rikstäckande morgontidningar får man intrycket av att de flesta publicerade statsvetare inte har en susning om demokratins grundstenar, nämligen att medborgarna får tycka annorlunda än den politiska eliten. Vi får vara för en restriktiv immigrationspolitik utan att kallas "främlingsfientlig". I ett öppet samhälle blir inte lastbilschaufförer uteslutna för att de har fel åsikter. Hur många undersökningar om fackföreningarnas åsiktsdiktatur har våra samhällsforskare gjort? 


Titta vi lite på de publikationer som samhälls- och statsvetare producerat för att "förstå oss själva och vår komplexa värld" så hittar vi t.ex. Bo Rothstein som i expressen ger tips på hur SD kan "kväsas" av Carl Bildt, LÄNK Expressen. 


Statsvetaren Maud Eduards och sociologen Carin Holmberg propagerar och stödjer i en DN-artikel 1012-03 Maria Sveland och extremfeminismen. Förstå oss själva och vår komplexa värld? Ytterligare kommentarer överflödiga, LÄNK DN.


Magnus Hagevi, docent i statsvetenskap skriver i en SvD artikel 2010 om att religionskritiker ofta är "främlingsfientliga". Forskningen kunde vara seriös om objektiva begrepp användes, som t.ex. att "människor som är kritiska till en generös immigrationspolitik ofta är kritiska till praktiskt religionsutövning". Hagevi sänker sig dock långt under denna nivå. Han använder flitigt begrepp som "xenofobisk". Fobi är ett psykiatriskt begrepp och skall företrädesvis användas av psykiatriker. På det svepande och slarviga sätt Hagevi använder dessa begrepp borde fått honom underkänd i grundskolans högre årskurser, i en perfekt värld. Dessutom anas en slutsats där religionskritik per se misstänkliggörs. Skall detta vara oberoende forskares uppgift? LÄNK SvD Hagevi.     


Björn Johnsson, statsvetare och forskare vid Malmö högskola ger pigga tips på hur de etablerade gammelpartierna bäst skall bekämpa SD. Hade forskare i Ryssland tagit en sådan partipolitisk ställning hade vi alla skrikit "DIKTATUR!" i högan sky. Nu är vi i Sverige och toleransen med att statsfinansierade forskare direkt tar partipolitisk ställning når höjder vi aldrig skulle acceptera i något annat land. LÄNK DN-debatt, Johnsson.


Värst av alla är professor emeritus i statskunskap, Olof Ruin. Jag skulle kunna göra en lång lista på artiklar där Ruins övertramp är så grova att de inte skulle ha accepterats ens i Ryssland. Vi nöjer oss med en artikel där Ruin tillåter sig denna inte helt opartiska kommentar, "Sverigedemokraterna som har en bakgrund och åsikter som är direkt otäcka.". Inte bara bakgrunden (som Ruin anser sig inte behöva redogöra för) utan även åsikter är otäcka. Hur var det nu med öppenhet och demokrati? Har du fel åsikter om immigrationspolitiken är dina åsikter "direkt otäcka". Det är knappast öppenhet och det är absolut inte demokrati. LÄNK, DN-debatt, Ruin.


Vi behöver inte en politiserad forskarkår som drar "vetenskapliga" slutsatser enligt se senaste politiska trenderna och hela tiden med baktankar om den egna framtida karriären. Partierna har i vårt land resurser att driva sina egna valkampanjer, som de kan lägga på att driva kampanj mot SD, om de så önskar. De pengar skattebetalarna ger till forskningen skall gå till något som med lite god vilja kan kallas forskning, inte draghjälp för att minimera SD:s opinionssiffror så att de etablerade partierna kan behålla sina mandat och de därmed förknippade partibidragen. Man anar, med en gnutta konspiratoriskt tänkande, att författarna till artikeln av Bremer med flera utlovar ytterligare stöd i kampen för att minimera SD:s mandat, bara samhällsvetenskaperna inom universitetsvärlden får ytterligare pengar i nästa forskningspropp. Sådant hör definitivt inte hemma i ett "öppet och demokratiskt" samhälle. 


Länk DN-debatt       

Vem äger visionen om Sverige?

