lördag, augusti 16, 2014

Skånetrafikens infantila beslut

UPPDATERING: Fackets agerande mot SD


Nu har också huvudskyddsombudet på Nobina infört ett skyddsstopp för bussar med köpt SD-reklam i Södertälje. Enligt DI skulle det bero på en ökad hotbild som t.ex. stenkastning mot bussar med SD-reklam. På andra ställen, som t.ex. i Kommunalarbetaren talar i stället de fackliga organisationerna (Kommunal, SACO och Vårdförbundet) om att SD:s budskap skulle strida mot ”allas lika värde”.

LO och Kommunal har aldrig visat att de har några problem med reklam från andra partier, som t.ex. Moderaterna. Det är ett parti där partiledaren sagt [DN] att p.g.a. en förmodad flyktingström så kommer vi inte ha råd med framtida reformer. Detta efter en regeringsperiod som inneburit en rad försämringar i olika försäkrings och välfärdssystem. Nu utlovas alltså ännu kraftigare försämringar, allt medan fackföreningarna bryter mot både givna regler och demokratiska principer för att stoppa betald reklam från SD.


Förmodligen är falska skyddsstopp grund för omedelbar uppsägning och definitivt skäl för att bli avsatt som huvudskyddsombud. Det som inträffat i Södertälje är en cirkus som kommer att fortsätta om inte företaget sätter ned foten rejält och vidtar kraftfulla åtgärder mot att anställda bedriver partipolitik både under arbetstid som anställd, samt grovt missköter sina uppdrag som t.ex. skyddsombud.   

Skånetrafiken har stoppat SD-reklam


Skånetrafiken har enligt DN avvisat tre reklamskyltar som SD beställt inför valrörelsen. Budskapen på skyltarna har bedömts som ”rasistiska, sedlighetssårande eller svårförenliga med etiska värderingar som gäller i samhället” enligt Camilla Bunke, försäljningschef på Skånetrafiken. Skånetrafiken är offentligt finansierat och i princip ett allmännyttigt företag.

Låt oss se på de tre budskap som Skånetrafiken avvisat med ovanstående motivering. Först:

”Stoppa det organiserade tiggeriet”

Att budskapet om ett förbud mot organiserat tiggeri skulle vara rasistiskt är löjligt och det behöver vi inte vidare uppehålla oss vid. Begreppet ”sedlighetssårande” betyder enligt synonymer.se ”oanständigt, otuktigt, omoraliskt, ekivok”. Eftersom inget av budskapen fördes fram med hjälp av lättklädda damer så kan vi bortse från det argumentet helt för samtliga budskap. Att budskapet skulle vara ”svårförenligt med de etiska värderingar som gäller i samhället” är inte heller plausibelt. Ett stort antal borgerliga och t.o.m. Någon från de rödgröna har framfört liknande förslag. En majoritet av befolkningen är också för ett förbud, som då t.o.m. Gäller o-organiserat tiggeri. Att det skulle strida mot etiska värderingar att ens föra fram budskapet om ett förbud, i en valrörelse ter sig oerhört långsökt.

Argumentet förs fram av DN att budskapet om ett tiggeriförbud skulle verka stötande i miljöer där det faktiskt rör sig många tiggare. Det kanske det skulle vara om dessa organiserade tiggare kunde läsa svenska, vilket de knappast i något enda fall kan göra. Dessutom är alla politiska budskap stötande för någon grupp om det inte rör sig om rent snömos. Budskap om arbetslinjen ter sig stötande för den som inte får något arbete etc.

Nästa budskap:

Mindre invandring här, mer hjälp till flyktingar där”.

Detta kan inte heller bryta mot Bunkes kriterier. Att SD vill ha en immigrationspolitik som större delen av övriga Europa, men anslå betydligt mer resurser än de övriga europeiska nationerna är rent sakligt ett budskap om att hjälpa fler, inte färre. Att ett politiskt parti inte skulle få ha åsikter om immigrationspolitiken och föra fram dessa åsikter i en valrörelse är inget annat än odemokratiskt och en närmast absurd tanke.

