Folket mot etablissemanget – det har aldrig varit tydligare

Det var en spännande valvaka i går där SD och FI fick samma utfall i den första Valu-undersökningen som presenterades kl. 21:00. Både FI och SD erhöll enligt denna undersökning 7,0 % av rösterna. SVT med Pontus Matsson var på SD:s valvaka och noterade god stämning, men inte översvallande. De flesta och mesta reportagen kom från FI, där jublet inte visste några gränser, samt också från övriga partier självklart.

Lite senare på kvällen kom så de riktigt räknade rösterna (förutom utlandsrösterna) där fick SD hela 9,8 % av rösterna (nu 9,7 %) medan FI halkat ned en bra bit och låg på 5,2 % (nu 5,3 %). Jublet och entusiasmen visste inga gränser på SD:s valvaka. Dock hade Pontus Mattson med flera redan dragit vidare. SD var inte intressant längre när partiet erövrade sina första två mandat i EU-parlamentet. Den fadäsen hade nog de flesta kunnat leva med, om det inte vore för alla andra ”fadäser” denna kväll.

På SVT:s valvaka pratade man om FI:s fantastiska framgångar, medan man var djupt oroad över högerpopulismens framfart, både i Sverige och ute i Europa. Att FI lyfts fram av medierna och speciellt SvD, nämndes bara en gång i förbifarten av en kommentator. 

Till kommentatorspanel hade man verkligen ansträngt sig för att uppfylla sitt Public Service-uppdrag. Man hade städslat förmågor som America Zavala vars titel flimrade förbi enligt ”dramatiker och vänsteraktivist”. Andra personer som fick kommentera denna kväll var Gudrun Schyman, Karin Pettersson och Mona Sahlin samt den inte helt välbalanserade  Alexandra Pascalidou. För att komplettera församlingen fick Jonas Sjöstedt också kommentera högerpopulismens framfart, de övriga kunde ju ha missat något. Här tyckte man det kunde räckt, men icke. SVT toppade hela anrättningen med en representant för "Rättviseförmedlingen" Seher Yilmaz. Någon orättvisare panel kan man knappt tänka sig, det kanske var därför Rättviseförmedlingen också fick komma.  

Ja, en djupt skakad Gudmundson släpptes fram med darrande stämma. Därmed ansåg tydligen SVT att man uppfyllde opartiskheten.

Övriga medier har följt ungefär samma spår som SVT. Skillnaden är att SVT är en del av licensfinansierad Public Service, eller allmännyttan på svenska. Denna kväll bröt SVT mot objektivitetsprincipen och opartiskheten så grovt att jag själv föll i skratt. Vi förstår den djupa besvikelse det mediala och kulturella etablissemanget måste ha känt kl 23 när det visade sig att SD fick nästan dubbelt så många röster som det medialt boostade FI, detta trots alla oblyga ansträngningar från media.

Om vi får rikta oss direkt till SVT. Tack SVT för att ni denna kväll visade en sak tydligare än någonsin. Det är folket mot etablissemanget, det mediala, kulturella och politiska etablissemanget. Ni visade det med all önskvärd tydlighet. Tack ännu en gång. Ni visade också att numera tillhör V, MP och FI det lite mer hippa etablissemanget. Det har inte alltid varit så, men nu är det så. Det visade ni med skärpa och tydlighet vid er valvaka.

Dagens Media kommenterar Expressens något partiska bild med uttalanden från följande personer:

"Kreativt, Expressen!", twittrar TT Nyhetsbyråns kultur- och nöjeschef Mikael Forsell.

Aftonbladet-profilen Fredrik Virtanen är också positiv:

"Bra banderoll, Expressen", skriver han på Twitter.

Moderaternas chefsstrateg André Assarsson kommenterar också ettan på Twitter:

"Vilken förstasida!".

Vilket bekräftar det jag skrev ovan i denna artikel. Och om man varje dag kan hitta en mängd sådana bekräftelser så är det till slut inte så mycket att pratat om längre. Case Closed.  

En orgie i SD-hat – Folk och Försvar

Jag hade inte tänkt lyssna på Folk och försvar föreläsningar på nätet. Det hade däremot min försvarsintresserade kontorskamrat som förväntansfullt hörde en del av seminarierna över nätet. Så bakom ryggen fick jag då lyssna på en del av söndagens föreläsningar med personligheter som Lisa Bjurwald, Daniel Poohl , Cecilia Malmström och Anders Lindberg. Jag blev efter en stund chockad av vad jag fick höra! Jag hade i min enfald föreställningen att Folk och Försvars konferens skulle handla om Sveriges försvar och säkerhet. Jag antog att man diskuterade militär kapacitet och vägde det mot noga viktade hotbilder, där experter fick lufta sin noga prövade analyser.

Nu fick jag alltså under måndagens eftermiddag höra hur det stora hotet mot Sverige i stället var mer eller mindre ohyfsade personer som trakasserade skribenter på olika tidskrifter. Speciellt allvarligt är det tydligen när journalister blir trakasserade. Glöm Rysslands upprustning, terrororganisationer och al-Qaida. Det stora hotet mot allas vår säkerhet är Nisse i Hökarängen som far ut i otidligheter mot Mazetti. Jag läste förövrigt 250 av de 600 kommentarerna till Mazettis artikel, och de allra flesta höll en betydligt mer vuxen ton än Mazetti själv.     

Allas vår Lisa Bjurwalds favoritobjekt är som bekant SD, det hördes också under denna konferens. Bjurwald missade inte en chans att slå ned på SD och utmåla det som ursprunget till allt ”näthat”. I själva verket är Bjurwalds eget hat mot SD så manifest att man nästan kan ta på det rent fysiskt. Ändå är det diverse kommentatorer som alltid står för detta mörka hat. Det bibliska ordspråket att se bjälken i sitt eget öga har aldrig någonsin passat så bra som på Bjurwald och hennes näthat. Hatet lär ju knappast bli mindre för att man presenterar det i ett föredrag, en bok eller artikel, i stället för att skriva en kommentar i ICA-Kurirens nätupplaga.    

Folk och Försvar framstår detta år som en ren anti-SD rörelse. En sådan rörelse som Lukasjenko håller sig med i Vitryssland för att trycka ned oppositionen. Min personliga uppfattning, är att Folk och Försvar är ett skämt i försvars och säkerhetspolitiska frågor. Om Nisse i Hökarängen utmålas som det stora hotet mot vår nation av en organisation, då har all trovärdighet förbrukats. Till slut är det väl bäst att återigen påpeka att detta är min personliga uppfattning och inget SD eller någon annan står för. 

 Länk Folk & Försvar

George Orwell fick rätt till slut

Eric Arthur Blair föddes i Biharprovinsen där fadern arbetade som tillsyningsman för en opiumfabrik. Blairs mamma tog med sig sonen till Storbrittanden där Blair växte upp, utbildade sig och sedan levde ett mycket brokigt liv. Innan Orwell som han sedan kom att heta, blev författare på allvar hade han bl.a. prövat på livet som utslagen luffare i både Paris och London. Listan på yrken som Orwell kom att pröva på under sitt förhållandevis korta liv kan dock göras betydligt längre. En författare med en så bred livserfarenhet har alla förutsättningar att skriva riktigt bra litteratur, vilket Orwell också gjorde. Av Orwells tid som luffare kom boken "Nere för räkning i London och Paris" som varmt kan rekommenderas. 

Orwells kanske viktigaste bok blev dock "1984" som handlar om en framtida totalitär stat där myndigheterna kontrollerar befolkningen med total kontroll, historieförfalskning, indoktrinering och det så kallade "nyspråket", där staten kontrollerade människors tankar genom att kontrollera och modifiera själva språket. Människors tankar står som bekant i direkt relation till språket som psykologen Lev Vygotsky visat. 

