lördag, juni 27, 2009

Andra perspektiv

Jag läser i DN att det åter är dags för den årliga politiska sammankomsten i Almedalen. Piratpartiet skall göra sig hörda även i Almedalen och i DN beskrivs partiet som en uppstickare i svensk politik om inte rent av som en ”injektion” i det politiska systemet. Det kanske är en ”injektion” i det svenska politiska systemet, så länge vi inte tittar hur det ser ut i vår omvärld och gör en jämförelse med andra nationer. Jag fick faktiskt en sådan där ”aha” upplevelse i förra veckan som ställde alla politiska mallar på ända, det var både nyttigt och roligt.

Jag blev i förra veckan intervjuad av en amerikansk student, Kevin som höll på med sin masteruppsats. Hans uppsats skall handla om svensk politik och hur det svenska politiska landskapet ser ut samt de värderingar som råder inom svensk politik. Under sitt arbete så har Kevin intervjuat företrädare för samtliga riksdagspartier samt Sverigedemokraterna.

Kevin hade ett omfattande frågeformulär med sig som han gick efter under intervjun. Dock tog han sig friheten att prata ganska fritt och en aning utsvävande efter det första svaret på varje fråga. Jag blev intervjuad om Sverigedemokraternas politik. Kevin frågade en hel del om övriga partier också mellan varven. Han ville gärna jämföra de olika partiernas politik. De övriga partiföreträdarna hade i sin tur varit mycket pigga på att uttala sig om Sverigedemokraterna enligt Kevin, ja så pigga så en del pratade mer om SD än sitt eget parti. En av dessa pratglada företrädare som tydligen var enormt noga med att informera Kevin om SD var Vänsterpartiets företrädare. Kevin fick även lära sig ett alldeles nytt ord av vänsterpartisten, nämligen ordet ”smuuugrasist” (Kevins uttal som vi båda skrattade åt). Själv tänkte jag att varje företrädare får prata om sitt parti så jag höll mig till SD, detta verkade Kevin uppskatta om jag tolkade honom rätt.

Under intervjun så talade jag om att SD är ett nationalistiskt parti. Jag förklarade varit denna nationalism bestod i, nämligen att vi tycker våra politiker skall värna om svenska intressen främst. Nationalismen består också i att vi vill värna om svensk kultur, historia och svenska traditioner. Dessutom består nationalismen i ett allmänt ställningstagande att vårt land är ett bra och fint land att bo och leva i, ett land vi skall vara stolta över. Kevin blev väldigt fundersam när jag lade ut texten. Jag såg att han rynkade pannan och började klia sig i huvudet. Till slut kunde han inte hålla sig ut brast ut i frågan ”men tycker inte ALLA partier så i Sverige? Jag förstår inte... så måste väl alla politiska företrädare och alla svenska partier tycka?” Jag fick förklara att så ser det faktiskt inte ut i Sverige. Kevin kunde helt enkelt inte förstå att den s.k. nationalism som SD står för inte är fullständigt självklar för alla partier och alla invånare i vårt land. Jag förklarade och förklarade igen, Kevin kunde fortfarande inte förstå att det fanns mindre nationalistiska partier än SD i vårt land. I USA skulle inte SD anses som nationalistiskt alls, partiet skulle förmodligen (enligt Kevin) få allvarlig kritik för bristande nationalistisk hållning. De övriga partierna i Sverige skulle förmodligen ses som landsförrädare allesammans.

