Erik Ullenhag slog sin näve i bordet och gjorde upp med några myter (enligt egen utsago) angående invandringen till vårt land. Ullenhags hemsida blev nedsablad från alla möjliga håll och då pratar vi inte bara systemkritiska bloggar märk väl. Ullenhags utspel blev tydligen så söndersmulad att SvD ser sig tvungna att opartiskt faktakolla Ullenhags påstående, för att sedan kunna komma fram till det helt faktabaserade resultatet att, jovisst, Ullenhags påstående stämde verkligen. Jag kan dock inte för min inre syn ens fantisera om att de skulle kunna komma fram till "rött ljus" vilka siffror de än stötte på. Hur skulle det se ut?
Så låt oss faktakolla faktakollen lite grand. Först tar SvD upp en del negativa argument mot de ekonomiska effekterna av invandring. Det finns studier som tyder negativa effekter vad gäller både tillväxt och kostnader. Sedan kommer då positiva effekter enligt SvD. Så här står det angående Jan Ekbergs beräkningar att immigrationen kostar ungefär 50 miljarder per år.
Jan Ekberg konstaterar att kostnaden inte huvudsakligen beror på storleken på invandringen (i så fall hade procenttalet varit högre nu jämfört med 1990-talet), utan på hur stor andel av invandrarna som arbetar. Avgörande blir alltså inte att öka eller minska invandringen, utan att göra det lättare för invandrare att komma in på arbetsmarknaden, står det i rapporten.
Enligt den sysselsättningsstatistik från SCB som används i rapporten är andelen förvärvsarbetande hos utrikes födda betydligt lägre än hos inrikes födda. Andelen förvärvsarbetande i åldern 20 till 64 år var enligt rapporten 57 procent hos utrikes födda 2006 - mot runt 80 procent för inrikes födda.
Men redan vid en mindre höjning påverkas de offentliga finanserna. När andelen förvärvsarbetande hos utrikes födda kommer upp i 72 procent nås en balanspunkt, där invandrarna bidrar med lika mycket i skatt och sociala avgifter som de kostar i offentliga transfereringar och offentlig konsumtion. Detta trots att andelen förvärvsarbetare är lägre än hos inrikes födda.
Avgörande är inte invandringens storlek säger SvD, utan sysselsättningsgraden. Ja, det får man väl i sig hålla med om. Rent ekonomiskt (och det är den enda frågan vi diskuterar nu) så skulle invandringen alltid gå med vinst om sysselsättningsgraden var 100 procent. Saken är den att sysselsättningsgraden aldrig kommer upp i de nivåer som behövs. Nivåerna har under lång tid legat på nivåer som gjort invandringen till en minuspost. Ingenting talar för att detta skall förändras i framtiden, som SvD låter påskina och som är orsaken till att de ger Ullenhag grönt ljus.
De immigranter vi tar emot har fel eller ingen utbildning. Språksvårigheter gör det ännu svårare att få immigranterna i arbete. Dessutom har vi en arbetslöshet redan nu på över 400 000 människor. Det är självklart att samhället tjänar på att en arbetslös, som får någon form av bidrag, erhåller arbete, i stället för att ta någon utifrån för att få arbetet utfört. Vinsten om en inhemsk arbetslös tar jobbet blir så mycket större eftersom samhället slipper betala ut bidraget till den som erhåller arbetet. SvD nämner inte denna dubbla effekt när en arbetslös får arbete i stället för en invandrare.
Det kan t.o.m. vara så att samhället förlorar på invandringen även om sysselsättningsgraden är högre än de 72 procent som Ekberg och SvD talar om i artikeln. Det finns nämligen en undanträngningseffekt. Det innebär att om en invandrare tar ett arbete för en person som redan bor här, så innebär ju detta att vi i alla fall får en arbetslös till som måste leva på bidrag. Det är i själva verket just denna undanträngningseffekt företagarna vill åt, eftersom det sänker lönekostnaderna. Det är ju inte så att en invandrare som erhåller en anställning gör det till högre lön än den svensk som redan innehar anställningen, och kanske har familj, hus och bil.
SvD:s artikel är mycket lång, och rent av svamlig. Man misstänker nästan att de vill dölja obehagliga fakta i oceaner av ord och tecken. Tyvärr talar hårda fakta för att vi tvingas ge rött ljus till SvD:s "Faktakoll".