Hårdare straff för kriminella, mer stöd till brottsoffer”.

Att detta budskap skulle strida mot Bunkes kriterier är inget annat än ett intellektuellt haveri av gigantiska mått. T.o.m. det traditionellt ”snäll-liberala” DN inser detta. Här har Skånetrafiken tagit ett närmast absurt beslut som absolut ingen med den minska känsla för demokrati och yttrandefrihet kan sympatisera med. Det går helt enkelt inte att förstå hur de resonerat här, det är bortom det fattbara.

Som en extra motivering till Skånetrafikens beslut har Camilla Bunke sagt detta till ETC

Vi har tidigare haft incidenter där det förekommit stenkastning på grund av budskap på bussarna.”

När jag växte upp i detta land så var stenkastning mot bussar ett helt okänt begrepp. För att komma tillrätta med nya problem av denna art kanske vi borde införa hårdare straff för de som gör sig skyldiga till dessa okynnesbrott. Blir någon på bussarna träffade av inflygande stenar borde dessa personer få ökat stöd av samhället.   

tisdag, augusti 05, 2014

Public Service sviker när den som bäst behövs

Anders R Olsson tecknar i sin bok ”Lögn, förbannad lögn och journalistik” en förfärlig bild av den mediala utvecklingen i vårt land, en utveckling som förmodligen delas av flera länder i västvärlden. Medierna serverar lättköpta, populistiska och ytliga ”nyheter” där proportionerna är kraftigt missvisande. Viktig samhällsinformation lyser med sin frånvaro och medierna slåss om att sälja flest lösnummer eller ”klick” med braskande rubriker om den bästa bantningen eller udda spektakulära händelser. Samhällsanalyser ersätts med kändisskvaller och medborgarna undanhålls den information de skall ha för att fungera i ett demokratiska samhälle, därför att alla demokratier förutsätter ett minimum av samhällskunskap. Vi håller också på att få dubbla informationsnivåer i samhället (om det inte redan skett). Ett medielandskap för, vad Olsson kallar ”underklassen” och ett annat för de mer välsituerade.

De flesta medier har inget samhällsuppdrag att servera medborgarna nödvändig samhällsinformation. I ett demokratisk samhälle kan man inte lägga några sådana uppdrag på kommersiella medier. Olsson försöker i sin bok hitta olika lösningar för att utvecklingen skall kunna gå i en riktning där medborgarna ändå erhåller ett minimum av nödvändig samhällsinformation. Ju mer Olsson försöker hitta lösningar, ju mer uppenbart blir det att det inte finns någon annan lösning än en välskött objektivt och informativ medial samhällsnytta (Public Service). T.o.m. Olsson själv ger i slutet av boken upp andra försök till lösningar.

Public Service skulle kunna fylla uppdraget att servera medborgarna opartisk, objektiv samhällsinformation (det torde också vara deras uppdrag i dag). Ju mer våra kommersiella medier utarmas, ju viktigare blir allmännyttans samhällsuppdrag för medborgarna. I dag nödvändigare än någonsin. I en tid när samhällsnyttan behövs som mest, sviker den sitt uppdrag som allra sämst. Vi har på sista tiden sett chockartade exempel från både SVT och SR på den mest vinklade och opinionsdrivande journalistik vi kan tänka oss, alltifrån EU-valvakan till SR:s sommarprogram.