I dag när jag officiellt lagt ännu ett år till min ålder, så blev jag påmind att jag var ett år äldre än mina klasskamrater från gymnasietiden. Det beror på att jag fick gå om ett skolår, då jag i barndomen fick infektion i njurarna och låg väldigt länge på det gamla barnsjukhuset Kronprinsessan Lovisa. De första dagarna på sjukhuset var jag knappt vid medvetande, så den tiden försvann i ett behagligt töcken. Den andra veckan på sjukhuset hatade jag. Jag låg isolerad i något som mest kan liknas vid en glasbur, där andra överaktiva barn nyfiket tittade in på mig, inte helt olikt det sätt aporna på Skansen blir noterade av publiken. När jag väl blev utsläppt från min förhatliga glasbur upptäckte jag att de busiga barnen var utmärkta kamrater och att sköterskorna nog överträffade min egen mor i snällhet och omtänksamhet. Jag började trivas, lite för bra skulle det visa sig.


Det jag minns bäst var en ung, blond mycket vacker sköterska som alltid visade mig extra mycket uppmärksamhet. Dessutom har det eviga buset på nätterna etsat sig fast i mitt minne. Jag och några andra pojkar brukade smyga upp på nätterna och driva nattsköterskorna till vansinne. Speciellt en nattsköterska som gick under namnet "Rock Olga" ville nog helst ge oss riset både länge och väl. En gång jagade hon mig och en kamrat genom de nattlysta korridorerna fullkomligt ursinnig. Vi noterade hennes raseri och sprang för allt vad tygen höll (jag har glömt vad vi ställde till med, något med vatten har jag för mig). Jag fick till slut ta min tillflykt till ett linneskåp, där jag gömde mig länge. Rock Olgas ursinne var inte att ta fel på, så jag ville inte ta några onödiga risker denna natt. 


Det som slog mig under min ofrivilliga exil i linneskåpet var hur rent och fräscht det luktade. Allt i skåpet var absolut rent och perfekt manglat. Ja när jag minns tillbaka (med en brasklapp bifogad hur minnet understundom kan tumma på verkligheten) så var allt på detta gamla slitna sjukhus rent och luktade nästan sterilt. Det första jag själv fick göra vid ankomsten var att ta ett kallt bad och tvaga mig. En sköterska fick för sig att bära mig till badet då jag inte riktigt kunde stå av febern, men min manlighet i vardande satte definitivt stopp vid ett sådant förfarande, så jag vinglade själv ned i det kalla vattnet. Allt skulle vara rent även på detta slitna ålderstigna sjukhus och det råder inget tvivel om att renlighet var en tung och dominerande dygd i det gamla Fattigsverige. 


När en kommunal representant för de nya moderaterna på sin hemsida säger att SD vill tillbaka till det "gamla Lortsverige" är det inte bara felaktigt ur rent partipolitisk synpunkt (ingen vill tillbaka till det armod som fordom präglade Sverige) det är felaktigt ur en strikt samhällshistorisk synpunkt också. För att inte tala om vilket hån det är mot de generationer som byggt upp det IT-beroende samhälle vi i dag åtnjuter. Sverige var "lortigt" när fattigdom och armod utgjorde tvingande omständigheter. När människorna i detta land hade de minsta resurser över så var renlighet en dygd endast jämförbar med religionen. Något "Lortsverige" har aldrig funnits, bara ett stolt och strävsamt "Fattigsverige". 


Jag fick som oborstad skolpojke lära mig att man inte slänger något i naturen eller på marken överhuvudtaget. Föreningen "Håll Sverige Rent" utgjorde regelbundna inslag i den tidiga skolundervisningen för oss som är födda på 50-talet. Det är faktiskt sämre i dag. Dagens skolbarn, för att inte tala om lite mer vuxna individer, skräpar ned mer än vad vi gjorde när jag växte upp. 


Att människor i dag har mer resurser och har möjlighet att hålla sig med moderna hem är inte samma sak som att det i grunden är ett renare samhälle vi lever i. När jag växte upp fanns det i princip inga utbrända bilvrak i skogarna runt Stockholm. På den tiden ägnade vi oss åt lite oskyldigare bus än att elda upp stadens fordonsflotta. Är det samhälliga framsteg att bilar och skolbyggnader sätts i brand? Är det ett tecken på ökad renlighet? När jag växte upp kastade vi barn ibland skräp på marken, det måste nog erkännas, även om det tar emot. Men för polis och brandkår stod vi i givakt, dessa statens representanter betraktade vi med nästan gudomlig tillbedjan. Hur det kan te sig i dag inom vissa områden vet vi och behöver inte ytterligare påtalas. Inte heller denna förändring kan betecknas som ett avgörande steg framåt i den mänskliga evolutionen.  


