Folket mot etablissemanget – det har aldrig varit tydligare

Det var en spännande valvaka i går där SD och FI fick samma utfall i den första Valu-undersökningen som presenterades kl. 21:00. Både FI och SD erhöll enligt denna undersökning 7,0 % av rösterna. SVT med Pontus Matsson var på SD:s valvaka och noterade god stämning, men inte översvallande. De flesta och mesta reportagen kom från FI, där jublet inte visste några gränser, samt också från övriga partier självklart.

Lite senare på kvällen kom så de riktigt räknade rösterna (förutom utlandsrösterna) där fick SD hela 9,8 % av rösterna (nu 9,7 %) medan FI halkat ned en bra bit och låg på 5,2 % (nu 5,3 %). Jublet och entusiasmen visste inga gränser på SD:s valvaka. Dock hade Pontus Mattson med flera redan dragit vidare. SD var inte intressant längre när partiet erövrade sina första två mandat i EU-parlamentet. Den fadäsen hade nog de flesta kunnat leva med, om det inte vore för alla andra ”fadäser” denna kväll.

På SVT:s valvaka pratade man om FI:s fantastiska framgångar, medan man var djupt oroad över högerpopulismens framfart, både i Sverige och ute i Europa. Att FI lyfts fram av medierna och speciellt SvD, nämndes bara en gång i förbifarten av en kommentator. 

Till kommentatorspanel hade man verkligen ansträngt sig för att uppfylla sitt Public Service-uppdrag. Man hade städslat förmågor som America Zavala vars titel flimrade förbi enligt ”dramatiker och vänsteraktivist”. Andra personer som fick kommentera denna kväll var Gudrun Schyman, Karin Pettersson och Mona Sahlin samt den inte helt välbalanserade  Alexandra Pascalidou. För att komplettera församlingen fick Jonas Sjöstedt också kommentera högerpopulismens framfart, de övriga kunde ju ha missat något. Här tyckte man det kunde räckt, men icke. SVT toppade hela anrättningen med en representant för "Rättviseförmedlingen" Seher Yilmaz. Någon orättvisare panel kan man knappt tänka sig, det kanske var därför Rättviseförmedlingen också fick komma.  

Ja, en djupt skakad Gudmundson släpptes fram med darrande stämma. Därmed ansåg tydligen SVT att man uppfyllde opartiskheten.

Övriga medier har följt ungefär samma spår som SVT. Skillnaden är att SVT är en del av licensfinansierad Public Service, eller allmännyttan på svenska. Denna kväll bröt SVT mot objektivitetsprincipen och opartiskheten så grovt att jag själv föll i skratt. Vi förstår den djupa besvikelse det mediala och kulturella etablissemanget måste ha känt kl 23 när det visade sig att SD fick nästan dubbelt så många röster som det medialt boostade FI, detta trots alla oblyga ansträngningar från media.

Om vi får rikta oss direkt till SVT. Tack SVT för att ni denna kväll visade en sak tydligare än någonsin. Det är folket mot etablissemanget, det mediala, kulturella och politiska etablissemanget. Ni visade det med all önskvärd tydlighet. Tack ännu en gång. Ni visade också att numera tillhör V, MP och FI det lite mer hippa etablissemanget. Det har inte alltid varit så, men nu är det så. Det visade ni med skärpa och tydlighet vid er valvaka.

Dagens Media kommenterar Expressens något partiska bild med uttalanden från följande personer:

"Kreativt, Expressen!", twittrar TT Nyhetsbyråns kultur- och nöjeschef Mikael Forsell.

Aftonbladet-profilen Fredrik Virtanen är också positiv:

"Bra banderoll, Expressen", skriver han på Twitter.

Moderaternas chefsstrateg André Assarsson kommenterar också ettan på Twitter:

"Vilken förstasida!".

Vilket bekräftar det jag skrev ovan i denna artikel. Och om man varje dag kan hitta en mängd sådana bekräftelser så är det till slut inte så mycket att pratat om längre. Case Closed.  

Öppet eller stängt Europa

På SvD opinion skriver en rad undertecknare en artikel där de propagerar för att vi alla skall rösta för ett ”öppet Europa” när vi den 25e maj går och röstar i EU-valet. Vad att rösta för ett öppet Europa innebär står inte närmare beskrivet. Sannolikt innebär det en röst på något av de partier i riksdagen som driver en utpräglad EU-vänlig politik, alltså samtliga partier i riksdagen förutom V och SD. 

Undertecknarna beskriver hur beroende vår välfärd är av vår export, vilket är helt sant och ingen har heller förnekat detta faktum. Inget parti har föreslagit några restriktioner vad gäller handel med varken EU eller något annat land. Vad handeln och exporten har med EU-debatten att göra är egentligen en gåta. Vi exporterade lika mycket redan innan vi gick med i EU. Länder som Norge och Schweiz har en omfattande handel med EU och omvärlden, de är inte med i EU. Visst, genom att harmonisera regelverk och annat kan man öka handeln och export ännu mer. Detta kan dock ske genom mellanstatliga avtal i stället för överstatliga sådana. I ett mellanstatligt samarbete väljer medlemsländerna själva vilka avtal man vill skriva på. Det kan beskrivas med det ibland populära uttrycket ”valfrihet”.   

När det gäller fri rörlighet av människor är frågan en helt annan. EU:s billigaste arbetskraft blir med tiden normgivande och pressar ned lönerna i länder som t.ex. Sverige. Dessutom har vi en ström av människor som i sina hemländer lever på så låg nivå att de här arbetar under usla arbetsförhållanden och bryter mot alla regler och avtal som inhemska arbetare lever under. Det pressar ju ned lönerna ännu mer och tjänar som en allmän lönepressare. Tar vi lastbilsbranschen så har svenska åkare med svensk arbetsstyrka ingen chans att konkurrera med utländska chaufförer. Åkeriföretag slås ut och chaufförer hamnar kanske i arbetslöshetsstatistiken. 

Självklart tjänar många företag på denna fria rörlighet och prispress (men långtifrån alla). Ta och titta igenom vilka som undertecknat denna artikel en gång till. Går det upp ett ljus? Så här står det i artikeln.

För att få Europa på fötter behöver öppenheten stärkas och arbetet fördjupas med att motverka nationalism och protektionism samt riva handelshinder. 

Frågan om ”öppenhet” är mer komplicerad än så. Vi har tidigare tittat på ERT, en lobbygrupp bestående av de största industriledarna i Europa som i bakgrunden styrt EU för att gynna just dem själva, inte Europas folk. All lobbyverksamhet sköts självklart med största diskretion och finess. Dokumentären ”The Brussel business” är mycket avslöjande vad gäller den omhuldade öppenheten inom EU. I övrigt finns det 2600 lobbyorganisationer med 15 000 lobbyister som påverkar EU på alla möjliga och omöjliga sätt. Öppenheten är inget annat än den fria rörligheten för billig arbetskraft, när vi skalar av allt den inte kan handla om. Jag reste själv genom Västeuropa som ung utan att knappt behöva öppna passet. Öppnare än så kan det inte bli för turister och affärsmän. Detta var långt innan vi blev medlemmar i EU. Författarna skriver också så här.

Allt detta hotas om Europaparlamentet fylls av ledamöter som anser att de Europeiska länderna klarar sig bättre på egen hand och att utbyten mellan länder endast är ett nollsummespel där det antingen finns vinnare eller förlorare.       

