En bekant retorik från det mediala etablissemanget

Lisa Bjurwald skriver i en DN-ledare vilken grov och främlingsfientlig retorik SD-representanter ägnar sig åt, främst på nätet. Det rör sig inte om enstaka övertramp enligt Bjurwald, utan det är snarare regel än undantag att representanter ägnar sig åt grova förolämpningar mot människor av utländsk härkomst. Så här skriver Bjurwald i sin artikel.

Leif hör inte till undantagen i partiet. Listan över sverigedemokrater som uttryckt grovt rasistiska åsikter skulle kunna gå som DN-följetong året ut.

För det första undrar jag varför ”Leif” pratar med Bjurwald, hon står på ”Blacklist” här på högerlisten. För det andra så känner jag hundratals medlemmar i SD, jag hör aldrig något av det Bjurwald påstår skulle kunna gå som följetong på DN året ut. När Kaliber spelade in 90 timmar av mötesprat så fick de in de minuter som sedan sändes på radio. Det är helt enkelt inte sant det Bjurwald skriver och de exempel hon tar upp är ungefär det som kommit fram av det som medlemmar i SD gett uttryck för. Vidare i Bjurwalds artikel så står det så här.

Efter att programmet sänts skrev han på Twitter: ”Jag tror att nya partier som utmanar etablissemanget lockar en del stollar och haverister men att det är ett övergående problem.”

Men efter två decennier är SD inte längre ett nytt parti. Däremot är det inte omöjligt att det hårt toppstyrda partiet lär sig att hålla de lokala rasbiologerna i schack. När jag försökte intervjua sverigedemokrater i Borlänge i vintras fick jag veta att endast den lokala ledaren uttalade sig i medier. I hennes frånvaro var det munkavle som gällde.

SD är definitivt ett nytt parti för väldigt många människor, Bjurwald går efter det datum partiet bildades vilket inte är särskilt relevant i detta sammanhang. Bjurwald har försökt intervjua mig också, jag tackade nej eftersom jag väntade mig en ansträngt negativ tolkning av vad jag än skulle ha sagt, såtillvida jag inte proklamerat mångkulturens välsignelse eller nuvarande immigrationspolitik som höjden av västerländsk kultur. Dessutom hade jag som vanligt tidsbrist. 


För Bjurwald och de som står på ”Blacklist” borde munkavle vara legio. Dessa journalister har inte ens visat upp ett anständigt minimum av objektivitet eller journalistiskt heder. Bjurwald skriver i slutet av sin artikel ” gå inte på Sverigedemokraternas propaganda”. Bjurwald uppmanar alltså allmänheten att inte tro på något av vad riksdagspartiet SD säger i något sammanhang. Detta gör hon från Sveriges största rikstidning. Jag har två frågor i samband med detta. Finns det någon anledning att låta sig intervjuas av en journalist med en sådan inställning om man råkar tillhöra just det parti Bjurwald pekar ut? Är detta i enlighet med journalistisk yrkesetik och partiobjektivitet i ett fritt och demokratisk samhälle?

Länk DN  

Näthat och berättigad kritik

UR-redaktionen går på DN-debatt ut och kritiserar den storm av kritik som mött organisationen efter att DN publicerat en bild från den film om sexualkunskap som UR lanserat. Författarna från UR med Erik Fichtelius i spetsen påstår att mer en än halv miljon kritiska kommentarer kommit in när DN publicerade sin artikel. Man undrar om inte DN visste vad den gjorde när de stort uppslaget visade bilden på nätupplagan. 


UR-redaktionen och dess styrelse påstår att alla dessa kritiska kommentarer är ett utslag av rasism och en ” hatbryggd av extremism”.  Så här skriver UR i sin artikel.

De rasistiska extremisterna förefaller ha blivit betydligt mer aktiva efter valet i höstas.

På Utbildningsradion, UR, har vi märkt av detta mycket påtagligt i samband med vår sexualupplysningsserie ”Sex på kartan” som mött en offensiv från de organiserade och aggressiva rasisterna. Vår moderna sexualupplysningsfilm som tar HBTQ-frågor och etnicitet på allvar har mötts av mer än en halv miljon inlägg på nätet. Hundratusentals inlägg är av rasistisk karaktär och måste lyftas upp i ljuset.

