DN rapporterar om att EU vill ta emot 20 miljoner nya arbetskraftsinvandrare. Detta trots att invandringskritiska krafter vinner mark i val efter val: nu senast vann ju Sarkozy i Frankrike delvis med ett sådant budskap (och det verkar som att han i viss mån infriar löftena). Men det struntar EU-nomenklaturan i: de är ännu längre ifrån den demokratiska kontrollen än de nationella regeringarna är och kan därför sprida sitt politiskt korrekta evangelium utan att hotas av avsättning. Om eliterna inte underkastas minutiös kontroll kommer de aldrig att arbeta för folkets intressen utan snarare arbeta för att deras egen (socialliberala) ideologi genomförs.
Det är dags för folk att inse att det är allvar nu. Vill vi undvika en total balkanisering av Europa, med etniska konflikter, ökad kriminalitet, etc. i decennier framöver så gäller det att kasta ut de politiker som är ansvariga för den oansvariga massinvandringspolitiken.
fredag, september 14, 2007
torsdag, september 13, 2007
Marx-Muhammed-pakten
Per Gudmundson skrev i gårdagens SvD om Usama bin Ladins flirt med vänstern i Väst:
Med undantag för en och annan tokskalle är explicit stöd för al-Qaida dock knappast att vänta från den europeiska vänstern. Vill al-Qaida skaffa sig sympatier i Europa får de nog sluta att mörda stora grupper civila åtminstone.
Mer oroande är i så fall de kopplingar som finns mellan radikala muslimer i Sverige och diverse politiska partier, främst Socialdemokraterna, som behandlas i denna exilentråd som jag säkert får anledning att återkomma till. Tråden behandlar Mahmoud Aldebe, ledare för en av Sveriges största och mest radikala muslimska organisationer (som bl a förespråkar särskilda lagar för muslimer), och hans försök att infiltrera Socialdemokraterna och i viss mån Centerpartiet. Socialdemokraterna, i synnerhet Broderskapsrörelsen, har hittills visat sig mer än villiga att ingå i allians med denne fundamentalist. Läs tråden, det är skrämmande läsning!
Men i första hand handlar förstås Marx-Muhammed-kopplingen inte om någon gemensam faiblesse för totalitarism utan om USA-hat och om doktrinen att "den svage har alltid rätt". Socialismen har i sig inte mer att göra med politisk islam än med politisk kristendom; men dessa två idéer gör att vänstern i viss mån går islamisternas ärende. Inte minst har det visat sig i och med vänsterns ovilja att ordentligt försvara yttrandefriheten i samband med publiceringen av Lars Vilks rondellhund. Det går helt enkelt emot hela vänsterns världsbild att något fel skulle ha begåtts av de stackars "förtryckta" muslimerna som befinner sig på botten i den "koloniala världsordningen". Sensmoralen i storyn var ju att det var Krösus eller Joakim von Anka det var fel på.
Bin Ladin refererar också till vänsterikonen Noam Chomskys ”nyktra omdömen”... Ingen skulle förstås bli förvånad om det kom ännu ett exempel på hur totalitära rörelser närmar sig varandra. Nyss har vi sett delar av extremvänstern gå i samma demonstrationståg som Hizbollah och hört samma människor ropa på erkännande av Hamas. Det är rörelser skilda från al Qaida, förstås, men beteendet ger ändå en fingervisning om hur tanken om fiendens fiende kan leda till moraliskt haveri.
Med undantag för en och annan tokskalle är explicit stöd för al-Qaida dock knappast att vänta från den europeiska vänstern. Vill al-Qaida skaffa sig sympatier i Europa får de nog sluta att mörda stora grupper civila åtminstone.
Mer oroande är i så fall de kopplingar som finns mellan radikala muslimer i Sverige och diverse politiska partier, främst Socialdemokraterna, som behandlas i denna exilentråd som jag säkert får anledning att återkomma till. Tråden behandlar Mahmoud Aldebe, ledare för en av Sveriges största och mest radikala muslimska organisationer (som bl a förespråkar särskilda lagar för muslimer), och hans försök att infiltrera Socialdemokraterna och i viss mån Centerpartiet. Socialdemokraterna, i synnerhet Broderskapsrörelsen, har hittills visat sig mer än villiga att ingå i allians med denne fundamentalist. Läs tråden, det är skrämmande läsning!