Jag är så gammal så jag minns årtalet 1984. Jag minns också att jag lite hånfullt sände en tanke detta år till Orwell, "ha, du fick inte rätt". Nu kanske ändå Orwell till slut avgick med segern. I dag finns artiklar i både DN och SvD om att moderaten Thomas Böhlmark på twitter fällt epitetet "klappturk" om Nalin Pekgul. Utan tvekan ett olämpligt och kränkande epitet fällt i ett offentligt forum. Jag hade själv aldrig fällt ett sådant yttrande. Men står reaktionerna i proportion till vad som hänt? Ingen misstänker Böhlmark för att vara rasist. Han har såvitt jag vet, aldrig fällt likande kommentarer förut. Benämningen "klappturk" skall enligt vad jag erfar komma sig av det överdrivna sätt varpå Pekgul applåderade Sahlins tillträde som partiledare. 

Vi har mer eller mindre offentligt finansierade organisationer som ägnar sin tid åt att nagelfara kommentarer på olika internetsidor. Fäller någon offentlig företrädare för ett parti (ni vet vilket) en olämplig kommentar, kanske i upprördheten över en grov överfallsvåldtäkt och efter fredagswhiskyn, så är mediedrevet igång för full maskin. Ofta är det humanismens företrädare som visar sin nit och obegränsade energi att lusläsa allt som kan tänkas skrivas mer eller mindre obetänksamt. Men har dessa humanismens okrönta apostlar någon enda gång tänkt på den unga flicka som fått sitt liv förstört? Det betecknas i sammanhanget som en ren bagatell och saknar politik betydelse. Man ger språket, vad som sägs, större betydelse än aldrig så vidriga handlingar. Både kontrollen och språkets betydelse liknar Orwells 1984.

Vi lever i ett politiskt och medialt klimat där det går utmärkt bra att kalla människor med "fel" åsikter för rasist och fascist. Ingen blir uthängd eller utsatt för ett mediedrev p.g.a. detta. Vissa andra ord rådet det absolut nolltolerans för och reaktionerna blir både våldsamma och omedelbara. Återigen påminner detta om Orwells "nyspråk". Språket skall kontrolleras och formas av en samhällelig elit, för att därigenom styra tankeverksamheten och hela den politiska diskursen. Självklart är det varken acceptabelt eller någonting bra att vi kallar varandra för olika epitet, varken rasistiska sådana eller andra. Men hur kommer det sig att vissa epitet är godtagbara medan reaktionen blir fullständigt ohämmad för andra, objektivt sett mindre allvarliga epitet? Om det är saklig debatt vi vill ha, då skall ju alla epitet bedömas strikt efter deras grovhet och frekvens, inte åt vilken grupp människor riktar epiteten emot. De grövsta i nutid publicerade epiteten återfanns på Aftonbladet, skrivna av en kvinna som kallar sig konstnär (Joanna Rytel) och riktade sig mot gruppen "medelålders vita män". Reaktion från medierna och etablissemanget? Noll!

Jag menar självklart inte att det är godtagbart med rasistiska eller plumpa kommentarer, varken riktade mot folkgrupp eller enskild person. Tvärtom skall vi framföra samhällelig kritik så precist och objektivt vi någonsin kan, utan alla personangrepp. Det vinner vi alla på. Dessutom erhåller vi inga politiska vinster genom att såra enskilda personer, tvärtom. Budskapet tenderar snarare att förlora i styrka. Men den kontroll och det nit som läggs vid kommentarer av gräsrötter som är politiskt och semantiskt helt oskolade företrädare tyder på ett i princip Orwellskt kontrollsystem, med tillhörande reaktioner. En illa vald kommentar i Avpixlats kommentarsfält blir förstasidestoff medan en grov misshandel nämns i förbigående. Om vi nu inte befinner oss i Orwells 1984, har vi i alla fatt fått en försmak av vad han menade. 

Länk DN

Länk SvD

Att värna vårt kulturella, historiska och arkeologiska arv

Vi har ett tungt ansvar att värna vårt kulturella, historiska och arkeologiska arv. Det är allas vår skyldighet att ge våra kommande generationer en historia och rötter till dessa generationers härkomst. Ett historielöst folk blir ett folk utan trygghet, självkänsla och kommer dessutom bli ett lätt offer för politiska manipulationer. Förutom dessa argument har människan alltid varit intresserad av sin egen historia, det visar den våg av släktforskning och de TV-program där diverse kändisar rotar i sin mer eller mindre obskyra släkthistoria. Det handlar också om vanlig rudimentär livskvalitet sålunda. Vad exakt som är vår kulturella historia, vårt kulturarv och annan typ av historia är svårt att avgöra och är kanske inga spörsmål av högre dignitet. Gränserna är suddiga och gråzonerna många, vilket på intet sätt förändrar de avgörande principerna. Rent statsekonomiskt kan dock dessa definitioner ha en viss betydelse. Vad staten skall satsa pengar på är en fråga ansvariga politiker inte kommer undan.

Att statens skall satsa pengar på vårt historiska och arkeologiska arv är samtliga riksdagspartier eniga om. Blott Skolverket är av annan åsikt, vilket de visade när de för några år sedan föreslog en kraftigt minskad historieundervisning i skolan. Regeringen skrev i sin forskningsproposition 2008 på sidan 183 följande:

Kulturens och kulturarvets betydelse för samhällsutvecklingen – såväl ur ett historiskt som ur ett samtids- och framtidsperspektiv – uppmärk-sammas allt mer, inte minst i fråga om individens levnadsförhållanden. 

Tyvärr blandar regeringen ihop kulturen i allmänhet och kulturarvet i sin proposition. I verkligheten har det visat sig att kulturen i allmänhet får oerhört mycket mer pengar än den kultur som kan anses tillhör vårt historiska arv. Kultur som märkliga teaterstycken, modern dans, cirkusforskning, nycirkus och olika slags ”performance art” får lejonparten av statens pengar. Detta är mycket olyckligt då den ”moderna” kulturen skall överleva och utmejslas i tävlan om kulturkonsumenternas gunst. Hur skall vi annars veta vilken kultur som är värdefull och vilka kulturuttryck som inte förtjänar vår uppmärksamhet? All den kultur som tillhör det vi kallar ”kulturarv” har överlevt sin tids konkurrens, annan kultur har glömts bort. Om staten öser in pengar till all slags kultur, som kanske omhuldas av vissa samhälleliga minoritetseliter, kommer vi aldrig att få ett naturligt urval av värdefull kultur. De principer som alla är överrens om i det ekonomiska livet, misskötta eller samhällsonyttiga företag går i konkurs medan de livskraftiga blomstrar, gäller inte inom kulturområdet, märkligt nog.

Dagens samhällsunderstödda kultur är vänster-liberalt influerad, det är tydligt för alla som tagit del av denna kultur. Det finns ingen direkt kulturell styrning av politiska kulturkommendanter, som Lena Adelsohn Liljeroth så riktigt påpekade i TV nu på morgonen. Nu spelar tillsättandet av officiellt opolitiska kulturchefer ändå en avgörande roll för vilken politisk inriktning kulturen kommer att anta. Att cheferna är officiellt opolitiska innebär inte att de är opolitiska självklart. Sverige är ett litet land där alla känner alla inom de olika moderna skråen. Skall du klättra i karriärstegen så får du självklart inte vara politisk obekväm. Jag vill därför påstå att till stor del är regeringens och Liljeroths ”fria” kultur en chimär. En annan aspekt av den ”fria” kulturen är att inom vissa sektorer så lever kulturarbetarna på statliga eller kommunala stödpengar. Det amerikanska uttrycket ”follow the money” är här relevant. Kulturarbetarna inom vissa sektorer vet (möjligen rent instinktivt) att de alltid kommer att få mer bidrag från vänstern i vårt land.