Därefter lyfter UR fram de sämsta och mest okultiverade kommentarerna de kunde hitta bland en halv miljon. Att lyfta fram rasistkortet så fort man får kritik är ju ett säkert försvar mot berättigad kritik. Faktum är ju att UR:s filmer och framtoning är på gränsen till ren pornografi. Alla jag pratat med som sett UR:s förstasida har reagerat starkt negativt och en del har uttryckt rent äckel, detta av människor som inte på något sätt kan betecknas som ”rasister”. Vi tittar på UR:s förstasida

Där kan man läsa rubriker som ”hur smakar sperma”. Jag är tämligen ålderstigen men för mig är detta saker som refererar till ren pornografi och inte sexualupplysning. Vi har muslimska chatteringar i vårt land som förbjuder sina döttrar (och kanske även söner) att delta i den av skolan ordnade sexualupplysningen. Vi undrar om dessa grupper får det lättare att skicka sina döttrar till den svenska sexualupplysningen efter UR:s senaste giv. Jag har faktiskt förståelse om etniskt svenska föräldrar börjar dra öronen åt sig nu.  


UR skriver en hel del om den förmodade rädsla för det främmande som högerextrema känner inför det som säkerligen inte är obekant i dagens Sverige. Nu är det så att den animerade flickan på UR:s egen bild faktiskt ser livrädd ut själv. Är det en våldtäkt de skildrat i sin animerade film? 


UR:s produktion har länge präglats av en politiskt korrekt vinkling. Deras stora lycka är att inte så många vuxna människor följer deras produktion. När jag av en händelse 2003 slog mig ner framför TV-soffan och såg ett inslag från ett UR program så handlade det om flyktingar. De som hjälpte dessa flyktingar, och tjänar enorma summor på verksamheten, framställdes som hjältar och humanismens främsta förkämpar. Priset togs dock när speakerrösten föreslog att man skulle kalla dessa människosmugglare för ”människohjälpare”. Att en licensverksamhet som indirekt styrs av regering och riksdag så fullkomligt ignorerar vår lagstiftning och rättsystem är mycket värre än de filmer de nu släppt och som möter en storm av kritik.

Länk DN

Debatten mellan Brunne och Åkesson

Jag fick möjlighet att se debatten mellan Åkesson, Maciej Zaremba och Eva Brunne på kunskapskanalen efter ett tips från en läsare här, tack! Åkesson gjorde ett bra intryck med en lugn och lite statsmannamässig framtoning. Dock blir en sådan här debatt i en kyrka lite märklig. Zaremba blandade ihop korten hela tiden och påstod att alla de nackdelar vi ser med de senaste decenniernas massimmigration inte har med just denna immigration och det mångkulturella samhället att göra. I en rak debatt hade Zaremba aldrig kunnat komma undan med detta resonemang. 


Eva Brunne å sin sida svävade ömsom ut i det blå, för att sedan påstå att Malmö inte har några problem och att det är en trygg och fin stad. Brunne tjatade nästan om att vi alla skall vara nyfikna, vi skall fråga vår nästa, vem är du? Vad vill du? Vad kan du lära mig? Vad detta har med massimmigration att göra är svårt att förstå. Det är ju inte så att det skulle saknas människor i vårt land att möta från andra kulturer, om vi skulle övergå till en ansvarsfull immigrationspolitik. När jag var ung så åkte vi utomlands, just för att vi var nyfikna och ville möta människor från andra kulturer, det var själva idén med resandet på den tiden. Brunne kanske skulle möte lite fler människor från våra plågade förorter, om hennes nyfikenhet sträcker sig så långt.


Det är helt enkelt svårt att föra en vettig debatt med vårt prästerskap, om de skall sväva ut på det sätt Brunne har tagit för vana. Samtidigt är det ett från ovan-perspektiv Brunne lägger sig till med. Tycker vi inte som henne så beror det på bristande nyfikenhet och rädsla för att möta andra människor. Att möta andra människor har överhuvudtaget inget med denna massimmigration att göra. Vi har hört hur människor lever hela sina liv i Rosengård utan att ens lämna stadsdelen eller lära sig vårt språk. Vore det inte lämpligt att Brunne predikade i Rosengård om nyfikenhet och att möta andra människor?

Länk UR (UR redaktionen skall vi behandla senare och förtjänar ett eget kapitel)

Den farliga naiviteten

Frilandsjournalisten Ivar Arpi har på Newsmill skrivit en mycket intressant artikel om den syn på universell demokrati som många moderna liberaler och socialdemokrater bär på. Jens Orback har skrivit en flammande appell om denna universella demokrati som med störta säkerhet aldrig kommer att bli verklighet. Orback symboliserar utmärkt väl denna elit av politiker som gått vilde i flosklernas underbara värld och ser världen både med rosa glasögon och historielöst.

