Fiende - dödsfiende - partikamrat

När jag var på väg till bussen för att handla träffade jag en gammal trotjänare som säkert varit med i det Socialdemokratiska partiet i över 40 år, alltså en partimedlem av den gamla stammen som stött partiet i ur och skur. Besvikelsen över den senaste utvecklingen gick inte att ta miste på. Vi talar här om en djup, äkta besvikelse. Ja lite så som människor kände förr, innan det blev modernt och ett led i karriären att sticka kniven i ryggen på sina partikamrater. Frustrationen härledde sig främst till två saker, först medias beteende där de fokuserat på Juholts misstag fast precis alla vet att minst halva riksdagen gjort samma något slarviga deklarationer (sannolikt måste media också sitta inne med denna kunskap). 


Den andra och definitivt största frustrationen var dock över den högerfalang inom Socialdemokraterna som effektivt stuckit kniven i ryggen på "sin" partiledare, och som dessutom försett media med alla upptänkliga snaskiga tips om Juholt. Denna falang lutar sig tryggt mot källskyddet och ser sig säkert som godhetens apostlar, ety partiet måste ju "förnyas". Den gamla trotjänaren jag pratade med mälde att nu var det nog bäst att lämna partiet, "det finns helt enkelt ingen anledning att vara kvar". Dessutom var det logiskt, enligt trotjänaren, att högerfalangen bröt sig ur och bildade ett eget parti, så kunde ju väljarna avgöra till vilken falang deras röst skulle tillhöra. Jag försökte påpeka att Juholt faktiskt gjort gigantiska grodor alldeles på egen hand, men mina ord föllo som lätta snöflingor mot marken denna (för henne) sorgens dag. 


När någon falang eller parti pratar om "förnyelse" skall alla larmklockor tjuta hos alla självständigt tänkande människor. Vad består egentligen den socialdemokratiska högerfalangens förnyelse av? Den starka feministiska profilen lockar uppenbarligen extremt få väljare, dessutom börjar extremfeminismen kännas gammal och lite unken. Det är väl snarare så att verklig förnyelse skulle innebära att man övergav denna ideologi. Att i sin politiska retorik överge arbetande människor för att lägga den politiska tyngden på dem som inte arbetar kan vara ett utslag av förnyelse, men det var definitivt inget genidrag ändå. Det är ju inte så att alla nya tankar och idéer per automatik är bra. En generös immigrationspolitik har många partier i sina agendor, det är heller ingen kioskvältare, snarare tvärtom. Kvar blir privatiseringen av skolor och vården. Den politiken kan väl sägas vara högerfalangens signum. Men om nu skolor inte fungerar bättre när riskkapitalbolag driver dem så hjälper det inte att politiken är ny, den är inte bra för det. 


Ett annat problem för socialdemokraternas högerfalang är att deras politik liknar den politik vänsterfalangerna inom FP och M förespråkar. Man får i princip använda förstoringsglas för att hitta skillnader. Frågan uppstår varför människor med samma politik skall driva olika partier. Det är ju inget som gynnar demokratin och valfrihet för valmanskåren, det kan vi med säkerhet slå fast. Allvarligast för socialdemokraterna är inte att de saknar partiledarkandidater efter Juholt avgång, nej det är i stället att striderna inom partiet skapar infekterade sår som inte kan läkas i brådrasket. Om nu högerfalangen tillsätter nästa partiledare, så är det troligt att vänsterfalangens folk bidar sin tid, med vässade knivar bakom ryggen. De lär resonera "att ingenting är glömt, ingenting är förlåtet". 


Per Nuder berör falangstriderna helt lätt i sin bok "Stolt men inte nöjd". Jag tror inte ens Nuder är stolt i dag. Enligt Nuder sitter högerfalangen (också kallad Stockholmsfalangen i boken) på Sveavägen där partihögkvarteret är inrymt. Där smids det nog planer i dag gissar vi på. Nu är inte socialdemokraterna det enda parti som härjas av inte stridigheter. Vi har sett allvarliga stridigheter inom KD där Odell utmanat Hägglund. Enligt obekräftade rykten finns det skilda politiska läger även inom Centern. Alla där är inte överförtjusta i att C blivit ett i princip nyliberalt parti. Inom Moderaterna finns det också olika läger med skilda politiska uppfattningar. Anne - Marie Pålsson skriver om detta i boken "Knapptryckarkompaniet". Pålsson beskriver också hur Reinfeldt håller partiet i sin järnhand och styr med medel som snarast för tankarna till de som Machiavelli förespråkade. En populär devis inom M var enligt Pålsson att komparera ordet "fiende". Det gör man enligt följande fiende - dödsfiende - partikamrat. Nu lär det finnas socialdemokrater som nog också komparerar på samma sätt. 


