fredag, juli 25, 2014

Hur media förvanskade bilden av Balkankriget

Det är viktigt att känna till hur media arbetar och hur den kan göra om svart till vitt enligt en dramaturgisk sagomodell, med en genomond skurk och goda hjältar. I verkligheten är det ofta så att det inte finns varken genomonda skurkar eller klart lysande hjältar. Alla parter drivs av sina intressen och har för det mesta både goda och onda sidor. Ofta är aktörerna i en konflikt lika goda kålsupare, men likt publiken i en fotbollsmatch vill ha en sida att hålla på, vill den mediala publiken också ha en god sida och en ond, där den onda till slut skall förlora. Media i Sverige arbetar ofta på samma vis, även i inrikespolitiska frågor. Är man vaksam ser man hur media ofta försöker framställa någon som god eller enbart offer, medan någon annan part tilldelas skurkrollen. Det sker självklart skickligt med små men effektiva meddel.

För att visa på hur media kan förvanska bilden av verkligheten citerar vi ett avsnitt från boken ”Lögn, förbannad lögn och journalistik” av Anders R. Olsson.    

Sagovärldens sanning
Någon måste vara god. Det är nästan alltid den som vinner.

Efter en viss tvekan vid mitten på 1990-talet beslöt nyhetsmedia i väst att utse Slobodan milosevic till Balkans ende store skurk. ”Vem är det som ytterst har satt igång hlea det för miljoner människor på Balkan katastrofala händelseförloppet under hela 90-talet? Alla vet vi svaret: Slobodan Milosevic...” skrev Olof Dahlberg, redaktör för SvT:s Dokument Utifrån. (Journalisten 00-05-25) När skuldfrågan så enkelt och kategoriskt hade avgjorts föll övriga bitar automatiskt på plats. Var man fiende till Milosevic så gick man säker för kritik. Kroatiens ledare Tudjman till exempel, en lika hänsynslös maktspelare som Milosevic, slapp i allt väsentligt undan.

En rad skeenden och faktiska förhållanden som, om man tagit upp dem i den journalistiska rapporteringen, skulle störa sagoperspektivet måste man helt bortse från: 
Stromakternas cyniska spel om maktsfärer före och under Jugoslaviens sönderfall – då Slovenien och Kroatienenligt sekelgamla mönster återknöts till yskland/väst och Serbien till Ryssland – tillmättes ingen betydelse trots att det så uppenbart gynnade extrema nationalister och krigsherrar på båda sidor. Att NATO mot slutet av 1990-talet backade upp UCK-gerillan i Kosovo trots att den var hela Balkans mest uttalade anhängare av etnisk rensning och lät den, som enda representant för albanerna, delta i de så kallade förhandlingarna i Rambouillet 1990 om Kosovos framtid kunde inte ifrågasättas i den journalistiska rapporteringen. Att vid dessa ”förhandlingar” i Rambouillet kräva Milosevics namnteckning på ett avtal där Serbien gav upp sin nyvunna nationella suveränitet och godtog NATO-ockupation av hela landet (inte bara av Kosovo) – i medvetande om att ingen serbisk ledare kunde skriva på ett sådant papper och överleva på sin post – beskrevs i nyhetsmedierna som ett seriöst försök till konfliktlösning. När bomberna föll över Serbien senare samma år kunde det bara skildras som ett rimligt straff för att Milosevic inte hade gjort det man egentligen visste att han inte kunde.[...]

Rapporteringen inför/ om NATO:s bombkrig 1990 mot Serbien gick ut på att det blev nödvändigt för att få slut på serbernas redan påbörjade etniska rensning av albaner i Kosovo. Redan då var det emellertid påståendena om systematiskt fördrivning av albaner uppenbart felaktiga. Som många påpekat, bland andra överste Bo Pellnäs i Dagens Nyheter [2004-02-08], påbörjades massfördrivningarna i Kosovo en vecka efter att de första bomberna fallit.

Jag vill minnas att jag reagerade redan under kriget på hur vissa parter framställdes som genomgoda och närmast som offer, medan andra framställdes medvetet onda. I själva verket fanns det inga ”goda” sidor i konflikten, inga oskyldiga offer. Självklart låg det starka intressen bakom denna förvanskning av verkligheten. Samma mönster av det Olsson kallar ”sagomodellen” finns självklart i vår inhemska medierapportering. Vi närmar oss ett val, där vi förmodligen kan se talrika exempel på denna modell.  

söndag, juli 20, 2014

Sommar, semester och Baas kommande bok om SD

Under sommaren inträder den så kallade nyhetstorkan, så även denna sommar. Fast i år kanske det är lugnet före stormen, det är ju valår och SD:s opinionssiffror skrämmer säkert en del väldigt mediestarka aktörer. I vilket fall blir det lugnt med uppdateringar på denna blogg under juli och början på augusti. Vi ägnar oss i stället åt flygbladsutdelning och diverse andra aktiviteter, en del aktiviteter som rentav har karaktären av semestersysslor. 