Samma sak hände när jag pratade om den socialkonservatism som SD står för. SD är inte ett konservativt parti med amerikanska mått mätt. Vår konservatism är såpass mild och anpassad så frågan är om SD ens är ett konservativt parti globalt sett. Globalt sett är det helt klart (enligt både Kevin och mig själv) att SD inte är ett nationalistiskt parti, det är nog mest i vårt land vi kan betraktas som ett sådant. Det Demokratiska partiet i USA är hundra gånger mer nationalistisk och konservativt än vad SD är. I USA sågs Kevin som lite vänstervriden, i vårt land skulle han röstat på Moderaterna eller SD. Jag kan inte låta bli att undra över en del som i vårt land hyllar Republikanerna men inrikespolitiskt håller de sig till Moderaterna. Bloggaren Dick Erixon t.ex. hyllar Republikanska företrädare som är så konservativa som möjligt. Men i vårt land så spyr denna Erixon galla över SD som ett ”nationalistiskt” parti. Snälla Erixon, de republikanska företrädare du själv så oerhört ofta hyllar på din blogg är ungefär 1000 gånger mer nationalistiska än SD. Det Demokratiska partiet som du anser för liberalt i amerikans politik är betydligt mer nationalistisk än SD. Det skulle vara mycket intressant att höra dina förklaringar på denna paradox. Är det i sin ordning att vara nationalist i USA men inte i Sverige? Någon annan tolkning är nästan inte möjligt, förutom då att Erixon i själva verket är feg och inte vågar vara politisk inkorrekt på allvar, bara sådär lite lagom.

Jag tror det är viktigt att vi ibland ser vårt svenska politiska klimat och de värderingar som är paradigmer i vårt land i ett internationellt perspektiv. Mycket av det vi tar för självklart blir då inte alls så självklart. Våra politiker på riksnivå tävlar om att vilja vara så ”internationella” som möjligt och försitter inte en chans att prata om globaliseringen. Det skulle vara nyttigt att sätta de svenska politiska normerna och värderingarna i ett internationellt perspektiv också. Jag tror dock inte våra etablerade yrkespolitiker är så pigga på just den formen av ”globalisering”.

Länk DN

torsdag, juni 25, 2009

Media ger en skev bild

Gång efter annan läser vi i tidningarna hur skolor inte tagit sitt ansvar när det gäller enskilda elever som blivit mobbade i sin skola. Med mobbning menas att man blivit systematiskt trakasserad för tydlighetens skull. I SvD skriver Lars Arrhenius en artikel (benämnd insändare) med rubriken ” Skadestånden ska svida för skolorna”.

Skolan är av de få aktörerna i dagens samhälle det är tillåtet att angripa med liv och lust. Många inneboende oförrätter kan man ta ut genom att angripa skolan. Det är sällan skolor ger tillbaka (eller aldrig), de ger inte ens sin version av det inträffade. Har ni någon enda gång läst i tidningen om hur skolan går ut och ger sin bild av det inträffade? Har ni någon gång funderat på att skolornas tystnadsplikt kanske spelar roll för att den så ofta får agera måltavla? För att ge lite ytterligare perspektiv på debattklimatet ställer vi oss denna fråga. Kan ni tänka er en rubrik med innebörden ” Skadestånden ska svida för riksdagen”, eller ” Skadestånden ska svida för Skolinspektionen?” Eller varför inte ” Skadestånden ska svida för mobbarna”. När läste vi sist en artikel om mobbarnas eget ansvar, är de helt ansvarsbefriade? Om vi nu tar bort allt ansvar för mobbarna själva, hjälper vi dem då?

Det svider redan för många av landets skolor. De har för små resurser i förhållande till det uppdrag de har i dagens samhälle. Fordom skulle de förmedla kunskaper till eleverna, punkt. Nu skall de ta en icke föraktlig bit av föräldraansvaret och uppfostra barnen, lära dem veta hut. Skolan skall lära barnen demokrati och de skall få vara med att bestämma. Skolan skall förmedla sociala kunskaper så barnen kan samarbeta i framtida företagsteam samt få delta i alla möjliga framtida gemenskaper. Ovanpå allt detta så kommer de enskilda kommunerna med sina egna mål som skolorna skall arbeta med. Alla skolor har i dag omfattande planer om hur de skall agera mot mobbning, kränkningar och annat odemokratiskt beteende. Bara att upprätta dessa planer tar mer tid i anspråk för hårt ansträngda lärare än Arrhenius hela arbetsbörda. Dessutom skall dessa lärare, mellan uppfyllande av alla demokratiska mål, lära ut lite baskunskaper. I annat fall kommer Skolinspektionen farande med allvarliga anmärkningar.