Att nationellt sinnade regeringar driver en politisk riktad kultur är varken en framkomlig eller önskvärd väg. Det går inte att styra kulturen med politiska pekpinnar i den västliga hemisfären. Att vänstern lyckats med detta konststycke beror på att de just gått de bakvägar vi ovan beskrivit, inte att de tillsatt politiska kommendanter. Dessutom har de politiska vindarna från 60-talet spelat dem i händerna, med en hel barrikadgeneration som nu sitter på de rätta posterna. Detta är ett cirkustrick som aldrig går att göra om. Det finns sannolikt inget folkligt stöd för en sådan politik heller. Människor är trötta på att stödja politisk kultur med sina skattepengar överhuvudtaget, inte bara en viss sorts politisk kultur.

Det är heller inte önskvärt att införa en kulturpolitik som liknar den gamla Sovjetstatens, det torde strida mot grundläggande konservativa värderingar. – ”Men den Sovjetiska kulturpolitiken var ju inte nationalistisk” Kanske någon invänder. Fel! Den var oerhört nationalistisk med ett evigt tjat om ”det stora fosterländska kriget”. Missuppfattningen grundar sig förmodligen på det av Marx uttryck ”proletärer i alla länder, förena er”. Nu borde ju ett normalintelligent 10-årigt barn förstå att Marx inte menade att horder av trasproletärer i olika länder skulle invadera varandras landområden och upphäva staterna som sådana.

Den franske socialistledaren Jean Jaurés sade i början på 1900-talet:

Lite internationalism leder bort från fosterlandet, mycket internationalism leder tillbaka igen.

På samma sätt kan man säga att en sund och väl genomtänkt nationalism leder till fosterlandet. Motsatsen leder bort därifrån.

Vi skall självklart värna vårt kulturella, historia och arkeologiska arv. Vi skall göra det mer än i dag. Det behövs mer pengar för att skydda vårt arkeologiska arv undan vår rastlösa samhälleliga framfart. Det behövs hårdare straff för de som gör sig skyldiga till fornminnesbrott. Det behövs mer historisk undervisning i våra skolor. Dock måste övrig kultur överleva och frodas mycket mer på egna meriter. Vi kan inte via statsbidrag underhålla en stor kader av kulturarbetare där det folkliga intresset för deras värv närmar sig den absoluta nollpunkten.

Framför allt borde våra politiker känna större stolthet för vår historia och vårt kulturella arv. Att likt Esaias Tegnér påstå, att allt gott kom utifrån och allt inhemskt är blott barbari, kan liknas vid en spottloska rakt i ansiktet på våra hårt arbetande förfäder. Dessutom stämmer Tegnérs tes särskilt illa när vi i dag ser på vissa utländska influenser som gör sig påminda i vårt samhälle. 



Då & nu - EMU omröstningen

I dag publicerar DN-debatt en artikel med Erik Berglöf, chefsekonom för den europeiska utvecklingsbanken EBRD, där han presenterar en lösning för att lösa den europeiska ekonomiska krisen, LÄNK. Förslaget går i korthet ut på att skapa en gemensam bankunion, som bl.a. skall få explicita rättigheter att ge nödlån. Med bakgrund av dagens artikel kan det vara både nyttigt och lite lustigt med en jämförelse hur det lät från betrodda politiker och organisationer inför och efter EMU-omröstningen 2003. 


Henrik Brors på DN presenterade de 10 tyngsta argumenten för att rösta JA till euron, LÄNK. 


Då:

Handeln underlättas. Svenska företag får konkurrera på lika villkor på euromarknaden. 40 procent av handeln går till euroländerna, och med Danmark som också är knutet till euron blir det nära 50 procent. [...] 

Risken att vår valuta drabbas av valutaoro och valutaspekulanter som inte gillar svensk välfärdspolitik försvinner när vi ingår i ett stort valutaområde.

Nu:

Dramatiska sparåtgärder leder till lägre tillväxt, lägre skatteinkomster och mer nedskärningar – allt med enorma sociala påfrestningar i de samhällen som drabbas.

Då:

Sverige får sitta med när EMU-beslut fattas. Att vara med i EU och nu ta ställning mot euron i en folkomröstning skulle tolkas som en markering från Sverige mot samarbetet i stort. [...] 

Den gemensamma valutan bidrar till att väva samman medlemsländerna, vilket stärker fred och välstånd.

Nu:

Katastrofen är nära. I dag presenterar 16 europeiska nationalekonomer en plan för att rädda euron. [...] 

Liksom i juli 1914 vandrar Europa lealöst mot en katastrof av ofattbara proportioner.

Då:

Växlingen försvinner. Levnadsvillkor i olika medlemsländer blir lättare att jämföra. [...] 

Det blir omöjligt för Sverige att fuska sig ur strukturproblem genom valutakursförändringar.

Nu:

Under de senaste veckorna har situationen i de skuldtyngda ekonomierna i södra Europa allvarligt försämrats. Spanien är mycket nära att ställa in betalningarna och Grekland står på konkursens rand och kan tvingas lämna eurosystemet. Dramatiska sparåtgärder leder till lägre tillväxt, lägre skatteinkomster och mer nedskärningar – allt med enorma sociala påfrestningar i de samhällen som drabbas.

Då:

Finland vann på euron. [...]Finländarna är nöjda med sin nya valuta. Finlands ekonomi liknar vår, och där har tillväxten varit högre än i Sverige sedan euron infördes.

Nu, SvD 07-25, LÄNK:

Finland skulle hellre överväga att lämna eurozonen än att betala andra länders skulder i valutaområdet.

Enligt SvD, 09-05 så ställde sig riksbanken på JA-sidan i euro-omröstningen. Så här såg Riksbankens ställningstagande ut, LÄNK. 

Sedan dess har tillkommit en rad positiva erfarenheter efter eurons införande. Dessutom hänvisar man till en rad studier som visar att euron är bra för tillväxten. [...]   

Det är en stark utsaga, formulerad av elva ledamöter från fem partier, inklusive vänsterpartiets representant Kenneth Kvist. Men gubbarna kring korvkiosken på torget där ute där det riktiga folket bor, vet förstås bättre hur Riksbanken ska sköta affärerna.

Nu: 

Otroligt nog visar verkligheten att Kenneth Kvist (V) var alltför EU-positiv och att "gubbarna kring korvkiosken på torget" faktiskt verkar veta bättre hur Riksbanken ska sköta sina affärer. 

SvD:s ledarredaktion gick ut hårt efter omröstningen och beklagade sig över det inskränka svenska folket, detta i en artikel med rubriken " Nej, Europa väntar inte på Sverige". Lite längre ned i artikeln står det " Nejsidan är att gratulera", LÄNK.


Nejsidans gratulationer var mer välmotiverade än SvD:s redaktion någonsin kunde föreställa sig, har det visat sig. På något sätt får man ändå intrycket att redaktionen inte var helt hjärtlig i sina gratulationer september 2003.  Europa väntar inte på Sverige nej, i sin raska resa mot... vi citerar dagens artikel här:

Liksom i juli 1914 vandrar Europa lealöst mot en katastrof av ofattbara proportioner.

Det var väl aldrig så att SvD:s ledarredaktion ville ha med Sverige på denna hisnande rollercoaster-resa mot en "katastrof av ofattbara proportioner"? 


Själv minns jag bäst Jens Spendrups eviga tjat i TV om att de som inte ville följa med på denna resa som euron nu visat sig vara, betecknades som "dysterkvistar" och trista bakåtsträvare. Ibland kan det vara bra att försiktighetsprincipen får råda. Vi som är lite mer eftertänksamma får stå ut med alla anklagelser om att vara "bakåtsträvare". Alla beslut som rör vår framtid är inte lyckade. Historien visar att regeringar och monarker tagit massvis med katastrofala beslut genom historien. Alla som varit emot dessa beslut har sannolikt kallats något liknande det som Spendrup kallade motståndarna till euron. Folkvalda politikers uppgift är inte att ivrigt och populistiskt hoppa på alla trender och nya förslag från olika intressegrupper. Uppgiften är i stället att noga överväga vad som gynnar landet och dess folk. Slutligen vill vi tacka bloggen Cornucopia för inspiration till denna artikel. 

