Voltaire roterar i sin grav

Inlägg av Robert Stenkvist.

Fred eller splittring i Europa

Carl Bildt skriver på DN-debatt om hur viktigt det kommande EU-valet är. Bildt målar upp en hotfull bild i Europa, speciellt med tanke på Ryssland agerande i Ukraina. Därefter poängterar Bildt hur viktigt det är med fred och säkerhet. Det enda vi kan göra för att möta hotet från öst enligt Bildt är att stärka samarbetet mellan Europas demokratier. Därefter kommer Bildt till själva poängen. Hotet mot samarbetet mellan Europas demokrater är framgångarna från ”extrempartier” som ju riskerar att gå fram kraftigt i kommande EU-val. Bildt nämner att det är ”de bägge ytterkantspartierna” som vill bryta loss Sverige från EU-samarbetet. Sensmoral, rösta på M i EU-valet, annars riskerar ni att stödja Putin och splittra Europas demokratier.    

Bildt är ju en erkänt skicklig debattör och retoriker, vilket vi ju ser prov på i just denna artikel. Moderaterna har ju själva, tillsammans med allianspartierna i princip lagt hela vårt försvar i malpåse, - ety inget hot från öst eller någon annanstans föreligger ju. Här har vi alltså två fundamentala fel från Bildt och Moderaterna. Dels har de rustat ned försvaret, som ju ändå måste vara det mest verkningsfulla medlet mot utländsk aggression. Dels har de själva sagt upprepade gånger att inget hot från öst eller från något annat håll föreligger inom överskådlig tid.

Ett stärkt samarbete mellan Europas demokratier behöver som Bildt insinuerar, inte innebära att man ställer upp på eller röstar för ett överstatligt Europa. Bildt framstället som att

– ställer ni inte upp på det EU vi vill ha, så hjälper ni Putin.

Ett sådant synsätt är ju näppeligen demokratisk, om vi nu skall tala om Europas demokratier. Vi är några stycken som vill utnyttja vår demokratiska rätt att rösta mot ett överstatligt Europa, utan att för den skull ge Putin några sympatier. Bildt blandar äpplen och päron, uppenbarligen för att vinna vilsna EU-röster inför valet. I själva verket är de EU-kritiska partierna en direkt reaktion på att utvecklingen inom EU, som tagit en riktning många människor helt enkelt inte vill se. Alla dessa människor måste få ge uttryck för detta i demokratisk ordning. I ljuset av detta är Bildt tal om ett enigt Europa samma enighet vi ser i rena diktaturländer. Det Bildt kallar ”splittring” är inget annat än olika fullt legitima demokratiska åsikter. I viss mån är och kommer alltid demokratier vara splittrade, eftersom motsatsen kännetecknar rena diktaturer. Och vi kan självklart inte förvandla hela Europa till diktatur, bara för att bekämpa en annan diktatur (Putin har sannolikt en majoritet av väljarna bakom sig i Ryssland, dessutom).

 

Öppet eller stängt Europa

På SvD opinion skriver en rad undertecknare en artikel där de propagerar för att vi alla skall rösta för ett ”öppet Europa” när vi den 25e maj går och röstar i EU-valet. Vad att rösta för ett öppet Europa innebär står inte närmare beskrivet. Sannolikt innebär det en röst på något av de partier i riksdagen som driver en utpräglad EU-vänlig politik, alltså samtliga partier i riksdagen förutom V och SD. 

Undertecknarna beskriver hur beroende vår välfärd är av vår export, vilket är helt sant och ingen har heller förnekat detta faktum. Inget parti har föreslagit några restriktioner vad gäller handel med varken EU eller något annat land. Vad handeln och exporten har med EU-debatten att göra är egentligen en gåta. Vi exporterade lika mycket redan innan vi gick med i EU. Länder som Norge och Schweiz har en omfattande handel med EU och omvärlden, de är inte med i EU. Visst, genom att harmonisera regelverk och annat kan man öka handeln och export ännu mer. Detta kan dock ske genom mellanstatliga avtal i stället för överstatliga sådana. I ett mellanstatligt samarbete väljer medlemsländerna själva vilka avtal man vill skriva på. Det kan beskrivas med det ibland populära uttrycket ”valfrihet”.   

När det gäller fri rörlighet av människor är frågan en helt annan. EU:s billigaste arbetskraft blir med tiden normgivande och pressar ned lönerna i länder som t.ex. Sverige. Dessutom har vi en ström av människor som i sina hemländer lever på så låg nivå att de här arbetar under usla arbetsförhållanden och bryter mot alla regler och avtal som inhemska arbetare lever under. Det pressar ju ned lönerna ännu mer och tjänar som en allmän lönepressare. Tar vi lastbilsbranschen så har svenska åkare med svensk arbetsstyrka ingen chans att konkurrera med utländska chaufförer. Åkeriföretag slås ut och chaufförer hamnar kanske i arbetslöshetsstatistiken. 

Självklart tjänar många företag på denna fria rörlighet och prispress (men långtifrån alla). Ta och titta igenom vilka som undertecknat denna artikel en gång till. Går det upp ett ljus? Så här står det i artikeln.

För att få Europa på fötter behöver öppenheten stärkas och arbetet fördjupas med att motverka nationalism och protektionism samt riva handelshinder. 

Frågan om ”öppenhet” är mer komplicerad än så. Vi har tidigare tittat på ERT, en lobbygrupp bestående av de största industriledarna i Europa som i bakgrunden styrt EU för att gynna just dem själva, inte Europas folk. All lobbyverksamhet sköts självklart med största diskretion och finess. Dokumentären ”The Brussel business” är mycket avslöjande vad gäller den omhuldade öppenheten inom EU. I övrigt finns det 2600 lobbyorganisationer med 15 000 lobbyister som påverkar EU på alla möjliga och omöjliga sätt. Öppenheten är inget annat än den fria rörligheten för billig arbetskraft, när vi skalar av allt den inte kan handla om. Jag reste själv genom Västeuropa som ung utan att knappt behöva öppna passet. Öppnare än så kan det inte bli för turister och affärsmän. Detta var långt innan vi blev medlemmar i EU. Författarna skriver också så här.

Allt detta hotas om Europaparlamentet fylls av ledamöter som anser att de Europeiska länderna klarar sig bättre på egen hand och att utbyten mellan länder endast är ett nollsummespel där det antingen finns vinnare eller förlorare.       

Ingen påstår att Europas olika nationer skall ”klara sig på egen hand”. Handel, normala förbindelser och andra kontakter skall naturligtvis vara minst lika bra, helst ännu bättre än innan vi gick med i EU. Ingen har påstått något annat. Självklart är handel inget nollsummespel utan en verksamhet alla vinner på, det är därför länder handlar med varandra. Detta är ju inget annat än infantil skrämselpropaganda. Skulle Norge och Schweiz vara isolerade stater som inte handlade med Europa och omvärlden? Men att alla nationer tjänar på handel och normala förbindelser med andra nationer innebär inte att alla stater tjänar på EU-medlemskapet. Det är två vitt skilda storheter och medlemskapet innebär så mycket mer i form av överstatlighet och dryga avgifter, som i många fall går till en tung administration och ibland ren korruption.