Men i första hand handlar förstås Marx-Muhammed-kopplingen inte om någon gemensam faiblesse för totalitarism utan om USA-hat och om doktrinen att "den svage har alltid rätt". Socialismen har i sig inte mer att göra med politisk islam än med politisk kristendom; men dessa två idéer gör att vänstern i viss mån går islamisternas ärende. Inte minst har det visat sig i och med vänsterns ovilja att ordentligt försvara yttrandefriheten i samband med publiceringen av Lars Vilks rondellhund. Det går helt enkelt emot hela vänsterns världsbild att något fel skulle ha begåtts av de stackars "förtryckta" muslimerna som befinner sig på botten i den "koloniala världsordningen". Sensmoralen i storyn var ju att det var Krösus eller Joakim von Anka det var fel på.
Hursomhelst är detta problem för vänstern till viss del goda nyheter för konservativa och liberaler. I de breda folklagren fanns det en viss förståelse för diverse socialistiska rörelser som den svenska vänstern sympatiserade med, men förståelsen för politisk islam "ute i stugorna" är minst sagt begränsad. Detta är bara ett av många exempel på hur socialistiska politiker och journalister (termen "intellektuell" känns dessvärre förfelad i sammanhanget...), som aldrig haft riktigt samma åsikter som den arbetarklass de sagt sig företräda, glidit allt längre från folkdjupets röst. Förhoppningsvis kan detta kort spelas ut inför 2010. Blir 2010 års val ett ekonomiskt val har vänstern alla chanser att vinna, trots den höga tillväxten, men blir det ett val om kultur, integration och sociala värden minskar PK-vänsterns chanser drastiskt, och inte minst Sd:s chanser ökar dramatiskt.
Den till intet förpliktigande självkritiken
Närhelst integrationspolitiken diskuteras dyker samma resonemang upp: "integrationen har hittills varit misslyckad, men nu kommer den att bli bättre tack vare just vårt partis magiska reformer A, B och C". Så också i kvällens Uppdrag Granskning som min medbloggare Robsten skrivit om nedan. Sabuni och Dinamarca talade om den misslyckade integrationen på samma sätt som Reinfeldt, Persson och inte minst Sahlin gjort tidigare.
På ytan ser detta ut som välgörande och för politiker ovanlig självkritik, men skenet bedrar. Denna självkritik är nämligen till intet förpliktigande: den är bara självkritik i teorin, inte i praktiken, eftersom den inte leder till några praktiska konsekvenser för handlandet. Den amerikanske filosofen C.S. Peirce talade om Descartes generella tvivel som "fake doubt" eftersom detta tvivel inte, som riktigt tvivel, ledde till några praktiska konsekvenser för Descartes handlande. På samma sätt är denna kritik en fejkkritik eftersom man fortsätter med i stort sett samma politik.
Allra mest hycklande är som vanligt Mona Sahlin som lovade att om, Gud förbjude, sossarna skulle vinna nästa val så ska femton nya miljarder slängas ner i de svarta hål som miljonprogrammen utgör. Borgarna är något bättre med sin lite tuffare linje men på det stora hela är det bara ett skrapande på ytan. Det råder en oerhörd övertro på vilka möjligheter politiker har att påverka integrationen. Det går helt enkelt inte att integrera folk i ett nafs, oavsett åtgärder: det är den läxa man tycker att politikerna borde ha lärt sig av decennier av misslyckanden. Och av det följer vidare att det nu är dags att låta dem som redan är här få en rejäl chans att integrera sig, istället för att fylla på med nya invandrare utan några svenskakunskaper och med mycket annorlunda kultur. Om man drog dessa slutsatser skulle självkritiken vara verklig självkritik.
På ytan ser detta ut som välgörande och för politiker ovanlig självkritik, men skenet bedrar. Denna självkritik är nämligen till intet förpliktigande: den är bara självkritik i teorin, inte i praktiken, eftersom den inte leder till några praktiska konsekvenser för handlandet. Den amerikanske filosofen C.S. Peirce talade om Descartes generella tvivel som "fake doubt" eftersom detta tvivel inte, som riktigt tvivel, ledde till några praktiska konsekvenser för Descartes handlande. På samma sätt är denna kritik en fejkkritik eftersom man fortsätter med i stort sett samma politik.