Några klassiska uttalanden av våra högsta politiker

Så här sade några av våra politiker inför EMU-omröstningen. 


Carl Bildt: Det är logiskt, det är en succé i större delen av Europa, varför skall Sverige stå utanför detta? 


Göran Persson: Jag känner mig tryggare med EMU, än utanför. 


Bo Lundgren: Det handlar i grunden om att det blir enklare att leva …och att det blir lättare att jämföra priser ...och då kommer vi att pressa priserna i Sverige. 




Nu är det få människor som håller med Bildt om att euron är en succé i större delen av Europa. Göran Perssons uttalanden om att vi skulle vara tryggare med euron framstår som ett skämt. Det är osannolikt att grekerna tycker det är enklare att leva med euron. I vilket fall så har det blivit oerhört dyrt för Tyskland och andra nationer, som skall stå för den grekiska fest-notan.

I grunden är det ohållbart att Tyskland och andra nationer skall överföra resurser till nationer som egentligen, enligt EU:s egna regler, skulle ha bötfällts. Vi överför rikedomar från de som sparat och arbetet till dem som inte gjort det. Inrikespolitiskt skulle ett sådant här förfarande vara politiskt omöjligt. Samma personer som propagerar för arbetslinjen i vårt eget land propagerar ivrigt för stödpaket till de som uppenbarligen levt över, eller på andras tillgångar.

Olle Svenning skriver i sin bok "Göran Persson och hans värld" att Persson var djupt skeptisk till euron från början. Plötsligt vände Persson och blev positiv till införandet av euron, varför? Vad var det för signaler som fick honom att ändra sig?

Även Anna Kindberg Batra (M), Roger Tiefensee (C) och Stefan Attefall (KD) ville 2010 ha en ny folkomröstning angående ett medlemskap i EMU. Så här skrev de då.

Tre av fyra allianspartier kräver: Utred euron under nästa mandatperiod! Mycket har förändrats sedan folkomröstningen om euron. Vi är överens om att det under nästa mandatperiod är dags för en ny debatt där vi analyserar erfarenheterna av EMU-sam­arbetet, EU:s hantering av den finansiella krisen samt för- och nackdelar för Sverige med en anslutning. Vi vill och vågar ta tag i eurofrågan, skriver företrädare för M, C och KD.

Vi måste hålla med om att mycket har förändrats, men kanske inte riktigt så som undertecknarna har tänkt sig. Visst, det är nog läge att utreda vilka som skall tvingas att lämna euron, om det nu är detta författarna menar i sin artikel. Om nu författarna är så modiga att de både vill och vågar ta tag i eurofrågan, så väntar vi med spänning på ett utspel snart.

Länk DN 2010

Folket hade rätt - politikerna fel, jättefel!

Alla vet hur hela EMU-projektet knakat i fogarna på sista tiden. Först ut var Grekland som uppenbarligen levt över sina tillgångar. Därefter kom nyheten om de finansiella problemen i Spanien, en långt större ekonomi än Grekland. Vissa varningssignaler har också observerats från länder som Italien och Irland. Enorma räddningspaket har sjösatts där länder med en betydligt stramare hushållning fått betala notan för Grekland och Spanien. Liberala debattörer (som t.ex. Wolodarski DN) i vårt land har ivrigt applåderat stödåtgärderna och de enorma mellanstatliga transfereringarna. Man slås av att debattörer som annars är rätt njugga till transfereringar mellan samhällsgrupper inom Sverige, plötsligt är ivrigt positiva till transfereringar mellan nationer. Man behöver inte platsa in i den exklusiva klubben MENSA för att upptäcka en viss inkonsekvens i de liberala debattörernas ställningstagande. Tydligen är EU viktigare för dessa debattörer än mindre bemedlade grupper inom vårt eget land.  


Allt tal om ett "socialt kontrakt" mellan medborgarna i vårt land har bestämt tillbakavisats som nys. Vi är några som påtalat att det föreligger ett sådant kontrakt för att samhället skall kunna hålla ihop och att människor skall vara motiverade att betala skatt. Dessa tankegångar har inte vunnit gehör hos bredare politiska och journalistiska kretsar. Nu påtalar dock en ekonom från SEB att det samhälleliga kontraktet i Grekland är på väg att upplösas (DN). Förtroendet för välfärdsstaten är i botten och ligger långt under en nation som t.ex. Sverige. LÄNK.


EU:s nuvarande politik med enorma stödpaket till krisande nationer kritiseras skarpt av Mats Persson, professor i internationell ekonomi. Persson vänder sig emot den nuvarande politiken främst med argumenten att det på sikt bara förvärrar problemen samt att stödpaketen faktiskt strider mot Maastricht-fördraget på det mest flagranta sätt. Om undertecknad minns rätt skulle böter utfärdas till länder som slarvade med sina ekonomier, de skulle inte få mer pengar i form av gigantiska stödpaket. LÄNK.


SvD näringsliv har dragit paralleller mellan den ekonomiska krisen i Grekland och fotbollsmatchen i morgon kväll där Tyskland och Grekland spelar mot varandra om en semifinalplats. Vi får se hur stämningen är på planen mellan spelarna. Klart är dock att EU:s förbrödrande effekt numera kan ifrågasättas. Grekland känner sig styrda av ett Tyskland som benhårt sätter upp förhållningsregler för miljardrullningen från tyska skattebetalare. Man kan tycka att Merkels krav är motiverade med tanke på de pengar som skall skyfflas över en nation som uppenbarligen misskött sina finanser. Ingenting hindrar dessutom Grekland från att säga nej till de tyska pengarna (där även Sverige är med och betalar genom IMF faktiskt). LÄNK.


Johan Hakelius, Aftonbladet berömmer sig för att ha varit en ivrig motståndare till Sveriges medverkan i EMU. Ödmjukheten är dessutom något begränsad i denna "vad var det jag sade" artikel. Så här skriver han. LÄNK.    
     

Man skulle, i all blygsamhet, kunna sammanfatta det såhär:
Jag hade rätt. Alldeles rätt. Rätt, rätt, RÄTT!
Men det här är ju en allvarlig sak, så det vore inte särskilt klädsamt. Det korrekta är att vara bekymrad, ledsen och empatisk med grekerna. Det finns ingen anledning att spricka av stoltheten bara för att man, för en gångs skull, bevisligen förstått något och förutsett konsekvenserna. Inte känna triumf. Inte göda sin fåfänga. Verkligt ofint vore att gnugga eurofilernas nosar i den lilla stinkande hög de lagt på den europeiska mattan. Så det ska jag inte göra. Jag säger bara att det var upplyftande att höra Lord Lawson säga ”vad var det jag sa”. Och tänk hur jobbigt det måste vara för eurokramarna, som hade fel. Jättefel. Helt fel. Alla fels moder. Fel, fel, FEL!

Hakelius brister något i ödmjuk finkänslighet men visst hade både han och undertecknad helt rätt. Jag tycker dock att Hakelius missar det väsentligaste. Svenska folket hade rätt. Alldeles rätt. Rätt, rätt, RÄTT! Ty de röstade faktiskt "nej" till medlemskap i valutaunionen.  


Våra högt ärade politiker gjorde sitt bästa för att övertyga oss stackars väljare om valutaunionens förträfflighet. De hade ett koppel namnkunniga ekonomer vid sin sida. Det gick så långt att när valresultatet skrek ut sitt bistra resultat från skärmarna blev liberalen Leijonborg så frustrerad att han inför rullande kameror påstod att svenska folket måste utbildas i kunskap om EU. Men både Leijonborg, ekonomerna och den övriga politiska nomenklaturan hade fel. Jättefel. Helt fel. Alla fels moder. Fel, fel, FEL!