Det skall ”svida för skolorna” skriver Arrhenius. Det GÖR det, i kärva tider så spar kommunerna på skolorna. Skolor som har bokstavsbarn och möjligen rena ligister i sina klasser. Lärarna har en hård reglering vad de får göra mot aldrig så elaka elever. Går läraren över de uppsatta gränserna riskerar han sparken, även om han gått över de snäva gränserna gentemot ett barn som mobbat eller misshandlat ett annat barn. Mellan varven får vi läsa i tidningarna om hur en lärare gått över gränsen och kanske tagit i en elev lite för hårt. Ofta har denna lärare just då verkligen försökt stoppa den mobbning Arrhenius beskriver. Det hela slutar ibland med att läraren får lämna sin tjänst, så visste svider det Arrhenius.

Jag själv känner till en skola mycket väl, där media gick ut och förmedlade att ett barn med dyslexi inte fick den hjälp barnet hade rätt till. Många var väl de som blev upprörda när de tog del av medias bild, med all rätt. Det är bara det att barnet kunde läsa hela sidor flytande, det var inte ens sämst i klassen på läsning och skrivning. Med alla tillgängliga parametrar så hade barnet inte ens dyslexi. Men det fick ju inte alla medborgare som tog del av medias bild reda på så klart. Vi undrar då hur den verkliga bilden av de fall Arrhenius så sturskt beskriver ser ut? Själva grundförutsättningarna för dagens debattklimat är fel i grunden. En god början är att skolorna måste få ge sin version av det inträffade, naturligtvis utan att nämna någon elev med namn. Dagens debatt om skolan kan liknas vid en fotbollsmatch där man endast får spela mot ett mål, hur rättvist skulle vi tycka att det vore?

Länk SvD

onsdag, juni 24, 2009

Hedersbrott i Sverige

I dag är det exakt 10 år sedan Pela Atroshi mördades på det mest skamlösa sätt. Det kommer att hållas en minneshögtid i kväll av detta bestialiska brott framför Akademibokhandeln, Sergels torg. Sara Mohammad har arbetat hårt under många år för att hedra minnet av henne och Fadime. Mohammad driver hemsidan ”Glöm aldrig Pela och Fadime.” Hemsidan är väl inte professionellt utformad, men det jobb och det mod Sara Mohammad har visat upp skall de ha all heder av, och då talar vi om den västerländska varianten av ”heder”.

I morse framträdde Sara Mohammad tillsammans med Sabuni i SVT1. Mohammad gjorde ett mycket bra framträdande och pressade den professionella politikern Sabuni en smula. Mohammad gjorde mycket klart att hon var emot politisk islam och hon tyckte regeringen inte tillräckligt markerade mot denna form av odemokratiska tendenser i vårt samhälle. Sabuni försvarade sig med ”att vi bestraffar handlingar, inte åsikter”. Det kunde ju gärna bli bevingade ord, även i andra sammanhang. Mohammad var även emot religiösa friskolor och tyckte dessa var en plantskola för politisk islam. Jag är definitivt emot religiösa friskolor av just de orsaker Mohammad förde fram. Nu när t.o.m. Sahlin tvekar om rätten att driva dessa friskolor är det kanske dags att även regeringen funderar en gång till i denna viktiga fråga.