Allra mest hycklande är som vanligt Mona Sahlin som lovade att om, Gud förbjude, sossarna skulle vinna nästa val så ska femton nya miljarder slängas ner i de svarta hål som miljonprogrammen utgör. Borgarna är något bättre med sin lite tuffare linje men på det stora hela är det bara ett skrapande på ytan. Det råder en oerhörd övertro på vilka möjligheter politiker har att påverka integrationen. Det går helt enkelt inte att integrera folk i ett nafs, oavsett åtgärder: det är den läxa man tycker att politikerna borde ha lärt sig av decennier av misslyckanden. Och av det följer vidare att det nu är dags att låta dem som redan är här få en rejäl chans att integrera sig, istället för att fylla på med nya invandrare utan några svenskakunskaper och med mycket annorlunda kultur. Om man drog dessa slutsatser skulle självkritiken vara verklig självkritik.
onsdag, september 12, 2007
Uppdrag granskning granskar integrationen
Det första Josefsson tog upp i Uppdrag granskning, onsdag 12 september i 1an, var fusket inom SFI. Vi såg intervjuer där invandrare själva berättade om fusket inom SFI, personer som gick kurser såg till att bli underkända avsiktligt för att få fortsätta erhålla den ersättning som utbetalas om man går SFI. Andra såg till att vara frånvarande när det var dags för prov, inte av rädsla för att bli underkända, utan av rädsla för att bli godkända. Det som var frapperande var att alla uppgifter kom från invandra själva, inte en uppgift kom från någon etnisk svensk.
När Josefsson stod i studion med en panel av politiker och andra så förnekade en vänsterpartist, Rossana Dinamarca, det som precis visats i inslaget, det som människor som själva gått SFI sade rent ut, att det förekom fusk inom SFI. Hur verklighetsfrånvänd kan en människa bli?
Sabuni gjorde inte så bra ifrån sig hon heller i paneldebatten. Hon slingrade sig alldeles uppenbart om fusket som förekom, började prata om "fler jobb", något som hon alldeles uppenbart tänkt prata om från första stund, oavsett hur debatten och programmet utvecklade sig. Nu verkade även Sabuni en smula verklighetsfrämmande faktiskt.
Därefter kom en del filmade inslag från bl.a. Fittja. Invånarna sade rent ut att "detta är en slum och ett ghetto", det är ju precis vad jag brukar säga, om Rosengård i alla fall. När invånarna själva säger det så borde väl våra kära politiker lyssna tycker man, att de naturligtvis inte lyssnar på en systemkritiker som mig är ju givet. En ung pojke beskrev Fittja som ett "helvete", nu kan ju unga människor tycka att det mesta är ett helvete, men i alla fall.
Därefter tog Josefsson upp incidenter som inträffat i Rosengård, bl.a. att ungdomsgäng kastar sten på poliser som åker på utryckning till Rosengård. Josefsson vände sig till Sabuni och frågade vad skall vi göra med detta jättelika integrationsproblem som dessa stenkastningar är symtom på? Och nämn nu inte "fler jobb" avslutade Josefsson frågan till Sabuni. Vad tror nu Sabuni svarade? Jo "fler jobb", jag börjar undra om Sabuni är riktigt frisk faktiskt. När så Josefsson drev frågan om stenkastningen i Rosengård vidare så svarade Sabuni att det förvisso är fel att kasta sten på poliser, men det är också fel av polisen att dra vapen när de blir utsatta för denna stenkastning, bara för att de är ovana att vara i Rosengård. Jag fick nypa mig i armen för att kontrollera att jag inte hade en ond dröm, men så var alltså inte fallet. Ni som hade hoppats på någonting från Sabuni, tänk om, hon är totalt hopplös.
Förövrigt var programmet mycket bra, många känsliga frågor togs upp. Josefsson var denna kväll politiskt inkorrekt, det förlåter mycket. Jag har tidigare varit mycket kritisk till en del av Josefssons program, men detta program uppväger väl det mesta, han bröt osynliga men starka tabun i kväll, han fick rikspolitiker som Sabuni att framstå som den inkompetenta skitsnackare hon är. Dinamarca nämner vi inte ens, hon var för magstark.