GLAD MIDSOMMAR ALLA!

Vem äger visionen om Sverige?

I dag när jag officiellt lagt ännu ett år till min ålder, så blev jag påmind att jag var ett år äldre än mina klasskamrater från gymnasietiden. Det beror på att jag fick gå om ett skolår, då jag i barndomen fick infektion i njurarna och låg väldigt länge på det gamla barnsjukhuset Kronprinsessan Lovisa. De första dagarna på sjukhuset var jag knappt vid medvetande, så den tiden försvann i ett behagligt töcken. Den andra veckan på sjukhuset hatade jag. Jag låg isolerad i något som mest kan liknas vid en glasbur, där andra överaktiva barn nyfiket tittade in på mig, inte helt olikt det sätt aporna på Skansen blir noterade av publiken. När jag väl blev utsläppt från min förhatliga glasbur upptäckte jag att de busiga barnen var utmärkta kamrater och att sköterskorna nog överträffade min egen mor i snällhet och omtänksamhet. Jag började trivas, lite för bra skulle det visa sig.


Det jag minns bäst var en ung, blond mycket vacker sköterska som alltid visade mig extra mycket uppmärksamhet. Dessutom har det eviga buset på nätterna etsat sig fast i mitt minne. Jag och några andra pojkar brukade smyga upp på nätterna och driva nattsköterskorna till vansinne. Speciellt en nattsköterska som gick under namnet "Rock Olga" ville nog helst ge oss riset både länge och väl. En gång jagade hon mig och en kamrat genom de nattlysta korridorerna fullkomligt ursinnig. Vi noterade hennes raseri och sprang för allt vad tygen höll (jag har glömt vad vi ställde till med, något med vatten har jag för mig). Jag fick till slut ta min tillflykt till ett linneskåp, där jag gömde mig länge. Rock Olgas ursinne var inte att ta fel på, så jag ville inte ta några onödiga risker denna natt. 


Det som slog mig under min ofrivilliga exil i linneskåpet var hur rent och fräscht det luktade. Allt i skåpet var absolut rent och perfekt manglat. Ja när jag minns tillbaka (med en brasklapp bifogad hur minnet understundom kan tumma på verkligheten) så var allt på detta gamla slitna sjukhus rent och luktade nästan sterilt. Det första jag själv fick göra vid ankomsten var att ta ett kallt bad och tvaga mig. En sköterska fick för sig att bära mig till badet då jag inte riktigt kunde stå av febern, men min manlighet i vardande satte definitivt stopp vid ett sådant förfarande, så jag vinglade själv ned i det kalla vattnet. Allt skulle vara rent även på detta slitna ålderstigna sjukhus och det råder inget tvivel om att renlighet var en tung och dominerande dygd i det gamla Fattigsverige. 


När en kommunal representant för de nya moderaterna på sin hemsida säger att SD vill tillbaka till det "gamla Lortsverige" är det inte bara felaktigt ur rent partipolitisk synpunkt (ingen vill tillbaka till det armod som fordom präglade Sverige) det är felaktigt ur en strikt samhällshistorisk synpunkt också. För att inte tala om vilket hån det är mot de generationer som byggt upp det IT-beroende samhälle vi i dag åtnjuter. Sverige var "lortigt" när fattigdom och armod utgjorde tvingande omständigheter. När människorna i detta land hade de minsta resurser över så var renlighet en dygd endast jämförbar med religionen. Något "Lortsverige" har aldrig funnits, bara ett stolt och strävsamt "Fattigsverige". 


Jag fick som oborstad skolpojke lära mig att man inte slänger något i naturen eller på marken överhuvudtaget. Föreningen "Håll Sverige Rent" utgjorde regelbundna inslag i den tidiga skolundervisningen för oss som är födda på 50-talet. Det är faktiskt sämre i dag. Dagens skolbarn, för att inte tala om lite mer vuxna individer, skräpar ned mer än vad vi gjorde när jag växte upp. 


Att människor i dag har mer resurser och har möjlighet att hålla sig med moderna hem är inte samma sak som att det i grunden är ett renare samhälle vi lever i. När jag växte upp fanns det i princip inga utbrända bilvrak i skogarna runt Stockholm. På den tiden ägnade vi oss åt lite oskyldigare bus än att elda upp stadens fordonsflotta. Är det samhälliga framsteg att bilar och skolbyggnader sätts i brand? Är det ett tecken på ökad renlighet? När jag växte upp kastade vi barn ibland skräp på marken, det måste nog erkännas, även om det tar emot. Men för polis och brandkår stod vi i givakt, dessa statens representanter betraktade vi med nästan gudomlig tillbedjan. Hur det kan te sig i dag inom vissa områden vet vi och behöver inte ytterligare påtalas. Inte heller denna förändring kan betecknas som ett avgörande steg framåt i den mänskliga evolutionen.  


Samhället har utvecklats positivt på många områden. Vi lever mycket bekvämare liv än fordom och vi kan unna oss saker tidigare generationer inte ens kunde drömma om. Vem hyllar inte IT-samhällets massiva intåg i våra liv? Vem anser inte att moderna bilar med minimala utsläpp är ett steg framåt? Vem hyser inte djupaste respekt för läkarvetenskapens enastående framsteg? Detta innebär inte att allt på alla områden blivit bättre. Vi är med i EU vilket har medfört en rad nackdelar för oss som nation (också en del fördelar sannolikt). Samhällsutvecklingen har gått mot den mångkulturella varianten av samhälle, vilket många av oss inte vill. Oavsett vad vi tycker om det mångkulturella samhället har vi inte blivit tillfrågade om denna avgörande utveckling. 


Det är just att få vara med och ge sin egen syn på vår framtida utveckling som är den springande punkten i en demokrati som fungerar. Vilken vision av Sverige vill vi se? Vilken vision vill vi rösta på i ett kommande val? De sju "gammelpartierna" i riksdagen har gett ett begränsat val, minst sagt. Alla är för den mångkulturella visionen. Alla (nästan) är för EU. Det är ju just dessa frågor som mest speglar den framtida visionen av vårt framtida samhälle, och just i dessa frågor har väljarkåren inte haft speciellt mycket till alternativ. Det parti som brutit mot den i riksdagen demokratiskt ohälsosamma konsensus har bekämpats med alla lagliga (nåja) till buds stående medel. Ett av dessa medel verkar vara att förtala vår historia, därav "Lortsverige". Vi kan fråga oss varför ett parti (SD) många gånger framstår som en viktigare motståndare än det politiska block som enligt den oskrivna regelboken borde vara huvudmotståndaren. 


Det är inte så att människor vill tillbaka till Bullerbyn (trevlig men orealistisk) eller "Lortsverige" för att dessa hyser en åsikt om vår framtida utveckling som inte delas av "gammelpartierna". Många människor kanske har en annan vision om vår framtida nation än den moderaterna eller socialdemokraterna står för. Skulle dessa partier ha ensamrätt på vår framtida utveckling eller visionen om ett framtida Sverige? Utvecklingen från den tid jag busade på Kronprinsessan Lovisas sjukhus till i dag har på många områden varit positiv och gått fortare än jag kunde föreställa mig. Dock finns det inslag i denna utveckling jag är starkt kritisk till, inslag jag dessutom inte ens blivit tillfrågad om. Självklart har jag och alla andra röstberättigade i detta land rätt till en egen vision om vårt framtida samhälle. Ingen person eller parti har ensamrätt på framtidsvisionen om Sverige.  

