Under julhelgen pratade jag med några släktingar. Jag ansåg att det gick ganska bra för SD och att allt verkade ok. Släktingarna däremot brast ut ”men ni är ju inblandad i skandaler hela tiden, de kommer ju på rad!” Jag hade själv inte sett det så, eftersom jag mäter skandaler efter verklig magnitud, alltså hur mycket substans det är i dem, inte efter hur stora rubrikerna är. Men så mäter en stor del av valmanskåren inte ”nyheter” i medierna, fick jag vid detta tillfälle klart för mig. De ser rubrikerna första dagen, läser ingresserna andra dagen. De ser däremot inte när det blir klart att det låg mycket lite i skriverierna, eller t.ex. när några medier kommer med halvkvävda visor om att SD nog inte handlade formellt fel, men att systemet är tveksamt.
Kvar i valmanskåren blir en bild av ”skandalpartiet” och ”problempartiet”. Det spelar ingen roll att det låg mycket lite substans i de första anklagelserna, eller att det rentav var rena lögner. Kvar ligger bilden av alla feta rubriker och skandalerna. Medierna har ”bildsatt ett parti” medvetet och utan att många gånger haft särskilt mycket på fötterna. Även om SD får rätt vinner mediernas bild i många väljares medvetande i alla fall. Vi kan självklart inte veta vad som rör sig i huvudet på journalister, redaktörer och mediemoguler. Vi kan inte veta att detta är en medveten strategi (om ingen journalist träder fram), men några frågor tarvar en förklaring.
Varför förs braskande ”skandaler” ut om SD ut så pass ofta med uppenbart bristande underlag? Exemplet i det aktuella fallet om SD-kvinnors bidrag är ett talande exempel. Researchgruppen hade fått allt material och släppt hela historien enligt Martin Kinnunen. Varför har inte Aftonbladet hängt ut både MP och V som enligt talrika uppgifter erhållit samma bidrag på ännu sämre grunder under lång tid? Här ger SD kvinnor ytterligare förklaring till affären: LÄNK.
Varför använder man sig av så uppenbart tveksamma källor? Källor man normalt aldrig skulle släppa innanför portarna till tidningshuset om det gällde händelser som inte handlade om SD. Källan till historien om SD-kvinnors bidrag har i ett brev till partistyrelsen anklagat undertecknad för ”satanism” och dessutom anklagat SD Stockholms län för att ha försnillat pengar tillhörande en kommunförening, som enligt alla kvitton fått pengarna, pengar som dessutom rent juridiskt aldrig tillhörde föreningen (SVT började rota i detta men släppte det direkt).
Varför kommer dessa ”nyheter” om SD med sådan regelbunden frekvens? På kansliet har vi roat oss med att räkna dagarna mellan tillfällena då media får ett nytt utbrott av sanningsindignation (dagar utan katastrof). Vi har slagits av den regelbundenhet med vilken dessa skandaler uppträder. Frekvensen verkar vara ungefär ett par gånger i månaden (men kan bli högre inför valet självklart). Vi får också räkna med juluppehåll och semestrar här, vi pratar om Sverige nu. Har vi någonsin sett en sådan skandalfrekvens drabba något annat parti någonsin förut?
En högre tjänsteman som lämnade partiet blev av Expressen erbjuden en halv miljon för hårddisken, som användes i arbetet. Varför erbjuder man SD-medlemmar som lämnar partiet så stora summor för information? Gör man det om någon lämnar, låt oss säga MP eller V? Kan detta vara ett led i att ”bildsätta partiet?”
Det finns självklart skandaler med mer eller mindre substans i. Även Sverigedemokrater gör sig skyldiga till misstag och ibland avsiktliga oegentligheter, precis som medlemmar i övriga partier. Men om mediernas bevakning stämde med respektive partis medlemskårs moral och uppträdande som människor, skulle SD:s medlemmar bestå av det absoluta trasproletariatet utan någon hyfs eller moral alls, medan övriga partiers medlemmar samtliga skulle bestå av avkomman till ängeln Gabriel. Den som tror på detta får väl göra så. Men det är faktiskt exakt den bild media målar upp, ”bildsätter” för att tala med Reinfeldts språk.
Efter en ”skandal” som den med bidragen till SD-kvinnor, så visar det sig att anklagelserna saknar substans (förmodligen). ”Ja, där fick de!” tänker då medlemmar och sympatisörer. Fel! Det kan mycket väl vara så att medierna och krafterna mot SD vunnit i alla fall. Rubrikerna och anklagelserna har fastnat i valmanskårens medvetande. Dementierna (om det ens blir några) fastnar inte i medvetandet. Det är också en fråga av mängden affärer, som till slut sätter sina spår. Det är självklart en osnygg och rentav odemokratisk taktik. Tyvärr fungerar den nog. Enda vägen ifrån detta är att tillräckligt många påpekar detta med bristande källor och att alla partier skall granskas med samma lupp av media.
