Enligt faktapromemoria 2011/12:FPM69.
Det nya EU-projektet Horisont 2020 kommer enligt beräkningar att kosta 80 miljarder euro. Enligt liggande förslag (som inte är en färdig produkt) kommer EU:s budget att öka med 7 procent. Sveriges EU-avgift kommer enligt beräkningarna att öka med 10 miljarder kronor per år. Detta är mycket mer än 7 procent. då vår EU-avgift i dagsläget ligger på drygt 31 miljarder kronor.
Horisont 2020 är ett omfattande projekt för Europeiskt samarbete inom forskning, indistriellt ledarskap och spetskompetens. Regeringen har motsatt sig Sveriges kostnadsökning, men stödjer i övrigt förslaget. Regeringen anser inte heller att förslaget strider mot subsidarietetsprincipen.
Robsten blog
Politik, åsikter, berättelser, granskning av vår tids nomenklatura.
måndag, januari 30, 2012
söndag, januari 29, 2012
Kultureliten diskreta charm
Bengt Ohlsson skrev en mycket uppmärksammad artikel i DN (4e jan) där han fullkomligt krossade det han kallade "kulturvänstern". Ohlsson beskrev hur allt gott på ett utstuderat sätt kopplas till kulturvänstern och allt ont till de som anmäler avvikande åsikter. Den oförblommade självgodhet och oförmåga att ta till sig världen utanför den konstlade glasbubbla kulturvänstern lever i beskrev Ohlsson också mycket bra. Reaktionerna lät inte vänta på sig. Ett ursinnigt vrål hördes från vår kulturelit som försvarade sina positioner på ett sådant sätt att de bekräftade just det Ohlsson sagt i sin artikel.
En bekräftelse på hur dessa godhetens apostlar resonerar får vi från Gotland, där en kulturförening tillsammans med Gotlands Allehanda dragit tillbaka sitt erbjudande om en spelning för metalbandet Avenir, då det misstänks att sångaren är medlem i Sverigedemokraterna. Sångaren Richard Möller fick dessutom reda på att de inte längre var välkomna via Facebook. Så här löd meddelandet.
Med tanke på Richards politiska engagemang så kan ni inte få spela på Rockskallen. Varken tidningen eller Roxy kan stå bakom Sverigedemokraterna. Sorry.
Det var raka besked kan man tycka. Men när redaktionschefen på Gotlands Allehanda ställs till svars från en annan journalist säger hon att den inställda spelningen beror på en hotbild riktad mot SD. Hotbilden har tydligen bekräftats från SD:s kansli. Men varför ringde man upp kansliet och varför forskade man i Möllers politiska engagemang överhuvudtaget? Om det som redaktionschefen säger, inte spelar någon roll vilket parti man sympatiserar med.
Återigen ser vi hur den kulturella eliten i sin självgodhet och i namnet av tolerans visar upp ett rent diktatorisk anlete så fort de stöter på någon som inte genast bländas av samma kulturelits inneboende godhet. Vi frågar oss om inte Gotlands Allehanda också skall kräva att Metalbanden som skall spela på Rockskallen är genuscertifierade och i vederbörlig ordning kallar sig feministiska. Rockbanden kan ju ha fullt synliga rosa feministmärken på sina gitarrer samt ha regnbågsflaggan i bakgrunden på scenen.
Samma paradox mellan tolerans och intolerans kan vi se vad gäller språket. Medlemmar i SD kontrolleras minutiöst. Minsta stavelse eller antydan vägs på guldvåg, för att sedan tolkas på sämsta möjliga sätt (ofta helt orimligt). Vad kan då en person yppa som tillhör den "rätta" sidan, och dessutom komma undan med det?
Ja låt oss ta ett litet smakprov. Sara Hansson i P3 programmet "Tankesmedjan" har läst en artikel av Roland Poirier Martinsson där denne kritiserar feminismen. Detta är ju ett tilltag som den feministiske Hansson inte kan tillåta. Hansson gör på grövsta tänkbara sätt sig lustig över Martinssons utseende. Hon drar sig inte för att jämföra Martinssons ansikte med en tjockpannkaka. Därefter gör hon sig lustig över Martinsson franskinspirerade namn. Låt oss se, en dedikerad medlem av kultureliten gör sig lustig över någons utländska namn och jämför hans utseende med rudimentära maträtter. När exakt blev detta tillåtet för just kultureliten? Kan en Sverigedemokrat ta ut dessa vida svängar på samma sätt? Eller gäller helt andra regler om man tillhör godhetsapostlarnas upphöjda skara? Är det tillåtet att grovt kränka människor bara man tillhör "de goda"?