Samhället har utvecklats positivt på många områden. Vi lever mycket bekvämare liv än fordom och vi kan unna oss saker tidigare generationer inte ens kunde drömma om. Vem hyllar inte IT-samhällets massiva intåg i våra liv? Vem anser inte att moderna bilar med minimala utsläpp är ett steg framåt? Vem hyser inte djupaste respekt för läkarvetenskapens enastående framsteg? Detta innebär inte att allt på alla områden blivit bättre. Vi är med i EU vilket har medfört en rad nackdelar för oss som nation (också en del fördelar sannolikt). Samhällsutvecklingen har gått mot den mångkulturella varianten av samhälle, vilket många av oss inte vill. Oavsett vad vi tycker om det mångkulturella samhället har vi inte blivit tillfrågade om denna avgörande utveckling. 


Det är just att få vara med och ge sin egen syn på vår framtida utveckling som är den springande punkten i en demokrati som fungerar. Vilken vision av Sverige vill vi se? Vilken vision vill vi rösta på i ett kommande val? De sju "gammelpartierna" i riksdagen har gett ett begränsat val, minst sagt. Alla är för den mångkulturella visionen. Alla (nästan) är för EU. Det är ju just dessa frågor som mest speglar den framtida visionen av vårt framtida samhälle, och just i dessa frågor har väljarkåren inte haft speciellt mycket till alternativ. Det parti som brutit mot den i riksdagen demokratiskt ohälsosamma konsensus har bekämpats med alla lagliga (nåja) till buds stående medel. Ett av dessa medel verkar vara att förtala vår historia, därav "Lortsverige". Vi kan fråga oss varför ett parti (SD) många gånger framstår som en viktigare motståndare än det politiska block som enligt den oskrivna regelboken borde vara huvudmotståndaren. 


Det är inte så att människor vill tillbaka till Bullerbyn (trevlig men orealistisk) eller "Lortsverige" för att dessa hyser en åsikt om vår framtida utveckling som inte delas av "gammelpartierna". Många människor kanske har en annan vision om vår framtida nation än den moderaterna eller socialdemokraterna står för. Skulle dessa partier ha ensamrätt på vår framtida utveckling eller visionen om ett framtida Sverige? Utvecklingen från den tid jag busade på Kronprinsessan Lovisas sjukhus till i dag har på många områden varit positiv och gått fortare än jag kunde föreställa mig. Dock finns det inslag i denna utveckling jag är starkt kritisk till, inslag jag dessutom inte ens blivit tillfrågad om. Självklart har jag och alla andra röstberättigade i detta land rätt till en egen vision om vårt framtida samhälle. Ingen person eller parti har ensamrätt på framtidsvisionen om Sverige.  

Alla springer i flock åt samma håll

Liberaler och socialdemokrater berömmer sig själva ofta för sin ädla humanism, tyvärr sträcker sig denna humanism sällan längre än till en ohejdad massiv immigration (som om det skulle vara det yttersta tecknet på humanism). När det gäller en sådan enkel sak som att bygga stadsmiljöer där människor skall arbeta och bo i är det tvärt slut på humanismen. Liberaler av olika schatteringar och socialdemokrater tävlar om att vilja "förtäta" våra storstadsmiljöer. De vill bygga nytt, högt och tätt. Allt för att få in så många människor på så liten yta som möjligt. Detta skall enligt dem själva, "främja tillväxten", allt medan de själva valt att bo i ett bekvämt villaområde på lagom långt avstånd från "den förtätade staden". Men hur var det nu med ett humant samhälle? 


I dagens DN står det i en artikel att bopriserna ökar med grönskan. Enligt en undersökning av Kairos future vill svenskarna, även storstadsbor leva i en gröns stad med parker och grönområden. Så här står det i artikeln.

61 procent är villiga att betala mer för en bostad vid ett grönområde. Det är viktigare än närhet till kultur och restauranger – 26 procent kan betala mer för det – eller shopping, 23 procent, och nattliv, 9 procent. 

Vi vill helst ha mer grönytor i staden, 50 procent tycker det. Fler lägenheter kommer på andra plats, 33 procent, därefter cykelbanor och p-platser, bägge 24 procent.