Det finns många artiklar att kommentera just nu från vår gammelmedia. Det är svårt att välja någon så vi kopplar bort politiken och njuter av Agalloch och deras bästa låt, Hallways of enchanted ebony, varsågoda:
Tidningen "Folket" berättar hjärtknipande om moderaten och fritidspolitikern Oliwer Mamcarz som blivit utsatt för ett attentat av den inte helt obekanta organisationen AFA. Ja, ni läste rätt, det var för en gångs skull inte en medlem i SD som blivit utsatt. Mamcarz uttrycker helt naturligt att det hela kändes mycket otrevligt och obehagligt. Mamcarz vaknade mitt i natten av att vänstersinnade mångkulturkramarna och slog sönder Mamcarz båda bilar. De kreativa ungdomarna lär också ha sprayat intellektuella djupsinnigheter på bilarna. Så här säger Mamcarz i intervjun.
Jag har ju engagerat mig politiskt för att jag vill göra något för samhället. Det här är ett hot mot demokratin. Människor har olika uppfattningar i frågor men grunden för demokratin är att man måste respektera att andra har en annan uppfattning än en själv.
Äntligen! Jag vet inte hur många gånger jag själv skrivit samma sak som nu en moderat plötsligt insett. Vi måste respektera att vi har olika uppfattningar, och att någon t.o.m. hyser en helt annan åsikt än vad man själv gör. Detta är inte riktigt det Mamcarz partiledare gett uttryck för tidigare. Kanske att det blir annat ljud i skällan nu när t.o.m. en mångkulturell moderat blivit utsatt. Man undrar varför dessa förvirrade och politiskt totalt okunniga ungdomar ger sig på en moderat, men det kan vara ett startskott för att vår statsminister inte helt kan blunda för det politiska våldet.
De överaktiva ungdomarna lär ha sprayat "borgarkräk" på de utsatta bilarna, men ett påfallande stort antal av AFA:s medlemskår lär själva ha sitt ursprung från samma borgarklass. I dagens samhälle är väl frågan om vi inte är "borgarkräk" allesammans. Vänsterpartister och miljöpartister är minst lika mycket borgare som några andra, med en lite annorlunda fernissa bara. Men vi kräver självklart inte att dessa ungdomar med för mycket fritid och för lite bildning skall klara av den analysen, och det skall väl vänsterfolket tacka sin lyckliga stjärna för.
Jag kan inte låta bli att dra paraleller mellan min post här och den artikel Lundberg skriver på Axess. Lundberg har råkat i polemik med Torsten Kälvemark om politisk korrekthet, skatter, inkomst och vänsteråsikter. Kälvemark kritiserar Lundberg för att han pekat på det faktum att vissa högavlönade vänsterelement gärna kritiserar folket för att de röstar på lagskattepartier, samtidigt som de själva gärna tricksar för att undkomma skatt. Klockrent av Lundberg. Men en annan aspekt är också om de "borgarkräk" som AFA gärna ger sig på är mer borgare egentligen än frankfurtskole-inspirerade vänsterikoner. Här är en lista på taxerade (men ej nödvändigtvis skattade) inkomster för några sådana frankfurtprofeter.
Appendix med vidhängande gratulationer till miljonvinsterna: Intäkter i rörelser åren 2006-2010: Jan Guillou: 57 975 000 Åsa Linderborg: 5 064 000 Göran Rosenberg: 7 550 000 Henning Mankell: 108 380 000 Torsten Kälvemark: 1 130 000 Liza Marklund: 57 615 000
OBS, jag har i sig inget emot att dessa personer tjänar stora pengar. Om människor köper Mankells böcker så måste det innebära att han tjänar pengar. Jag läste förretsten själv de första av Mankells deckare, innan nivån blev alltför låg och prosan blev alltför präglad av slentrian. Men poängen är att dessa individer aldrig skulle betraktas som "borgarkräk". Men vad är de då? De är egentligen inte klassisk vänster. De håller sig i stället med politiskt korrekta åsikter snarare hämtade från den yttersta kanten av rödvinsvänstern som starkt är präglad av frankfurtskolan. Alltså en modern typ av vänster som inte förpliktar till någonting förutom att man är politisk korrekt och hatar vita medelålders män (fast de flesta av dem faktiskt är just det själva) samt Sverigedemokraterna.