Det verkar som att ju mer lika riksdagspartierna blir, ju djupare sprickor blir det inom partierna och ju allvarligare inre stridigheter följer på detta. Konflikterna mellan partierna blir mest retorik för väljarna, medan de verkliga slagen står mellan medlemmar i samma parti. Det är inte konstigt att många medlemmar stretar emot inom (S) om partinomenklaturan plötsligt bestämmer sig för en helt annan politik än den som varit kärnan i partiet. Samma sak måste gälla medlemmarna inom (M) när Reinfeldt plötsligt bestämde att partiet skulle förvandlas till det nya arbetarpartiet genom något som mest kan liknas med en "total makeover". Problemen med denna utveckling är många, men det främsta torde vara av demokratisk art. Väljarna har ingen chans, som den gamla trotjänaren påpekade, att välja vilken falang han vill lägga sin röst på. Det verkar ju som att de verkliga politiska skiljelinjerna i dag går inom partierna, i stället för mellan dem. 


Länk  SvD


Länk DN


Länk DN Madestam

Jepp, så var det klart! Det är väl nu den verkliga striden börjar.

Länk Juholt avgår

Länk SvD Juholt

Skamvåldet segrar

På SVT-Debatt i dag skriver Bam Björling om det skamvåld som fortfarande existerar i vårt samhälle. Det existerar trots att Mona Sahlin efter mordet på Fadime Sahindal med tårar i ögonen förklarade att vi varit blåögda och naiva inför detta förtryck. Nu skulle det bli krafttag mot denna form av skamproblematik och förtryck menade Sahlin. Vi undrar egentligen vad Sahlin rent konkret åstadkommit under hennes rekordlånga period i maktens korridorer.


Bam Björling skriver som så många andra kvinnor (var är männen?) om Fadime och det importerade förtryck hon utsattes för, och som slutligen orsakade hennes död genom ett besinningslöst mord av hennes egen far. Mordet är fullständigt obegripligt av vita medelålders män, som ofta hellre ger sitt liv än ser sin dotter gå hädan. Björling skriver hur välmenande men kanske tandlösa statliga projekt startas men snart läggs ned eller förtvinar när samhällsdebatten börjar handla om andra problem i vårt samhälle. Så här skriver Björling i sin artikel.

Bland de som skulle ha kunnat driva frågan; ansvariga politiker och intresseorganisationer, var de flesta mycket försiktiga. Det fanns en påtaglig rädsla att ”peka ut” invandrare eller att stöta sej med det inflytelserika kulturrelativistiga etablissemanget i media.

Ja, det är väl precis vad vi systemkritiker påtalat gång på gång. Det var denna rädsla för att peka ut invandrare som gjorde att det inte blev något av Sahlins deklarerade krafttag. I dag finns ju också rädslan att man kanske kan gynna Sverigedemokraterna i deras problembeskrivning. In en annan artikel säger Amineh Kakabaveh att "vita män måste våga se hedersförtrycket". Att vita kvinnor skulle vara bättre på att se hedersförtrycket är en lögn. Gudrun Schyman är dessutom den som tydligast sagt att det inte finns något skamvåld, bara mäns våld mot kvinnor. Schyman säger rent ut att det är rasistiskt att peka på skamvåldet i samhället. Hur Schyman får ihop det när mammorna hjälper till i skamförtrycket förtäljer inte historien.


Dessutom är det så att de vita män som poängterar skamvåldet riskerar att bli kallade rasister och främlingsfientliga. Många ser nog problemen, men vågar eller vill inte utsätta sig för det "kulturrelativistiska etablissemangets" rabiata attacker. Dessutom har några som förtvivlat tar upp frågan om skamvåldet, betackat sig för hjälp från SD. Nåja, jag anser nog att SD inte försökt plocka poäng på problematiken. Tyvärr är det så, politiska poäng till trots, att SD är det enda parti som vågar ta bladet från munnen i frågan. Rent taktiskt skulle det nog få fart på övriga partier, om någon av alla de kvinnor som belyser skamvåldet, vänder sig till SD i frågan. 