Som slutkläm hotar författarna med förlorat välstånd och isolation om vissa partier får för stort inflytande i Europaparlamentet. Exakt samma argument användes inför folkomröstningen om EU-medlemskapet 1994 och euroomröstningen 2003. Första gången gick det hem, andra gången gick det inte hem. Nu kan vi ju fråga Grekland hur välståndet utvecklats. Europas ekonomi har gått i stå, trots alla harmoniseringar, EU-bidrag, öppna gränser och fria rörlighet. Förmodligen skulle ekonomin i många länder inte vara bättre med ett rent mellanstatligt samarbete, men heller inte sämre. Däremot skulle det vara ett mer demokratisk Europa.        

Västvärldens kollaps

Journalisten och författaren David Jonstad har skrivit en intressant och tänkvärd bok om västvärldens dilemma, med framtida brist på naturresurser, energi och en pågående klimatförändring. Klimatalarmist, tänker många läsare nu. Ja, men långtifrån det vanliga snittet på miljöpartistisk klimatalarmist, som talar sig varm om vindsnurror och solceller. Tvärtom, Jonstad påpekar att vindkraftverk och andra förnyelsebara energikällor aldrig kommer att kunna ersätta oljan, inte ens i närheten. Dessutom talar han mer om den framtida bristen på energi än om klimatet. Men visst finner vi spår av miljöpartistiskt tänkande och även en aningslös inställning till vår oansvariga immigration hos Jonstad. I själva verket är det just den faktor Jonstad räknar bort i sin ekvation, en resursslukande immigration. Inte desto mindre är Jonstads bok mycket intressant och han förutsäger, högst trovärdigt, globalismens förestående sammanbrott. Detta av helt påtagliga och konkreta orsaker, som ingen människa eller politiker, kan göra det minsta åt.

Jonstad beskriver i sin bok historiska imperiers uppgång och fall. Han beskriver också troliga orsaker till de flesta imperiers fall (om än lite enögt och ensidigt). Inget imperium är starkare än den grund den vilar på. Grunden är i detta fall (i alla fall) den ekonomiska bas imperiet vilar på, eller annorlunda uttryckt den bas av energi som driver hela statsapparaten. Ju komplexare ett imperiums samhällsapparat (överbyggnad, Marx) ju mer energi kräver den. Imperier och stater har en tendens att hela tiden öka sin komplexitet. Alla problem möts med ytterligare ett system som gör hela statsapparaten mer komplex. Vi kan översätta detta till att i Sverige så tillsätter vi ytterligare en utredning, verk etc. för att möta nya problem. Ännu tydligare blir detta på EU-nivå. Tänk Bryssel med all dess administration. Bara administrationen i Bryssel slukar lika mycket energi som ett antal afrikanska nationer.

Vi kan likna västvärlden i dag med ett jättelikt imperium, som i huvudsak vilar på en begränsad energikälla, nämligen oljan. En liter bensin innehåller lika mycket energi som en arbetare utvecklar på en hel arbetsvecka. Denna liter kostade fordom lika mycket som ett par frukter i snabbköpet, i dag är den dock dyrare. Det är inte så svårt att tänka sig vilka oerhörda möjligheter till utveckling denna högkvalitativa energikälla ger. I själva verket skulle vi inte ha den civilisation vi nu åtnjuter, utan oljan med sitt extremt högkvalitativa energiinnehåll. Tyvärr krävs det mer och mer energi att utvinna oljan, eftersom de lättillgängliga oljereserverna är slut på sitt innehåll och det kostar mer och mer för varje dag att utvinna varje liter olja. Oljan blir dyrare och dyrare och till slut blir den för dyr för att upprätthålla vårt komplexa samhälle. Det kostar för mycket energi att utvinna den helt enkelt, så att vinsterna i energi blir för små. När detta inträffar börjar vår civilisation falla isär.

Ja men vi har ju de gröna förnybara energikällorna replikerar den inbitne miljöpartisten. Enligt Jonstad (som jag tippar ändå är miljöpartist) är det i princip ett skämt, en villfarelse, att tro på förnyelsebara energikällor som ersättning för den vidunderligt energirika oljan. Det handlar om kvaliteten på energin (energin i universum är förvisso alltid konstant) det är själva den kvaliteten vårt samhälle är uppbyggd på, inte mängden energi. När denna energi blir för dyr (besvärlig att utvinna) kommer inte vårt samhälles komplexitet kunna upprätthållas, inte med bästa vilja i världen och inte med aldrig så många vindkraftverk. Festen är då över och precis som romariket med sin groteska statsapparat kommer vårt samhälle falla sönder till en lägre nivå av komplexitet, likt en naturlag.

Hur denna kollaps kommer ske och hur samhället kommer se ut efter kollapsen är det meningslöst att sia om. Alla framtidsvisioner har en tendens att slå helt fel. Det kommer enligt Jonstad att ske relativt långsamt, inte snabbt och dramatiskt som i populära katastroffilmer. Befolkningen kommer förmodligen att minska, vilket alla tidigare kollapser visat. Samhället kommer att etablera sig på en lägre nivå av komplexitet. Det blir kanske lite som i Detroit (en stad som gått i konkurs) fast på makronivå. En tämligen säker förutsägelse är att vårt globala system är något av det första som slutar fungera. Det är just transporter som är mest beroende av billig energi, och just den tar ju slut. Egentligen är alla diskussioner om närproducerat kontra global produktion meningslösa. Detta kommer verkligheten med all tydlighet visa längre fram.

Den observante (eller pessimistiskt lagde om ni så vill) kan redan märka samhälleligt förfall både i Sverige och i övriga västvärlden. Själva komplexiteten i EU börjar ta groteska proportioner med byråer som skall hindra korruption som exempel. I USA har staten ställt in betalningarna till offentligt anställda och som sagt, en hel stad har gått i konkurs (Detroit). I Sverige ser vi hur vårdkedjor börjar krackelera så smått. Vi misslyckas stadigt med att korta vårdköerna, vi har patienter i korridorerna. Polisen löser för få brott och vissa lagar finns enbart som text i lagboken. Vi har skrotat i princip hela vårt försvar utan att vi vet vart de sparade pengarna gått till. Rälsen på landets järnvägar lider av svårartad brist på underhåll, som kan visa sig speciellt olyckligt i en framtid med akut brist på olja. Det finns en mängd andra exempel. Tecknen finns otvivelaktigt där för den som vill se. Tecken på att vårt samhälle redan nått sin höjdpunkt och att våra kommande generationer inte får uppleva samma välstånd som vi själva.

Läs gärna David Jonstads ”Kollaps” utan att för den skull ta alla hans slutsatser för givna. Om inte annat är det ett välbehövligt inlägg i debatten. Själv tror jag dessutom att han har fler starka poänger i sin framtidsbetraktelse.

Kollaps David Jonstad

Carl Bildt är inget annat än en simpel lobbyist

Carl Bildt har inga svårigheter att skaffa sig stort utrymme i DN-debatt, speciellt inte när ämnena är EU och migration. I dagens artikel slår Bildt ett slag för EU och den fria rörligheten. Bildt påpekar att ”främlingsfientliga partier” samarbetar över nationsgränserna, vilket precis alla partier i dagens EU gör. Dessutom ägnar sig Bildt åt att i resten av artikeln hylla just samarbete över nationsgränserna. I själva verket så är de partier Bildt kallar främlingsfientliga de som samarbetar allra minst i Europa, vilket kan bero på att de ofta har en viss nationell prägel.