Som Arpi så väl beskriver är vår demokrati en mycket lång och mödosam process vars historiska rötter faktiskt sträcker sig tillbaka till järnåldern då människorna valde sina företrädare, samt avsatte dem brutalt om allvarligt missnöje med ledarskapet uppstod. Att det på något finurligt sätt skulle gå att upprätta något världs parlament är lika naivt som att tro på Jehovas vittnen skrifter där kolorerade bilder visar hur vilda lejon slickar små barn i ansiktet, som förnöjt skrattar åt lejonets sträva tunga.

Det finns flera aspekter på den naiva universella demokrati som Orback målar upp. Jag själv vill t.ex. inte ha den universella demokrati som Orback målar upp, inte ens om den skulle fungera. Jag vill ha vår lokala svenska demokrati. Skulle en universell demokrati upprättas mot svenska folkets vilja skulle det i sig vara ett djupt odemokratiskt företag. Har Orback och andra globalofiler ägnat denna paradox en tanke överhuvudtaget? Eller mynnar detta tal om universell demokrati ur det svidande valnederlag som socialdemokraterna i vårt land just upplevt?

En annan aspekt av universell demokrati är ju att andra nationer med sina värderingar och traditioner skulle få stort inflytande i vårt land. Orback och andra flumsocialister samt latteliberaler ser en vision där den svenska politiska korrektheten går på export (vilket Tor förbjude). I verkligheten skulle det ju bli tvärtom, eftersom Sveriges befolkning skulle drunkna i övriga länders större befolkning. Sammantaget skulle vi i princip försvinna som självstyrande folk och nation. Så här beskriver Arpi problemet.

Liberalen Johan Ingerö visar vad som är problemet med dessa tankegångar i sin Neo-blogg (101015): "Tunnlar är nämligen öppna i båda ändarna. Om Sverige tar på sig rätten att styra och ställa i Polens abortlagstiftning, så medger vi samtidigt Polens rätt att ställa och styra i vår."

Samma problematik gäller i ännu högre grad den globala demokratin som Orback önskar. Att utan vidare eftertanke vilja förflytta suveränitet till överstatlig nivå är att nonchalera hur mödosamma de politiska landvinningarna varit i Sverige. Demokrati betyder ordagrant folkstyre. Sverige utgör med sina nio miljoner invånare en försvinnande liten del av EUs befolkning, och en långt mindre av jordens 6,85 miljarder. Varje policyområde vi flyttar till överstatlig nivå kommer med största sannolikhet att påverkas mindre av oss, och mer av andra. Det är ganska enkelt att räkna ut hur lite vi skulle kunna påverka beslut som sedan kan bli regelverk vi måste åtfölja.

Alla människor inser vid närmare eftertanke att denna globala demokrati nog inte skulle vara så bra för oss. Vi har nog alla lite svårt att se Jemen böja sig för vår syn på kvinnan. Rent demokratiskt kanske vi skulle få böja oss för Jemens syn på kvinnan, något våra annars så globaliseringspigga latteliberaler tvekar inför. Den vision Orback målar upp om en universell demokrati är hemskare än de visioner man såg framför sig när han berättade om sin mormors syster Ähum...förhållande till en häst.

Vi har i dag faktiskt problem med vår egen lilla demokrati, både i Sverige och i EU. Fördrag i EU faller ofta om det hålls några folkomröstningar, alltså verklig demokrati. I Sverige har vi en riksdag som i mycket viktiga frågor inte är representativ för befolkningen. Nästan alla partier och riksdagsledamöter var för ett medlemskap i EMU, det visade sig i folkomröstningen 2003 att folket var emot ett sådant medlemskap. Inte nog med det, det visade sig att folket fick rätt mot pålästa politiker. Vem talar i dag om medlemskap i EMU?

Vi bör nog åtgärda bristerna i vår egen demokrati först innan man som Orback gör, skissar upp drömmar som påfallande väl liknar de som altruistiska tonåringar ägnar sig åt. I nästan samtliga fall brukar dessa altruistiska drömmar försvinna likt morgondimma ungefär när ungdomarna lagligen får handla på landets systembolag, om inte innan. Att politiker och andra skribenter överhuvud ägnar sig åt dessa drömmar visar på att allt nog inte står rätt till i vårt politiska klimat.

Länk Newsmill