Ingen påstår att Europas olika nationer skall ”klara sig på egen hand”. Handel, normala förbindelser och andra kontakter skall naturligtvis vara minst lika bra, helst ännu bättre än innan vi gick med i EU. Ingen har påstått något annat. Självklart är handel inget nollsummespel utan en verksamhet alla vinner på, det är därför länder handlar med varandra. Detta är ju inget annat än infantil skrämselpropaganda. Skulle Norge och Schweiz vara isolerade stater som inte handlade med Europa och omvärlden? Men att alla nationer tjänar på handel och normala förbindelser med andra nationer innebär inte att alla stater tjänar på EU-medlemskapet. Det är två vitt skilda storheter och medlemskapet innebär så mycket mer i form av överstatlighet och dryga avgifter, som i många fall går till en tung administration och ibland ren korruption.

Som slutkläm hotar författarna med förlorat välstånd och isolation om vissa partier får för stort inflytande i Europaparlamentet. Exakt samma argument användes inför folkomröstningen om EU-medlemskapet 1994 och euroomröstningen 2003. Första gången gick det hem, andra gången gick det inte hem. Nu kan vi ju fråga Grekland hur välståndet utvecklats. Europas ekonomi har gått i stå, trots alla harmoniseringar, EU-bidrag, öppna gränser och fria rörlighet. Förmodligen skulle ekonomin i många länder inte vara bättre med ett rent mellanstatligt samarbete, men heller inte sämre. Däremot skulle det vara ett mer demokratisk Europa.        

Välfärd eller demokrati

I dagens DN har 22 representanter för ” kultur och samhälle” skrivit en hjärtskärande artikel som de vill kallar ”ett upprop för Grekland”. Bakgrunden är självklart den ekonomiska kris som Grekland tyvärr har hamnat i. Det ligger säkert mycket i att landet har levt över sina tillgångar, även om det finns röster som påstår att den överdådiga levnadsnivå som det först rapporterades om, är kraftigt överdriven. Hur det än är med de förmåner grekerna eventuellt beviljat sig själva, så är själva huvudorsaken deras medlemskap i EMU, ett medlemskap den svenska valmanskåren var klok nog att vänligt men bestämt tackade nej till. Det är inte Anders Borg som är huvudorsaken till Sveriges relativa goda ekonomi, det är svenska folkets förtjänst som inte lyssnade på moderaterna (och andra partier) inför EMU-omröstningen. 

Undertecknarna pratar om gammal solidaritet mellan Sverige och Grekland, som mycket väl kan stämma. Steget är däremot långt från denna solidaritet till att svenska hårt tyngda skattebetalare skall betala någon slags nota för Grekland. Undertecknarna talar också om att organisationerna EU, ECB och IMF ligger bakom de stränga kraven på Grekland för uppstramning av ekonomin. Tyvärr lyckas inte undertecknarna prestera någon djupare analys än så. I själva verket är en stor del av hela tanken med EU vinstmaximering för internationella företag, som bryr sig minimalt om greklands eller något annat folk. I de flesta EU-dokument (och jag har läst några) står det om att reglerna är tvingande och att de kommer stimulera ekonomin, eftersom företagen gynnas av gemensamma marknadsregler. Undertecknarna har inte förstått EU:s natur (se Robsten ERT).

Så här skriver undertecknarna i artikeln   

Krisen offrar välfärden och hotar demokratin.

Det är snarast EMU som hotat välfärden i Grekland och det är EU som hotar demokratin. Om människor visste hur mycket makt som dagligdags skyfflas över till Bryssel skulle det bli upplopp, t.o.m. i modesta länder som Sverige och övriga Norden. Den som inte ser den odemokratiska riktning EU tagit får vara mer än lovligt blåögd. Det har faktiskt gått så långt att svenska regeringen har börjat reagera. Demokrati är dock inte samma sak som välfärd. Demokrati är att människor får rösta fram sina parlament och själva får bestämma sin framtid. På något sätt används begreppet ”demokrati” i fel syfte, också i denna artikel - återställ vår välfärd. Ibland (ofta rentav) ställs demokrati mot en utlovad ökning i välfärden. Grekerna valde välfärden framför demokratin och nu visar det sig att de valde fel. Det blev varken välfärd eller demokrati. 
EU:s utveckling har tagit alltmer totalitära former. Alltmer bestäms i Bryssel genom s.k. ”fullharmoniseringsdirektiv” innebärande att nationell lagstiftning ej får förekomma i frågan. Projektet kostar allt mer och relativt välskötta ekonomier får betala en allt större nota. De marknadsmässiga vinsterna (för sådana finns absolut) äts alltmer upp av EU-avgiften, samt andra därmed förknippade kostnader. Som lök på laxen läser vi nu i Riksdag & Departement att nya medlemsstater är på väg in i EU. Länder som Turkiet, och Albanien, länder som inte främst är kända för sina stabila ekonomier, demokratiska institutioner eller rättssäkra juridiska institutioner. Dessutom står Makedonien på tur för förhandlingar.

Varför envisas EU med att vilja ta in Turkiet i EU? En förkrossande majoritet av människorna i de nuvarande EU-länderna vill inte ta med Turkiet unionen. Svaret finns redan i denna text. Det handlar om att organisationer som ERT tryckt på för att de vill utöka sina marknader. Människor som undertecknarna till DN-artikeln svävar på luddiga moln och tror säkert att det handlar om Turkiets folk eller ett försök att liberalisera landet. Detta är helt fel och vi kan se fram emot kommande upprop för än det ena eller andra befolkningen i olika länder. Undertecknarna kommer att upptäcka att EU, ECB eller IMF inte bryr sig om något folk.   

Ett Europa i ekonomiskt sönderfall

Enligt den grekiska mytologin fick den första kvinnan, Pandora en ask som hon blev tillsagd att aldrig öppna. När nyfikenheten blev för stor och locket åkte av flög alla världens olyckor ut. Pandoras ask är sedan dess en beteckning på sådant som mår bäst av att förvaras på behörigt avstånd från dagsljus. Kanske kan den döpas om till Papandreous ask. Med hotet om en grekisk folkomröstning lyckades han nämligen släppa ut EU:s mest förbjudna fråga: vad tycker folket?

Under de senaste tre åren har EU börjat framstå mer som en hemlighetsfull hedgefond än ett politiskt projekt. De stora strategierna har dragits upp i en snäv krets av utvalda statschefer och tjänstemän från centralbanken ECB och Internationella valutafonden IMF.

Man läser med allt större förfäran Andreas Cervenkas bok ”Vad är pengar”, som inledningen var ett par citat från. En bok man förresten kan köpa för en spottstyver som E-bok. De första kapitlen handlade om det vi trodde hela boken skulle handla om, nämligen pengar som allmän ekvivalent och som ett kvitto på en viss mängd guld, i grunden ett kvitto på en viss mängd arbete. När väl de första kapitlen var avklarade så kom dock frågan raskt över till dagens europeiska och amerikanska ekonomiska situation. En situation som präglas av ekonomier vars tillväxt baseras på lån utan täckning och där skulderna hela tiden skjuts framåt, samtidigt som de växer lavinartat. Det hela kan liknas vid ett jättelikt pyramidspel där penningmängden saknar relevans i verkliga värden. Enligt Cervenka började förfallet redan 1971 när USA bröt Bretton Woodavtalet. Avtalet innebar att USA lovade att lösa in en viss mängd guld för varje dollar.