Allmännyttan verkar göra allt för att erodera sitt förtroende även hos medborgare vars mediala skärpa kan liknas vid koma-patienter. Lösningen är självklart inte att lägga ned allmännyttan, det vore som att lägga ned ett urusel fungerande sjukhus för att ersätta det med medicinmän. Lösningen måste vara att rensa ut odugliga chefer i allmännyttan samt att omorganisera och tydliggöra uppdraget ännu mer. Vi kan helt enkelt inte ha chefer i allmännyttan som fått för sig att deras uppdrag är att politiskt skola befolkningen, i stället för att servera samhällsinformation. Detta borde vara ett uppdrag för samtliga riksdagspartier i framtiden.

torsdag, juli 31, 2014

Valrörelsen har sparkat igång – Jenny Bengtsson hot och allas lika värde

Nu har Jenny Bengtsson, ordförande för restaurang och hotellfacket, blivit utsatt för hot (och hat tydligen), kommenterat i dagens SvD. Två händelser är polisanmälda och de är säkert verkliga hot. I övrigt har vi ingen aning om hur många hot Bengtsson erhållit, inte efter den mediekampanj som följde efter att Mazetti skrivit en rätt provocerande krönika i ICA-kuriren [ICA-Kuriren, 13-01-02 Svårt att finna en riktig ”svensk”] där media basunerade ut att kommentarerna innehöll massvis med hat och hot. Jag läste i alla fall 250 kommentarer, där de flesta kritiska kommentarer höll en hövligare ton än den artikel de kritiserade. Något hot hittade jag inte alls, men kan ha förekommit i de över tusen kommentarer som publicerades (kommentarerna skall ligga uppe på nätet). I vilket fall så gav media en mycket skev bild av Mazettis artikel och reaktionerna på denna. Vilket är själva poängen, i ett makroperspektiv. Media har satt i system att skildra en sida av verkligheten, men inte den andra. Ja, en hel del krönikörer har på sistone belyst ”hatet från vänster”, vilket är bra.

Låt mig för säkerhets skull med skärpa påtala, alla hot (och även oartikulerat hat) är både förkastligt, många gånger olagligt och definitivt kontraproduktivt. Därför uppmanar jag alla som är aktiva på sociala forum att låta bli detta. Skaffa en sandsäck att slå på i stället och skriv inte saker i affekt. Det är lättare sagt en gjort men följ regeln i alla fall.

Ingela Edlund. Andra vice ordförande LO, har i SvD skrivit en artikel om hoten mot Bengtsson, en artikel som andas en del ren politisk propaganda. Edlund och Ella Niia skriver att de är oroliga inför den fortsatta valrörelsen. De är inte ensamma om den oron. Många SD-medlemmar har till mig vittnat om en oro inför valrörelsen, och om hur media skall agera den sista månaden innan valet. Minnen från förra valrörelsen 2010 förskräcker. Edlund och Niia skriver inte bara om hot mot Bengtsson, utan även om ”hat” riktat mot henne. Nu har Bengtsson uttryckt en del hat själv, vilket de självklart förbigår med tystnad. Nej, att Bengtsson gett uttryck för hat är ingen anledning till att hon skall bli hotad. Men när de nu inte bara nämner hot i artikeln, utan även hat , blir detta relevant att bemöta.

I själva verket uppträdde Bengtsson så provokativt så man nästan misstänker en bakomliggande strategi bakom det hela. När man märker att någon uppträder avsiktligt provokativt, gå inte i fällan och svara med samma mynt. Gör vänstertrollen besvikna med att fullständigt ignorera dem i stället. Det är ganska självklart att om någon uppträder maximalt provokativt, så VILL de ha kraftiga motreaktioner, om de nu planerar ännu en artikel eller vad syftet nu kan vara. Snälla -IGNORERA! Annars spelar ni dem rätt i händerna.

Så här skriver författarna i artikeln.

Hoten mot fackligt förtroendevalda som försvarar den grundläggande principen om alla människors lika värde är helt oacceptabla.

Ja, Bengtsson försvarar ”allas lika värde” på ett mycket mustigt sätt må man säga. Som denna länk visar.