Det är alltså så att enligt de intervjuade människorna så kommer fler och större grönytor före fler bostäder i prioriteringen. Det är väl osäkert hur realistiskt det är med fler grönområden, men man borde i alla fall bevara de områden som finns i dag inom våra storstadsområden. Lika frapperande är skillnaden mellan hur många som helst vill bo i närheten till grönområden, jämfört med kultur och nattliv. Viljan att bo nära ett grönområde vinner med en förkrossande majoritet. 


Vi kan konstatera att få politiker tar upp frågan om själva livskvaliteten i storstaden. Frågan om grönområden, parker och lekplatser för barn får stå tillbaks för att ständigt klämma fram fler bostadsområden. Allvarliga signaler om att infrastrukturen inte hänger med i utvecklingen nonchaleras. Likaså nonchaleras frågan om att det nog är dags att börja underhålla vår infrastruktur, inte bara bygga ny. Att vi har rätt stora bostadsområden där långtidsarbetslösheten är hög undviks också omsorgsfullt att ta upp till diskussion. Det kan inte vara rimligt att massvis med bostäder upplåts åt människor som kanske inte ens har tänkt sig att skaffa ett arbete, detta samtidigt som det saknas bostäder åt de som har erhållit ett arbete. 


Märkligt nog kommer de galnaste idéerna från det gamla bondeförbundet (numera kallat Centerpartiet). Företrädare för partiet vill bygga om vår huvudstad till något slags nytt New York. Utvecklingen från det gamla Bondeförbundet måste betraktas som hisnande. Hisnande är dock inte det moderna Bondeförbundets opinionssiffror. Jag kommer osökt att tänka på den gamla låttexten av BTO "I see you are looking to find new horizons. But there are footsteps everywhere you go". Överkreativa centerpartister letar otvivelaktigt efter nya horisonter (och högre opinionssiffror), men tittar vi efter deras fotsteg så häpnar vi. 


Vi skall självklart inte bygga städer ingen egentligen vill bo i. Plan och bygglagen är rätt sträng redan nu. Men tydligen praktiseras den väldigt "generöst". Vi behöver skärpa denna lag och se till att den efterföljs. Vi behöver bli medvetna om att företag kan etableras på andra håll än i storstäderna. Kommunikationskaoset kostar också pengar, även för företag. EBO-lagen bör skrotas. Dessutom så skall vissa kommuner inte kunna avsäga sig allt bostadsbyggande, samtidigt som de har fler stora golfbanor än vad vissa andra kommuner har vårdcentraler. Jag tror alla kan gå in på Googles map och räkna golfbanorna över norra Stockholm. Samtliga ligger i kommuner där det i praktiken inte byggs alls.


Länk DN

Plan och Bygglagen (som säkert inte många kommer att titta på, men den finns där)

Har den arabiska våren övergått i höst?

Bertil Malmberg har i princip formulerat mina egna tankar om den arabiska våren och händelserna i Syrien. Detta har han gjort i Södermanlands Nyheter. Det är en mycker bra och välformulerad artikel.

Länk Södermanlands Nyheter

Privatisering med ideologiska förtecken

Vårdskandalerna står som spön i backen denna höst. Attendo Care har ofta varit i skottgluggen samt det faktum att våra skattemedel fört utomlands genom s.k. riskkapitalbolag. En del rapporter har säkert varit överdrivna, som alltid kan inte media kalibrera sina reportage efter verkligheten. Allmänheten kan se hur utvecklingen går åt fel håll i åratal innan media ens noterar problemen, men när media väl uppmärksammar problemen är det ingen hejd på eländet och överdrifterna är legio. När det gäller det privatiserade pendeltågseländet kan dock problemen inte överdrivas, inte ens av svensk media. Så här står det i DN om de senaste vårdskandalerna.

Programmatiska motståndare till privata bolag i offentlig verksamhet utnyttjar publiciteten till att försöka få stopp på valfriheten. Det vore förödande om de skulle lyckas med det.   

På samma sätt har "programmatiska" motståndare till verksamheter i allmän regi drivit fram privatiseringar där det helt enkelt inte fungerar. Om det bara var en fråga om valfrihet skulle ju de gamla på Attendo Care bara byta vårdbolag, varför gör de då inte det? Därför att man helt enkelt inte kan byta vårdbolag p.g.a. en massa praktiska problem. En elev som valt en friskola kan inte byta skola efter fyra veckor bara för att han upptäcker att skolan inte håller måttet. Jag själv kan inte byta pendeltågsbolag för att jag upptäcker att vartannat tåg är inställt och de tåg som går är en haltimme försenat. Exakt vad har jag för valfrihet? Att ta taxi? Ja, men den valfriheten har jag ju om pendeltågen skulle drivas i landstingsregi också. Så här står det vidare i artikeln.