I dag har vi ett system där centralbankerna genom enkla knapptryckningar kan producera elektroniska pengar. En rad centralbanker har också gjort just detta, producerat mer elektroniska pengar för att lösa uppkomna problem. Till slut har detta har inneburit att förtroendet för pengar och dess konkreta värde urholkats, mer och mer. Stater i ekonomiska trångmål kan producera elektroniska pengar som rent nominellt jämförs med de pengar människor arbetat ihop och satt in på det lokala bankkontoret (om det finns kvar).

Cervenka beskriver också ett modernt bankväsende som tar allt större och vidlyftigare risker. Förlorar de måste stater gå in och rädda dem, eftersom alternativet är samhällskolapps. Vinner bankerna tar de självklart hem potten, som rättmätig vinst motiverat med risktagande. I själva verket är det ingen risk förknippat med affärerna, eftersom staten måste gå in och rädda banken vid förlust. Bankerna tar också allt större risker, med allt mindre eget kapital. Detta gör att avkastningen ökar ännu mer. Ju mindre eget kapital ju större risker och ju större avkastning på kapitalet, en formel som förr eller senare slutar i krasch.

Men det finns vinnare. Sagan om de riskfria statspappren gjorde att banker drog in enorma vinster och att politiker kunde gå till val på löften om ostron och välfärdsreformer till alla. Resultatet blev historiens största låneboom. Problemet är förstås att någon måste betala.

Ännu ett citat från Cervankas bok. I kapitel efter kapitel beskriver Cervanka hur de senaste decenniernas ekonomiska uppgång har eldats på och rent av möjliggjorts genom en enorm lånekarusell där det inte finns någon säkerhet i botten. I botten på hela karusellen ligger ofta statspapper, som fordom ansågs lika säkra som vår svenska berggrund av granit. Dessa statspapper styr också räntan för alla de lån vi tar för att köpa bostäder, bilar och annat vi anser oss behöva. Om eller snarare när stater som Spanien och Italien får riktiga svårigheter, så uppdagas plötsligt att de säkra statspappren, varpå hela finansmarkanden vilar på i dag, inte är mer värda än Lambis ultramjuka toalettpapper. Om detta inträffar (när enligt Cervanka) lär vi EU-kritiker inte behöva anstränga oss över hövan för att misstänkliggöra EU:s ekonomiska och finansiella unioner.

Några av oss kanske minns det finansiella pyramidspelets mästare, Bernie Madoff. Han blev dömd till 150 års fängelse för att ha skapat ett jättelikt pyramidspel där allt från början var luft. Det fanns ingen säkerhet, ingen affärsidé och ingen verksamhet förutom ett jättelikt pyramidspel. När allt kollapsade förlorade många människor sina förmögenheter. Om den västliga hemisfärens finanssystem visar sig vara i klass med Madoffs pyramidspel vågar vi knappt tänka på följderna. Det kan bli värre än vad den mest dedikerade EU-skeptiker någonsin föreställt sig. En fråga värd att ägna uppmärksamhet åt är hur länge Madoff skulle kunna hålla på med sitt pyramidspel om inte hans ena son hade anmält det hela till myndigheterna. Skulle han kunnat hålla det hela flytande så länge han levde?


Då & nu - EMU omröstningen

I dag publicerar DN-debatt en artikel med Erik Berglöf, chefsekonom för den europeiska utvecklingsbanken EBRD, där han presenterar en lösning för att lösa den europeiska ekonomiska krisen, LÄNK. Förslaget går i korthet ut på att skapa en gemensam bankunion, som bl.a. skall få explicita rättigheter att ge nödlån. Med bakgrund av dagens artikel kan det vara både nyttigt och lite lustigt med en jämförelse hur det lät från betrodda politiker och organisationer inför och efter EMU-omröstningen 2003. 


Henrik Brors på DN presenterade de 10 tyngsta argumenten för att rösta JA till euron, LÄNK. 


Då:

Handeln underlättas. Svenska företag får konkurrera på lika villkor på euromarknaden. 40 procent av handeln går till euroländerna, och med Danmark som också är knutet till euron blir det nära 50 procent. [...] 

Risken att vår valuta drabbas av valutaoro och valutaspekulanter som inte gillar svensk välfärdspolitik försvinner när vi ingår i ett stort valutaområde.

Nu:

Dramatiska sparåtgärder leder till lägre tillväxt, lägre skatteinkomster och mer nedskärningar – allt med enorma sociala påfrestningar i de samhällen som drabbas.

Då:

Sverige får sitta med när EMU-beslut fattas. Att vara med i EU och nu ta ställning mot euron i en folkomröstning skulle tolkas som en markering från Sverige mot samarbetet i stort. [...] 

Den gemensamma valutan bidrar till att väva samman medlemsländerna, vilket stärker fred och välstånd.

Nu:

Katastrofen är nära. I dag presenterar 16 europeiska nationalekonomer en plan för att rädda euron. [...] 

Liksom i juli 1914 vandrar Europa lealöst mot en katastrof av ofattbara proportioner.

Då:

Växlingen försvinner. Levnadsvillkor i olika medlemsländer blir lättare att jämföra. [...] 

Det blir omöjligt för Sverige att fuska sig ur strukturproblem genom valutakursförändringar.

Nu:

Under de senaste veckorna har situationen i de skuldtyngda ekonomierna i södra Europa allvarligt försämrats. Spanien är mycket nära att ställa in betalningarna och Grekland står på konkursens rand och kan tvingas lämna eurosystemet. Dramatiska sparåtgärder leder till lägre tillväxt, lägre skatteinkomster och mer nedskärningar – allt med enorma sociala påfrestningar i de samhällen som drabbas.

Då:

Finland vann på euron. [...]Finländarna är nöjda med sin nya valuta. Finlands ekonomi liknar vår, och där har tillväxten varit högre än i Sverige sedan euron infördes.

Nu, SvD 07-25, LÄNK:

Finland skulle hellre överväga att lämna eurozonen än att betala andra länders skulder i valutaområdet.

Enligt SvD, 09-05 så ställde sig riksbanken på JA-sidan i euro-omröstningen. Så här såg Riksbankens ställningstagande ut, LÄNK. 

Sedan dess har tillkommit en rad positiva erfarenheter efter eurons införande. Dessutom hänvisar man till en rad studier som visar att euron är bra för tillväxten. [...]   

Det är en stark utsaga, formulerad av elva ledamöter från fem partier, inklusive vänsterpartiets representant Kenneth Kvist. Men gubbarna kring korvkiosken på torget där ute där det riktiga folket bor, vet förstås bättre hur Riksbanken ska sköta affärerna.

Nu: 

Otroligt nog visar verkligheten att Kenneth Kvist (V) var alltför EU-positiv och att "gubbarna kring korvkiosken på torget" faktiskt verkar veta bättre hur Riksbanken ska sköta sina affärer. 

SvD:s ledarredaktion gick ut hårt efter omröstningen och beklagade sig över det inskränka svenska folket, detta i en artikel med rubriken " Nej, Europa väntar inte på Sverige". Lite längre ned i artikeln står det " Nejsidan är att gratulera", LÄNK.


Nejsidans gratulationer var mer välmotiverade än SvD:s redaktion någonsin kunde föreställa sig, har det visat sig. På något sätt får man ändå intrycket att redaktionen inte var helt hjärtlig i sina gratulationer september 2003.  Europa väntar inte på Sverige nej, i sin raska resa mot... vi citerar dagens artikel här:

Liksom i juli 1914 vandrar Europa lealöst mot en katastrof av ofattbara proportioner.