Konservatismen om invandringsfrågan
Konservatismen är stark i folkdjupet men dessvärre svag bland politiker och media. Det märks inte minst genom att de politiker och de partier som trots allt räknar sig som konservativa, som Kd och i viss mån M, i allt för hög grad har övertagit socialistiska eller liberala positioner.
Detta är tydligast i invandringsfrågan. Liberalismen och socialismen är universalistiska ideologier. Enligt dem har vi inte något speciellt ansvar för människor i vår närhet. Vi är alla människor och alla bör behandlas lika. Därav följer en öppen invandringspolitik. Den konsekventa universalistiska positionen vore förstås helt öppna gränser, och en del tokliberaler och toksocialister förespråkar också sådana. Andra är mer pragmatiska och/eller inkorporerar icke-universalistiska inslag i sin ideologi och vill ändå begränsa invandringen något; men från en renodlat liberal eller socialistisk position är detta alltså fel.
Den konservative vill däremot ha mycket begränsad invandring, om alls någon. Det finns flera skäl till det. Ett är att konservatismen betonar att förändringar måste ske långsamt. Snabba förändringar hotar samhällets stabilitet och riskerar att leda till våld och kaos. Det finns mängder av exempel på det. Ett av de mest slående är väl den tyska utveckligen under Mellankrigstiden, där en omfattande depression kastade ut stora grupper i arbetslöshet och fattigdom vilket banade väg för social oro och så småningom det nazistiska maktövertagandet. Snabb invandring av stora grupper från främmande kulturer kan leda, och har i viss mån redan lett, till social oro. Här i Sverige har vi haft bråken i Rosengård, medan många andra västländer har drabbats av mer omfattande kravaller. Ett antal finns beskrivna här.
Ett annat skäl är konservatismens anti-universalism; dess partikularism. Konservatismen menar att människan har ett speciellt ansvar för dem man lever tillsammans med i samma grupp. Detta gäller i synnerhet familjen. Man bör enligt konservatismen inte alls älska alla människor lika mycket, utan bör tvärtom ägna sin familj extra omsorger.
Detsamma gäller, om än i mindre grad, ens eget folk som man lever tillsammans med i samma samhälle. Enligt konservatismen ska vi inte alls, som i synnerhet vissa socialister gör gällande, skämmas över att tidningarna rapporterar oändligt mycket mer om femhundra döda svenskar i Thailand än säg tiotusen döda afrikaner i en svältkatastrof. Våra landsmän har nämligen en speciell plats i våra liv som afrikanerna saknar, precis som, i större skala, våra föräldrar, syskon och barn har större plats i våra liv än främlingar.
Ett tredje skäl är konservatismens betoning av vikten av sociala gemenskaper. Konservatismen har alltid menat att graden av tillit och känsla av gemenskap är viktig för samhället: dels för det ekonomiska välståndets skull, men också för att människor ska trivas och känna sig trygga. Detta har på senare år även slagit igenom i forskningen, där framförallt den världsberömde statsvetaren Robert Putnam talat om tillitens och det sociala kapitalets betydelse.
Det visar sig nu, föga förvånande, att invandring tenderar att bryta ner tilliten och det sociala kapitalet både i USA och Sverige:
The more ethnically diverse the people we live around, the less we trust them.
Gudmundson har bloggat om detta här och här.
We also find that the proportion of people born in a foreign country is negatively associated with trust.
I bl a USA och England har konservativa åtminstone i någon mån tagit ställning mot invandringen (även om konservativa politiker även där i stor utsträckning sviker sina väljare i denna fråga). Men i Sverige är situationen osedvanligt dålig: Billström fortsätter med massinvandringspolitiken trots att de moderata väljarna är de mest invandringskritiska av alla riksdagspartiers väljare.
Även Kd förespråkar en öppen invandringspolitik trots att det alltså går helt på tvärs mot partiets konservativa ideologi.
Det enda konservativa partiet som idag är konsekvent i den här frågan är Sverigedemokraterna. De övriga måste bryta sig loss från socialisters och liberalers problemformuleringsprivilegium och stå upp för de konservativa värdena; och om de inte gör det av sig själva gäller det för de konservativa väljarna att tvinga dem att göra det. Som jag ser det är det effektivaste sättet att göra det i dagsläget att rösta på Sd. En rejäl valframgång för Sd skulle sätta fart på svensk borgerlighet och tvinga den att lyfta sig ut ur multikulturalismens och den politiska korrekthetens träsk.