En massa kvinnor med utländsk påbrå har gång på gång tagit upp frågan om skamvåld, främst på Newsmill och SVT-Debatt. Är det så att våra stora rikstidningar inte upplåter sitt utrymme för dessa kvinnor? Man börjar ju undra. Seminarier, utbildningar och stolta upprop i alla ära, men lagstiftningen måste ändras för att både unga flickor och pojkar från vissa kultursegment, skall kunna leva värdiga liv i vårt land. Dels måste stränga fängelsestraff dömas ut vid brott när det gäller skamvåld. Delvis döms det ut rätt hårda straff redan i dag för vissa typer av våldsbrott, allt är inte bedrövligt. Men det viktigaste är att personer som gör sig skyldiga till allvarligare skambrott döms till utvisning. Advokat Elisabeth Fritz har påtalat att utvisning är det effektivaste sättet (kanske det enda) att få vissa element att avhålla sig från skamvåld. Redan vid inresan och asylansökan borde man reda ut begreppen en gång för alla. De som håller sig med en hård skamkultur passar inte in i vårt samhälle. Asyl skall erhållas när man flyr från förtryck, INTE när man förtrycker andra själv. Det vore intressant att t.ex. se i Migrationsverkets papper vad Fadimes pappa angav för skäl i sin asylansökan. Det är så enkelt att görs inget, så segrar skamvåldet.






Länk Newsmill Björling


Länk SVT-Debabtt Kakabaveh


Länk Newsmill Schyman


Länk SVT Fritz

Minsta och snällaste lögnen någonsin om SD

Juholt har enligt samstämmiga uppgifter påstått att SD gjort upp om försvarspolitiken med alliansen. Detta skulle dessutom ha skett innan SD satt i riksdagen. Vi har aldrig skådat så många tappade hakor och långa ansikten som på SD:s kansli i dag. Inte för lögnen i sig, det är inte riktigt den första lögnen SD blir utsatt för, utan för att den var så obegriplig.  

Nu är det rätt OK att ljuga om SD, utan att man någonsin får stå till svars för det. Juholt glömde dock i hastigheten bort att lögnen denna gång också råkade rikta sig mot Alliansen, och då är det inte OK att ljuga. Nåväl, detta var den minsta och snällaste lögn någonsin mot SD. De långa ansiktena och tappade hakorna förvandlades snabbt till godmodiga leenden.

Länk DN

Länk SvD

Länk SVT

Vilka undersökningar är egentligen dåliga Madestam?

Torbjörn Sjöström och den välbekante Jenny Madestam är anställda på Novus och publicerar sig på DN-debatt angående andra företags opinionsundersökningar. Företrädarna för Novus slår ned på att vissa företag använder sig av s.k. självrekryterande urval. De opinionsinstitut som använder sig av självrekryterande urval och expertpaneler brukar få ett högre resultat för SD i sina undersökningar. Rent generellt har Madestam och Sjöström rätt, underlaget skall vara representativt och slumpmässigt. Expertpaneler uppfyller inte detta krav och brister i vetenskaplig stringens. Det är utan tvivel på detta sätt. Tyvärr är detta den enda brist de två anställda på Novus tar upp, kanske för att just deras företag uppfyller just detta kriterium. De tar som av en händelse upp SD: höga resultat för vissa institut. Artikelförfattarna ställer sig aldrig frågan varför i princip alla institut undervärderat SD i förhållande till det verkliga resultat partiet sedan erhållit i allmänna val.

En stor tänkare sade på 1800-talet att verkligheten är sanningens kriterium, det är något som tydligen inte Madestam eller Sjöström tagit till sig. De berör inte en enda gång i sin artikel skillnaden mellan verkligt valresultat och de alltför låga siffror SD regelbundet får av opinionsinstitut inför varje val. Den siffra jag kan få fram från Novus inför valet 2010 låg t.ex. 1 procent under det verkliga valresultatet, länk. De berör inte heller att i princip samtliga undersökningar använder ett för litet underlag i sina undersökningar. En undersökning skall för att vara någorlunda säker ha ett underlag på minst 2000 personer. Detta har Daniel Tell på Lunds universitet påtalat, och han är, så vitt jag vet, inte statsvetare som Madestam, länk. Därefter spelar det oerhört stor roll hur man ställer frågorna i undersökningarna. En mängd människor som deltagit i undersökningar, främst innan valet 2010, säger att de påträffat de mest märkliga frågeställningar. Starka misstankar har framförts att frågorna ställts på sådant vis att det skall missgynna SD. 

Så här skriver artikelförfattarna i sin artikel.

Den senaste tiden har vi noterat undersökningar med ofta väldigt uppseendeväckande resultat. En viktig fråga som både mottagare och beställare bör ställa sig är dock om resultaten är korrekta. Som vd på Novus, respektive forskare i statsvetenskap, är vi oroade över hur denna trend skall sluta. Det är hög tid att fokusera på kvaliteten i de undersökningar som produceras och publiceras närapå dagligen.