Det är 7 år sedan Fadime Sahindal mördades. Jag har tidigare skrivit om det fullständigt avskyvärda mordet på Fadime som hos mig och många andra väcker det nordiska raseriet på allvar. Fadime sköts av sin far som efteråt tog tillbaka sitt erkännande när han insåg att han kommer tillbringa resten av sin tid i fängelse. Fadimes mor vittnade falskt till förmån för fadern när denne överklagade domen. I vårt västerländska samhälle har familjen förlorat all heder man överhuvud kan tänka sig. Det som på allvar väcker den nordiska vreden är att brodern till Fadime hotade henne till livet under en rättegång inför sittande rätt. Ändå kom brodern undan detta mycket allvarliga brott, ändå kunde pappan skjuta Fadime vid ett senare tillfälle. Hur tandlöst och menlöst kan en rättsstat agera? Jag menar att här skulle det svenska samhället satt ned foten på allvar. Fadern och brodern skulle dömas till livstids utvisning, då skulle Fadime levt i dag, samt att vi på ett tydligt sätt skulle ha visat vad som gäller i detta land. Det skulle ha varit en signal som inte kunde ha missförståtts.

I dag på DN går utrikesdepartementet ut och varnar unga kvinnor som ”vänder hem” under sommaren att de kan bli utsatta för hedersrelaterade påtryckningar och i förlängningen brott. UD vill ge kvinnor som kommer från vissa områden råd för att undvika att råka illa ut. Så här står det i artikeln.

Om resan inte går att undvika råder UD att flickan ska ha dubbla uppsättningar av mobiltelefoner, kopior av passet, att lägga kontaktuppgifter på minnet och att försöka ha en regelbunden kontakt med någon i Sverige under sin tid utomlands.

Det är sorgligt att typer av uppmaningar som dessa skall behövas ge till svenska medborgare. En av orsakerna till detta är otvivelaktigt att vi ger alldeles får dåliga och otydliga signaler om vad som gäller i detta land för nya immigranter. Det skall från första dagen vara glasklart vad som gäller och vilken kultur vi har på dessa breddgrader. Fadimes familj flyttade hit till detta land frivilligt och utan att de var förföljda i sitt hemland. Att svenska staten inte gjorde glasklart om vad som gäller i detta land är en stor skam det också. Vår ”snällhet” är ett typexempel på ”snällhet” som i förlängningen blir till grymhet och sin raka motsats.

Länk DN

tisdag, juni 23, 2009

Riksdagsledamöternas förmåner

Riksdagsledamöter har enligt SvD och DN använt sina ytterst förmånliga övernattningslägenheter som bostäder till sina barn. Detta strider mot de ganska strikta regler som gäller för dessa bostäder. Jag vill säga på en gång att jag har svårt att se detta som en stor sak, det är inga förseelser som någon måste avgå för. Men det visar på de olika förutsättningar den politiska klassen har gentemot övriga medborgare. Anita Brodéns dotter har kommit tillbaka från studier i London. Naturligtvis vill hon bosätta sig i Stockholms innerstad, det är nog ganska många som vill det. I väntan på att få köpa en lägenhet har dottern fått bo i mammas lilla övernattningslya.
När det gäller en annan riksdagsledamot, Sven-Erik Österberg (S), så får man direkt känslan av att hela historien låter krystad. Så här står det i DN.

Österbergs dotter bor dock inte där. Hon har ett andrahandskontrakt på en lägenhet i en annan del av Stockholm.

Till DN säger hon att hon har haft problem med att få sin post dit och att hon därför sedan den 2 september 2008 är skriven i riksdagens lägenhet. Fadern skickar hennes post därifrån till henne. Men så får man inte göra enligt riksdagens regelverk.

Vi får hoppas att denna historia stämmer med verkligheten. Stämmer historien så är väl inte detta något stort brott som alla förstår. Man kan mycket väl förstå att föräldrar vill hjälpa sina barn när de får svårt med bostad (eller t.o.m. postgång). Att riksdagsledamöter måste ha någon form av övernattningslägenheter är också rimligt.