En utmärkt och lättläst introduktion till konservatismen är denna text.
Detta är tydligast i invandringsfrågan. Liberalismen och socialismen är universalistiska ideologier. Enligt dem har vi inte något speciellt ansvar för människor i vår närhet. Vi är alla människor och alla bör behandlas lika. Därav följer en öppen invandringspolitik. Den konsekventa universalistiska positionen vore förstås helt öppna gränser, och en del tokliberaler och toksocialister förespråkar också sådana. Andra är mer pragmatiska och/eller inkorporerar icke-universalistiska inslag i sin ideologi och vill ändå begränsa invandringen något; men från en renodlat liberal eller socialistisk position är detta alltså fel.
Den konservative vill däremot ha mycket begränsad invandring, om alls någon. Det finns flera skäl till det. Ett är att konservatismen betonar att förändringar måste ske långsamt. Snabba förändringar hotar samhällets stabilitet och riskerar att leda till våld och kaos. Det finns mängder av exempel på det. Ett av de mest slående är väl den tyska utveckligen under Mellankrigstiden, där en omfattande depression kastade ut stora grupper i arbetslöshet och fattigdom vilket banade väg för social oro och så småningom det nazistiska maktövertagandet. Snabb invandring av stora grupper från främmande kulturer kan leda, och har i viss mån redan lett, till social oro. Här i Sverige har vi haft bråken i Rosengård, medan många andra västländer har drabbats av mer omfattande kravaller. Ett antal finns beskrivna här.
Ett annat skäl är konservatismens anti-universalism; dess partikularism. Konservatismen menar att människan har ett speciellt ansvar för dem man lever tillsammans med i samma grupp. Detta gäller i synnerhet familjen. Man bör enligt konservatismen inte alls älska alla människor lika mycket, utan bör tvärtom ägna sin familj extra omsorger.
Detsamma gäller, om än i mindre grad, ens eget folk som man lever tillsammans med i samma samhälle. Enligt konservatismen ska vi inte alls, som i synnerhet vissa socialister gör gällande, skämmas över att tidningarna rapporterar oändligt mycket mer om femhundra döda svenskar i Thailand än säg tiotusen döda afrikaner i en svältkatastrof. Våra landsmän har nämligen en speciell plats i våra liv som afrikanerna saknar, precis som, i större skala, våra föräldrar, syskon och barn har större plats i våra liv än främlingar.
Ett tredje skäl är konservatismens betoning av vikten av sociala gemenskaper. Konservatismen har alltid menat att graden av tillit och känsla av gemenskap är viktig för samhället: dels för det ekonomiska välståndets skull, men också för att människor ska trivas och känna sig trygga. Detta har på senare år även slagit igenom i forskningen, där framförallt den världsberömde statsvetaren Robert Putnam talat om tillitens och det sociala kapitalets betydelse.
Det visar sig nu, föga förvånande, att invandring tenderar att bryta ner tilliten och det sociala kapitalet både i USA och Sverige:
The more ethnically diverse the people we live around, the less we trust them.
Gudmundson har bloggat om detta här och här.
We also find that the proportion of people born in a foreign country is negatively associated with trust.
I bl a USA och England har konservativa åtminstone i någon mån tagit ställning mot invandringen (även om konservativa politiker även där i stor utsträckning sviker sina väljare i denna fråga). Men i Sverige är situationen osedvanligt dålig: Billström fortsätter med massinvandringspolitiken trots att de moderata väljarna är de mest invandringskritiska av alla riksdagspartiers väljare.
Även Kd förespråkar en öppen invandringspolitik trots att det alltså går helt på tvärs mot partiets konservativa ideologi.
Det enda konservativa partiet som idag är konsekvent i den här frågan är Sverigedemokraterna. De övriga måste bryta sig loss från socialisters och liberalers problemformuleringsprivilegium och stå upp för de konservativa värdena; och om de inte gör det av sig själva gäller det för de konservativa väljarna att tvinga dem att göra det. Som jag ser det är det effektivaste sättet att göra det i dagsläget att rösta på Sd. En rejäl valframgång för Sd skulle sätta fart på svensk borgerlighet och tvinga den att lyfta sig ut ur multikulturalismens och den politiska korrekthetens träsk.