Låt oss räkna upp vad Sara Hansson i p3 kallar Martinsson. Dessa uttryck hittar jag vid en snabb spolning
Värdekonservativ Zombie
Häxbrännare
”Skrivit skiten”
Hans ansikte ser ut som en tjockpannkaka
Du själv Roland är lite som en annan kille som utkämpade 2a världskriget mellan 1939 -och 45, han gillade inte heller iden om alla människors lika rättigheter
Om Sara Hansson menar allvar med "allas lika rättigheter" skall även jag och andra som inte riktigt håller med henne politiskt, få lägga oss på samma semantiska nivå när vi kritiserar meningsmotståndare. Nu vet vi ju att olika regler (rättigheter) i själva verket gäller mellan t.ex. de "främlingsfientliga" och godhetens apostlar.
En sista reflexion är ändå Ohlssons och andras begrepp "vänster". När jag växte upp fanns det en vänster som jag i alla fall kunde respektera. Det var en rörelse som kämpade för arbetares rättigheter och löner. Rörelsen hade en vision av ett sammanhållet samhälle där alla hjälptes åt, men där alla hade skyldigheter. Nu har det Ohlsson kallar "kulturvänster" absolut inget gemensamt med den rörelse som gick under beteckningen vänster när jag fortfarande var ung. Personer som Hansson och andra i dagens "kulturvänster" har aldrig sett en arbetsoverall ens på vykort. De har i princip aldrig rört sig utanför Stockholm (förutom vid exotiska semesterresor till avlägsna hörn av världen) och de har ännu mindre träffat något som kan kallas arbetare, ens med lite god vilja. Deras "vänster" är i stället en extrem form av feminism och ett överdrivet vurmande för allehanda udda grupper av människor. Ja, man kan reducera hela deras vänsterpatos till ett neurotiskt behov av att framstå som goda.
Länk DN Ohlsson
Länk SVT Konsert Rockskallen
Länk Östnytt konsert
Länk SR Tankesmedjan Sara Hansson
lördag, januari 28, 2012
Välkommen in i matchen Löfven
Håkan Juholt vägrade att stå bredvid Jimmie Åkesson i en partiledardebatt anordnad av SVT. Jag tror inte att man skall ta detta så hårt och läsa in alltför mycket i Juholts agerande. Kanske kan man skriva upp det på Juholts "yvighetskonto" rentav. Juholt utsåg aldrig SD som någon slags huvudmotståndare likt Sahlin, det är den samlade bedömningen efter hans avgång. Det kan bli annorlunda med socialdemokraternas nya partiledare, Stefan Löfven. I ett förstamaj tal 2010 så gick Löfven till angrepp mot SD och rabblade pliktskyldigt upp det som påbjuds att fackföreningspampar skall säga. Så här sade han i talet.
Att dela in människor efter hudfärg, religion eller något annat är så lågt man kan sjunka. Vi måste prata klartext: Sverigedemokraterna härstammar i rakt nedstigande led från nazistiska och rasistiska organisationer och partier.
För det första så delar inte SD in människor i hudfärg. Partiet vill ha en annan immigrationspolitik där man hjälper människor på plats i stället för att ägna sig åt en nästan rasistisk folkomflyttningspolitik. Det är i stället den bakomliggande idén om att det bara är i Sverige människor kan skapa sig ett drägligt liv som är rasistisk. Att dessutom tömma underutvecklade nationer på deras mänskliga resurser, för att de i stället (i bästa fall) får torka rumpor på Carema här i Sverige, kan betraktas som rasistiskt. Dessutom skall Löfven ha citerat Palme med dessa ord i sitt tal.
Det finns inte vi och dom – det finns bara vi!
Det här var ju inte riktigt sant, som vi såg innan. "Dom" är ju i själva verket Sverigedemokrater, eftersom de inte är "som vi andra" enligt Löfven själv. Vi skall nog ändå inte ta detta alltför hårt. Det låter väldigt pliktskyldigt och den socialdemokrat som inte sade något i stil med det Löfven sade innan valet 2010, riskerade väl i princip själv utfrysning. Om Löfven, likt Sahlin vill göra SD till någon slags huvudmotståndare, då säger vi bara "välkommen in i matchen Löfven, SD tar gärna fighten".
Löfven som aldrig utmärkt sig för vare sig feminism eller något miljöengagemang bedyrar både sin feminism och ett plötsligt brinnande intresse för miljön, enligt DN. Så här skall Löfven ha svarat på frågan om feminism.