Denna historia visar ändå på att yrkespolitiker har förmåner och möjligheter som övrig befolkning inte har. Avståndet mellan yrkespolitiker och den befolkning dessa politiker skall företräda blir allt större. Lönerna, pensionsvillkoren och andra förmåner är på en nivå som övrig befolkning enbart kan drömma om. Det är ett problem att yrkespolitiker med dess svans av tjänstemän av olika slag bildat en egen klass med levnadsvillkor som kraftigt skiljer sig från vanliga löntagare. Ofta går politikeryrket i arv dessutom som Anders Isaksson visade i boken ”Den politiska adeln”. Ännu vanligare är det att många blir politiker utan att ha deltagit i arbetslivet dessförinnan. Detta ökar ytterligare avståndet till den befolkning politikerna är satta att representera. Det är inte konstigt att riksdagens politiker i vissa frågor, är betydligt mer eniga mellan blocken, än med den befolkning som den skall representera.

Länk DN

Länk SvD

måndag, juni 22, 2009

Annorlunda barn (och journalister)

I en artikel i dagens DN står det om barn med ” neuropsykiatriska funktionshinder”. Jag antar att det rör sig om barn med diagnoser som ADHD och Aspbergers syndrom, det finns för allt i världen en hel del andra diagnoser. Artikeln ger dock ett mycket oseriöst intryck i en allvarlig och stor fråga i skolvärlden. Man undrar om sommarvikarierna tagit över på DN redan. Det skrivs om en omfattande studie som gjorts av dessa barn, men vi får inte veta något om denna studie och ingen länk till en presentation av studien erbjuds läsaren. Så här står det i artikeln.

Sommaren 2009 finns ingen sammantagen statistik över hur många barnen med neuropsykiatriska funktionshinder i Stockholmsområdet faktiskt är. Ingen grund för myndigheter, politiker och skola att basera resurser och stöd på. Ingen graf som visar hur många föräldrarna är som går under av att se sina tolvåringar må så dåligt att de till slut inte längre orkar gå till skolan. Ingen kartläggning som illustrerar hur många som plågas av att sommarlovet är här.

Med sådan här undermålig journalistik blir det heller inte bättre. Hela artikeln är osammanhängande och enda orsaken till att jag skriver om den är för att skolfrågor är en av de viktigaste frågor vi har inför framtiden. En graf för hur många föräldrar som går under kommer vi aldrig få se hoppas jag. Det är nämligen vetenskapligt omöjligt att avgöra vad de går under av, eller ens definiera begreppet ”gå under”. En del barn plågas faktiskt av att sommarlovet är här, det är barn till mycket kaotiska familjer. Dessa barn har mer ordning och reda när de är i skolan. Socialtjänsterna ute i kommunerna torde ha en ganska god blick för vilka dessa familjer är. Det är förövrigt ingen skolfråga om familjerna har det stökigt. Det är typiskt att denna fråga glidit in på skolans ansvar helt plötsligt. Hela artikeln är en salig blandning av äpplen och päron. Skolfrågor är alldeles för viktiga att hanteras av tredje klassens journalister skulle jag vilja säga. Till sist så står det så här i artikeln.

DN:s fotograf Lars Lindqvist träffade sex helt vanliga familjer som lever i Stockholm i dag. Ett fåtal av hur många? Ingen vet. Sex familjer med barn som har diagnoser av varierande slag, och föräldrar som inte begår några brott. Men som ändå straffas obarmhärtigt hårt av ett samhälle som de trodde fanns där för dem. Det enda de här föräldrarna kan hållas skyldiga för är att de kämpar för sina barn.

Vilka är det som straffar föräldrarna menar författaren? Är det samhället som straffar dessa föräldrar för att barnen har diagnos? Det är ett fullständigt horribelt sätt att resonera. Alla som får för lite resurser kan då sägas ”bli straffade”. Eftersom efterfrågan på resurser sannolikt aldrig kommer att tillgodoses är det alltid stora grupper i vårt samhälle som tycker att de ”blir straffade”.