Är det verkligen rimligt att Stockholms stad fryser alla centrala upphandlingar inom äldreomsorgen tills vidare? Att säga upp avtalet med Carema kan vara befogat, men totalstopp är en överreaktion. Många privata äldreboenden fungerar mycket bra, och den offentliga verksamheten är sannerligen inte bättre rent generellt.

Varför skulle ett totalstopp vara en överreaktion? Här drivs DN:s ledarredaktion tydligt av ideologiska förtecken. Allt skall helt enkelt privatiseras och verksamhet i kommunal eller statlig regi ses som en styggelse, trots att det ibland (inte alltid) fungerar bättre för brukarna. Det är tydligt att det knappast är brukarnas väl och ve som står i fokus, från någon part i denna så ideologiska fråga. Ett totalstopp av upphandlingar skulle vara tillfälligt, tills man kunde försäkra sig om kvaliteten på upphandlingarna, ändå så tycker ledarredaktionen att det skulle vara en "överreaktion". 


Vad jag vet har det inte gjorts någon undersökning av om verksamheter drivs bättre i offentlig eller privat regi, i alla fall inte inom vårdsektorn. Inom skolan har det gjorts några få undersökningar. Som Laura Hartman på SNS konstaterade så var skolor i offentlig regi jämbördiga med de inom privat regi. SNS:s konstaterande orsakade ett ramaskri från näringslivet och det slutade med att Hartman och en del andra på SNS fick sluta sina anställningar. 


På SvD publicerar en rad socialdemokrater en artikel där de kritiserar borgerliga politiker efter de senaste vårdskandalerna. Artikeln är tydligt ett försök att kamma hem de politiska poäng som erbjuds, vilken väl i den uppkomna situationen kan anses naturligt. Socialdemokraterna har ju själva drivit fram en privatiseringsvåg som de borgerliga tagit över och drivit ännu längre. Just därför aktar de socialdemokratiska undertecknarna sig för att kritisera privatiseringarna allt för hårt.  


Att driva en verksamhet i privat regi är inte fel i sig, fungerar verksamheten bättre i privat regi så varför inte driva den på detta vis? Det finns inget egenvärde i att driva en verksamhet i kommunal eller statlig regi. Det finns heller inget egenvärde i att driva en verksamhet i privat regi, som Alliansen ger tydliga uttryck för. Inom vissa kommunikationsverksamheter som pendeltågstrafiken är det mycket tydligt att pengar som skulle gått till underhåll har gått till vinster. Vi resenärer tjänar inget på eftersatt underhåll och en så slimmad organisation att ett sjukdomsfall innebär inställda tåg och totalkaos för trafiken. Aktieägare tjänar några kronor på utdelningar, samtidigt som hela samhället förlorar miljarder p.g.a. förseningar som främst vintertid är legio alla dagar i arbetsveckan. Man borde inte behöva vara ett snille på matematik för att kunna räkna ut slutnotan för samhället och i slutändan oss alla. 

Länk DN

Länk SvD

Partipolitikens vånda

Enligt en braskande rubrik över en DN-artikel så skall 250 000 svenskar få vara med och utforma Miljöpartiets politik till valet 2014. Undertecknarna, med Fridolin i spetsen, menar att svensk partipolitik är på väg utför. Partierna vill ha människors röster, men vill inte värva överdrivet många medlemmar. Ju färre gräsrötter, ju större handlingsfrihet för partiledningar att styra budskap och politiken dit de tror att väljarnas sympatier befinner sig. 


Man kan utan vidare ge miljöpartisterna rätt i ovanstående analys. Tyvärr fungerar inte ens de snabba budskapens politik heller då yrkespolitiker i dag lever ett liv på behagligt avstånd från folkets köksbord och de diskussioner som förs där. Opinionsundersökningar kan inte ersätta kontakten med vanliga medborgare och verkligheten, det spelar ingen roll hur finurligt de är utformade. Dessutom finns en tendens att partistrateger tolkar undersökningsresultaten dit de själva vill. 