Det var väl aldrig så att SvD:s ledarredaktion ville ha med Sverige på denna hisnande rollercoaster-resa mot en "katastrof av ofattbara proportioner"? 


Själv minns jag bäst Jens Spendrups eviga tjat i TV om att de som inte ville följa med på denna resa som euron nu visat sig vara, betecknades som "dysterkvistar" och trista bakåtsträvare. Ibland kan det vara bra att försiktighetsprincipen får råda. Vi som är lite mer eftertänksamma får stå ut med alla anklagelser om att vara "bakåtsträvare". Alla beslut som rör vår framtid är inte lyckade. Historien visar att regeringar och monarker tagit massvis med katastrofala beslut genom historien. Alla som varit emot dessa beslut har sannolikt kallats något liknande det som Spendrup kallade motståndarna till euron. Folkvalda politikers uppgift är inte att ivrigt och populistiskt hoppa på alla trender och nya förslag från olika intressegrupper. Uppgiften är i stället att noga överväga vad som gynnar landet och dess folk. Slutligen vill vi tacka bloggen Cornucopia för inspiration till denna artikel. 

Några skilda reflexioner och lite om EU

Att både Reinfeldt och Anders Borg plötsligt uppenbarat en mer njugg inställning till EU och de enorma summor som hela projektet slukar är förhoppningsfullt. Åtminstone M börjar få nog av pengarullningen. Att fanatiska EU-vänner reagerar är väntat. Karin Svanborg-Sjövall på DN:s redaktion har också mycket riktigt reagerat och höjer ett varningens finger för det hon kallar en form av nationalism. Om de senaste uttalanden från regeringen skriver Sjövall så här.

Det här är ett trendbrott, och det finns all anledning att vara vaksam på hur det kan komma att påverka en lättrörlig folkopinion.

Sjövall menar alltså att regeringen skall anpassa sina uttalanden i beaktande av en "lättrörlig folkopinion". Undertecknad har länge anat att sådana argument spelar in i uttalanden från skilda läger, men det är ändå lite anmärkningsvärt att publicera detta helt öppet. Folket är alltså enligt Sjövall (och sannolikt många fler) lättpåverkat och osjälvständigt. Låt oss inte ympa några farliga idéer om EU i deras ack så infantila sinnen. vidare i Sjövalls artikel.

Dagens opinion (18/6) framkommer bland annat att man vill exportera ”svensk skattemoral”. 

När det största borgerliga partiet spelar på så öppet nationalistiska strängar finns det ingen anledning att tro att den EU-skepsis som alltid har varit stark i Sverige kan göra annat än att öka.

Det är väl bara i Sverige, detta underbara land, som ett uttalande enligt ovan skulle betecknas som nationalistiskt, taget vår höga skattemoral i beaktande. Om vår demokrati, yttrandefrihet och verklighet gör att EU-skepsisen ökar, så är väl inte detta något som strategiskt skall bekämpas, av vår oberoende media i alla fall. Intrycket att media inte bara bevakar makten, utan är en politisk spelare, nästan som ett fullfjädrat politiskt parti, förstärks hela tiden. Detta efter miljoner exempel likt ovan.

I det traditionellt EU-positiva Finland menade nyligen en socialdemokratisk finansminister att om valet stod mellan att skicka pengar till krisländerna eller att lämna valuta- unionen var svaret inte självklart.

Nej precis, finländska politiker kanske värnar om det finländska folket och dess skattepengar, vad är det som är så hemskt med det? Eller menar Sjövall och DN-redaktionen att både Finland och Sverige skall vara med i EU, oavsett vilka nackdelar det innebär för våra respektive befolkningar? Står det över sjukvård för sjuka, vård åt gamla och hjälp åt utslagna och hemlösa på våra gator? Det måste vara något likande som en gång genererade epitet "helig ko". Till sist tar vi med detta av Sjövall.

Många ser nu med oro på hur den ekonomiska krisen i Europa göder krafter som profiterar på främlingsfientlighet och nostalgi.

Främlingsfientlighet och nostalgi var en sällsynt blandning i samma mening. Det krisen explicit göder (låt oss vara tydligare än DN och Sjövall) är en frustration hos tyska skattebetalare, som får betala för andras överkonsumtion. Vill Sjövall stigmatisera tyskarna för detta? Jag vill minnas att enligt DN:s egna, inte så gamla, liberala principer så skall inte transfereringarna vara hur stora som helst inom monarkin Sverige, gäller inte dessa principer mellan de europeiska staterna också? Förövrigt har grekerna också visat ett nästan ohöljt hat mot tyskarna. Detta hat är desto mer förvånande, då ingen tvingar grekerna att låna en enda euro.

Länk DN

Expo - Grums

Jag noterar att Expo skrivit en artikel om de omtalade vräkningarna i Grums. Jag själv har inte haft tid att sätta mig in i dessa vräkningar, just därför vill jag avhålla mig från att uttala mig om just dessa. Däremot innehåller Expos artikel en del märkligheter. Hela demonstrationen sägs ha startats av nazister. Kommer Expo med ett sådant påstående skall de namnge vilka nazister det rör sig om. Nu misstänkliggörs en massa människor som avskyr nazismen lika mycket som Expo. Jag kan tänka mig att en massa invånare i Grums, som inte ens sympatiserar med SD, ställer sig bakom demonstrationerna. Alla dessa misstänkliggör Expo i ett enda svep.

Som organisatör av demonstrationen och Facebook-gruppen är en ung kvinnlig journalist uppger Expo. En journalist som inte misstänks ha några kopplingar till nazism får vi förmoda. Alla vet, även Expo, att efter gruppens initierande så har allehanda element hoppat på, utan att någon av organisatörerna har kunnat påverka detta. Expo skriver också att de "förgäves försökt få tag på journalisten". Detta samtidigt som journalisten själv på Facebook säger att absolut ingen från Expo ringt henne. Det här är inte seriös journalistik helt enkelt.

Ingen länk här, vi har ju ansvar för vad vi sprider enligt Expo

Tungan på vågen

Riksbankens jubileumsfond har gett ut en bok, Tungan på vågen - Vågmästare och balanspartier, som i huvudsak handlar om SD:s ställning som vågmästare i riksdagen. Även andra exempel på parlamentariska vågmästarsituationer tas upp som jämförande exempel. Boken är en typ av antologi med många författare som skrivit varsitt kapitel. Det är lite förvånande att mycket väl kända, rabiata SD-hatare som Lisa Bjurwald får komma till tals. Varför inte låta en av SD:s egna ledamöter beskriva tiden som vågmästare? Ulla Ekström von Essen har också skrivit ett kapitel, i ett något mer sansat tonläge än Bjurwald. Alla kapitel är inte dåliga. Ann-Cathrine Jungar har t.o.m. skrivit ett riktigt bra och högintressant kapitel, där hon påtalar SD:s extremt betydelsefulla position som ett median-parti i den ekonomiska höger - vänsterskalan.

Några klassiska uttalanden av våra högsta politiker

Så här sade några av våra politiker inför EMU-omröstningen. 


Carl Bildt: Det är logiskt, det är en succé i större delen av Europa, varför skall Sverige stå utanför detta? 


Göran Persson: Jag känner mig tryggare med EMU, än utanför. 


Bo Lundgren: Det handlar i grunden om att det blir enklare att leva …och att det blir lättare att jämföra priser ...och då kommer vi att pressa priserna i Sverige. 