En utmärkt och lättläst introduktion till konservatismen är denna text.
tisdag, september 11, 2007
Mer resurser till brottsbekämpning!
Antalet våldsbrott har ökat kraftigt de senaste åren. Detta faktum har emellertid media försökt tysta ner på de mest krystade sätt. Karin Rebas försöker t ex bortförklara statistiken med "ökad anmälningsbenägenhet".
Diskussioner om brottslighet tenderar att leda till att man börjar diskutera invandrarnas överrepresentation, som finns belagd här. Det kan vara en anledning till att de invandringspositiva medierna vill tona ner ökningen av brottsligheten.Emellertid hör man ofta ett annat argument till att man inte ska bry sig så mycket om misshandel och våldtäkter, nämligen att det finns andra saker som ställer till mer problem i samhället, som trafiken.
"Det är inte minskad trafikdöd som kan locka när integriteten skall knäckas – nästan en femtedel vill att kameraövervakning för att komma åt fortkörning skall minska. I Sverige skördar trafiken drygt 400 döda, mer än 3.000 svårt skadade och drygt 20.000 skadade årligen. Å andra sidan är över 80 procent positiva till kameror och buggning och hemlig telefonavlyssning om det gäller att komma åt "terrorism" (0 döda, 0 svårt skadade, 0 skadade i Sverige årligen)."
Liknande resonemang hördes efter 11 september-attacken (sex år sedan idag förresten): dådet uppmärksammades, menade man, oproportionerligt mycket givet att fler dog i trafiken varje år i USA.Att fler dör i trafiken än av våldsbrott är förstås intressant information, men det finns även andra saker man bör beakta. Amerikanerna betraktade 11 september-attacken inte bara som en tragedi där många människor dog, utan också som en skymf. Det var inte bara så att de var ledsna över att ha så många landsmän hade dött. De betraktade dessutom brottet som en kränkning av de dödas och deras egen heder.
Att likställa ett dödsoffer i trafiken med ett dödsoffer i ett terrorattentat eller i något annat våldsbrott är att tänka för mycket i nyttotermer, ett alltför vanligt misstag i Väst idag, framförallt från liberaler och socialister. Människan tänker inte och kan inte tänka enbart i nyttotermer, utan hon tänker även i hederstermer. Att skadas i en olycka är inte likställt med att skadas av andras illvilliga handlande: i det förra fallet är vi enbart ledsna över att ha gjort oss illa, i det andra även över att någon velat oss illa.
Nyttotänkandet utgår från att människan är en ö, fri från sociala band. Vi strävar, enligt detta sätt att se på saken, efter att maximera vår nytta. Det är likgiltigt om nyttan eller skadan kommer från andra människors handlande eller från annat håll. Men så är uppenbarligen inte fallet: människan är en social varelse och vi är mycket uppmärksamma på hur våra medmänniskor agerar. Om någon avsiktligt skadar oss tar vi därför illa vid oss på ett sätt vi inte gör om en maskin skadar oss. Liknande teman utvecklas i denna understreckare.
Därför bör vi lägga ner betydligt mer resurser på att få ner det dödliga våldet än på att få ner trafikdödligheten. Det kan tyckas vara en märklig ståndpunkt för den som är van att tänka i nyttotermer men jag tror att den är väl i linje med vår common sense-moral.
Diskussioner om brottslighet tenderar att leda till att man börjar diskutera invandrarnas överrepresentation, som finns belagd här. Det kan vara en anledning till att de invandringspositiva medierna vill tona ner ökningen av brottsligheten.Emellertid hör man ofta ett annat argument till att man inte ska bry sig så mycket om misshandel och våldtäkter, nämligen att det finns andra saker som ställer till mer problem i samhället, som trafiken.