Att som Miljöpartiet bygga sitt partiprogram (om de nu menar allvar) på någon gigantisk verbal opinionsundersökning är ytterst tveksamt det med. Som Birger Schlaug så träffande sade i morgon-TV, "ett parti skall för fan stå för något och sedan får de väljare som sympatiserar med idéerna rösta därefter". Detta motsätter på intet sätt att politiker och partier har kontakt med den vanlige medborgaren. På lång sikt måste ju politiken rätta sig efter hur det verkligen ser ut i vårt samhälle, inte efter mer eller mindre fantasifulla visioner. Problemet i dag är att det råder en allvarlig brist i kontakten mellan politiker och verkligheten. Partier och yrkespolitiker (som kanske aldrig haft ett vanligt arbete utanför politiken) har i stället rosa visioner om hur de vill att samhället skall se ut. Signaler om att visionerna kanske inte är genomförbara eller rent av felaktiga från början tas inte på allvar. Just här skulle en ökad folklig kontakt vara av godo. Vi får se hur MP:s experiment slår ut i verkligheten. Jag hyser dock begränsade förhoppningar. Så här skriver författarna i sin artikel.


De närmaste åren vill vi i stället fokusera på att samarbeta med människor som i dag står utanför politiken. När Sverige går till val nästa gång ska det på varje arbetsplats, på varje högskola och i varje förening sitta någon som varit med och formulerat det gröna alternativet.


Redan här märker vi en bristande verklighetskontakt. På varje arbetsplats skall det sitta någon som formulerat det gröna alternativet. Är det meningen att MP:s partiprogram skall bli ett 3 böckers band på sammanlag 6000 sidor? Nåväl ambitionerna är väl i grunden riktiga.   


En annan DN-artikel som utgår från en nyligen publicerad doktorsavhandling tar också upp problemet med att partierna inte längre kan sägas vara folkrörelsebaserade. Flera allvarliga demokratiska problem är förknippade med den utveckling partipolitiken i vårt land tagit. Dessa problem beskriver statsvetare Sven Dahl och Hanna Hallin så här:  

• Utan en stor medlemskår riskerar partierna att förlora den naturliga kopplingen till väljarna och deras intressen. 

• Välorganiserade intressen riskerar att få ett oproportionerligt stort inflytande. 

• Blivande politiker skolas i en organisation där drivkraften för engagemanget är maktutövning. Det kommer tydligt att påverka vilka egenskaper och erfarenheter våra folkvalda har. 

• Samtidigt finns också risken att partierna i sin jakt på marginalväljarna väljer att ensidigt kanalisera intressen hos en liten väljargrupp – som för samtliga partier upplevs som avgörande för valutgången.

Vi ser tecken i dag på alla de brister som författarna tar upp. Att många yrkespolitiker är verklighetsfrämmande och brister i sin kontakt med väljarna såg vi i EMU-omröstningen och immigrationspolitiken. Ett exempel på välorganiserade intressen som drivit igenom sin egen agenda är Läkarförbundet som fick riksdagen att skära ner antalet utbildningsplatser för läkare, vilket fått negativa följder för hela vårt samhälle. Att exemplifiera politiker som enbart engagerat sig för maktutövningens skull är svårare, då vi ju inte vet vad som rör sig i huvudet på andra människor. Ett exempel på bristande erfarenhet måste ändå Gustav Fridolin vara som i princip gick direkt från gymnasiet till att bli riksdagsman (ja, Petzäll är ett annat exempel, för allt i världen).


Parlamentarisk demokrati är egentligen ett dåligt styrelseskick. Det är dock det minst dåliga styrelseskick vi känner till. Vi ser hur starka krafter hela tiden arbetar för att erodera verklig demokrati. Det krävs starka motkrafter för att upprätthålla medinflytandet för folket. Det riktigt allvarliga är när politiska krafter vill förändra själva begreppet "demokrati" till något de själva tycker låter bra, då är vi riktigt långt ute på det sluttande planet. Demokrati måste alltid, precis alltid, innebära att någon får hysa en annan uppfattning än du själv. 


Länk DN MP


Länk DN avhandling  

SVT-Debatt missar det väsentliga i häktesdebatten

En vårdare blev ihjälslagen i häktet Huddinge. Vårdaren blev ihjälslagen av en tillskyndad vårdares batong. Debatten har (delvis helt riktigt) handlat om att det måste vara minst två vårdare vid transport av farliga klienter. I det aktuella tragiska fallet så var det en ung oerfaren vårdare som ensam transporterade den psykiskt störda klienten. 