Det behövs resurser till skolan i dag. Vi har barn med ”bokstavsdiagnoser”, vi har många barn som fått bristande gränssättning hemifrån, vilket sannolikt är ett större problem sammantaget. Vi är inte längre samma enhetliga samhälle som på 60 och 70-talet. Vi har själva skapat ett samhälle där skolan i Sverige kräver mer resurser än t.ex. skolan i Finland. Kommunerna klarar inte av att sköta skolan på rätt sätt. De kommunala tjänstemännen har bristande kompetens, som de dessutom är ovetande om själva. Så fort budgeten för en kommun inte går ihop så sparar den enskilde kommunen på skolan.

Vidare behöver skolans lärare högre auktoritet, skolan som institution behöver också större auktoritet i förhållande till ”flummande” föräldrar. Skolan behöver också fastare ramar och långsiktigare styrdokument. Om skolan sköttes på rätt sätt skulle vi slippa prat om att föräldrar ”blir straffade”. I själva verket blir ”alla straffade” med dagens svajiga politik.

Länk DN

Här behövs medieträning – Medborgarpartiet

Jag tar risken att ge lite uppmärksamhet till ett konkurrerande parti, trots att striden om uppmärksamhet är stenhård. Medborgarpartiet är ingen brutal konkurrent till våra systemkritiska partier som står och knackar på riksdagsdörren. En förklaring kan vara att Percy Brunström inte riktigt når upp till Jimmie Åkessons retoriska förmåga. Brunströms radiosändningar har absolut ett visst underhållningsvärde, men det kan vara så att väljarna ändå tvekar att lägga sin röst på Brunströms parti. Det är många faktorer som spelar in. SD vinner hela tiden i trovärdighet, dock har Brunström och Medborgarpartiet en bit kvar när det gäller att vinna den stora massans förtroende. Jag skulle rent spontant rekommendera medieträning för herr Brunström. I övrigt önskar vi Brunström med hans lite annorlunda approach, samt medborgarpartiet lycka till i fortsättningen.



Jag spenderar förövrigt en del av min ledia tid just nu med att läsa lite om mer eller mindre obskyra småpartier. Jag återkommer säkert med andra artiklar i ämnet.

söndag, juni 21, 2009

Ett upprop jag också skulle skriva under på

På DN-opinion har tolv ”intellektuella” relativt kända människor publicerat ett upprop mot religiös indoktrinering och religioners påverkan på det civila samhället. Undertecknarna av detta upprop med den största auktoriteten torde vara P.C. Jersild, Morgan Johansson (f d socialtjänstminister) och Hans Bergström (f d chefredaktör DN). Jag vågar mig dock på den gissningen att hela uppropet är ett initiativ från föreningen Humanisterna. Så här står det i uppropet.

Lagar och normer som ska omfatta alla måste bygga på allmänmänskliga grunder, inte på religiösa. Lagarna ska formuleras av demokratiska institutioner och normbildningen styras av kritiskt tänkande och fri argumentation i öppna samtal. Ett sådant samhälle kallas ett sekulärt samhälle. Det är ett sådant samhälle förbundet Humanisterna arbetar för.

Här håller nog alla vettiga människor med. Det som man däremot reagerar på är att man ens måste gå ut och försvara dessa självklara grundpelare i vår demokrati i ett upprop. Detta var så fundamentala saker när jag växte upp så ingen människa skulle komma på tanken att man måste gå ut i rikspressen med ett upprop för dessa fundamenta i vår demokrati. Nu för tiden måste man tydligen göra det. Detta måste bero på att grundpelarna i vår demokrati inte är lika självklara längre. Kan inte Reinfeldt och Sahlin också skriva under detta upprop är det mycket, mycket illa ställt med vår parlamentariska demokrati. Undertecknare som Fuglesang, Lekander och Ulvaeus imponerar verkligen inte på mig när det gäller ett dokument av denna typ, det drar snarast ned tyngden i uppropet. Vidare står det i uppropet.