"Det är inte minskad trafikdöd som kan locka när integriteten skall knäckas – nästan en femtedel vill att kameraövervakning för att komma åt fortkörning skall minska. I Sverige skördar trafiken drygt 400 döda, mer än 3.000 svårt skadade och drygt 20.000 skadade årligen. Å andra sidan är över 80 procent positiva till kameror och buggning och hemlig telefonavlyssning om det gäller att komma åt "terrorism" (0 döda, 0 svårt skadade, 0 skadade i Sverige årligen)."
Liknande resonemang hördes efter 11 september-attacken (sex år sedan idag förresten): dådet uppmärksammades, menade man, oproportionerligt mycket givet att fler dog i trafiken varje år i USA.Att fler dör i trafiken än av våldsbrott är förstås intressant information, men det finns även andra saker man bör beakta. Amerikanerna betraktade 11 september-attacken inte bara som en tragedi där många människor dog, utan också som en skymf. Det var inte bara så att de var ledsna över att ha så många landsmän hade dött. De betraktade dessutom brottet som en kränkning av de dödas och deras egen heder.
Att likställa ett dödsoffer i trafiken med ett dödsoffer i ett terrorattentat eller i något annat våldsbrott är att tänka för mycket i nyttotermer, ett alltför vanligt misstag i Väst idag, framförallt från liberaler och socialister. Människan tänker inte och kan inte tänka enbart i nyttotermer, utan hon tänker även i hederstermer. Att skadas i en olycka är inte likställt med att skadas av andras illvilliga handlande: i det förra fallet är vi enbart ledsna över att ha gjort oss illa, i det andra även över att någon velat oss illa.
Nyttotänkandet utgår från att människan är en ö, fri från sociala band. Vi strävar, enligt detta sätt att se på saken, efter att maximera vår nytta. Det är likgiltigt om nyttan eller skadan kommer från andra människors handlande eller från annat håll. Men så är uppenbarligen inte fallet: människan är en social varelse och vi är mycket uppmärksamma på hur våra medmänniskor agerar. Om någon avsiktligt skadar oss tar vi därför illa vid oss på ett sätt vi inte gör om en maskin skadar oss. Liknande teman utvecklas i denna understreckare.
Därför bör vi lägga ner betydligt mer resurser på att få ner det dödliga våldet än på att få ner trafikdödligheten. Det kan tyckas vara en märklig ståndpunkt för den som är van att tänka i nyttotermer men jag tror att den är väl i linje med vår common sense-moral.
söndag, september 09, 2007
Söderbaums kulturslaktarlista
Enligt Söderbaum så har de olika socialdemokratiska regeringarna genomfört en veritabel kulturrevolution genom att slakta vårt gemensamma kulturarv. Det som smärtar Söderbaum allra mest är att Alliansregeringen fortsätter i samma spår. Kan man dra slutsatsen att denna nonchalans mot vårt kulturarv hänger samman med det förakt det politiska etablissemanget visar för vårt land som nation och vår svenska historia?
Nåväl, Söderbaum tecknar ner en lista på de saker som de gamla socialdemokratiska regeringarna gjort för att slakta vårt gemensamma kulturarv efter bästa förmåga, här kommer den.
• Torekovkompromissen som gjorde kungen till världens mest avlövade monark.
• Avskaffandet av Riksdagens Högtidliga Öppnande på Stockholms slott, med kungen på silvertronen och Karl XI:s drabanter samt statsråden i högtidsdräkt.
• Avskaffandet av Riddarhusordningen och därmed den svenska adeln.
• Avskaffandet av det svenska ordensväsendet.
• Politiseringen av Svenska kyrkan.
• Rivandet av de gamla stadskärnorna.
• Upphävandet av fideikomissen, innebärandes att adelns egendomar tvingats splittras upp mellan många istället för att hållas samman.
• Skattereformer som tvingat de kulturbärande släkterna från sina gods och gårdar.
• Urbaniseringen, som inte skett frivilligt utan genom ihärdiga socialistiska reformer.
• Omskrivandet av historien, där forna tiders hjältar framställs som förtryckare och “ljuset” i Sverige kommer först i och med arbetarrörelsen.
• Urvattnandet av det svenska språket.
• I skolorna undervisas ingenting om svensk kultur.
• I den politiska retoriken stigmatiseras svensk kultur såsom varandes en “högerextremistisk idé” som ska bekämpas.
• Med införandet av den s.k. “kulturpolitiken” skapade sig socialdemokraterna tolkningsföreträde ifråga om vad som är kultur, varvid alla socialistiska former har premierats.