På tal om uppseendeväckande resultat så betraktar ju en del människor själva valresultatet 2010 som uppseendeväckande, så det behöver i sig inte betyda att något är fel. På tal om ”korrekta” resultat kan vi tyvärr konstatera att SD regelmässigt undervärderats i jämförelse med verkligt valresultat. Detta verkar dock inte bekymra statsvetaren Madestam. Jag tycker verkligen vi skall fokusera på kvaliteten i undersökningarna, och då skall vi fokusera på alla vetenskapliga parametrar. Expertpaneler är inte en vetenskapligt stringent metod att mäta väljaropinioner, men vi skall också fokusera på underlagets storlek och framförallt hur frågorna ställs. Dessutom måste vi också se till hur opinionsinstituten lyckas i förhållande till de verkliga resultat partierna erhåller vid de allmänna valen. Statsvetaren Madestam fokuserar enbart på en fråga, bland många. Misstankarna infinner sig genast att hon talar i egen sak, samt att hon vill undergräva positiva resultat för just ett parti. Detta att en statsvetare riktar in sig på just ett parti är inte heller i enlighet med god vetenskaplig sed.

Länk DN-debatt


UPPDATERING:


Ser på nyheterna nu på morgonen onsdag. Intrycket förstärks att Madestam vill synas och bli känd, det verkar vara huvudsaken för henne. Fick samma intryck i Visby i somras. 

Jag håller också med Odell

SD har föreslagit att Lars Vilks s.k. rondellhundar skall ställas ut i riksdagen. SvD som varit snabba med att göra en rundringning till riksdagspartiernas gruppledare avvisar alla mer eller mindre bestämt förslaget, vilket nog var att vänta. Björn Söder säger i SvD att han egentligen håller med Odell, som säger att ingen av utställningarna egentligen hör hemma i riksdagen. 


Den enda logiska slutsatsen är att konst med tvivelaktigt konstnärligt värde som enbart tjänar till att väcka debatt och provocera, inte hör hemma i riksdagen. Taget detta i beaktande så hör inte heller Vilks konst hemma i riksdagen. Nu har väldigt många riksdagsmän egentligen satt sig i en omöjlig situation, eftersom de applåderade Elisabeth Ohlsons utställning Ecce homo. Det går helt enkelt inte att hitta några hållbara argument för att Ohlsons utställning hör hemma i riskdagen men inte Vilks. Så här säger Anders W Johansson (C) i SvD angående Vilks utställning i riksdagshuset. 

Det där är kvalificerat trams från deras sida. De borde ägna sig åt politik, i stället för att söka varenda liten möjlighet de har att provocera och skända Sveriges muslimer. 

Inte nog med att det här är en provokation mot den muslimska befolkningen i Sverige, det skulle få stora diplomatiska konsekvenser i hela arabvärlden. Det här visar att Sverigedemokraterna inte är seriösa för fem öre, fortsätter han.

Nej vi skall ägna oss åt politik i riksdagen och inte ägna oss åt simpla provokationer. Men vad var då meningen med Ecce homo-utställningen? Var det inte en provokation? Var det inte en skändning mot Sveriges kristna? Vilks teckningar är att likna med enkla streckgubbar, skändningen borde vara ytterst begränsad. Däremot framställdes fotografiskt en naken Jesus som homosexuell med erektion i Ecce homo-utställingen. Vilken är den största skändningen Johansson?  


När riksdagen släppte in Ecce-homo-utställningen i sina lokaler kan det helt enkelt inte ha varit för det obefintliga konstnärliga värdet. Alla kan se att det rör sig om nakenfotografier som mest för tankarna till någon obskyr form av tysk pornografi. Johansson borde då ha reagerat och sagt att i riksdagen sysslar vi med politik, inte med simpla provokationer och skändning av religiösa grupper. Enligt Johansson visade dessutom riksdagen då att den inte var seriös för fem öre. Hans Linde (V) för däremot fram en annan aspekt på jämförelsen mellan Ecce homo-utställningen och Vilks rondellhundar. Så här argumenterar han. 

Som HBT-person blir jag väldigt upprörd över den jämförelsen. Syftet med Ecce Homo var att skapa förståelse för en grupp som möter diskriminering och förtryck från det svenska samhället.

Jag förstår fullkomligt Lindes argumentering. Hela utställningen var ett sätt att belysa HBT-personers utsatthet. Vi antar då självklart att riksdagen lika gärna kunde ha ställt ut en naken Muhammed med erektion i homosexuella sammanhang. Då får väl det bli nästa projekt, som Linde självklart kommer att applådera. 


Det enda sättet för riksdagsmännen att komma ur detta på ett trovärdigt sätt är att säga nej till en utställning av Vilks hundar (som ändå inte vill ställa ut i riksdagen), samtidigt som man ärligt säger att det var ett misstag att släppa in Ecce homo-utställningen. Nu är ju inte svenska riksdagsmän kända för att erkänna sina misstag, så det blir förmodligen inget av med detta.


Länk SvD Söder


Länk SvD riksdagsmännen