I SVT Debatt så säger säkerhetsansvarig kriminalvåden Christer Isaksson att en annan vårdare (tidigare benämnd som "den äldre vårdaren") skyndade till, men sedan lämnar hela situationen, detta sker 3:35 in i inslaget. Här är det ju tydligt att det inte hade hjälpt med två vårdare som eskort. Den ena vårdaren skyndade ju till, men lämnade hela situationen när det blev kritiskt. 


Den vårdare som skyndade till och sedan förmodligen blev av med sin batong till klienten, måste ha gjort sig skyldig till grövsta möjliga tjänstefel. Varför skall det vara två vårdare om den ena vårdaren lämnar en kritisk situation? Ingen i SVT-Debatts publik reflekterar över var det verkligen brast i den tragiska situationen. 


Det räcker uppenbart inte att det är tillräckligt med vårdare som eskorterar de intagna, varje vårdare måste vara beredd att kunna göra en insats om det blir kritiskt. Vårdare som springer iväg om deras kamrat när det inträffar en incident är inte till mycket hjälp. Här var det tvärtom, den tillskyndade vårdaren blev av med sin batong till klienten, vilket bidrog till den tragiska utgången av händelsen.


Kriminalvården måste anställa vårdare som är stabila psykiskt och som får rätt träning så de kan klara av kritiska situationer. Det kan inte vara så att man kvoterar in alla möjliga grupper av människor i någon felriktad insats för jämlikhet. En vårdare som springer iväg när arbetskamraten blir utsatt för ett häftigt angrepp är helt enkelt inte lämplig att arbeta på ett häkte. Att ingen i publiken på Debatt ens reflekterar över den stora bristen kan bero på rent taktiska orsaker, man vill sätta fokus på mer personal. Men frågan vilken personal som arbetar på häktena är minst lika viktig.

Länk SVT

Länk SVT-Debatt

Alla dessa mammor och media

En ung pojke försökte åka mellan vagnarna vid Saltsjöbanan i somras. Vakter anlände och tog ner åtminstone den pojke som sedan blev nedbrottad. Pojken gjorde motstånd när vakterna tog tag i honom och när han sparkade en vakt på smalbenet blev han enligt SvD nedbrottad och belagd med handfängsel. Pojkens kamrater stod och hetsade pojken mot vakterna samt fällde en del mindre trevliga tillmälen mot dem.


Pojkens mamma såg den obligatoriska mobilfilmen av händelsen, blev upprörd och polisanmälde vakterna. En intervju gjordes i SVT 1 19:30 av mamman som var mycket upprörd på vakterna. Mamman var inte ett dugg upprörd över hennes sons beteende eller att hennes son försökt åka mellan vagnarna, som bevisligen är livsfarligt. Nej det är de elaka vakterna som gjort fel och helst skall stängas av från sin tjänst. Hela inslaget i Rapport var kraftigt vinklat till pojkens och mammans fördel. Det sades visserligen att pojken försökt åka mellan vagnarna, men inte ett ord om någon spark eller att gänget som pojken tillhörde hade hetsat mot vakterna. Bara en sådan sak, ett gäng på 12-åriga pojkar som hetsar mot uniformerade vakter, är det verkligen ingen som reagerar över detta?


Som grädde på moset intervjuas sedan en chef från SL förmodligen samma chef som får uttala sig i SvD. När hon blir intervjuad antar hon plötsligt en mammaroll, och tycker att 12åringen blir hårdhänt behandlad. Nu intervjuas hon inte för att anta en mammaroll utan som chef på SL. Vad tycker hon vakter skall göra med pojkar som åker mellan vagnarna?


Det finns vakter som använder övervåld, det finns också olämpliga vakter. Men nu följde vakterna lagen och andra instruktioner. Reaktionen kom för att pojken var 12 år gammal och att det hela filmades. Vad skall vakterna göra om någon sparkar dem på smalbenen, kan Sveriges alla mammor tala om det? Att sedan 12-åringar beter sig på detta sätt borde vara en allvarlig varningssignal för vilken mamma som helst. Det är inte riktigt så att det bara är omvärlden som är dumma mot deras små älsklingar. Att SVT använder sig av dessa kraftiga vinklingar är bedrövligt, att de inte nämner de sparkar pojken använde sig av närmar sig ren lögn.

Länk SvD

Länk SVT

Oskar Freysinger- om islam

Oskar Freysinger från SVP talar om faran med att islam flyttar fram sina positioner i Europa. Freysinger är en gudabenådad talare och kan konsten att få med sig en publik. Jag tror att just vid detta tillfälle så är publiken medlemmar i Swiss MP, så de är väl inte alltför svårflörtade.