Dessutom kan man undra hur många av hennes uttalande verkligen går ihop med ”allas lika värde”



Vidare i artikel skriver Edlund följande:

En av LO:s viktigaste utgångspunkter är principen om alla människors lika värde och rätt

Författarna nämner detta om ”allas lika värde” inte mindre än fem gånger i artikeln. Men samtidigt skriver de fackliga företrädarna följande:

När det i juli startades en debatt om huruvida fackliga förtroendeuppdrag går att förena med medlemskap i Sverigedemokraterna, klargjorde flera LO-förbund sin ståndpunkt. Eftersom antirasismen är en central del av vårt fackliga engagemang, är en sådan kombination inte godtagbar;

Man får alltså inte vara medlem i SD om man skall ha fackligt förtroende uppdrag inom facket, men samtidigt skall alltså alla vara ”lika mycket värda”. Två tolkningar är möjliga, den första är följande.

  1. Man får inte ha förtroendeuppdrag i facket, men är fortfarande lika mycket värd.

I detta fall så urholkas ”allas lika värde rejält”. Vilka fler uppdrag och vilka fler specialregler skall gälla vissa personer, fast man ändå kan anses ”lika värd”.

  1. Alla är lika mycket värda, förutom sverigedemokrater.

Detta blir i förlängningen också problematiskt. Om man nu är mindre värd bara för att man har åsikter om immigrationspolitiken (i samsyn med övriga Europa dessutom), vilka fler åsikter kommer i framtiden att göra någon mindre värd? Är nazister, fascister mindre värda? Moderater och folkpartister, exakt när blir de också mindre värda? När de uttrycker synpunkter om Mellanösternkonflikten kanske? Vi har sett tendenser åt det hållet (se Löfvéns Facebook-uppdatering Mellanöstern-konflikten t.ex.).

Vad det hela nog handlar rätt mycket om avslöjar författarna i sitt sista stycke, där skriver de följande:

Vid valet den 14 september har vi alla möjlighet att säga ifrån mot hot och antidemokratiska yttringar, genom att välja parti och företrädare till Sveriges riksdag som också står upp för allas lika värde och ett demokratiskt samhälle.


Ja, det är val den 14 september och det överskuggar nog tjafs på våra sociala forum, ärligt talat. Det handlar om makt, mandat och pengar, bland annat. Slutligen, - är inte demokrati när alla tycker lika och klappar varandras ryggar när debattstudion slår av kameran. Demokrati är svårt och kämpigt. Demokrati är när jag får ha en annan åsikt om Sveriges immigrationspolitik än Ingela Edlund och LO, och när de får ha en annan åsikt i frågan än undertecknad, på samma villkor. Exakt det är demokrati. Så vem är mest demokrat och vem är minst demokrat?   

fredag, juli 25, 2014

Hur media förvanskade bilden av Balkankriget

Det är viktigt att känna till hur media arbetar och hur den kan göra om svart till vitt enligt en dramaturgisk sagomodell, med en genomond skurk och goda hjältar. I verkligheten är det ofta så att det inte finns varken genomonda skurkar eller klart lysande hjältar. Alla parter drivs av sina intressen och har för det mesta både goda och onda sidor. Ofta är aktörerna i en konflikt lika goda kålsupare, men likt publiken i en fotbollsmatch vill ha en sida att hålla på, vill den mediala publiken också ha en god sida och en ond, där den onda till slut skall förlora. Media i Sverige arbetar ofta på samma vis, även i inrikespolitiska frågor. Är man vaksam ser man hur media ofta försöker framställa någon som god eller enbart offer, medan någon annan part tilldelas skurkrollen. Det sker självklart skickligt med små men effektiva meddel.

För att visa på hur media kan förvanska bilden av verkligheten citerar vi ett avsnitt från boken ”Lögn, förbannad lögn och journalistik” av Anders R. Olsson.    

Sagovärldens sanning
Någon måste vara god. Det är nästan alltid den som vinner.

Efter en viss tvekan vid mitten på 1990-talet beslöt nyhetsmedia i väst att utse Slobodan milosevic till Balkans ende store skurk. ”Vem är det som ytterst har satt igång hlea det för miljoner människor på Balkan katastrofala händelseförloppet under hela 90-talet? Alla vet vi svaret: Slobodan Milosevic...” skrev Olof Dahlberg, redaktör för SvT:s Dokument Utifrån. (Journalisten 00-05-25) När skuldfrågan så enkelt och kategoriskt hade avgjorts föll övriga bitar automatiskt på plats. Var man fiende till Milosevic så gick man säker för kritik. Kroatiens ledare Tudjman till exempel, en lika hänsynslös maktspelare som Milosevic, slapp i allt väsentligt undan.