Nu är det få människor som håller med Bildt om att euron är en succé i större delen av Europa. Göran Perssons uttalanden om att vi skulle vara tryggare med euron framstår som ett skämt. Det är osannolikt att grekerna tycker det är enklare att leva med euron. I vilket fall så har det blivit oerhört dyrt för Tyskland och andra nationer, som skall stå för den grekiska fest-notan.

I grunden är det ohållbart att Tyskland och andra nationer skall överföra resurser till nationer som egentligen, enligt EU:s egna regler, skulle ha bötfällts. Vi överför rikedomar från de som sparat och arbetet till dem som inte gjort det. Inrikespolitiskt skulle ett sådant här förfarande vara politiskt omöjligt. Samma personer som propagerar för arbetslinjen i vårt eget land propagerar ivrigt för stödpaket till de som uppenbarligen levt över, eller på andras tillgångar.

Olle Svenning skriver i sin bok "Göran Persson och hans värld" att Persson var djupt skeptisk till euron från början. Plötsligt vände Persson och blev positiv till införandet av euron, varför? Vad var det för signaler som fick honom att ändra sig?

Även Anna Kindberg Batra (M), Roger Tiefensee (C) och Stefan Attefall (KD) ville 2010 ha en ny folkomröstning angående ett medlemskap i EMU. Så här skrev de då.

Tre av fyra allianspartier kräver: Utred euron under nästa mandatperiod! Mycket har förändrats sedan folkomröstningen om euron. Vi är överens om att det under nästa mandatperiod är dags för en ny debatt där vi analyserar erfarenheterna av EMU-sam­arbetet, EU:s hantering av den finansiella krisen samt för- och nackdelar för Sverige med en anslutning. Vi vill och vågar ta tag i eurofrågan, skriver företrädare för M, C och KD.

Vi måste hålla med om att mycket har förändrats, men kanske inte riktigt så som undertecknarna har tänkt sig. Visst, det är nog läge att utreda vilka som skall tvingas att lämna euron, om det nu är detta författarna menar i sin artikel. Om nu författarna är så modiga att de både vill och vågar ta tag i eurofrågan, så väntar vi med spänning på ett utspel snart.

Länk DN 2010

Folket hade rätt - politikerna fel, jättefel!

Alla vet hur hela EMU-projektet knakat i fogarna på sista tiden. Först ut var Grekland som uppenbarligen levt över sina tillgångar. Därefter kom nyheten om de finansiella problemen i Spanien, en långt större ekonomi än Grekland. Vissa varningssignaler har också observerats från länder som Italien och Irland. Enorma räddningspaket har sjösatts där länder med en betydligt stramare hushållning fått betala notan för Grekland och Spanien. Liberala debattörer (som t.ex. Wolodarski DN) i vårt land har ivrigt applåderat stödåtgärderna och de enorma mellanstatliga transfereringarna. Man slås av att debattörer som annars är rätt njugga till transfereringar mellan samhällsgrupper inom Sverige, plötsligt är ivrigt positiva till transfereringar mellan nationer. Man behöver inte platsa in i den exklusiva klubben MENSA för att upptäcka en viss inkonsekvens i de liberala debattörernas ställningstagande. Tydligen är EU viktigare för dessa debattörer än mindre bemedlade grupper inom vårt eget land.  


Allt tal om ett "socialt kontrakt" mellan medborgarna i vårt land har bestämt tillbakavisats som nys. Vi är några som påtalat att det föreligger ett sådant kontrakt för att samhället skall kunna hålla ihop och att människor skall vara motiverade att betala skatt. Dessa tankegångar har inte vunnit gehör hos bredare politiska och journalistiska kretsar. Nu påtalar dock en ekonom från SEB att det samhälleliga kontraktet i Grekland är på väg att upplösas (DN). Förtroendet för välfärdsstaten är i botten och ligger långt under en nation som t.ex. Sverige. LÄNK.


EU:s nuvarande politik med enorma stödpaket till krisande nationer kritiseras skarpt av Mats Persson, professor i internationell ekonomi. Persson vänder sig emot den nuvarande politiken främst med argumenten att det på sikt bara förvärrar problemen samt att stödpaketen faktiskt strider mot Maastricht-fördraget på det mest flagranta sätt. Om undertecknad minns rätt skulle böter utfärdas till länder som slarvade med sina ekonomier, de skulle inte få mer pengar i form av gigantiska stödpaket. LÄNK.


SvD näringsliv har dragit paralleller mellan den ekonomiska krisen i Grekland och fotbollsmatchen i morgon kväll där Tyskland och Grekland spelar mot varandra om en semifinalplats. Vi får se hur stämningen är på planen mellan spelarna. Klart är dock att EU:s förbrödrande effekt numera kan ifrågasättas. Grekland känner sig styrda av ett Tyskland som benhårt sätter upp förhållningsregler för miljardrullningen från tyska skattebetalare. Man kan tycka att Merkels krav är motiverade med tanke på de pengar som skall skyfflas över en nation som uppenbarligen misskött sina finanser. Ingenting hindrar dessutom Grekland från att säga nej till de tyska pengarna (där även Sverige är med och betalar genom IMF faktiskt). LÄNK.


Johan Hakelius, Aftonbladet berömmer sig för att ha varit en ivrig motståndare till Sveriges medverkan i EMU. Ödmjukheten är dessutom något begränsad i denna "vad var det jag sade" artikel. Så här skriver han. LÄNK.    
     

Man skulle, i all blygsamhet, kunna sammanfatta det såhär:
Jag hade rätt. Alldeles rätt. Rätt, rätt, RÄTT!
Men det här är ju en allvarlig sak, så det vore inte särskilt klädsamt. Det korrekta är att vara bekymrad, ledsen och empatisk med grekerna. Det finns ingen anledning att spricka av stoltheten bara för att man, för en gångs skull, bevisligen förstått något och förutsett konsekvenserna. Inte känna triumf. Inte göda sin fåfänga. Verkligt ofint vore att gnugga eurofilernas nosar i den lilla stinkande hög de lagt på den europeiska mattan. Så det ska jag inte göra. Jag säger bara att det var upplyftande att höra Lord Lawson säga ”vad var det jag sa”. Och tänk hur jobbigt det måste vara för eurokramarna, som hade fel. Jättefel. Helt fel. Alla fels moder. Fel, fel, FEL!

Hakelius brister något i ödmjuk finkänslighet men visst hade både han och undertecknad helt rätt. Jag tycker dock att Hakelius missar det väsentligaste. Svenska folket hade rätt. Alldeles rätt. Rätt, rätt, RÄTT! Ty de röstade faktiskt "nej" till medlemskap i valutaunionen.  


Våra högt ärade politiker gjorde sitt bästa för att övertyga oss stackars väljare om valutaunionens förträfflighet. De hade ett koppel namnkunniga ekonomer vid sin sida. Det gick så långt att när valresultatet skrek ut sitt bistra resultat från skärmarna blev liberalen Leijonborg så frustrerad att han inför rullande kameror påstod att svenska folket måste utbildas i kunskap om EU. Men både Leijonborg, ekonomerna och den övriga politiska nomenklaturan hade fel. Jättefel. Helt fel. Alla fels moder. Fel, fel, FEL!


GLAD MIDSOMMAR ALLA!