Bildt för fram den gamla sanningen att EU skapades för att skapa fred i Europa. Det är sant att motivationen var mycket stor att skapa fred efter ett förödande världskrig. Men dagens EU skapar spänningar i stället för att mildra dessa. Att EU en gång skapades för att skapa fred innebär inte att vi kan gå med på vilka krav som helst från EU i dag. EU och dess organ i Bryssel strävar efter överstatlighet och absolut beslutanderätt. Beslut på olika områden förs hela tiden över från de nationella parlamentet till Bryssel. Skall vi ge upp vår demokrati för att EU en gång skapades med aldrig så goda intentioner? Intentioner som dessutom alltmer hamnar i bakgrunden. Bildt skriver så här i sin artikel.

Främlingsfientligheten har fått ny näring. Vår solidaritet med människor på flykt från krig och förtryck har satts på nya prov. Men vi har också sett framväxten av en ny aggressiv provinsialism. Inte sällan har den riktat sig direkt mot det europeiska samarbetet.

Motståndet mot att hjälpa människor genom migration, där de med störst resurser söker sig till väst, har ökat markant. Att hjälpa människor överleva vid katastrofer har däremot inte minskat. Det var aggressiv provinsialism som utlöste kriget på Balkan och det är väl den enda aggressiva provinsialism vi sett i Europa. Att svenska folket inte vill att Sverige styrs från Bryssel kan knappast kallas aggressiv provinsialism. Vidare:

Låt oss vara tydliga: främlings- och Europafientligheten är varandras politiska bröder.

Det finns varken främlingsfientlighet eller Europafientlighet, i alla fall är den i så fall minimal. Det finns däremot en avsevärd fientlighet mot dagens immigrationspolitik och EU, vilket är en helt annan sak. Blanda inte ihop korten nu Bild. De som är kritiska mot EU är mycket sällan kritiska mot andra Europeiska nationer. Inte heller är dagens EU-kritiker ”fientliga” mot avancerat samarbete mellan europeiska nationer, det är överstatligheten de är kritiska emot. Vidare.

Det talas om ”social turism” och om att det måste resas nya hinder och spärrar.

Att det som för ett par decennier sedan kallades normal tullverksamhet nu kallas ”hinder och spärrar” är måhända ett skickligt retoriskt drag, men mycket blev inte bra med Schengenavtalet. Skall vi låta kartan eller terrängen bestämma verkligheten? Om nu Sverige och Sveriges folk förlorar på (stora) delar av Schengenavtalet menar Bildt att vi ändå skall hålla fast vid det av solidaritet, oklar med vem. Ja, vi som bor, lever och arbetar i någon storstad ser denna ”sociala turism”. Men om man som Bildt mest rör sig mellan världens storflygplatser kan detta nog ses som ren retorik. Ingen ser längre EU som ett seriöst fredsprojekt och mot slutet av artikeln kommer Bildt in på vad det verkligen handlar om. Så här skriver han.

Europas ekonomiska situation i ett globalt sammanhang kräver att vi river återstående hinder i till exempel den snabbt växande tjänstesektorn och den digitala ekonomin. Men det finns en uppenbar risk att vi i stället slår in på den motsatta vägen.Det ekonomiska priset riskerar att bli högt.

Jag tillbringar mina arbetsdagar delvis med att plöja oändliga högar med EU-dokument, så jag tror jag anar vad det handlar om. Det Bryssel hoppas på är en ekonomisk tillväxt genom att integrera Europas ekonomier. Det handlar om att synkronisera regler och enheter samtidigt som man pressar lönerna genom den fria rörligheten. Självklart finns det integrationsvinster att göra för företag genom att synkronisera regler och kommunikationer. Men behövs det överstatlighet för detta? Svaret är nej. Sedan måste vi titta på vilka som är vinnare och förlorare i denna eko-integration. En stor del av Sveriges löntagare är utan tvekan förlorare genom pressade löner och förlorade arbeten, tro inget annat. De stora vinnare är de multinationella företagen, men även en del medelstora företag kan tjäna på denna integration.

Jag har tidigare skrivit om ERT, som är en sammanslutning av storföretag i Europa. Det är en lobbyorganisation med syfte att påverka EU och regeringar för att optimera Europa och EU, detta för att dessa storföretag skall kunna göra maximala vinster. ERT bryr sig inte om varken folken i de europeiska nationerna, nationerna, naturen, miljön eller demokratin. Bildt är i grunden inget annan än en ytterligare lobbyist tillsammans med ERT. 

Välfärd eller demokrati

I dagens DN har 22 representanter för ” kultur och samhälle” skrivit en hjärtskärande artikel som de vill kallar ”ett upprop för Grekland”. Bakgrunden är självklart den ekonomiska kris som Grekland tyvärr har hamnat i. Det ligger säkert mycket i att landet har levt över sina tillgångar, även om det finns röster som påstår att den överdådiga levnadsnivå som det först rapporterades om, är kraftigt överdriven. Hur det än är med de förmåner grekerna eventuellt beviljat sig själva, så är själva huvudorsaken deras medlemskap i EMU, ett medlemskap den svenska valmanskåren var klok nog att vänligt men bestämt tackade nej till. Det är inte Anders Borg som är huvudorsaken till Sveriges relativa goda ekonomi, det är svenska folkets förtjänst som inte lyssnade på moderaterna (och andra partier) inför EMU-omröstningen. 

Undertecknarna pratar om gammal solidaritet mellan Sverige och Grekland, som mycket väl kan stämma. Steget är däremot långt från denna solidaritet till att svenska hårt tyngda skattebetalare skall betala någon slags nota för Grekland. Undertecknarna talar också om att organisationerna EU, ECB och IMF ligger bakom de stränga kraven på Grekland för uppstramning av ekonomin. Tyvärr lyckas inte undertecknarna prestera någon djupare analys än så. I själva verket är en stor del av hela tanken med EU vinstmaximering för internationella företag, som bryr sig minimalt om greklands eller något annat folk. I de flesta EU-dokument (och jag har läst några) står det om att reglerna är tvingande och att de kommer stimulera ekonomin, eftersom företagen gynnas av gemensamma marknadsregler. Undertecknarna har inte förstått EU:s natur (se Robsten ERT).

Så här skriver undertecknarna i artikeln   

Krisen offrar välfärden och hotar demokratin.

Det är snarast EMU som hotat välfärden i Grekland och det är EU som hotar demokratin. Om människor visste hur mycket makt som dagligdags skyfflas över till Bryssel skulle det bli upplopp, t.o.m. i modesta länder som Sverige och övriga Norden. Den som inte ser den odemokratiska riktning EU tagit får vara mer än lovligt blåögd. Det har faktiskt gått så långt att svenska regeringen har börjat reagera. Demokrati är dock inte samma sak som välfärd. Demokrati är att människor får rösta fram sina parlament och själva får bestämma sin framtid. På något sätt används begreppet ”demokrati” i fel syfte, också i denna artikel - återställ vår välfärd. Ibland (ofta rentav) ställs demokrati mot en utlovad ökning i välfärden. Grekerna valde välfärden framför demokratin och nu visar det sig att de valde fel. Det blev varken välfärd eller demokrati. 
EU:s utveckling har tagit alltmer totalitära former. Alltmer bestäms i Bryssel genom s.k. ”fullharmoniseringsdirektiv” innebärande att nationell lagstiftning ej får förekomma i frågan. Projektet kostar allt mer och relativt välskötta ekonomier får betala en allt större nota. De marknadsmässiga vinsterna (för sådana finns absolut) äts alltmer upp av EU-avgiften, samt andra därmed förknippade kostnader. Som lök på laxen läser vi nu i Riksdag & Departement att nya medlemsstater är på väg in i EU. Länder som Turkiet, och Albanien, länder som inte främst är kända för sina stabila ekonomier, demokratiska institutioner eller rättssäkra juridiska institutioner. Dessutom står Makedonien på tur för förhandlingar.