Visionen om fred blev till ett monster

Låt oss först slå fast: i begynnelsen existerade krig och död. De två världskrig som härjat Europa under 1900-talet saknar motstycke i mänsklighetens historia vad gäller antalet döda och omfattande förödelse. Vi får i princip gå till pestens härjningar under 1300-talet för att hitta någon liknande katastrof som de två krigen medförde för Europas befolkning. Under 2a världskriget dog kanske 90 miljoner människor och Europas förlustsiffror svarar för mer än hälften av dessa offer. Även om 2a världskriget aldrig var en rent europeisk historia som många vill göra gällande, så är det förståeligt att Europas ledare efter kriget ville förhindra ett upprepande av katastrofen.


Genom Schumandeklarationen bildades Kol och Stålunionen 1951, med några få medlemsnationer. De främsta nationerna i unionen var Tyskland och Frankrike, men även länder som Italien och Belgien var med. Tanken var att i framtiden hindra förödande krig, likt det som kontinenten precis upplevt. Unionen växte, fler nationer anslöt sig och uppgifterna blev också fler. Till slut blev det till denna koloss vi ser i dag. Alla vettiga människor kritiserar och ser det orimliga i den byråkratstyrda dogmatiska koloss som Sovjetunionen utgjorde exempel på. Nu håller samma sak på att hända i Europa, i skepnad av EU. Det verkar som att det finns ett frö inom de styrande klasserna som driver statsbildningar och samhällsorganisationerna till övergripande teknokratiska kolosser. I Sovjetunionen skedde det med paroller om proletariatets diktatur och arbetarens frigörelse (men även ord som jämlikhet användes). Nu använder vi begrepp som samarbete, öppenhet och fred för att legitimera EU. 


I själva verket är det inte ett samarbete på lika villkor mellan medlemsstaterna. Det kommer direktiv från EU och dess kommission som är oerhört omfattande och som går djupt in på nationella angelägenheter. Möjligheterna att sätta stopp för olika projekt är i praktiken noll. Det är alltifrån jättelika projekt som Erasmus för alla, där EU i princip skall besluta om vår utbildningspolitik, till Horizont 2020 som innebär att svenska skattebetalare skall betala forskning i Nordafrika. EU:s egna beräkningar ger vid handen att Sveriges EU-avgift kommer att höjas med 10 mdkr per år. Regeringen har sagt ja till förslagen, men protesterat lamt mot avgiftshöjningen. 


Nu börjar de negativa effekterna av EU:s klåfingriga och allomfattande politik visa sig så smått. Grekland har åkt snålskjuts på andra medlemsländer, men det går inte hur länge som helst. Så här skriver Wolodarski i DN.

Om Grekland faller – vilket verkar troligt – kan mycket väl Spanien, Portugal, Italien och Irland stå på tur.    

Det verkar inte orimligt att "Grekland faller" hur det sedan går får vi se. Långsiktiga spekulationer visar sig ofta helt värdelösa. Wolodarski skriver sedan. 

I förlängningen hotas hela EU-samarbetet och den öppenhet inom Europa som vi lärt oss att ta för given.

Hur det går med EU-samarbetet är för tidigt att ens sia om. Men exakt vad är det för öppenhet som hotas? Exakt vad är det för Sveriges del som är mer öppet nu än innan EU-inträdet? Som ung tågluffade jag genom Europa utan att ens behöva öppna passet. Ja, man får nu ta med sig större mängder vin från Tyskland hem till Sverige, det är sant. 


Dagens EKO rapporterar om att Obama intresserat sig för den Europeiska krisen och vill att vi stimulerar ekonomin och efterfrågan så att tillväxten tar fart. Kan det vara utifrån snöda amerikanska intressen den amerikanske presidenten uttalar sig? Europas främsta intresse borde vara att försöka lösa de strukturella problem som unionen lider av, en gång för alla. Själv ser jag helst att Sverige lämnar unionen, i alla fall om inte unionen reformeras i grunden.


Pinsamheten blir närmast monumental när krönikören på DN, Annika Ström Mellin ger uttryck för uppfattningen att EU-motståndet skulle vara en ny företeelse för SD. Är det något som genomsyrat partiet genom alla år så är det två saker, motstånd mot immigrationspolitiken och EU. Att medierna enbart rapporterat om den ena av dessa två saker kan knappast SD lastas för. När Mellin sedan kritiserar att Johnny Skalin är för påläst i vissa riksdagsdebatter undrar man om inte medias förfall och intellektuella förflackning nått en yttersta gräns. Skriver man i Sveriges största rikstäckande tidning måste man vara mycket mer påläst än vad Melin visat sig vara. Som avrundning kommenterar vi detta av Mellin.

Europas populister vinner för närvarande billiga poäng på sin EU-kritik, och det kan säkert ske i Sverige också. Det gäller att hejda den utvecklingen i tid.     

Europas "populister" [så!] vinner billiga poäng för att EU fungerar så pass dåligt. Själva grundtanken med demokrati är att om något fungerar dåligt skall valmanskåren kunna säga ifrån. Enligt enklare logik blir då "populism" lika med demokrati. Vad är det för utveckling Mellin vill hejda och hur? Är det att EU förvandlas alltmer till en otymplig odemokratisk koloss? Nej, ingenting av det Mellin skriver pekar på det. Hon vill i stället hejda missnöjet och kritiken mot EU, eller i vilket fall att vissa partier tjänar på denna kritik. Nu är det så att varje parti utvecklar sin politik enligt eget gottfinnande.  


EU har alltmer utvecklats till en otymplig odemokratisk monster. När Kol och Stålunionen en gång sjösattes var fredstanken äkta. Det var när minnena från 2a världskriget fortfarande var färska. Nu har talet om fred blivit demagogiska verktyg på de som vill se ett överstatligt Europa. Är det några som sviker fredstanken är det överstatlighetens apologeter.


    
Länk Wolodarski


Länk EKO:t


Länk Mellin

Let's leave it to the leaders

Margot Wallström blev som vice president av europeiska kommissionen intervjuad i samband att kommissionens president Manuel Barroso deklarerat att processen för att införa fördraget (som då nämndes som en konstitution). Intervjuaren försöker förtvivlat förmå Wallström att förstå begreppet demokrati och att det åtminstone avlägset, har med folkviljan att förstå. 


Reportern Gavin Eslers frustration är inte att ta mista på när han gång på gång försöker förklara att de irländska väljarna i faktiskt röstade "nej" till fördraget. Wallström talar om att göra EU mer demokratiskt, medan reportern förtvivlat försöker få Wallström att inse demokratins fundamenta, folkets uttryckliga vilja. Som försvar påtalar Wallström att 18 medlemsstater sagt "ja" till fördraget. Esler säger då det självklara, att Irland är den enda nation som låtit folket uttrycka sin vilja i en folkomröstning. Kontentan av Wallströms politiska snömos är inte alldeles lätt att bena ut, men en sammanfattning (som hon också uttalar) torde vara "let's leave it to the leaders". 


Efter intervjun med Wallström lär Esler ha sagt att detta var som "the dead parrot sketch of Monty Python". Vi säger inte emot. Det är tydligt att våra valda parlament inte delar stora delar av väljarnas vilja när det gäller EU, feminism och immigration. Rent demokratiskt skall det då fungera så att nya partier bildas som bättre representerar folkviljan i just dessa frågor. När så sker (och det sker förr eller senare) så uppvisar plötsligt inte våra annars så demokratihyllande politiker någon påtaglig välvilja inför en "mångfald av åsikter". Inte heller den fria press som vanligtvis inte missar en chans att hylla både åsikts och yttrandefrihet, visar sig överdrivet entusiastisk att väljarkåren får ytterligare ett politiskt alternativ att lägga sin röst på.       