En rad skeenden och faktiska förhållanden som, om man tagit upp dem i den journalistiska rapporteringen, skulle störa sagoperspektivet måste man helt bortse från: 
Stromakternas cyniska spel om maktsfärer före och under Jugoslaviens sönderfall – då Slovenien och Kroatienenligt sekelgamla mönster återknöts till yskland/väst och Serbien till Ryssland – tillmättes ingen betydelse trots att det så uppenbart gynnade extrema nationalister och krigsherrar på båda sidor. Att NATO mot slutet av 1990-talet backade upp UCK-gerillan i Kosovo trots att den var hela Balkans mest uttalade anhängare av etnisk rensning och lät den, som enda representant för albanerna, delta i de så kallade förhandlingarna i Rambouillet 1990 om Kosovos framtid kunde inte ifrågasättas i den journalistiska rapporteringen. Att vid dessa ”förhandlingar” i Rambouillet kräva Milosevics namnteckning på ett avtal där Serbien gav upp sin nyvunna nationella suveränitet och godtog NATO-ockupation av hela landet (inte bara av Kosovo) – i medvetande om att ingen serbisk ledare kunde skriva på ett sådant papper och överleva på sin post – beskrevs i nyhetsmedierna som ett seriöst försök till konfliktlösning. När bomberna föll över Serbien senare samma år kunde det bara skildras som ett rimligt straff för att Milosevic inte hade gjort det man egentligen visste att han inte kunde.[...]

Rapporteringen inför/ om NATO:s bombkrig 1990 mot Serbien gick ut på att det blev nödvändigt för att få slut på serbernas redan påbörjade etniska rensning av albaner i Kosovo. Redan då var det emellertid påståendena om systematiskt fördrivning av albaner uppenbart felaktiga. Som många påpekat, bland andra överste Bo Pellnäs i Dagens Nyheter [2004-02-08], påbörjades massfördrivningarna i Kosovo en vecka efter att de första bomberna fallit.

Jag vill minnas att jag reagerade redan under kriget på hur vissa parter framställdes som genomgoda och närmast som offer, medan andra framställdes medvetet onda. I själva verket fanns det inga ”goda” sidor i konflikten, inga oskyldiga offer. Självklart låg det starka intressen bakom denna förvanskning av verkligheten. Samma mönster av det Olsson kallar ”sagomodellen” finns självklart i vår inhemska medierapportering. Vi närmar oss ett val, där vi förmodligen kan se talrika exempel på denna modell.  

söndag, juli 20, 2014

Sommar, semester och Baas kommande bok om SD

Under sommaren inträder den så kallade nyhetstorkan, så även denna sommar. Fast i år kanske det är lugnet före stormen, det är ju valår och SD:s opinionssiffror skrämmer säkert en del väldigt mediestarka aktörer. I vilket fall blir det lugnt med uppdateringar på denna blogg under juli och början på augusti. Vi ägnar oss i stället åt flygbladsutdelning och diverse andra aktiviteter, en del aktiviteter som rentav har karaktären av semestersysslor. 

Vi ser också framemot David Baas utlovade bok som enligt Bonnier skall komma i mitten på augusti. Vi har ju ingen aning om vad den kommer att innehålla, och självklart har varken bokförlag eller författare yppat något om det. Om jag har någon insikt i det som skrivs där så lovar jag att kommentera det på denna plats. Boken lär inte vara färdigskriven riktigt ännu då Baas tydligen fortfarande ringer runt och vill ha hemliga inspelningar av före detta medlemmar. Man undrar om andra riksdagspartier röner samma näst intill hysteriska intresse. Jag har i alla fall meddelat bokförlaget att en i offentligheten ofta förekommande källa äger noll trovärdighet och i den mån jag äger motbevis (beror ju på vad som tas upp i boken) så kommer de obönhörligt att publiceras just här. 