• Politiska reformer riktade mot familjerna, som för föräldrarnas del begränsat både möjligheterna till ett kulturliv och till ett familjeliv vid sidan om arbetslivet.
• Den stora oviljan mot att återbörda delar av det svenska kulturarvet som stulits (två exempel är ligan som rensade svenska medeltidskyrkor på allt som var äldre än 1400-tal, och den stulna samling av svenska vikingavapen som plötsligt dök upp på en auktion i USA).
• Nationalsången får inte sjungas vid skolavslutningarna, och nu inte heller svenska psalmer.
En imponerande lista, verkligen. Slakten av vårt kulturarv och vår gemensamma historia har nog haft en ganska hög prioritet. Ursäkta Söderbaum, men många av dessa saker som du tar upp har redan kritiserats ivrigt av systemkritiker och grupper som är motståndare till det nuvarande politiska etablissemanget, såsom SD och ND men även andra grupper. Det är grupper du sätter en stolthet i att inte tillhöra, men du kanske trots allt hör dit utan att själv veta om det, lite sorgligt är det allt.
Föraktets mandat
Hur aktiva Sverigedemokraterna varit på kommunal nivå tar DN:s ledarredaktion upp i dagens ledare. Det konstateras att antalet motioner som SD lagt i kommunerna inte är skyhögt direkt, säkert en riktig synpunkt. Men man har på intet sätt jämfört antalet motioner som SD lagt med andra partier, det tycker man borde vara ett grundkrav när man på detta sätt går ut och sablar ner ett parti för påstådd inaktivitet, hur många motioner har de andra partierna lagt på kommunal nivå kära DN? Dessutom är det nog så att SD:s hjärtefrågor är typiska för rikspolitiken, inte för kommunpolitiken.
Ledarartikeln bygger på en undersökning av Ulla Ekström von Essen, hon har tidigare gjort helt uppenbara misstag när hon publicerat sina undersökningar. Von Essen har som livsuppgift att granska SD, det är det hon sysslar med, trots att hennes titel är idéhistoriker. Hon är anställd (såvitt jag vet) på Södertörns högskola, jag är mycket nyfiken på hur hennes anställningsavtal ser ut och vilka arbetsuppgifter hon är satt att sköta. Är det så att Von Essen är anställd för att granska SD på heltid?
Hela artikeln verkar framkrystad och tonläget är ibland barnsligt rent av. SD jämförs på ett ställe i artikeln med vampyrer, så moget och objektivt. Att en ledarredaktion sänker sig på så låg nivå som de gör här är oroande för en demokrati som den i Sverige. Det står i artikeln,
- Samtidigt kan man fråga sig hur många av sverigedemokraternas väljare som följer med i kommunalpolitiken. Partiet attraherar i huvudsak lågutbildade män. Hur många av dem plöjer fullmäktigeprotokoll eller lusläser tidningarnas politiksidor?
Snälla ledarredaktion, INGA normala människor ägnar sin fritid till att plöja fullmäktigeprotokoll. Antagandet att SD-väljare skulle läsa mindre ur tidningarnas politiska sidor är ytterst osäkert, det krävs någon slags kunskap och insikt för att vända det etablerade och påbjudna ryggen och välja något helt annat. Det kan ju vara så att SD:s väljare läser DN lite mindre men ser desto mer av verkligheten. Föraktet lyser tydligt igenom i ledarartikeln, gruppen "lågutbildade män" är en grupp som förtjänar förakt. Det är två stigma på samma gång, dels att vara "man" dels att vara "lågutbildad". Nästa fråga blir väl om denna opålitliga grupp ens borde ha rösträtt i vår fina demokrati. Vem som först kom med påståendet att den typiske SD väljaren var en lågutbildad man kommer jag inte ihåg, skulle inte förvåna mig om också denna uppgift kom från denna Ulla von Essen, heter man von Essen i efternamn är det kanske inte så konstigt att man föraktar lågutbildade. Även den undersökningen där det slogs fast att den typiske SD-väljaren var en lågutbildad man var ytterst tveksam. Tveksamma undersökningar och fakta staplas på varandra i det medieklimat vi har i dagens Sverige.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)