Den ologiska Reinfeldt

I en DN-intervju förklarar Reinfeldt att M valt rätt väg i asylpolitiken. T.o.m. rubriken påtalar att M och Reinfeldt valt den rätta vägen, även om rubriken som bekant sätts av redaktionen. I brödtexten kan vi sedan läsa om alla problem och alla misslyckanden som vår asylpolitik för med sig. Det är arbetslöshet, misslyckad skolgång och utanförskap. Så vad exakt pekar på att Reinfeldt valt rätt väg rent konkret? Ingenting, allt pekar enligt enklare logik på motsatsen. 


På något dunkelt sätt vill Reinfeldt framstå som en hjälte i artikeln. Han har valt den "rätta vägen" trots att allt pekar på motsatsen och att allt fler väljare blir tveksamma till den förda politiken. Så här säger Reinfeldt i artikeln när han får frågan varför så många andra EU-länder inte praktiserar Sveriges generösa asylpolitik.

Därför att den politiska viljan saknas. Och för att det finns ett stort folkligt motstånd i delar av Europa.

Smaka på den meningen ett ögonblick. Både folket och politikerna är alltså emot den asylpolitik Reinfeldt står för. Men enligt den svenska retoriken är ju dessa EU-länder med sina regeringar rasister och främlingsfientliga. Det kan ju knappast vara så att inom Sveriges gränser är man rasist om man förespråkar en stringent asylpolitik, men inte utanför våra gränser. 


Så här står det vidare i artikeln när Reinfeldt intervjuas.

39 procent av alla icke EU-medborgare som i år fått uppehållstillstånd för arbete ska utföra jobb som inte kräver någon särskild utbildning. Varför får 539 icke EU-medborgare uppehållstillstånd för att komma hit och städa när arbetslösheten redan är så hög? 

– Det finns andra länder som har poängsystem för vem som får arbetskraftinvandra och som kräver höga utbildningar. Jag tycker att det finns en poäng med att vi gör det möjligt för människor från väsentligt fattigare förhållanden att få ett jobb i ett högutvecklat land.

Det finns enligt Reinfeldt en poäng med att importera arbetskraft för arbeten som någon arbetslös inom landet skulle kunna ta, men vad är denna poäng då? Tror någon att man löser några problem i fattigare länder så saknar man den mest grundläggande logiska tankeförmåga. Längre ned i artikeln talar Reinfeldt om att somalier och afghaner har mycket svårt att erhålla någotsånär kvalificerade arbeten. Därefter pratar han om RUT och ROT. Misstanken tar fart att Reinfeldt helt enkelt importera hushållshjälp för sina grannar i Täby och annorstädes. Samtidigt kan han demonstrera hur mångkulturell och human han i själva verket är. Frågan är hur länge väljarna sväljer denna retorik. 


Länk DN Reinfeldt


Ny mellanstatlig finanspakt


Angela Merkel och Nicolas Sarkozy var påtagligt nöjda efter nattliga överläggningar där det beslutades om en ny finanspakt mellan i första hand eurostater, men även länder som inte anslutit sig till det gemensamma valutasamarbetet kan bli medlemmar i den nya finanspakten. 


Att denna finanspakt är ett utslag av överstatlighet råder det ingen tvekan om. De nationer som ingår i samarbetet kommer att vara hårt bakbundna av gemensamma regler och handlingsutrymmet kommer att beskäras avsevärt för enskilda parlament. Flera nationer har också deklarerat tveksamhet inför detta samarbete. Att hela finanspakten är ett desperat försök att rädda euron tycks inte ha uppmärksammats av vår egen dagstidning DN som gråter rena krokodiltårar för att Reinfeldt gett uttryck för att Sverige inte kommer att delta i samarbetet. Det torde vara uppenbart för även den mest infantile betraktare att Reinfeldt vill vara med i "de stora grabbarnas klubb" men att svenska väljare skulle straffa ett sådant tilltag mycket hårt. Så här skriver DN:s ledarredaktion.

Kan Irland gå med på allt detta utan att hålla folkomröstning? Kommer Finland att acceptera att vetorätten tas bort för beslut om utbetalningar av nya krislån?

Det viktiga är enligt ledarredaktionen att det inte hålls några folkomröstningar. De demokratiska principerna kan vi i sådana här lägen lämna bakom oss. Det återstår en lång rad problem och hinder innan denna pakt kan sjösättas. Vilka nationer som väljer att ingå i samarbetet är i dag höljt i dunkel. Ledarredaktionens artikel är glasklar. Det är viktigare att få vara med att bestämma i de olika forum där besluten tas än att ta hänsyn till vad folk i gemen tycker. Ja det verkar t.o.m. vara viktigare att få frottera sig med europeiska politiker än att det går bra för svensk ekonomi. Tänk så många intressanta artiklar det kunde bli för DN om Sverige tilläts vara med i den inre Europeiska klubben.

Länk DN samarbete

Länk DN ledarredaktion

Folket hade rätt, politikerna och eliten fel

Den 14e september 2003 gick svenska folket till val, vi röstade om medlemskap i den Europeiska valutaunionen, samt att byta vår krona mot den europeiska valutan. Människor minne är kort, betydligt kortare än vad som vanligen kallas ”mannaminne”, men det lär nog vara rätt många som minns den kampanj som föregick valet. En nära nog samlad politikerkår yrkade på att vi skulle ansluta oss till valutasamarbetet. Fördelarna tjatades in genom TV-rutan och genom de flesta tidningars sidor. Det fanns en massiv opinion från det politiska elitskiktet och från näringslivet för att vi skulle rösta ”rätt” på valdagen. De som funderade på att rösta ”fel” d.v.s. rösta nej till valutasamarbetet betecknades som bakåtsträvare och räddhågsna stackare. Jens Spendrup upprepade gång på gång att de som tvekade inför valutasamarbete var inget annat än ”dysterkvistar”. Vem är dysterkvist nu Spendrup?

Centerpartiet var inför unionsvalet emot ett anslutande från Sveriges sida. Partiet hade ju en decentralistisk politik, historiskt sett. Därigenom halkade Centerpartier mer eller mindre in på nej-sidan som på ett bananskal. Dessutom fanns det massvis med sympatier och röster för Centerpartiet att tjäna på. Samtidigt finns misstanken där att höga politiker inom Centerpartiet innerst inne hoppades på att deras egen sida skulle förlora i valet. Dessa misstankar stärktes efter att valresultatet stod färdigt och det visade sig att nej-sidan vunnit, Maud Olofsson tog inga glädjeskutt direkt. Efter eurovalet har dessutom Centerpartiet profilerat sig som det mest EU-positiva partiet.

I dagens SvD står det i så här i en artikel av Patricia Hedelius.

Obalanserna inom valutaunionen är för stora. De rika länderna i norr mot de djupt skuldsatta i södern innebär spänningar som ingen politiker i världen kan slå broar mellan. Det går inte heller att bedriva en vettig penningpolitik från centralbankens sida.
– Eurosamarbetet kommer inte att hålla som vi känner det idag. Antingen går man snabbt mot gemensam finanspolitik och därmed gemensam statsbildning, eller så är det är bara en fråga om när och hur EMU bryts upp, inte om, säger Pär Magnusson.   
 
Nu låter de flesta som Spendrupska dysterkvistar, det är lite ”dagen efter-stämning”. En stämning Spendrup med sitt öl förmodligen orsakat många gånger. Vi kan kallt konstatera att det räddhågsna och bakåtsträvande folket hade rätt och politikerna med deras experter fel. När valresultatet stod klart den 14e september blev folkpartiets Lars Leijonborg ursinnig och deklarerade att ”vi måste utbilda det svenska folket”. Eftersom det nu visat sig att det outbildade folket hade rätt och Leijonborg fel så drar vi slutsatsen att det kanske är lite andra grupper som är i mest behov av lite vidareutbildning.