Varför envisas EU med att vilja ta in Turkiet i EU? En förkrossande majoritet av människorna i de nuvarande EU-länderna vill inte ta med Turkiet unionen. Svaret finns redan i denna text. Det handlar om att organisationer som ERT tryckt på för att de vill utöka sina marknader. Människor som undertecknarna till DN-artikeln svävar på luddiga moln och tror säkert att det handlar om Turkiets folk eller ett försök att liberalisera landet. Detta är helt fel och vi kan se fram emot kommande upprop för än det ena eller andra befolkningen i olika länder. Undertecknarna kommer att upptäcka att EU, ECB eller IMF inte bryr sig om något folk.   

EU styr våra liv, men vem styr EU?

Det är en mörk kraft som styr EU i bakgrunden. Det är lobbyindustrin. Den styr i bakgrunden utan att det märks och EU:s beslut kan mycket lätt manipuleras. En djupt involverad EU-tjänsteman uttryckte dessa tankar i dokumentärfilmen The Brussels Business.

Från EU:s egen sida om lobbyverksamhet står det att det finns 2600 lobbyorganisationer som försöker påverka EU. Från filmen The Brussels Business (Youtube, ej textad) står det att upp emot 80 procent av alla beslut som rör människors vanliga liv inom EU tas i Bryssel. Där finns samtidigt 15 000 lobbyister och 2500 lobbykontor. Det är den största koncentration av lobbyister näst efter Washington. Så fort kommissionen skall ta ett beslut är lobbyisterna där och vill påverka. I samma film säger en EU-tjänsteman följande:

-       Alla tror att institutionerna stiftar lagarna inom EU. Men bakom dessa institutioner finns det hela tiden grupper som försöker påverka besluten.

En av de främsta lobbyorganisationerna är ERT, European Round Table of industrialist. Det är mer än en vanlig lobbyorganisation utan ett nätverk av de allra främsta och mäktigaste industriledarna i Europa. Ofta är det företagets VD som representeras i nätverket. ERT startade i Paris 6-7 april 1983, initiativtagare var Pehr G Gyllenhammar. Organisationen startade p.g.a. att företagsledare i Europa var missnöjda med en uppenbar brist i konkurrenskraft, innovationstempo och dynamik, jämfört med USA och Japan. Vid denna tidpunkt var missnöjet sannolikt inte obefogat. Företagsledarna var också missnöjda med den europeiska markandens fragmentering och låga vinster per satsad krona (dollar, D-mark, pund). Det står svart på vitt att företagsledarna var missnöjda med inblandning av valda regeringar i det ekonomiska verksamheten (excessive interference by governments). ERT skriver också på sin hemsida att de är en viktig samtalspartner för den framtida utvecklingen och att deras råd inför framtiden väger mycket tungt.

ERT:s första möte

Mycket av det ERT drivit på och lobbat för är bra projekt som utan tvivel kan anses samhällsnyttiga för flertalet EU-medborgare. Många projekt som ERT drivit skulle vi själva kunnat besluta om som politiker. Problemet är att ERT i grunden inte är en demokratisk organisation med folkvalda medlemmar, trots att dess oerhörda makt. Sannolikt styr ERT mycket mer inom EU än den svenska regeringen, som dessutom är besvärande EU-vänliga. Vi väljer trots allt vår regering men inte huvudpersonerna i ERT. Det är en ren intressegrupp som har storföretagens intressen som främsta och allt överskuggande mål. Dessa intressen stämmer inte alltid med de europeiska folkens intressen.

För de som ser nationen som främsta bas för demokrati och välstånd (sannolikt en långt större grupp än dem som kallar sig nationalister) finns också den avgörande frågan att ERT är en av de främsta förespråkarna för globalisering och motståndare till principen om nationen som naturlig bas för samhället. Det är här den främsta intressekonflikten mellan de som ser nationen som naturlig bas för samhällsbyggnad och ERT går.    

ERT:s strävan efter total globalisering genomsyrar många av de dokument de publicerat. I en publikation Vision for a competitive Europe in 2025 så står det följande på sidan 11:

- Re-design Europe-wide immigration rules on the principles of openness, clarity and predictability. Eliminate obstacles to the free movement of highly-skilled third-country nationals within the EU, especially between EU-based universities and between EU-based industrial R&D activities. - Increase the use of scholarships to attract foreign academics to EU universities, along the lines of the Erasmus Mundus programme. Visa rules should be adjusted to allow students from third countries to prolong their stay in the EU for the duration of an internship directly after the end of their academic programme.

ERT påverkade alltså EU att öppna upp gränserna enligt den fria rörligheten inom Europa och för kvalificerad arbetskraft för resten av världen. Dessutom vill de locka till sig studenter från utomeuropeiska länder genom att förändra viseringsregler och annat. Om nu någon trodde att detta var ett vänsterprojet så är det nog dags att tänka om (säkert tror många vänstermänniskor själva detta).

Som ett litet exempel på hur politiska förslag gått från ERT och liknande organisationer till EU och sedan står på tur att verkligen implementeras i vår egen lagstiftning kan vi ta direktivet som främst gäller forskare men även vissa andra grupper som just nu landat på vår egen regerings bord. Faktapromemorian heter 2012/13:FPM90 och innehåller bland annat detta.

Direktivförslaget innehåller en uppsättning rättigheter för de grupper som omfattas av förslaget. Bland annat föreslås att forskare som är tredjelandsmedborgare, med visst undantag, ska ha rätt till likabehandling med medlemsstatens medborgare i delar av de sociala trygghetssystemen. Tredjelandsmedborgare som är elever, volontärer, oavlönade praktikanter och au pairer ska, oavsett om de har rätt att arbeta, ha rätt till likabehandling när det gäller tillgång till varor och tjänster och leveranser av allmänt tillgängliga varor och tjänster, med undantag för nationella förfaranden för att erhålla bostad.Studerande ska ha rätt att arbeta, även om det finns möjlighet för medlemsstaterna att införa vissa begränsingar. 

Att man ägnar sig åt kvalificerad ”brain drain” av utvecklingsländer är inget man ägnar en tanke åt. Vidare så står det följande på Policy Direction Europe 2025 (Europe on track):

All policies should foster the deepening and broadening of the EU’s Single Market, including the free movement of people and knowledge.