Jag är en övertygad feminist. Punkt slut!
Det var ett ovanligt maskulint sätt att deklarera sin feminism på. Nåväl, vi tror oss veta att man nog måste vara feminist som manlig partiledare inom S. Om inte annat så för att inte genast få S-kvinnorna som bittra fiender. Även Göran Persson sade som bekant "jag är också feminist". Påföljden blev att i princip hela Sverige hånskrattade bakom sina TV-apparater. Persson slapp dock fler frågor om feminism från media, och det var i själva verket just det som var meningen med den inte allför övertygande deklarationen. Att Löfven gick omkring och kallade sig feminist när han arbetade som svetsare är det ingen som tror. I så fall skulle han snarare ha blivit utmobbad än vald som fackombud.
En alldeles för lång rad artiklar om Löfven har plötsligt publicerats på Newsmill och SVT-Debatt. De platserna är ju alla politiska "wannabes" egen Stureplan. Plötsligt är alla experter på både S och Löfven, människor som aldrig vare sig röstat eller gillat något av S politik gör besvärande grunda analyser som de villigt publicerar. Nu är det ju så att både SVT-Debatt och Newsmill i princip kräver en stor ansiktsbild av publicisten. Måhända att den lockelsen är lite väl stor för många. Jag länkar inte till några Newsmillartiklar om Löfven och läsarna här kan gärna hoppar över dem, de säger ändå inget av värde.
Länk DN
Länk SvD
Länk IF Metall Löfvens tal
tisdag, januari 24, 2012
Står journalister över lagen?
Att journalister tar ut svängarna och elegant rundar alla de trista lagar och t.o.m. moraliska principer vi vanliga dödliga anser oss tvungna att följa är kanske ingen chockerande nyhet för många av oss. Däremot är det förvånande att chefredaktören Helena Giertta rakt ut påstår att journalister har rätt att bryta alla de lagar som andra människor tvingas följa och framförallt anser att de själva bör följa. Utgångspunkten är att journalisterna Martin Schibbye och Johan Persson dömts för att ha brutit Etiopisk lag.
Man kan mycket väl känna sympati för Schibbye och Persson samt hysa åsikten att de straff de två journalisterna dömdes till är orimligt hårda, utan att förfalla till extrema åsikter, men Giertta går längre än så, mycket längre. Så här skriver Giertta.
Men en del invänder om och om igen "men de har ju brutit mot etiopisk lag". Som om det vore relevant. Rättssystemet i en diktatur är per definition inte rättvist, och kan inte respekteras som om det vore det.För det första, rättsystemet kan vara rättvist även i en diktatur vad gäller straff och lagar, det är styrelseskicket som inte är "rättvist". Menar Giertta att alla människor kan bryta mot alla lagar i de nationer vi betraktar som diktaturer, eller är det bara journalister som kan bryta mot alla lagar? Påståendet att det är irrelevant om en människa har brutit mot lagen eller inte är väl det mest horribla jag läst någonsin, om man räknar bort rena psykfall som ibland kommenterar på våra mest extrema internetforum. Här skvallrar Giertta också om ett överlägset förhållande till omvärlden och tredje världen som man annars bara tror sig hitta på en punschveranda en mycket sen kväll i Djursholm. Vidare i artikeln.
Journalister är inte den nya adeln, som de föraktfullt kallas, när de i sitt arbete ibland tvingas gå utanför lagen.Jo Giertta, allt du skriver och alla dina åsikter skvallrar just om det. Yrkeskriminella kan också påstå att de "ibland tvingas tvingas gå utanför lagen". Vidare i artikeln.
Tvärtom; när journalistiken utövas som det är tänkt - i demokratins, rättvisans och yttrandefrihetens namn gör den det för alla människors rätt till fri press och yttrandefrihet. Då är det befogat att journalister bryter mot lagar.Det låter oerhört vackert, "rättvisans och demokratins namn", "rätt till en fri press". Vi såg fina exempel på det i valrörelsen. Hela mediekåren agerade mot ett parti som knackade på riksdagens port. Lögner, förtal, hackade och hackade E-postkonton var några av verktygen som användes flitig. Tidningarna skrek ut: Rösta inte på SD, detta dagen innan valet. Det är verkligheten bakom de fina orden. I dag kanske även socialdemokrater tvekar att applådera dessa "rättvisans och demokratins" självutnämnda förkämpar. Dessutom påstår Giertta att journalister inte ens behöver följa lagen. Vidare i artikeln.