Vi ser också framemot David Baas utlovade bok som enligt Bonnier skall komma i mitten på augusti. Vi har ju ingen aning om vad den kommer att innehålla, och självklart har varken bokförlag eller författare yppat något om det. Om jag har någon insikt i det som skrivs där så lovar jag att kommentera det på denna plats. Boken lär inte vara färdigskriven riktigt ännu då Baas tydligen fortfarande ringer runt och vill ha hemliga inspelningar av före detta medlemmar. Man undrar om andra riksdagspartier röner samma näst intill hysteriska intresse. Jag har i alla fall meddelat bokförlaget att en i offentligheten ofta förekommande källa äger noll trovärdighet och i den mån jag äger motbevis (beror ju på vad som tas upp i boken) så kommer de obönhörligt att publiceras just här. 

Ha en fortsatt skön och lat (gäller ej partimedlemmar) sommar.

onsdag, juli 16, 2014

Hur man skapar en ”kritikerstorm”

I Resumé står det att en etikett för fruktjuice  ”fått stor spridning på sociala medier”. Så här skriver de om etiketten. ”I sociala medier gör det flesta kopplingen mellan -Unike Jimmie we love all fruit- [sic!] och Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson.” Vilket självklart är hela poängen, att ge SD och Åkesson ett litet tjyvnyp. Hur stor spridning har då denna etikett, som bara finns i ett enda exemplar, fått i de sociala medierna? Ja, på twitter fanns det fyra tweets om denna etikett, varav en av dessa innehöll en tråd. Är det vad Resumé kallar ”stor spridning”?



Det här vara bara ett litet exempel av alla de ”stormar” som media basunerar ut. Ett annat lite mer komplext fall var när Stefan Löfvén skrev på sin Facebook-sida om Mellanösternkonflikten. I kommentarerna efteråt fanns det faktiskt många som var kritiska till uppdateringen. Inlägget uppfattades som ett försvar av Israel, fast det enda konkreta Löfvén sade var att Israel har rätt att försvara sig, vilket faktiskt alla länder och folk har.  Det är bara att vända på påståendet för att se det självklara i Löfvéns påstående, ”Israel har inte rätt att försvara sig” eller ”Palestinierna har inte rätt att försvara sig”. Låter det absurt? 

Det var faktiskt en mängd kritiska kommentarer efter Löfvéns uppdatering, men det var ännu fler ”likes”. Varför rönte inte detta någon uppmärksamhet? Varför lyftes bara de kritiska kommentarerna fram, och betecknades som en ”kritikerstorm” av t.ex. SVT? Kan man ana att journalisterna speglade sina egna högst personliga åsikter genom att uppmärksamma en ”kritikerstorm”? 

Efter att ha följt rapporteringen av diverse ”stormar” på de sociala medierna märker man att en orimligt stor del av stormarna hyser samma uppfattning som den politiskt korrekta diskursen, och således ”stormar” mot det politiskt inkorrekta. Alla ”stormar” åt motsatt håll, mot den politiskt korrekta paradigmen, verkar förbigås med tystnad. Sjävklart spelar det roll vilka personer man råkar ha i sitt aktuella flöde av sociala kontakter, men tendensen är så stark så att det duger inte som enda förklaring. Dessutom är det lika stor chans att journalisterna har ett selektivt flöde som någon annan. 

I boken ”Lögn, förbannad lögn och journalistik” skriver journalistutbildaren Anders R Olsson så här.


Åren kring 1990 vidgades också journalisternas funktion i samhällsdebatten genom att de själva började få tycka alltmer öppet.

Nu finns det ändå gränser för hur skamlöst journalister kan deklarera sina egna åsikter på nyhetsplats innan många läsare börjar reagera. SVT kan inte skriva ”Löfvén är en sopa, som påstår att Israel har rätt att försvara sig” eller ”Ha, ha, titta vilken kul etikett, där fick han allt Jimmie”. I stället uppmärksammar man väl valda episoder ur de sociala medierna. Detta samtidigt som man noga undviker andra strömningar på nätet. Det är därför ingen etablerad media kommer att uppmärksamma den relativt kraftiga reaktion mot att den unga Jonna Sima, som rimligen själv har högst begränsad erfarenhet av både fackföreningar såväl som fast löneanställning, tycker det är självklart att SD skall uteslutas ur LO-fack. Detta trots att en del mycket kända krönikörer denna gång stämt in i den kraftfulla kritiken. En annan reflexion är att just personer från vänsterkanten som ofta anser att snart sagt allting skall betecknas som "mänsklig rättighet", just när det gäller SD vill snäva in vad som skall gå under detta begrepp. 

lördag, juli 12, 2014

Journalistikens förfall




torsdag, juli 10, 2014

Vänstervåldet försvaras av media




tisdag, juli 08, 2014

Voltaire roterar i sin grav