Länk Wiki folkomröstningar - parlamentsomröstninga EU-fördraget

Lissabonfördraget - tvingades och smögs igenom

Det EU-avtal som inneburit att mest makt flyttats från Sverige till Bryssel, ja det kanske mest betydelsefulla avtal Sverige skrivit under överhuvudtaget efter andra världskriget var Lissabonfördraget. Ett av de partier som var med och drev igenom fördraget i vårt land var moderaterna. Tack vare Anne-Marie Pålssons bok "Knapptryckarkompaniet" kan vi läsa hur det gick till inom M när detta omfattande fördrag gick igenom moderaternas partistämma.  


Fördraget var aktuellt redan 2003, då det remissbehandlades samt granskades av lagrådet. Eftersom folkomröstningar i både Nederländerna och Frankrike sade nej till förslaget behövde inte riksdagen ta ställning till förslaget detta år. Fördraget gick tillbaka till tjänstemännen och politikerna på EU-nivå, samt arbetades om en del. En del av förändringarna var av rent kosmetisk natur, utformningen blev mindre provocerande. Det nya fördraget - Lissabonfördraget - blev färdigt under 2008, då var det åter dags för den svenska riksdagen och regeringen att ta ställning till fördraget. 


Enligt Pålsson så gick nu behandlingen av fördraget i expressfart. Anledningen till detta var ju att fördraget redan varit uppe till remissbehandling 2003, samt att det nya fördraget i princip var detsamma som det gamla! Redan här gick det snett. Det gamla fördraget var ju det som flera nationer sade nej till. Hela Lissabonfördraget är på tusentals sidor. Enligt Pålsson var det i princip ingen som hade läst fördragstexten innan den debatterades i kammaren. De ledamöter som talade i plenissalen stod och rabblade upp inlärda brottsstycken som de lärt sig utantill. Pålsson själv försökte enligt boken få igång diskussioner och belysning av fördraget. Ingen var intresserad, det hela var redan uppgjort och bestämt. Frågan skulle slutgiltigt bestämmas på moderaternas partistämma, där skulle M ta definitiv ställning till fördraget. 


Inför moderaternas partistämma skickades inte partistyrelsens förslag ut till de lokala partigrupperna. Ombuden på partistämman hade alltså ingen chans att sätta sig in i fördraget innan själva stämman. Detta måste vara unikt (får vi hoppas). Själva förslaget kopierades, enligt Pålsson, upp i ett (1) exemplar, som låg på ett bord utanför sammanträdeslokalen. Under själva debatten (eller vad vi skall kalla det för) så var det bara en ung delegat som opponerade sig mot förslaget. Reaktionen från den övriga stämman var jämförbar med om samma person gått upp i talarstolen och låtit vädret gå i mikrofonen, och sedan tackat ordföranden för ordet. Pålsson beskriver i sin bok hur stämman sedan ägnade en lång och intensiv debatt om antalet betygssteg grundskolan lämpligtvis skall ha. Så här skriver Pålsson vidare i sin bok.

Att jag tar upp partistämman här beror på att den säger något om hur partieliten kunde bestämma slutresultatet genom att styra partiets interna process. Det var stämman som skulle äga frågan, men något underlag fick inte ombuden före stämman.  

Vad som hände på partistämman utgjorde i själva verket ett grundskott mot den representativa demokratin. Ledande politiker brukar energiskt försvara ordningen att låta valda företrädare bestämma, snarare än väljarna själva i en folkomröstning, med att väljarna inte är tillräckligt insatta i frågan. Detta förutsätts emellertid de valda representanterna vara, ty deras uppgift är ju att informera sig även i komplicerade frågor. Det är med denna överlägsna kunskaps hjälp de tilldelas rätten att fatta beslut för väljarnas räkning. Men när de valda representanterna i riksdagen binds av beslut som fattats av oinformerade stämmodelegater - då faller hela denna tankekedja.

Efter att fördraget bekvämt och smidigt antagits på moderaternas partistämma så var det så dags för riksdagen att behandla frågan. Enligt Pålsson så brydde sig inte regeringen det minsta om vad remissorgan som Regeringsrätten, Högsta domstolen, Justitiekanslern eller vad olika universitet sade om fördraget. Lagrådet valde att utgå från att regeringen hade rätt, i stället för att göra en egen bedömning. Detta gällde alltså den kanske viktigaste frågan efter andra världskriget för Sveriges framtida utveckling. Regeringen lyckades också lotsa igenom fördraget utan att ändra i vår svenska grundlag, det hade ju sinkat beslutet avsevärt. Riksdagen kunde alltså besluta i frågan om Lissabonfördraget efter att ha fått kvalificerad majoritet i riksdagen. Därmed överförde man makt på ett sätt som det inte var tänkt enligt vår grundlag. 


Som om inte allt detta vore nog, så har de EU-positiva partierna i riksdagen för in en paragraf i vår grundlag som gör det möjligt att föra över makt direkt från vår egen riksdag till EU med ett beslut och kvalificerad majoritet. Riksdag och regering kan alltså urholka vårt självbestämmande ytterligare utan att behöva göra några grundlagsändringar. Pålsson beskiver ibland direkt, ibland mellan raderna hur EU blivit det viktigaste av allt för de politiska eliterna. Allt som har med EU att göra är bra och skall helst gå igenom riksdagen. Alla som är emot något från EU är i grunden bakåtsträvare och ses som ett hot mot vägen till ett gemensamt utopiskt Europeiskt paradis. Man får känslan av att vår politiska elit drabbats av någon slags "hang up" där det gäller att anamma precis allt från EU, och där alla andra hänsyn i bästa fall kommer i andra hand. 


Politiker talar vid högtidliga tillfällen gärna högtidligt om demokrati. När det gäller att få igenom förslag och beslut av större vikt, tummar man dock själva på principerna. Återigen visar det sig vilken skillnad det är på högstämda tal, och den lite solkigare verkligenheten. Dessutom måste vi komma ihåg att vi gick med i EU med en inte alltför stor majoritet 1994 (52 % för 47 % emot). Vi röstade emot ett medlemskap i valutaunionen. Det finns en tydlig diskrepans mellan de valda företrädarna för folket och folket själv när det gäller EU.   


Just nu skall två tunga EU-projekt subsidiaritetsprövas i riksdagen. Det ena projektet handlar om en gemensam energiinfrastruktur. Det innebär alltså bl.a. ett gemensamt elnät i hela Europa, som dessutom skall kopplas ihop med ett antal fattiga länder utanför Europa (i förlängningen). Hela projektet kommer i sin slutgiltiga utformning att kosta enorma belopp. Vi talar om belopp som är mycket stora t.o.m. på EU-nivå. Vem skall betala detta, Grekland och Italien? Knappast troligt. Hur kommer projektet det att påverka vårt elpris, speciellt nu när Tyskland kanske planerar att skrota sina kärnkraftverk? 


Det andra mycket tunga och omfattande projektet går under det storstilade namnet "Horisont 2020" och innefattar så mycket på olika områden att det inte ens låter sig att beskrivas här. Klart är att massvis med svenska lagar kommer att bli inaktuella och ersättas med gemensamma europeiska lagar. T.ex. kommer vi beordras att satsa utbildningsresurser på vissa socioekonomiska grupper och bekämpa utanförskap, då med direktiv, eller snarare direkt lagstiftning från EU. Det hela kommer att kosta ofattbara belopp. Det är självklart inte fel att satsa på vissa socioekonomiska grupper eller att bekämpa utanförskap. Men skall detta ske med direktiv från EU? Det kanske allvarligaste av allt är att det svenska folket är helt ovetande om vad som i verkligheten håller på att ske med vårt självbestämmande. 