Om lagarna inte skyddar det fria ordet, så ska vi vara oerhört tacksamma för att det finns personer som är beredda att bryta mot lagen för att ändå kunna rapportera om sanningen.Det här kommer som en nyhet för Giertta och alla andra journalister, men lagarna är inte bara till för att skydda journalister och deras eventuella arbete, de skall skydda alla medborgare. Våra lagar skall också skydda mot lögner, förtal och ärekränkning. Dessutom kan en fri men indoktrinerad och politiskt homogen journalistkår till slut motverka verklig demokrati och åsiktsfrihet. Vidare i den alltmer häpnadsväckande artikeln.
Men det verkar som om vi också måste bli mycket mer uppmärksamma på vad som händer i vårt eget land. Hur kommer det sig, till exempel, att en åklagare bestämmer sig för att väcka åtal mot Expressen för vapenbrott.Det kan ha och göra med att t.ex. chefredaktören för Expressen gjort sig skyldigt till vapenbrott. Även chefredaktörer måste ha licens för sina vapen, precis som alla andra människor. Skall vi verkligen behöva dra till med "allas lika värde" för att myntet skall ramla ned? Det blir värre, läsen i och förundras.
Det är ju så uppenbart att reportern och utgivaren köpte ett olagligt vapen för att visa för allmänheten på en stor fara.Ja, vi häpnar! Hur kan en chefredaktör resonera på detta sätt? Är det så här Sveriges journalister resonerar så visar det på att de anser sig stå över lagar och förordningar som de med så stor iver granskar att andra inte bryter mot. Hur många artiklar har vi läst om brottsbelastade sverigedemokrater, som dessutom varit grovt överdrivna och vinklade? Varför skall Juholt kryssa i rätt ruta för bostadsbidrag (det fanns inte ens några kryssalternativ enligt uppgift), när journalister inte ens behöver följa våra lagar?
Det allvarligaste är den människosyn som Gierttas artikel skvallrar om. Journalister står över alla de små trista regler som vanliga dödliga människor måste hålla sig till. Steget till att journalister också kan ta ut svängarna lite grand och bygga på "sanningen" ter sig mycket, mycket kort, bara det sker i "rättvisans och demokratins namn". Vad som är "i rättvisans och demokratins namn" avgör självklart den lokala chefredaktören.
Länk Journalisten
måndag, januari 23, 2012
Sanningssägare
Det är tufft för sanningssägare var de än befinner sig och vilken sanning de än avslöjar. Jag har tidigare skrivit om Roberto Saviano, mannen som skrev "Gomorra". Det är en lysande bok som beskriver hur den neapolitanska camorran nästlat sig in i hela det Italienska samhället. I DN finns en beskrivning hur Saviano lever under ständigt hot och måste röra sig hela tiden för att inte bli spottad av camorran. Inte bara Saviano riskerar livet, det lär även hans livvakter också göra. Det är tufft för sanningssägare, antingen de skriver om camorran i Italien eller den politiska korrektheten i Sverige.
Länk DN
Länk DN
lördag, januari 21, 2012
Fiende - dödsfiende - partikamrat
När jag var på väg till bussen för att handla träffade jag en gammal trotjänare som säkert varit med i det Socialdemokratiska partiet i över 40 år, alltså en partimedlem av den gamla stammen som stött partiet i ur och skur. Besvikelsen över den senaste utvecklingen gick inte att ta miste på. Vi talar här om en djup, äkta besvikelse. Ja lite så som människor kände förr, innan det blev modernt och ett led i karriären att sticka kniven i ryggen på sina partikamrater. Frustrationen härledde sig främst till två saker, först medias beteende där de fokuserat på Juholts misstag fast precis alla vet att minst halva riksdagen gjort samma något slarviga deklarationer (sannolikt måste media också sitta inne med denna kunskap).
Den andra och definitivt största frustrationen var dock över den högerfalang inom Socialdemokraterna som effektivt stuckit kniven i ryggen på "sin" partiledare, och som dessutom försett media med alla upptänkliga snaskiga tips om Juholt. Denna falang lutar sig tryggt mot källskyddet och ser sig säkert som godhetens apostlar, ety partiet måste ju "förnyas". Den gamla trotjänaren jag pratade med mälde att nu var det nog bäst att lämna partiet, "det finns helt enkelt ingen anledning att vara kvar". Dessutom var det logiskt, enligt trotjänaren, att högerfalangen bröt sig ur och bildade ett eget parti, så kunde ju väljarna avgöra till vilken falang deras röst skulle tillhöra. Jag försökte påpeka att Juholt faktiskt gjort gigantiska grodor alldeles på egen hand, men mina ord föllo som lätta snöflingor mot marken denna (för henne) sorgens dag.