Ett mycket populärt klipp (nåja alla var inte överförtjusta) från You-Tube visade hur ologisk och meningslös den västliga immigrationspolitiken är för att hjälpa fattiga människor i den mindre utvecklade delen av vår värld. Klippet hette ”Immigration by numbers”, men är nu borta från You-Tube p.g.a. upphovsrättsliga orsaker. Däremot ligger samma filmklipp uppladdat av en annan användare, nu översatt till svenska. Filmerna visade hur Roy Beck på ett pedagogiskt sätt förklarar för publiken att det helt enkelt inte går att avhjälpa fattigdom i den tredje världen genom att människor immigrerar till vår del av världen och till Sverige (fast Beck pratar om USA är det lika aktuellt här). Eftersom några människor förstår bäst genom att titta på en film, andra återigen genom att läsa en text, så har jag sammanfattat vad Roy Beck säger i filmen.
Enligt Beck tar USA emot 1 miljon lagliga immigranter per år från fattiga länder. Dessa människor som immigrerar tjänar mindre än 2 dollar om dagen, alltså är de fattiga. Tyvärr finns det enbart i Afrika 650 miljoner människor som tjänar mindre än två dollar om dagen. I Indien finns det 890 miljoner människor med samma låga inkomst. I Kina (som ändå växer så det knakar) finns ytterligare 480 miljoner människor som tjänar under två dollar om dagen. I övriga Asien finns det ytterligare 810 miljoner människor med denna låga dagsinkomst. Räknar vi så in Latinamerika så hittar vi ytterligare 105 miljoner människor som inte får ihop mer än två dollar per dag. Beck avslutar detta resonemang med att Världsbanken anser att det i världen finns mer än 3 miljarder människor som tjänar mindre än två dollar om dagen.
Enligt Beck så gör det ingen skillnad att USA tar emot en miljon immigranter per år för dessa tre miljarder mycket fattiga människor. Det är helt enkelt för få för att det skall göra någon skillnad. Dessutom påpekar Beck att det ändå inte är dessa fattiga människor som anländer till USA (och samma förhållande gäller verkligen Sverige). De människor som tjänar under två dollar om dagen är för fattiga, för sjuka eller för passiviserade för att emigrera. Det är helt andra grupper som ger sig iväg för att söka lyckan i väst. Det är ofta mexikanska immigranter som söker sig till USA, men det finns enligt världsbanken 5,6 miljarder människor som är fattigare än vad mexikanerna är i genomsnitt.
Amerikanska politiker säger att när USA tagit emot en miljon fattiga immigranter så har de gjort något mot fattigdomen i världen. De ägnar sig åt denna immigration trots att USA har egna arbetslösa, fattiga och sjuka människor (gäller Sverige också). Beck visar att även om USA skulle dubbla sin immigration till 2 miljoner per år, vilket skulle påverka och överbelasta den fysiska, naturliga och sociala infrastrukturen, så skulle det inte göra någon märkbar skillnad. Beck påpekar att det ofta är de mest energiska och bäst utbildade människorna som emigrerar till USA och väst. Det är just dessa människor som skulle ha kunnat göra en skillnad i sina hemländer. Beck påpekar att de sanna hjältarna är människorna i dessa fattiga länder som har möjlighet att emigrera, men ändå stannar kvar för att bygga upp sina respektive hemländer. Tyvärr så lockar vår immigrationspolitik just dessa lite mer välutbildade och handlingskraftiga människor att emigrera till vår del av världen.
Beck visar mycket pedagogiskt med sina tuggumikulor att för varje miljon människor som USA tar emot, så ökar andelen fattiga i världen med 80 miljoner. Immigration är inte ett effektivt, logiskt eller ens vettigt sätt att bekämpa fattigdom. Det är i bästa fall fullständigt meningslöst och skadligt för de länder som ägnar sig åt denna typ av immigrationspolitik: I värsta fall är det kontraproduktivt t.o.m. för de fattiga länder som människor emigrerar ifrån. Beck säger till sin publik att människor måste få hjälp där de bor, 99,9 procent av de fattiga människorna i världen kommer ändå aldrig att kunna emigrera. Det enda ställe där de 99,9 procenten av de fattigaste människorna kan få hjälp, är där de bor. Låt oss hjälpa dem där.