Länk Lissabonfördraget (Ingen orkar läsa detta, försök inte ens)

Länk Riksdagen gemensam europeisk energiinfrastruktur

Länk Riksdagen Horisont 2020

Folket hade rätt, politikerna och eliten fel

Den 14e september 2003 gick svenska folket till val, vi röstade om medlemskap i den Europeiska valutaunionen, samt att byta vår krona mot den europeiska valutan. Människor minne är kort, betydligt kortare än vad som vanligen kallas ”mannaminne”, men det lär nog vara rätt många som minns den kampanj som föregick valet. En nära nog samlad politikerkår yrkade på att vi skulle ansluta oss till valutasamarbetet. Fördelarna tjatades in genom TV-rutan och genom de flesta tidningars sidor. Det fanns en massiv opinion från det politiska elitskiktet och från näringslivet för att vi skulle rösta ”rätt” på valdagen. De som funderade på att rösta ”fel” d.v.s. rösta nej till valutasamarbetet betecknades som bakåtsträvare och räddhågsna stackare. Jens Spendrup upprepade gång på gång att de som tvekade inför valutasamarbete var inget annat än ”dysterkvistar”. Vem är dysterkvist nu Spendrup?

Centerpartiet var inför unionsvalet emot ett anslutande från Sveriges sida. Partiet hade ju en decentralistisk politik, historiskt sett. Därigenom halkade Centerpartier mer eller mindre in på nej-sidan som på ett bananskal. Dessutom fanns det massvis med sympatier och röster för Centerpartiet att tjäna på. Samtidigt finns misstanken där att höga politiker inom Centerpartiet innerst inne hoppades på att deras egen sida skulle förlora i valet. Dessa misstankar stärktes efter att valresultatet stod färdigt och det visade sig att nej-sidan vunnit, Maud Olofsson tog inga glädjeskutt direkt. Efter eurovalet har dessutom Centerpartiet profilerat sig som det mest EU-positiva partiet.

I dagens SvD står det i så här i en artikel av Patricia Hedelius.

Obalanserna inom valutaunionen är för stora. De rika länderna i norr mot de djupt skuldsatta i södern innebär spänningar som ingen politiker i världen kan slå broar mellan. Det går inte heller att bedriva en vettig penningpolitik från centralbankens sida.
– Eurosamarbetet kommer inte att hålla som vi känner det idag. Antingen går man snabbt mot gemensam finanspolitik och därmed gemensam statsbildning, eller så är det är bara en fråga om när och hur EMU bryts upp, inte om, säger Pär Magnusson.   
 
Nu låter de flesta som Spendrupska dysterkvistar, det är lite ”dagen efter-stämning”. En stämning Spendrup med sitt öl förmodligen orsakat många gånger. Vi kan kallt konstatera att det räddhågsna och bakåtsträvande folket hade rätt och politikerna med deras experter fel. När valresultatet stod klart den 14e september blev folkpartiets Lars Leijonborg ursinnig och deklarerade att ”vi måste utbilda det svenska folket”. Eftersom det nu visat sig att det outbildade folket hade rätt och Leijonborg fel så drar vi slutsatsen att det kanske är lite andra grupper som är i mest behov av lite vidareutbildning.

Länk SvD

Partipolitikens vånda

Enligt en braskande rubrik över en DN-artikel så skall 250 000 svenskar få vara med och utforma Miljöpartiets politik till valet 2014. Undertecknarna, med Fridolin i spetsen, menar att svensk partipolitik är på väg utför. Partierna vill ha människors röster, men vill inte värva överdrivet många medlemmar. Ju färre gräsrötter, ju större handlingsfrihet för partiledningar att styra budskap och politiken dit de tror att väljarnas sympatier befinner sig. 


Man kan utan vidare ge miljöpartisterna rätt i ovanstående analys. Tyvärr fungerar inte ens de snabba budskapens politik heller då yrkespolitiker i dag lever ett liv på behagligt avstånd från folkets köksbord och de diskussioner som förs där. Opinionsundersökningar kan inte ersätta kontakten med vanliga medborgare och verkligheten, det spelar ingen roll hur finurligt de är utformade. Dessutom finns en tendens att partistrateger tolkar undersökningsresultaten dit de själva vill. 


Att som Miljöpartiet bygga sitt partiprogram (om de nu menar allvar) på någon gigantisk verbal opinionsundersökning är ytterst tveksamt det med. Som Birger Schlaug så träffande sade i morgon-TV, "ett parti skall för fan stå för något och sedan får de väljare som sympatiserar med idéerna rösta därefter". Detta motsätter på intet sätt att politiker och partier har kontakt med den vanlige medborgaren. På lång sikt måste ju politiken rätta sig efter hur det verkligen ser ut i vårt samhälle, inte efter mer eller mindre fantasifulla visioner. Problemet i dag är att det råder en allvarlig brist i kontakten mellan politiker och verkligheten. Partier och yrkespolitiker (som kanske aldrig haft ett vanligt arbete utanför politiken) har i stället rosa visioner om hur de vill att samhället skall se ut. Signaler om att visionerna kanske inte är genomförbara eller rent av felaktiga från början tas inte på allvar. Just här skulle en ökad folklig kontakt vara av godo. Vi får se hur MP:s experiment slår ut i verkligheten. Jag hyser dock begränsade förhoppningar. Så här skriver författarna i sin artikel.


De närmaste åren vill vi i stället fokusera på att samarbeta med människor som i dag står utanför politiken. När Sverige går till val nästa gång ska det på varje arbetsplats, på varje högskola och i varje förening sitta någon som varit med och formulerat det gröna alternativet.


Redan här märker vi en bristande verklighetskontakt. På varje arbetsplats skall det sitta någon som formulerat det gröna alternativet. Är det meningen att MP:s partiprogram skall bli ett 3 böckers band på sammanlag 6000 sidor? Nåväl ambitionerna är väl i grunden riktiga.   


En annan DN-artikel som utgår från en nyligen publicerad doktorsavhandling tar också upp problemet med att partierna inte längre kan sägas vara folkrörelsebaserade. Flera allvarliga demokratiska problem är förknippade med den utveckling partipolitiken i vårt land tagit. Dessa problem beskriver statsvetare Sven Dahl och Hanna Hallin så här:  

• Utan en stor medlemskår riskerar partierna att förlora den naturliga kopplingen till väljarna och deras intressen. 

• Välorganiserade intressen riskerar att få ett oproportionerligt stort inflytande. 

• Blivande politiker skolas i en organisation där drivkraften för engagemanget är maktutövning. Det kommer tydligt att påverka vilka egenskaper och erfarenheter våra folkvalda har. 

• Samtidigt finns också risken att partierna i sin jakt på marginalväljarna väljer att ensidigt kanalisera intressen hos en liten väljargrupp – som för samtliga partier upplevs som avgörande för valutgången.

Vi ser tecken i dag på alla de brister som författarna tar upp. Att många yrkespolitiker är verklighetsfrämmande och brister i sin kontakt med väljarna såg vi i EMU-omröstningen och immigrationspolitiken. Ett exempel på välorganiserade intressen som drivit igenom sin egen agenda är Läkarförbundet som fick riksdagen att skära ner antalet utbildningsplatser för läkare, vilket fått negativa följder för hela vårt samhälle. Att exemplifiera politiker som enbart engagerat sig för maktutövningens skull är svårare, då vi ju inte vet vad som rör sig i huvudet på andra människor. Ett exempel på bristande erfarenhet måste ändå Gustav Fridolin vara som i princip gick direkt från gymnasiet till att bli riksdagsman (ja, Petzäll är ett annat exempel, för allt i världen).


Parlamentarisk demokrati är egentligen ett dåligt styrelseskick. Det är dock det minst dåliga styrelseskick vi känner till. Vi ser hur starka krafter hela tiden arbetar för att erodera verklig demokrati. Det krävs starka motkrafter för att upprätthålla medinflytandet för folket. Det riktigt allvarliga är när politiska krafter vill förändra själva begreppet "demokrati" till något de själva tycker låter bra, då är vi riktigt långt ute på det sluttande planet. Demokrati måste alltid, precis alltid, innebära att någon får hysa en annan uppfattning än du själv. 


Länk DN MP


Länk DN avhandling