När någon falang eller parti pratar om "förnyelse" skall alla larmklockor tjuta hos alla självständigt tänkande människor. Vad består egentligen den socialdemokratiska högerfalangens förnyelse av? Den starka feministiska profilen lockar uppenbarligen extremt få väljare, dessutom börjar extremfeminismen kännas gammal och lite unken. Det är väl snarare så att verklig förnyelse skulle innebära att man övergav denna ideologi. Att i sin politiska retorik överge arbetande människor för att lägga den politiska tyngden på dem som inte arbetar kan vara ett utslag av förnyelse, men det var definitivt inget genidrag ändå. Det är ju inte så att alla nya tankar och idéer per automatik är bra. En generös immigrationspolitik har många partier i sina agendor, det är heller ingen kioskvältare, snarare tvärtom. Kvar blir privatiseringen av skolor och vården. Den politiken kan väl sägas vara högerfalangens signum. Men om nu skolor inte fungerar bättre när riskkapitalbolag driver dem så hjälper det inte att politiken är ny, den är inte bra för det.
Ett annat problem för socialdemokraternas högerfalang är att deras politik liknar den politik vänsterfalangerna inom FP och M förespråkar. Man får i princip använda förstoringsglas för att hitta skillnader. Frågan uppstår varför människor med samma politik skall driva olika partier. Det är ju inget som gynnar demokratin och valfrihet för valmanskåren, det kan vi med säkerhet slå fast. Allvarligast för socialdemokraterna är inte att de saknar partiledarkandidater efter Juholt avgång, nej det är i stället att striderna inom partiet skapar infekterade sår som inte kan läkas i brådrasket. Om nu högerfalangen tillsätter nästa partiledare, så är det troligt att vänsterfalangens folk bidar sin tid, med vässade knivar bakom ryggen. De lär resonera "att ingenting är glömt, ingenting är förlåtet".
Per Nuder berör falangstriderna helt lätt i sin bok "Stolt men inte nöjd". Jag tror inte ens Nuder är stolt i dag. Enligt Nuder sitter högerfalangen (också kallad Stockholmsfalangen i boken) på Sveavägen där partihögkvarteret är inrymt. Där smids det nog planer i dag gissar vi på. Nu är inte socialdemokraterna det enda parti som härjas av inte stridigheter. Vi har sett allvarliga stridigheter inom KD där Odell utmanat Hägglund. Enligt obekräftade rykten finns det skilda politiska läger även inom Centern. Alla där är inte överförtjusta i att C blivit ett i princip nyliberalt parti. Inom Moderaterna finns det också olika läger med skilda politiska uppfattningar. Anne - Marie Pålsson skriver om detta i boken "Knapptryckarkompaniet". Pålsson beskriver också hur Reinfeldt håller partiet i sin järnhand och styr med medel som snarast för tankarna till de som Machiavelli förespråkade. En populär devis inom M var enligt Pålsson att komparera ordet "fiende". Det gör man enligt följande fiende - dödsfiende - partikamrat. Nu lär det finnas socialdemokrater som nog också komparerar på samma sätt.
Det verkar som att ju mer lika riksdagspartierna blir, ju djupare sprickor blir det inom partierna och ju allvarligare inre stridigheter följer på detta. Konflikterna mellan partierna blir mest retorik för väljarna, medan de verkliga slagen står mellan medlemmar i samma parti. Det är inte konstigt att många medlemmar stretar emot inom (S) om partinomenklaturan plötsligt bestämmer sig för en helt annan politik än den som varit kärnan i partiet. Samma sak måste gälla medlemmarna inom (M) när Reinfeldt plötsligt bestämde att partiet skulle förvandlas till det nya arbetarpartiet genom något som mest kan liknas med en "total makeover". Problemen med denna utveckling är många, men det främsta torde vara av demokratisk art. Väljarna har ingen chans, som den gamla trotjänaren påpekade, att välja vilken falang han vill lägga sin röst på. Det verkar ju som att de verkliga politiska skiljelinjerna i dag går inom partierna, i stället för mellan dem.
Länk SvD
Länk DN
Länk DN Madestam
Jepp, så var det klart! Det är väl nu den verkliga striden börjar.
Länk Juholt avgår
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