Länk SvD

Alla skall med, trots att argumenten tryter

I ännu en ledare propagerar DN:s ledarredaktion för att Sverige bör gå med i eurosamarbetet och därmed införa Euro som valuta. Redaktionen gör detta ställningstagande när hela valutasamarbetet gungar som mest och allvarliga brister blivit uppenbara. Argumenten för ett deltagande i eurosamarbetet är inte längre ekonomiska, nu framförs i stället synpunkten att våra toppolitiker inte får vara med i samma beslutsorgan som de övriga europeiska toppkrafterna. Just detta, att få dunka rygg med Europas politiker har sannolikt varit den huvudsakliga drivkraften hela tiden. När nu de ekonomiska argumenten fallit som vissna fikonlöv så återstår bara det argument som hela tiden varit det huvudsakliga. Nu är det osannolikt att Sveriges befolkning vill riskera hela ekonomin för att vår politiska nomenklatura skall få klia rygg, vilket även DN:s ledarredaktion förstår. Så här skriver ledarredaktionen på i artikeln.

Därför är det olyckligt att Sverige inte ens deltar i det så kallade europlussamarbetet. Det är öppet för alla EU-länder som vill och det är bara en samling kritiska länder som valt att ställa sig utanför: Storbritannien, Tjeckien, Ungern – och Sverige.

Det är pinsamt att vårt land hör till denna grupp och det är märkligt att Socialdemokraterna hittills har motsatt sig svenskt deltagande.Regeringen borde göra mer för att övertyga S och därmed få en majoritet i riksdagen bakom ett beslut om att gå med.

Det vore rimligt att DN förklarade varför vi skall vara med i detta "europlussamarbete", länk. Vad är fördelarna och vad är nackdelarna? Vad har vi att tjäna på ett sådant medlemskap? Det som är pinsamt för DN:s ledarredaktion är inte pinsamt för mig eller för mina grannar, pinsamhet är således inget bärkraftigt argument i sig. Vi noterar också att det är (S) som skall övertygas, vad folk tycker är för redaktionen irrelevant. Till sist i artikeln.

Sverige måste också vara berett att bidra så snart euroländerna enats om rimliga förslag till lösningar på krisen.

Sverige = alla vi som betalar skatt, nota bene. Vi kan väl i sådana fall införa en "eurovärnskatt" så människor förstår vad det är för pengar som vi sponsrar Grekland och andra mañana-nationer med. Eller skall vi urholka vård, skola och äldreomsorg med de pengar vi skall stödja bankrutta nationer med? Så lätt man skänker bort skattebetalarnas pengar så fort det är EU-relaterat. Det finns två argument mot att vi skall vara med och bidra med stödpengar, förutom ovanstående argument, dessa är enligt följande.


Pro primo: Svenska folket röstade mot ett medlemskap i valutaunionen just för att slippa vara med att betala andras notor (bl.a.). 


Pro secundo: Vilken hjälp fick vårt land när vi höll på att förblöda i början av 90-talet?

Länk DN

Det kanske aldrig blir något nytt EMU-val i Sverige

På Newsmill argumenterar Johan Wettergren om EMU-samarbetet och euron. Vi hade ju som bekant en folkomröstning i vårt land 2003 dör den politiska eliten var för EMU och där folket visade sig vara emot ett sådant samarbete. Klyftan mellan våra politiska företrädare visade sig för ett ögonblick i blixtbelysning. 


Wettergren skriver i sin artikel att han röstade emot EMU och att han fortfarande är starkt kritisk till samarbetet. Dessutom beskriver han den förvåning vårt politiska etablissemang kände efter det "förlorade" valet och den frustration som uppenbarades hos våra politiska potentater. Mina egna minnesbilder är mycket klara från valnatten. Mest upprörd, för att inte säga ursinnig, var Bengt "luciabeslutet" Westerberg som med etter i rösten deklarerade att svenska folket måste upplysas och utbildas på EU. Det var inte frågan om att acceptera folket vilja eller några andra liberala principer för Westerberg inte. Så här skriver Wettergren i sin artikel.

Som svensk invånare har jag inte bara rätt att delta i val, jag betalar dessutom skatt. När några länder inom EMU-samarbetet får problem så får jag reda på att en del av dom pengarna som jag betalar i skatt skall gå till att hjälpa dessa länder. Men nej till EMU vann ju valet. Därmed sa jag, och andra väljare med mig, att vi ville stå utanför EMU. Varför skall jag bidra till att stärka EMU med mina skattepengar?  

Wettergren gör en helt riktig analys, vi betalar andra länders fallerande handhavande av sina statskassor och ekonomier trots att vi röstade mot ett EMU-samarbete. Våra politiker är så snabba på att skänka bort våra skattepengar, allt för att ligga bättre till i Bryssel och kanske få en extra klapp på axeln av någon EU-potentat. Vi kommer sannolikt aldrig att rösta om EMU igen, systemet håller på att erodera. Men det är väl det Wettergren menar mellan raderna. 


Länk Newsmill


Skamvåld


En iransk advokat, Laleh Shabani, skriver i en artikel på SVT-debatt att Iran straffar skamvåld hårdare än vad Sverige gör. Nu märker man vilka enorma kulturskillnader det är mellan våra rättssystem och våra kulturer överhuvudtaget. Shabani talar om dödsstraff som den självklaraste saken i världen, i vårt land är inget riksdagsparti för dödsstraff. Shabani talar också om andra mycket märkliga straffrättsliga principer som känns fullständigt främmande i vår kultur. Vi har en annan rot i vår kultur och värderingar, vilket märs om man studerar vår förkristna lagstiftning. Våra rättsprinciper från brons och järnålderstid känns mycket oss i dag än den rättstradition som tillämpas i dagens Iran.  


Men Shabani har en poäng, vi borde straffa skamvåld hårdare. Som Abbas Rezais mammas juridiska ombud, Elisabeth Fritz sade i SVT, utvisning är ett mycket effektivt avskräckande straff, mycket mer avskräckande än fängelse. Vid skamvåld skall alltid utvisning utdömas, vid allvarliga fall livstids utvisning. Vi behöver inte, och skall inte söla ner våra händer med medeltida straffmetoder. Vi har ju dessutom ett högeffektivt verktyg ändå, nämligen utvisning. 


Jag skulle vilja gå ännu längre än utvisning för de som begått skambrott. Jag undrar om de som omfattas av skamkulturen kanske redan från början skall se sig om efter ett annat land än vårt, för att slå sig ned i. Dessutom undrar jag återigen om asylskälen för religiösa fundamentalister, vilka har de månne flytt ifrån? Har de flytt ifrån mesiga kristna grupper som i princip alltid befinner sig i minoritet och inte på långa vägar är så hårdföra som sina mera muslimskt präglade landsmän? Förlåt men det låter inte så troligt.


Länk SVT-Debatt

Länk SVT Fritz

 

Hatten av för Pagrotsky

EU-kommissionens ställföreträdande ekonomiska taleskvinna, Amelia Torres sade på en presskonferens i torsdags att det absolut inte är aktuellt för Grekland att återgå till sin inhemska valuta. Bakgrunden till spekulationerna om en grekisk återgång till egen valuta är att den grekiska kommissionären Maria Damanakis skall ha sagt följande.