Misstankarna är mycket starka att det I själva verket är ERT som drivit på EU när det gäller fri rörlighet och även när det gäller fri rörlighet av tredjelandstudenter o.s.v. Hur stor makt ERT verkligen har framkommer tydligt i filmen The Brussels Business. Följande är hämtat och fritt översatt från filmen och huvudpersonen, Olivier Hoedeman har arbetat många år med att kartlägga lobbyverksamheten inom EU:

Enligt Hoedeman  så skapades det moderna EU 1993 då det blev en fördragsbunden union med en inre gemensam marknad. Det lanserades som ett politiskt projekt. Men de dokument Hoedeman  kommit över, bl.a. efter att ha olagligt kopierat dokument från ett arkiv tillhörande ERT, visar på något annat. ERT och EU-kommissionen har haft regelbundna möten. Mötena har enligt Hoedeman  alltid varit hemliga och ERT har hela tiden arbetat hand i hand med EU. År 1984 publicerade ERT ”Missing Link” och omedelbart därefter sätter EU-kommissionen upp en arbetsgrupp med ERT. År 1985 presenterar Wisse Dekker sin Europé 1990 – an agenda for action, vilket handlar om införandet av en gemensam marknad. Redan efter 10 dagar höll kommissionens ordförande Jacques Delors ett tal om den gemensamma marknaden i EU parlamentet. Detta tal lät som en direkt kopia av Dekkers presentation. I juni 1985 publicerade EU-kommissionen vitpapper om den gemensamma marknaden. Dessa dokument var också rena kopior på den plan Dekker hade presenterat. Varje halvår har EU ett toppmöte och varje halvår har ERT haft ett toppmöte, alltid bara några dagar före EU:s möte.

EU:s ivriga strävan efter den fria rörligheten av både människor och varor i skepnad av en gemensam marknad är alltså initierad av ledande industrimän i Europa. Det är inte något man arbetat från på EU:s kontor eller under möten. I alla de dokument EU skickar ut är också det allt överskuggande intresset ökat handel och ökade vinster. Det lyser igenom i nästan varje dokument av alla de tusentals som EU gödslar Europas parlamentariska kanslier med. EU tillsammans med ledande industriledare har också haft långtgående planer på att gå ännu längre än ren lobbyverksamhet kryddad med leenden och champagne. I The Brussels Business hör vi också detta.  

En politisk forskare från USA, Maria Green Cowles grävde i gamla papper sparade i gamla pappkartonger från ERT. Cowles hittade ett telex daterat december 1985 från Wisse Dekker till EU:s ordförande, skickat precis innan undertecknandet av avtalet som startade processen till den gemensamma marknaden. Innehållet löd ”vi vet inte vad du skall göra, men vi vill att du agerar. Du kan agera hur du vill, men om du inte väljer att införa en gemensam marknad, då ger du oss inget annat val än kanske att ta våra affärer någon annan stans”. Tydligare kan väl ett rent hot inte bli.

ERT har alltså använt rena hot för att driva igenom sin agenda. Att ta sina affärer någon annan stans är ett rent hot på grund av den oerhörda ekonomiska makt de samlade företrädarna för ERT besitter. Företrädarna för ERT representerade 2010 14 procent av alla investeringar i hela Europa och 1, 1 miljon arbetare var anställde i deras företag. Alla med ett minimum av fantasi måste inse med vilken makt Dekker använde sig av. Det kunde dock bli värre ändå. Om inte en rad lyckliga sammanträffande skett hade ledande industrirepresentanter kunnat stöpa om hela den Europeiska ekonomin utan att ta några nationella hänsyn alls. Vi lyssnar på The Brussels Business igen.

I Paris oktober 1997 ägde ett möte rum angående ett handelsfördrag i OECD:s regi. Fördraget handlade ett multilateralt avtal om investeringar. Avtalet handlade om att begränsa nationella regeringar från att reglera kapitalinvesteringar. Det handlade också om att kunna stämma enskilda regeringar om de hindrade fria kapitalinvesteringar. Avtalet innebar att regeringar skulle få lämna kompensation om de hindrade investeringar, strängare miljölagar, bättre förhållanden för arbetare eller höjde skatter för företag. Förhandlingarna var självklart topphemliga. På något sätt kom dock de topphemliga handlingarna ut och publicerades på nätet. Detta fick till följd att Frankrike till slut lade in sitt veto mot projektet.

Man försökte genomdriva förslaget om ett europeiskt avtal om finanspolitiken återigen under WTO-mötet 1999 i Seattle, dock satte omfattande protester stopp för alla avtal denna gång (vem kunde tro att vänsterhuliganer och nationellt sinnade personer hade något gemensamt?). Att man i dessa processer tagit minsta hänsyn till demokrati eller enskilda nationers självbestämmande kan man inte finna några spår alls av. Vår demokrati med inflytande av väljare i olika nationer håller på att bli en historisk resprodukt, trots alla stolta deviser vi så ofta matas med från politiskt och annat håll. Självklart har vi alla nytta av ett stort mått av frihandel. Vissa utvecklingsländer skulle sannolikt må bra av ännu mer frihandel så att de kan sälja sina varor och uppnå välstånd. Det handlar dock inte om detta i ERT, andra ekonomiska företrädares och EU:s agenda. Det handlar om att uppnå maximal vinst oavsett hur de enskilda nationerna drabbas och om skattebetalare i slutändan får stå för en del av notan (vilket med största sannolikhet blir fallet med den fria rörligheten av människor).

Siim Kallas

Allt är dock inte bottenlöst mörker, ens inom EU. En EU-kommissionär från Estland tillträdde 2004. Hans namn är Siim Kallas och hans strävade envetet för att inrätta ett register över alla lobbyorganisationer i Bryssel. Efter flera år fick han 2008 igenom ett frivilligt register som dock verkar fungerar rätt bra. Tyvärr blev Kallas hånad officiellt på det mest smaklösa sätt av en EU-lobbygrupp som heter Friends of Europe. Kallas började sitt arbete med att informera sig om sakernas tillstånd av ingen mindre än Olivier Hoedeman, som ju är huvudpersonen i The Brussels Business. 

Den egoistiska arbetsimmigrationen

Med titeln ”Välfärdsturismen är en myt” publicerar GP en artikel där ekonomen Joakim Ruist i en doktorsavhandling påstår att vi varken har förlorat eller vunnit på arbetskraftsinvandringen. Enligt Ruist har varken skatteutgifterna eller de sociala utgifterna ökat sedan vi införde den fria rörligheten för arbetskraft. Enligt artikeln har denna invandring ”inte frestat på ekonomin ett dugg”.

Jag har inte tillgång till doktorsavhandlingen men att mäta de sociala utgifterna totalt sett verkar vara ett mycket konstigt sätt att undersöka utgifterna för en speciell grupp. Det måste vara mycket bättre att helt enkelt be att få uppgifterna från berörda myndigheter på hur mycket de betalar ut till de aktuella grupperna. 

Eftersom skatteinkomsterna inte ökat kan man förmoda att en viss undanträngningseffekt ligger vid handen. Alltså att arbetskraft utifrån tagit en del arbeten som annars skulle gått till inhemsk arbetskraft. De som bor fast i Sverige och därmed är arbetslösa erhåller ju A-kassa eller annat bidrag, vilket blir en kostnad för arbetskraftsinvandringen i de fall de inte får arbete p.g.a. undanträngningseffekten.

Dessutom har vi i dag enligt Ekonomifakta en arbetslöshet på 8,8, procent. Som ekonomen Jan Tullberg konstaterat blir det en dubbel positiv effekt om en arbetslös inom landet tar ett nytt arbete i stället för en immigrerad arbetskraft. Detta eftersom den arbetslöse inom landet har levt på bidrag, en kostnad som samhället slipper när han får ett arbete. Tar en arbetskraftsinvandrare samma nya arbete blir det bara plusposten genom skatteintäkter som staten gör i vinst. Detta behöver egentligen inte ekonomer som Tullberg påtala, det borde alla normalintelligenta människor förstå ändå.    