Ha en fortsatt skön och lat (gäller ej partimedlemmar) sommar.

onsdag, juli 16, 2014

Hur man skapar en ”kritikerstorm”

I Resumé står det att en etikett för fruktjuice  ”fått stor spridning på sociala medier”. Så här skriver de om etiketten. ”I sociala medier gör det flesta kopplingen mellan -Unike Jimmie we love all fruit- [sic!] och Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson.” Vilket självklart är hela poängen, att ge SD och Åkesson ett litet tjyvnyp. Hur stor spridning har då denna etikett, som bara finns i ett enda exemplar, fått i de sociala medierna? Ja, på twitter fanns det fyra tweets om denna etikett, varav en av dessa innehöll en tråd. Är det vad Resumé kallar ”stor spridning”?



Det här vara bara ett litet exempel av alla de ”stormar” som media basunerar ut. Ett annat lite mer komplext fall var när Stefan Löfvén skrev på sin Facebook-sida om Mellanösternkonflikten. I kommentarerna efteråt fanns det faktiskt många som var kritiska till uppdateringen. Inlägget uppfattades som ett försvar av Israel, fast det enda konkreta Löfvén sade var att Israel har rätt att försvara sig, vilket faktiskt alla länder och folk har.  Det är bara att vända på påståendet för att se det självklara i Löfvéns påstående, ”Israel har inte rätt att försvara sig” eller ”Palestinierna har inte rätt att försvara sig”. Låter det absurt? 

Det var faktiskt en mängd kritiska kommentarer efter Löfvéns uppdatering, men det var ännu fler ”likes”. Varför rönte inte detta någon uppmärksamhet? Varför lyftes bara de kritiska kommentarerna fram, och betecknades som en ”kritikerstorm” av t.ex. SVT? Kan man ana att journalisterna speglade sina egna högst personliga åsikter genom att uppmärksamma en ”kritikerstorm”? 

Efter att ha följt rapporteringen av diverse ”stormar” på de sociala medierna märker man att en orimligt stor del av stormarna hyser samma uppfattning som den politiskt korrekta diskursen, och således ”stormar” mot det politiskt inkorrekta. Alla ”stormar” åt motsatt håll, mot den politiskt korrekta paradigmen, verkar förbigås med tystnad. Sjävklart spelar det roll vilka personer man råkar ha i sitt aktuella flöde av sociala kontakter, men tendensen är så stark så att det duger inte som enda förklaring. Dessutom är det lika stor chans att journalisterna har ett selektivt flöde som någon annan. 

I boken ”Lögn, förbannad lögn och journalistik” skriver journalistutbildaren Anders R Olsson så här.


Åren kring 1990 vidgades också journalisternas funktion i samhällsdebatten genom att de själva började få tycka alltmer öppet.

Nu finns det ändå gränser för hur skamlöst journalister kan deklarera sina egna åsikter på nyhetsplats innan många läsare börjar reagera. SVT kan inte skriva ”Löfvén är en sopa, som påstår att Israel har rätt att försvara sig” eller ”Ha, ha, titta vilken kul etikett, där fick han allt Jimmie”. I stället uppmärksammar man väl valda episoder ur de sociala medierna. Detta samtidigt som man noga undviker andra strömningar på nätet. Det är därför ingen etablerad media kommer att uppmärksamma den relativt kraftiga reaktion mot att den unga Jonna Sima, som rimligen själv har högst begränsad erfarenhet av både fackföreningar såväl som fast löneanställning, tycker det är självklart att SD skall uteslutas ur LO-fack. Detta trots att en del mycket kända krönikörer denna gång stämt in i den kraftfulla kritiken. En annan reflexion är att just personer från vänsterkanten som ofta anser att snart sagt allting skall betecknas som "mänsklig rättighet", just när det gäller SD vill snäva in vad som skall gå under detta begrepp.