Alla vet hur hela EMU-projektet knakat i fogarna på sista tiden. Först ut var Grekland som uppenbarligen levt över sina tillgångar. Därefter kom nyheten om de finansiella problemen i Spanien, en långt större ekonomi än Grekland. Vissa varningssignaler har också observerats från länder som Italien och Irland. Enorma räddningspaket har sjösatts där länder med en betydligt stramare hushållning fått betala notan för Grekland och Spanien. Liberala debattörer (som t.ex. Wolodarski DN) i vårt land har ivrigt applåderat stödåtgärderna och de enorma mellanstatliga transfereringarna. Man slås av att debattörer som annars är rätt njugga till transfereringar mellan samhällsgrupper inom Sverige, plötsligt är ivrigt positiva till transfereringar mellan nationer. Man behöver inte platsa in i den exklusiva klubben MENSA för att upptäcka en viss inkonsekvens i de liberala debattörernas ställningstagande. Tydligen är EU viktigare för dessa debattörer än mindre bemedlade grupper inom vårt eget land.
Allt tal om ett "socialt kontrakt" mellan medborgarna i vårt land har bestämt tillbakavisats som nys. Vi är några som påtalat att det föreligger ett sådant kontrakt för att samhället skall kunna hålla ihop och att människor skall vara motiverade att betala skatt. Dessa tankegångar har inte vunnit gehör hos bredare politiska och journalistiska kretsar. Nu påtalar dock en ekonom från SEB att det samhälleliga kontraktet i Grekland är på väg att upplösas (DN). Förtroendet för välfärdsstaten är i botten och ligger långt under en nation som t.ex. Sverige. LÄNK.
EU:s nuvarande politik med enorma stödpaket till krisande nationer kritiseras skarpt av Mats Persson, professor i internationell ekonomi. Persson vänder sig emot den nuvarande politiken främst med argumenten att det på sikt bara förvärrar problemen samt att stödpaketen faktiskt strider mot Maastricht-fördraget på det mest flagranta sätt. Om undertecknad minns rätt skulle böter utfärdas till länder som slarvade med sina ekonomier, de skulle inte få mer pengar i form av gigantiska stödpaket. LÄNK.
SvD näringsliv har dragit paralleller mellan den ekonomiska krisen i Grekland och fotbollsmatchen i morgon kväll där Tyskland och Grekland spelar mot varandra om en semifinalplats. Vi får se hur stämningen är på planen mellan spelarna. Klart är dock att EU:s förbrödrande effekt numera kan ifrågasättas. Grekland känner sig styrda av ett Tyskland som benhårt sätter upp förhållningsregler för miljardrullningen från tyska skattebetalare. Man kan tycka att Merkels krav är motiverade med tanke på de pengar som skall skyfflas över en nation som uppenbarligen misskött sina finanser. Ingenting hindrar dessutom Grekland från att säga nej till de tyska pengarna (där även Sverige är med och betalar genom IMF faktiskt). LÄNK.
Johan Hakelius, Aftonbladet berömmer sig för att ha varit en ivrig motståndare till Sveriges medverkan i EMU. Ödmjukheten är dessutom något begränsad i denna "vad var det jag sade" artikel. Så här skriver han. LÄNK.
Man skulle, i all blygsamhet, kunna sammanfatta det såhär:
Jag hade rätt. Alldeles rätt. Rätt, rätt, RÄTT!
Men det här är ju en allvarlig sak, så det vore inte särskilt klädsamt. Det korrekta är att vara bekymrad, ledsen och empatisk med grekerna. Det finns ingen anledning att spricka av stoltheten bara för att man, för en gångs skull, bevisligen förstått något och förutsett konsekvenserna. Inte känna triumf. Inte göda sin fåfänga. Verkligt ofint vore att gnugga eurofilernas nosar i den lilla stinkande hög de lagt på den europeiska mattan. Så det ska jag inte göra. Jag säger bara att det var upplyftande att höra Lord Lawson säga ”vad var det jag sa”. Och tänk hur jobbigt det måste vara för eurokramarna, som hade fel. Jättefel. Helt fel. Alla fels moder. Fel, fel, FEL!
Hakelius brister något i ödmjuk finkänslighet men visst hade både han och undertecknad helt rätt. Jag tycker dock att Hakelius missar det väsentligaste. Svenska folket hade rätt. Alldeles rätt. Rätt, rätt, RÄTT! Ty de röstade faktiskt "nej" till medlemskap i valutaunionen.
Våra högt ärade politiker gjorde sitt bästa för att övertyga oss stackars väljare om valutaunionens förträfflighet. De hade ett koppel namnkunniga ekonomer vid sin sida. Det gick så långt att när valresultatet skrek ut sitt bistra resultat från skärmarna blev liberalen Leijonborg så frustrerad att han inför rullande kameror påstod att svenska folket måste utbildas i kunskap om EU. Men både Leijonborg, ekonomerna och den övriga politiska nomenklaturan hade fel. Jättefel. Helt fel. Alla fels moder. Fel, fel, FEL!
GLAD MIDSOMMAR ALLA!