Vi kan också tänka oss att svensk ekonomi som det talas om, inte avläsbart påverkas av arbetsimmigrationen, beroende på vad och hur man mäter. Kadern av arbetslösa kan ju i alla fall lida men av arbetskraftsinvandringen, beroende på att de har svårare att få ett arbete. Detta är något som i alla fall artikeln inte tar upp, men som det står en SR-artikel om i dag. Sedan skall man också sätta in siffrorna i sitt sammanhang. Alltså inte bara läsa av den ekonomiska utvecklingen, utan också ta med i beräkningen vad vi kunde gjort I STÄLLET för att importera arbetskraft, som t.ex. att försöka få den allt större kadern av arbetskraft i arbete.

En annan effekt av arbetsimmigrationen kan bli pressade lönenivåer i landet. Något som sannolikt redan skett i Sverige inom t.ex. byggbranschen. Det behöver ju självklart inte innebära en sämre ekonomi för nationen Sverige, tvärtom innebär det vissa positiva effekter. Men snickarna kanske inte håller med Ruis om det saliggörande med dessa pressade lönenivåerna. Om regering och andra aktörer vill få ned en för hög lönenivå inom vissa branscher, så är arbetsimmigration sannolikt det sämsta verktyget för detta ändamål.      

Enda sättet det kan uppstå en ”win-win” situation är sannolikt om arbetsmigrationen sker mellan likvärdiga länder där migrationen går likvärdigt åt båda håll. Om Sverige saknar snickare och Polen golvläggare kan ett fruktbart utbyte ske. Alternativt att läkare tar sig från Polen till Sverige och ingenjörer den motsatta färdvägen. Om Sverige tar emot läkare från Polen men skickar iväg golvläggare uppstår på sikt en obalans som Polen förlorar på. En sådan arbetsmigration vi talar om här dör med tiden ut då det verkar vansinnigt att länderna inte själva täpper till kompetensluckorna.

Man kan också tänka sig att en nation tar emot arbetsmigration då det råder absolut arbetskraftbrist från en nation där det råder absolut arbetskraftsöverskott, men långsiktigt är inte ens det hållbart. Att Polen skulle utbilda arbetskraft som sedan arbetar och betalar skatt i Sverige skapar långsiktigt ohälsosamma obalanser. Situationen kommer inte heller inom överskådlig tid bli sådan för västliga nationer att det kommer uppstå absolut arbetskraftbrist. Ekonomierna ser helt enkelt inte ut så nuförtiden i norra Västeuropa. Sedan har vi konjunkturerna att tänka på. Skulle det otroliga ske att det uppstår absolut arbetskraftsbrist, lär denna brist försvinna vid nästa lågkonjunktur. Exakt vad gör vi av alla arbetskraftsinvandrare då? Man slås också av hur oerhört egoistisk denna arbetsimmigration ter sig. Ju mer man tittar på den, ju mer egoistisk ter den sig.

Det står i GP-artikeln att vi inte sett något av den oro för ”social turism” som Göran Persson lidit sådan smälek för att ha uttalat. På pendeltåget tog jag på måfå upp sista numret av Dagens Samhälle. Första uppslaget jag fick upp handlade om den lavinartade ökning av utländska tiggare som ju är ett resultat av den fria rörligheten vilken Persson uttryckte oro inför. Det står också att socialtjänsten inte har skyldighet att hjälpa dessa individer, men att trycket hela tiden ökar. Det ställs fler och fler krav på att dessa den fria rörlighetens vagabonder skall få ta del av vårt välfärdssystem. Jag kan inte se annat än att Göran Perssons oro var befogad och att GP har fel. 

UPPDATERING: 
En uppmärksam läsare har påtalat att nationalekonomen Joakim Ruist inte bara är nationalekonom, han är också miljöpartist och har suttit i Stenungsunds fullmäktige. Vad jag kan se från Stenungsund kommuns hemsida sitter han inte i fullmäktige i dag. Att en aktiv politiker skulle vara oberoende och objektiv är inte särskilt troligt. Ruists avhandling kan läsas här.   

Kent Ekeroth om demokratin i EU och den arabiska "våren"

I dag var det utrikespolitisk debatt i riksdagen. Kent Ekeroth talade och diskuterade om demokratin inom EU och den arabiska våren. Vi kan ju säga att om debatterna gick till så här i plenisalen skulle debatterna vara oerhört mycket populärare för svenska folket att se på. Jag må vara partisk, men visst sågade Ekeroth en del ledamöter jäms med de berömda fotknölarna?

Folket hade rätt - politikerna fel, jättefel!

Alla vet hur hela EMU-projektet knakat i fogarna på sista tiden. Först ut var Grekland som uppenbarligen levt över sina tillgångar. Därefter kom nyheten om de finansiella problemen i Spanien, en långt större ekonomi än Grekland. Vissa varningssignaler har också observerats från länder som Italien och Irland. Enorma räddningspaket har sjösatts där länder med en betydligt stramare hushållning fått betala notan för Grekland och Spanien. Liberala debattörer (som t.ex. Wolodarski DN) i vårt land har ivrigt applåderat stödåtgärderna och de enorma mellanstatliga transfereringarna. Man slås av att debattörer som annars är rätt njugga till transfereringar mellan samhällsgrupper inom Sverige, plötsligt är ivrigt positiva till transfereringar mellan nationer. Man behöver inte platsa in i den exklusiva klubben MENSA för att upptäcka en viss inkonsekvens i de liberala debattörernas ställningstagande. Tydligen är EU viktigare för dessa debattörer än mindre bemedlade grupper inom vårt eget land.  


Allt tal om ett "socialt kontrakt" mellan medborgarna i vårt land har bestämt tillbakavisats som nys. Vi är några som påtalat att det föreligger ett sådant kontrakt för att samhället skall kunna hålla ihop och att människor skall vara motiverade att betala skatt. Dessa tankegångar har inte vunnit gehör hos bredare politiska och journalistiska kretsar. Nu påtalar dock en ekonom från SEB att det samhälleliga kontraktet i Grekland är på väg att upplösas (DN). Förtroendet för välfärdsstaten är i botten och ligger långt under en nation som t.ex. Sverige. LÄNK.


EU:s nuvarande politik med enorma stödpaket till krisande nationer kritiseras skarpt av Mats Persson, professor i internationell ekonomi. Persson vänder sig emot den nuvarande politiken främst med argumenten att det på sikt bara förvärrar problemen samt att stödpaketen faktiskt strider mot Maastricht-fördraget på det mest flagranta sätt. Om undertecknad minns rätt skulle böter utfärdas till länder som slarvade med sina ekonomier, de skulle inte få mer pengar i form av gigantiska stödpaket. LÄNK.


SvD näringsliv har dragit paralleller mellan den ekonomiska krisen i Grekland och fotbollsmatchen i morgon kväll där Tyskland och Grekland spelar mot varandra om en semifinalplats. Vi får se hur stämningen är på planen mellan spelarna. Klart är dock att EU:s förbrödrande effekt numera kan ifrågasättas. Grekland känner sig styrda av ett Tyskland som benhårt sätter upp förhållningsregler för miljardrullningen från tyska skattebetalare. Man kan tycka att Merkels krav är motiverade med tanke på de pengar som skall skyfflas över en nation som uppenbarligen misskött sina finanser. Ingenting hindrar dessutom Grekland från att säga nej till de tyska pengarna (där även Sverige är med och betalar genom IMF faktiskt). LÄNK.