Greklands största prestation under efterkrigstiden, det vill säga den europeiska inriktningen och införandet av euron, är i fara. Antingen kommer vi överens om hårda uppoffringar med kreditgivarna eller så återgår vi till drachman. Allt annat kommer i andra hand, sade Damanaki.

Alla förstår säkert att det skulle vara ett dråpslag för hela euro-projektet om ett land lämnade valutasamarbetet. Plötsligt skulle glamouren och det magiska kring hela projektet bara försvinna. Som genom ett trollslag skulle hela projektet få en förlorarstämpel på sig. Frågan är dock om inte glamouren börjar naggas i kanten redan nu. Fler och fler problem dyker upp bland medlemsländer som Grekland, Irland, Spanien och Portugal. 


Det ser ut som att den tillfälligt inför EMU-omröstningen mobbade Pagrotsky skulle få rätt i alla fall. Pagrotsky var ju skeptisk, eller snarare negativ till ett införande av EMU och euron i vårt land. Dessutom höll han inte tyst om det, till Görans Perssons ursinne. Jag tar av mig hatten för dig i dag Pagrotsky, du hade rätt och stora delar av vårt ekonomiska och politiska etablissemang hade uppenbarligen fel och var på väg att lura hela det svenska folket. 


Ett bevis för att glamouren redan flagnat är att de euro-positiva artiklar som hela tiden droppades av DN och SvD med jämna mellanrum nu upphört att komma. Det är som att någon dragit åt vredet på en ständigt droppande kran. Dessutom är en påfallande stor del av de artiklar som höjde euron till skyarna borta, de går inte längre att hitta (vad det nu kan bero på). Så här skrev DN (ledarredaktionen) i en numera försvunnen artikel, efter EMU-omröstningen.

Allt fler skär ut allt mindre bitar ur verkligheten och 

lovar att sköta just dessa bitar väl, helheten lämnar de.

Vi som röstade "nej" var alltså egoister. Vidare:

När de inte får sin vilja fram svär de ve över alla 

politiker och är redo att bryta staven över hela det politiska systemet.

Nu var det väl anhängarna av EMU som förlorade, och väl tappade besinningen en smula samt bröt staven över de dumma väljarna. Vidare:

Här hittar vi alltså paradoxen: De stora väljargrupperna är 

tämligen ljumma, de vill ha vård-skola-omsorg men specificerar inte 

närmare hur.

Ja, inte är det genom att gå med i EMU-samarbetet i alla fall, det är snarast en garant för att rasera "vård-skola-omsorg", eller hur Grekland? 


Vi kan påminna om några av alla de EMU-positiva artiklar som publicerats och fortfarande finns kvar, om någon orkar läsa.


Länk SvD Ohlsson


Länk DN Ledare "tänk som européer"


Länk SvD "Motståndet mot euron minskar" (det var då det)


Visst känns artiklarna en smula främmande i dag? Visst skulle de vara omöjliga att publicera i dag? Internet kan ibland vara mycket avslöjande. Tyvärr går det dock utmärkt att radera artiklar från servrar. Som avslutning bugar jag och tar av mig hatten för en f.d. socialdemokratisk minister, vars intellekt, integritet och ryggrad vida översteg hans något ringa kroppsbyggnad, HATTEN AV FÖR PAGROTSKY!


Länk SvD

Grekland hotar att lämna euro-samarbetet

I en artikel på Dagensps så skriver Dick Erixon att der Spiegel meddelar att Grekland överväger att lämna eurosamarbetet och den gemensamma valutan. Samtidigt drar Erixon slutsatsen att det nog inte ligger något allvar bakom hotet, det är snarare ett sätt för Grekland att pressa ännu mer pengar från de övriga euro-länderna, eller snarare EU-länderna, Sverige är ju som bekant också med och finansierar fiaskot med den gemensamma valutan.

Innan den s.k. valutakrisen så släppte både DN och SvD regelbundet artiklar där alla fördelar med att gå med i euro-samarbetet poängterades. Inga artiklar publicerades där motsatta ståndpunkt framfördes. Efter att valutakrisen blev manifest så har dessa artiklar naturligt nog slutat publiceras, det har liksom inte varit läge för det.

Det är ganska uppenbart att vårt land tjänat ekonomiskt på att inte vara med i valutasamarbetet, speciellt under valutakrisen har detta blivit uppenbart. Precis som Erixon skriver så är dessutom valutasamarbetet mer ett politiskt projekt än ett rent ekonomiskt sådant. Som kuriosa kan jag nämna att under folkomröstningen angående införandet av euro i vårt land så pratade jag med ett barn i 10-årsåldern (ej svenskt ursprung). Med uppspärrade ögon berättade barnet för mig att det främst var främlingsfientliga människor som röstade ”nej” till euron. Fast det starkaste minnet från folkomröstningen är ändå Jens Spendrup som i TV-rutan upprepar "jag är ingen dysterkvist, jag tror på euron, jag är ingen dysterkvist...". Ibland kan faktiskt dysterkvistar också få rätt. Dessutom har jag av någon outgrundlig anledning slutat dricka ett speciellt öl, tillverkat av ett speciellt företag, med ett speciellt efternamn.

Länk Dagensps  

Stenkastning i Grekland och här

I en DN-artikel står det som rubrik ”Stenar mot Europa”. Sensmoralen är att Grekland genomdriver sina besparingar p.g.a. krav från det omgivande Europa. I samma tidning, DN står det om både bränder och stenkastning i Rosengård. Angående händelserna i Rosengård så står det dessutom om i SvD också.

Om nu upploppen i Grekland definieras som ”Stenar mot Europa”, vad definieras då bränderna och stenkastningen (mot brandmännen i vanlig ordning) i Rosengård? Jag kan tänka mig ”Stenar mot Sverige” eller något liknande. Det är väl dags nu att våra politiker åtminstone börjar prata om de multikulturella problem vi faktiskt uppenbart har.

Länk DN Grekland

Länk DN Rosengård

Länk SvD

Vem gynnar den Grekiska finanskrisen?

Redan i rubriken säger en SvD-artikel att den Grekiska finanskrisen gynnar Alliansen i vår inhemska valrörelse. När man läser vidare i artikeln framkommer det att en förutsättning för att krisen i Grekland skall gynna Alliansen och överhuvudtaget spela en roll i den svenska valrörelsen är att krisen sprider sig i Europa till andra medlemsländer. Så här står det i artikeln.

Det som oroar Mona Sahlin och Socialdemokraterna är att det ödesdrama som skakar Grekland ska sprida sig till andra EU-länder. Och därmed leda till att den ekonomiska krisen gör come-back i de svenska väljarnas medvetanden. 

Om nu detta sker, att krisen sprider sig till fler EU och EMU-länder så är det väl i första hand inte de svenska socialdemokraterna som missgynnas (det må vara ett önsketänkande av företrädare för Alliansen) den uppenbara politiska vinsten torde alla EMU-motståndarna i vårt land göra. Betecknande nog så har alla krav på en ny folkomröstning angående ett medlemskap i den Europeiska valutaunionen tvärtystnat, förutom från ett lite udda håll.

Folkpartiets Birgitta Ohlsson har tydligen lyckats med konststycket att inte ha en aning om att den senaste krisen för Greklands ekonomi skjutit alla tankar på ett Svenskt EMU-medlemskap i sank. Som en yrvaken höna kacklar hon ”vi måste ha en folkomröstning” detta vid en tidpunkt när alla andra EMU-fantaster lägligt tystnat och förläget börjat tala om helt andra saker.

Länk SvD