Samma förhållande gäller självklart vårt land. Vi har skapat etniska enklaver där människorna inte lär sig svenska språket eller den informella kultur vi har i vårt land. Arbetslösheten är självklart stor i dessa områden då man måste kunna språket för att kunna sköta väldigt många arbeten i vårt land. Dessutom har vi ”fasat ut” alla lite enklare arbeten, med våra politikers goda minne, så att möjligheterna att försörja sig för våra invandrare har blivit ännu mindre. En fråga Beck inte tar upp är om dessa immigranter lever ett lyckligare liv i väst än om de skulle ha stannat kvar och levt i sina hemländer, i samklang med sina släktingar, sin kultur och sin historia. I väst och i Sverige lever många immigranter i vad som populärt kallas ”utanförskap” alltså i betongförorter byggda på sjuttiotalet, avskärmade från det övriga samhället. Rinnande vatten och centralvärme kan inte ersätta meningsfull sysselsättning i långa loppet. Sahlin klagade på att läkare med utländsk härkomst körde taxi i Sverige (vilket kanske aldrig har stämt). Den givna frågan är då om det är bättre att dessa immigranter som är läkare och ingenjörer, kör taxi i Sverige än använder sin utbildning i de fattiga länder där de är uppväxta.
Från att ha stängt av kommentarerna till vissa artiklar har nu Newsmill gått över till att stänga kommentarerna till samtliga artiklar. Det kan ha varit undertecknad som är orsaken till detta. Jag kom på den briljanta idéen att kommentera en artikel med avstängda kommentarer i nästa artikel. Någon mer kan ha kommit på "otyget" samtidigt. I alla fall spred sig vanan med blixtens hastighet. Lusten att debattera verkar vara obetvingligt stor bland allmogen, trots att partiernas medlemsskaror hela tiden tunnas ut (utom för ett par partier).
Senaste artikeln som fångade mitt intresse är skriven av Niklas Bernsand som ställer en del besvärande frågor om solidaritet och det vokabulär som vår politiska elit gärna använder sig av. Dessutom menar Bernsand att det kanske inte är så viktigt med vad man kallar olika saker, att själva orden och symbolerna inte är det viktigaste i samhällsdebatten. Vilket enormt påstående. Jag som tänkte uppmana till en plakatdemonstration av 68-snitt mot Chinateatern och dess djupt kränkande emblem som visar en gammal snedögd kines med något lurt i blicken. Dessutom har mannen en enkel halmhatt vilket kan betyda att han tillhör någon subversiv paramilitär organisation, så tolkar jag det i alla fall. Så här skriver Bernsand:
Det är som om känsligheten för språk och ryggmärgsreaktioner på symboler, ordval och uttryck i stora delar av det svenska offentliga samtalet kommit att ersätta självständigt tänkande.
Är det meningen att media och politiker skall tänka själv nu också? Det kravet har ju aldrig ens dryftats förut. Våra riksdagsmän är inte tillsatta för att tänka själv, det vet alla. De är handplockade för att just framföra sitt partis politik tillsammans med de vanliga inlärda flosklerna. Skulle våra politiker och journalister börja tänka själva står vi inför en samhällsrevolution. Tänk dig för Bernsand! Vidare i artikeln.
Ett exempel på en materiell dimension som en språkfokuserad antirasism helt missar handlar om hur asylsökande blir handelsvaror i en geschäftskedja som tar sin början i människosmuggling och fortsätter i svenska, vinstmaximerande privata företags boenden för ensamkommande, ”lotsar” ut till arbetsmarknaden o.s.v. Om välförtjänt kritik tidigare riktats mot passiviserande strukturer som håller människor i ”utanförskap” finns vid sidan av dessa strukturer idag skattefinansierade, parasitära privata strukturer som gör vinst på olika delar av migrations- och integrationsprocessen. Har någon ens försökt analysera hur begrepp som ”solidaritet”, ”tolerans”, ”mångfald” eller för den delen ”utanförskap” idag kan manipuleras för att legitimera ett system som tjänar pengar på asylsökande, alltså hur ord på ett påtagligt sätt kopplas till materiella intressen?
Att bara ifrågasätta människosmuggling och vinstmaximerande företag som också lever på dessa stackars immigranter är i sig en indikation på ren ondska. Detta har ju blivit en hel industri som genererar både arbetstillfällen och skatteinkomster. Samtidigt importerar vi människor som kan ta de skitjobb som vår bortklemade svenska arbetarklass inte längre vill utföra. Kan det bli bättre? Sedan får vi ta att det bildas etniska enklaver med skyhög arbetslöshet (vilket i princip förvärrar eventuella demografiska problem) kriminalitet och utanförskap.