Ingen ideologisk grupp ska ha rätt att undgå kritik eller att slippa stå till svars genom att hänvisa till religionsfriheten. Ingen ska heller kunna gömma sig bakom kulturella traditioner om dessa kränker de mänskliga rättigheterna. I det sekulära samhället har ingen grupp rätt att förtrycka individer eller begränsa deras levnadssätt, vare sig i religioners eller traditioners namn.

Jag skulle kunna kommentera detta stycke på samma sätt som det föregående stycket. Två undertecknare hade faktiskt chansen att påverka det politiska och samhälliga klimatet under deras verksamma period, Hans Bergström som chefredaktör och Morgan Johansson som minister. Är det inte lite typiskt att det är människor som avgått från sina tunga poster vars namn finns med på detta upprop. Varför finns inga aktiva ministrar med bland undertecknarna? Vidare står det i uppropet.

För alltför många människor på jorden innebär religionen däremot ett tvång att underordna sig andras uppfattningar om Guds vilja. Kvinnor stenas till döds enligt Sharialagar. Flickskolor raseras av talibaner i Guds namn. 70 000 kvinnor dör i sviterna av illegala aborter varje år. De som överlever fördöms av prästerskapet eller kastas i fängelse i många katolska länder.

Humaniströrelsens viktigaste kamp utspelar sig därför på den globala scenen. Men också i Sverige kränks mänskliga rättigheter med hänvisning till religion eller tradition, kränkningar som inte får bagatelliseras. En rapport visar att var tionde flicka i årskurs nio utsätts för hedersförtryck i Stockholm. De hotas av våld, får inte välja kamrater, kan tvingas till äktenskap eller förbjuds delta i viss undervisning, till exempel om sex och samlevnad. Skälen är religiösa och/eller kulturella. I dag accepterar samhället sådan könsapartheid inom skolväsendet, även om det nu förbereds lagförslag för att komma tillrätta med problemet.

I uppropet står det att religiöst förtryck är ”händelser som inte får bagatelliseras”. Det är en stor skam att det överhuvudtaget förekommer alls. Samhället och politikerna borde visa i handling och genom lagstiftningen att detta är totalt oacceptabelt. Jag skulle vilja gå så långt som att det skulle vara ett krav att acceptera vår tradition och våra lagar på detta område för att alls få komma i fråga för ett uppehållstillstånd. När det gäller en del grova kränkningar av kvinnor utomlands och i vårt eget land så undrar man var den annars så aggressiva feministrörelsen är, deras tystnad kan sägas vara öronbedövande. Till sist så tittar vi på detta stycke i uppropet.

I Sverige finns omkring 70 skattefinansierade religiösa friskolor. Alla barn borde ha rätt till en undervisning utan religiös indoktrinering, för att själva kunna välja livsåskådning när de blir äldre. Även om de religiösa friskolorna på papperet inte får ägna sig åt indoktrinering och måste följa läroplanen, saknas en effektiv kontroll av att så är fallet.

Väldigt många människor hyser mycket allvarliga dubier angående den frihet från religiös indoktrinering som det står om i uppropet. Vi är rätt många, för att inte säga väldigt många, som befarar att det dagligen verkligen sker en religiös indoktrinering i dessa skolor, tvärt emot skollagen. Det är en känslig fråga uppenbarligen. I en debatt mellan Sahlin och Björklund på SVT under våren så var t.o.m. Mona Sahlin tveksam om man i framtiden skulle tillåta religiösa friskolor. Ja ni läste rätt, Mona Sahlin, av alla människor i detta land, tvekade om vi i framtiden skall tillåta religiösa friskolor (inte Björklund). När t.o.m. portalfiguren för det politiskt korrekta säger en sådan sak måste vi alla börja fundera på allvar.

Länk DN