Sveriges sociala skyddsnät ruttnar

I DN 19 september kan vi läsa att det förekommer ett omfattande fusk med den oerhört dyrbara assistansersättningen. Det är en omfattande reform för att de svagaste och mest sårbara i vårt samhälle skall få hjälp och möjlighet till drägliga liv. I detta assistansersättningssystem har kostnaderna stigit från 4 miljarder kronor 1995 till 22 miljarder 2009. Man behöver inte vara en ekonom av Anders Borgs kaliber för att insikten om att något är allvarligt fel skall stå fullkomligt klar. Så här står det i DN-artikeln.

Det ligger så ohyggligt mycket pengar i assistentsystemet, det kan handla om 100.000 kronor i månaden eller mer för en individ. Enligt rapporten är bedrägeriet i vissa fall organiserat. Det finns fall som liknar människohandel där funktionsnedsatta personer tagits till Sverige för att någon eller några ska kunna sko sig på assistentlöner.

Tyvärr är sådana dyrbara system som assistansersättningssystemet dömt att försvinna i vårt mångkulturella samhälle (därmed inte sagt att alla fuskare har utländsk härkomst). Vi har helt enkelt inte råd med att tiotals miljarder bara försvinner i våra transfereringssystem, samtidigt som det inte finns pengar till sjukvård åt gamla som byggt upp detta samhälle eller ens bussar som håller ihop. Fusk och bristande samhällsansvar håller på att gröpa ut själva kärnan i vårt välfärdssystem.


Det fuskas på låg och hög nivå. Hanne Kjöller publicerade en krönika som behandlade politikerns s.k. inkomstgaranti. Det handlar om politiker som efter avslutat värv, främst i riksdagen, fortsätter att leva gott på den inkomstgaranti som har kommit till för att människor skall våga ta politiska uppdrag. Så här skriver Kjöller.

Anders Sjölund är moderat och därmed företrädare för arbetslinjen. Men också han är ett offer för utanförskapet. Han genomlider det på golfbanan i Spanien. Garantilönen har han med sig sedan sin tid i kommunalpolitiken på 90-talet. Sedan dess har han hunnit skaffa sig ett bolag, och eftersom bara löner, inte vinster, räknas av mot garantibeloppet kunde han plocka ut 14 miljoner kronor i vinst samtidigt som skattebetalarna fortsätter att försörja honom.  

Nu är det inte så att det bara är löner, och inte vinster som dras av garantiinkomst. Sverigedemokraterna hade självklart lagt en motion i frågan om reglerna varit så skrivna att löner, men inte vinster dras av mot garantilönen. Det står på svårgenomtränglig kanslisvenska i lag (1994:1065) kap. 13 och paragraf 12 att vinster skall räknas av garantiinkomst. I paragraf 16 har lagstiftarna försökt täppa till alla kryphål. Hur moderaten Anders Sjölund (som företräder arbetslinjen och företrätt svenska folket avsevärd tid i riksdagen) lyckats kringgå regelverket är en gåta. Om det inte är så enkelt att vinsterna faktiskt räknats av Sjölunds garantiinkomst efter gällande regler. Då är det reglerna som måste modifieras.


Man kan tycka att fusk inom vissa områden är perifera företeelser som inte signalerar samhällsfara. Men det tyckte säkert medborgarna och politikerna i Grekland också en gång i tiden. Demokrati är det minst dåliga av de olika sätten att styra en nation på vi känner till. En uppenbar brist är att allvarliga varningssignaler inte tas på allvar inom rimlig tid, ibland reagerar samhället när det redan är försent. Organiserad brottslighet i skepnad av motorcykelklubbar växta upp mitt framför ögonen på politiker och polis. Reaktionerna var alldeles för verkningslösa från ansvariga parter. Nu ser vi resultatet. Immigrationspolitiken har länge visat sig vara destruktiv, för alla parter. Få politiska företrädare verkar ta dessa signaler på allvar. Tvärtom, de som påtalar att det finns allvarliga tecken på at den förda politiken är fel stigmatiseras. Vi får ändå hoppas att Anders Borg och andra på finansdepartementet förstår kalla siffror när det gäller assistansersättningen. 

Länk DN assistansersättning

Länk DN Kjöller

Länk Riksdagen lagen