Johan Hakelius, Aftonbladet berömmer sig för att ha varit en ivrig motståndare till Sveriges medverkan i EMU. Ödmjukheten är dessutom något begränsad i denna "vad var det jag sade" artikel. Så här skriver han. LÄNK.    
     

Man skulle, i all blygsamhet, kunna sammanfatta det såhär:
Jag hade rätt. Alldeles rätt. Rätt, rätt, RÄTT!
Men det här är ju en allvarlig sak, så det vore inte särskilt klädsamt. Det korrekta är att vara bekymrad, ledsen och empatisk med grekerna. Det finns ingen anledning att spricka av stoltheten bara för att man, för en gångs skull, bevisligen förstått något och förutsett konsekvenserna. Inte känna triumf. Inte göda sin fåfänga. Verkligt ofint vore att gnugga eurofilernas nosar i den lilla stinkande hög de lagt på den europeiska mattan. Så det ska jag inte göra. Jag säger bara att det var upplyftande att höra Lord Lawson säga ”vad var det jag sa”. Och tänk hur jobbigt det måste vara för eurokramarna, som hade fel. Jättefel. Helt fel. Alla fels moder. Fel, fel, FEL!

Hakelius brister något i ödmjuk finkänslighet men visst hade både han och undertecknad helt rätt. Jag tycker dock att Hakelius missar det väsentligaste. Svenska folket hade rätt. Alldeles rätt. Rätt, rätt, RÄTT! Ty de röstade faktiskt "nej" till medlemskap i valutaunionen.  


Våra högt ärade politiker gjorde sitt bästa för att övertyga oss stackars väljare om valutaunionens förträfflighet. De hade ett koppel namnkunniga ekonomer vid sin sida. Det gick så långt att när valresultatet skrek ut sitt bistra resultat från skärmarna blev liberalen Leijonborg så frustrerad att han inför rullande kameror påstod att svenska folket måste utbildas i kunskap om EU. Men både Leijonborg, ekonomerna och den övriga politiska nomenklaturan hade fel. Jättefel. Helt fel. Alla fels moder. Fel, fel, FEL!


GLAD MIDSOMMAR ALLA!

Visionen om fred blev till ett monster

Låt oss först slå fast: i begynnelsen existerade krig och död. De två världskrig som härjat Europa under 1900-talet saknar motstycke i mänsklighetens historia vad gäller antalet döda och omfattande förödelse. Vi får i princip gå till pestens härjningar under 1300-talet för att hitta någon liknande katastrof som de två krigen medförde för Europas befolkning. Under 2a världskriget dog kanske 90 miljoner människor och Europas förlustsiffror svarar för mer än hälften av dessa offer. Även om 2a världskriget aldrig var en rent europeisk historia som många vill göra gällande, så är det förståeligt att Europas ledare efter kriget ville förhindra ett upprepande av katastrofen.


Genom Schumandeklarationen bildades Kol och Stålunionen 1951, med några få medlemsnationer. De främsta nationerna i unionen var Tyskland och Frankrike, men även länder som Italien och Belgien var med. Tanken var att i framtiden hindra förödande krig, likt det som kontinenten precis upplevt. Unionen växte, fler nationer anslöt sig och uppgifterna blev också fler. Till slut blev det till denna koloss vi ser i dag. Alla vettiga människor kritiserar och ser det orimliga i den byråkratstyrda dogmatiska koloss som Sovjetunionen utgjorde exempel på. Nu håller samma sak på att hända i Europa, i skepnad av EU. Det verkar som att det finns ett frö inom de styrande klasserna som driver statsbildningar och samhällsorganisationerna till övergripande teknokratiska kolosser. I Sovjetunionen skedde det med paroller om proletariatets diktatur och arbetarens frigörelse (men även ord som jämlikhet användes). Nu använder vi begrepp som samarbete, öppenhet och fred för att legitimera EU. 


I själva verket är det inte ett samarbete på lika villkor mellan medlemsstaterna. Det kommer direktiv från EU och dess kommission som är oerhört omfattande och som går djupt in på nationella angelägenheter. Möjligheterna att sätta stopp för olika projekt är i praktiken noll. Det är alltifrån jättelika projekt som Erasmus för alla, där EU i princip skall besluta om vår utbildningspolitik, till Horizont 2020 som innebär att svenska skattebetalare skall betala forskning i Nordafrika. EU:s egna beräkningar ger vid handen att Sveriges EU-avgift kommer att höjas med 10 mdkr per år. Regeringen har sagt ja till förslagen, men protesterat lamt mot avgiftshöjningen. 


Nu börjar de negativa effekterna av EU:s klåfingriga och allomfattande politik visa sig så smått. Grekland har åkt snålskjuts på andra medlemsländer, men det går inte hur länge som helst. Så här skriver Wolodarski i DN.

Om Grekland faller – vilket verkar troligt – kan mycket väl Spanien, Portugal, Italien och Irland stå på tur.    

Det verkar inte orimligt att "Grekland faller" hur det sedan går får vi se. Långsiktiga spekulationer visar sig ofta helt värdelösa. Wolodarski skriver sedan. 

I förlängningen hotas hela EU-samarbetet och den öppenhet inom Europa som vi lärt oss att ta för given.

Hur det går med EU-samarbetet är för tidigt att ens sia om. Men exakt vad är det för öppenhet som hotas? Exakt vad är det för Sveriges del som är mer öppet nu än innan EU-inträdet? Som ung tågluffade jag genom Europa utan att ens behöva öppna passet. Ja, man får nu ta med sig större mängder vin från Tyskland hem till Sverige, det är sant. 


Dagens EKO rapporterar om att Obama intresserat sig för den Europeiska krisen och vill att vi stimulerar ekonomin och efterfrågan så att tillväxten tar fart. Kan det vara utifrån snöda amerikanska intressen den amerikanske presidenten uttalar sig? Europas främsta intresse borde vara att försöka lösa de strukturella problem som unionen lider av, en gång för alla. Själv ser jag helst att Sverige lämnar unionen, i alla fall om inte unionen reformeras i grunden.


Pinsamheten blir närmast monumental när krönikören på DN, Annika Ström Mellin ger uttryck för uppfattningen att EU-motståndet skulle vara en ny företeelse för SD. Är det något som genomsyrat partiet genom alla år så är det två saker, motstånd mot immigrationspolitiken och EU. Att medierna enbart rapporterat om den ena av dessa två saker kan knappast SD lastas för. När Mellin sedan kritiserar att Johnny Skalin är för påläst i vissa riksdagsdebatter undrar man om inte medias förfall och intellektuella förflackning nått en yttersta gräns. Skriver man i Sveriges största rikstäckande tidning måste man vara mycket mer påläst än vad Melin visat sig vara. Som avrundning kommenterar vi detta av Mellin.

Europas populister vinner för närvarande billiga poäng på sin EU-kritik, och det kan säkert ske i Sverige också. Det gäller att hejda den utvecklingen i tid.     

Europas "populister" [så!] vinner billiga poäng för att EU fungerar så pass dåligt. Själva grundtanken med demokrati är att om något fungerar dåligt skall valmanskåren kunna säga ifrån. Enligt enklare logik blir då "populism" lika med demokrati. Vad är det för utveckling Mellin vill hejda och hur? Är det att EU förvandlas alltmer till en otymplig odemokratisk koloss? Nej, ingenting av det Mellin skriver pekar på det. Hon vill i stället hejda missnöjet och kritiken mot EU, eller i vilket fall att vissa partier tjänar på denna kritik. Nu är det så att varje parti utvecklar sin politik enligt eget gottfinnande.  


EU har alltmer utvecklats till en otymplig odemokratisk monster. När Kol och Stålunionen en gång sjösattes var fredstanken äkta. Det var när minnena från 2a världskriget fortfarande var färska. Nu har talet om fred blivit demagogiska verktyg på de som vill se ett överstatligt Europa. Är det några som sviker fredstanken är det överstatlighetens apologeter.


    
Länk Wolodarski


Länk EKO:t


Länk Mellin

Organisationen "Nej till EU" visar hur konsekvent svensk politik är

Organisationen "Nej till EU" visar hur konsekvent svensk politik är när det kommer till immigrationsfrågan. Organisationen, som alltmer minskar i betydelse, har stolt deklarerat att de minsann inte vill ha något med SD att göra. Så här skriver de i sitt pressmeddelande.

Nej till EU klart tar avstånd från Sverigedemokraterna och andra främlingsfientliga och högerextremistiska organisationer: ”Vårt nej till EU är ett nej till främlingsfientlighet och ett ja till en human flyktingpolitik och ett demokratiskt och mångkulturellt samhälle."

Retoriken är ett infantilt upprepande av de floskler överheten i vårt land har anbefallt att vi skall använda oss av. Organisationen visar att den dessutom inte är en tvärpolitisk organisation utan en intresseorganisation för vänstern. Lite längre ned i pressmeddelandet står det följande:

Kongressen gästades av representanter för Vänsterpartiet, Socialdemokratiska EU-kritiker och Kommunistiska partiet, samt Folkrörelsen Nej till EU:s systerorganisationer i Danmark, Finland, Island och Norge.  

Så organisationen gästades av Kommunistiska Partiet, tidigare KPMLr. Så chickt. Nej till EU anser alltså att ett parti som alltid förespråkat proletariatets diktatur som mer demokratiskt än SD. Dessutom råkar undertecknad ha ett mycket gott långtidsminne, även om korttidsminnet ibland fallerar en smula. KPMLr, har i alla fall under 70-talet förespråkat en restriktiv immigrationspolitik då de då ansåg att folkomflyttningspolitik enbart tjänade syftet att öka konkurrensen bland proletariatet och sänka lönerna för den arbetande massan. Nej till EU bör nog kontrollera de gästande organisationernas "brunröda" rötter innan de uttalar sina stolta deklarationer. 


Så då säger vi adjö till denna organisation, som nog spelat ut sin roll i svensk politik. 


Länk Nej till EU

Räkningarna för immigrationen och EU börjar komma

Hans Dahlgren tidigare socialdemokrat men som nu kommit ut som centerpartist skriver i DN att priset för vår välfärd hela tiden höjs samtidigt som fler skall försörjas av färre arbetande människor. I framtiden kan det enligt Dahlgren bli aktuellt med att delvis avgiftsfinansiera vår välfärd. Andra åtgärder enligt Dahlgren är att införa kösystem, behovsprövning och centralstyrning. Just det Dahlgren kallar ”centralstyrning” förvånar en smula då vi trodde att just Centerpartiet var emot allt vad centralstyrning heter.

Så här skriver Dahlgren i sin artikel.

De som drabbas hårdast av en välfärd som inte är finansierad fullt ut är förstås de mest utsatta. Därför är det viktigt att värna välfärdens finansiering.

Självklart är det lågavlönade från de lägre socialgrupperna som får ta den värsta smällen om vår välfärd krackelerar. Men när det gäller välfärdens finansiering så spelar ju statens alla utgifter roll. Att samhällets får mindre pengar över till välfärd om vi lägger ut stora summor på en omfångsrik kostsam immigrationspolitik och dessutom tvingas betala allt mer till EU är4 självklart. Detta skall väljarna i framtiden ha klart för sig. Vidare i Dahlgrens artikel.

Det finns flera orsaker till kostnadsökningen. En är den åldrande befolkningen, vilket i grunden är en glädjande förändring och dessutom inget nytt.

Andra orsaker är vår generösa immigrationspolitik. Immigranter är överrepresenterade i de flesta välfärdssystem inom sjukvård, kriminalvård och t.o.m. inom skolan. Senast skickade någon in anonymt att man i vissa skolor anställt tolkar för att grundskoleelever skall kunna göra sina prov, självklart kostar allt detta pengar. Det är nog dags att påpeka detta nu. Vidare i DN-artikeln.

Mätt som andel av BNP har sjukvårdskostnaderna legat tämligen konstant. Skolan och utbildningssystemet uppvisar inte lika goda resultat och ambitionerna har höjts vad gäller kraven på omfattningen av utbildning.

Här gör Dahlgren ett tankefel. Själva omfattningen på utbildningen vi har i landet behöver nog inte öka nämnvärt, det är kvaliteten på utbildning som behöver höjas. Dahlgren menar att det kommer att kosta pengar att höja kvaliteten. Det är en sanning med modifikation. Det behöver inte kosta speciellt mycket att kräva mer ordning i skolan, det är mer en fråga om inställning och ideologi. Vidare i artikeln.

Det viktigaste är förstås att få fler i arbete genom att minska utanförskapet och underlätta för att fler som vill söka sig hit för arbete från andra länder välkomnas. Min bedömning är dock att även någon form av ransonering kommer att vara nödvändig givet att möjligheten att höja skatter är begränsad.

Här har vi en fullständig ”syntax error” från Dahlgren. Vi har nu en arbetslöshet på nästan 400 000 människor, varför inte sätta de i arbete innan vi ”underlättar för att fler som vill söka sig hit för arbete från andra länder”. Vad är det dessa immigrerade människor klarar av att göra som inte våra egna arbetslösa ungdomar klarar? Jag kräver en förklaring varför inte de som nu är arbetslösa skall sättas i arbete i första hand. Ja, immigrerad arbetskraft sänker lönekostnaderna och arbetar ofta under usla förhållanden. Men risken är överhängande att de förr eller senare, kanske p.g.a. arbetsskada, ändå hamnar i våra bidragssystem. Det blir i slutändan ändå en utgift för samhället, trots att ett företag under en kort period kan utnyttja underbetald arbetskraft. 

Hela detta geschäft med människor och arbetskraft blir till slut en minuspost för samhället, så länge vi har ett utvecklat välfärdssystem tillsammans med ett högteknologiskt näringsliv. Enskilda företag kan under perioder förmodligen skära guld med täljkniv genom att utnyttja billig arbetsvillig arbetskraft, men för samhället på lång sikt blir det en minuspost, som vårt samhälle nu ser ut. Eftersom man envisas med denna immigration så måste man undra om alliansen har en dold agenda att på sikt helt enkelt avveckla vårt välfärdssystem? Eftersom brottslighet och otrygghet kommer att breda ut sig är det svårt att se en annan framtidsvision än ett nyliberalt samhälle med s.k. Gated Communitys. Är det verkligen det vi vill göra med vårt samhälle och nation?

Länk DN