I våra stora medier såsom de stora rikstidningarna och TV har problemet med det s.k. ”näthatet” fått stort utrymme. En bild av stora horder med främlingsfientliga neanderthalare som organiserat ger sig på stackars journalister, som enbart försökt ge en balanserad och nyanserad bild av immigrations- och integrationspolitiken har tonat fram i medierna. Bilden har sedan kryddats med att dessa lågpannade, lättstyrda neanderthalare hotat journalisterna samt i förekommande fall (där journalisten varit av kvinnligt kön) använt nedsättande könsspecifika invektiv. Självklart finns det ett korn av sanning i beskrivningen.
Något enstaka hot har säkert först fram av någon brusig nationalist som fått sin ideologi brutalt nersolkad. Någon systemkritiker har säkert attackerat någon kvinnlig journalist under bältet och därmed sårat vederbörande utan att ens diskutera sakfrågan. Eftersom problemet finns och inte är alltigenom påhittat, är det också desto lättare att överdriva det. Det enda journalistkåren behöver göra är att peka på ett par kommentarer, för att sedan utbrista, ”så här ser det ut i kommentarsfälten”. Sedan kan man föra fram krav på att stänga dessa kommentarsfälten (vilket tidningarna gör efter eget behag självklart), och framförallt kan man utmåla de politiska motståndarna som en oregerlig massa vars enda argument är hot och invektiv.
Jag har själv läst en massa kommentarer, även på de utnämnda ”järnrörssajterna”. Jag läste också 250 kommentarer av dem som publicerades, men sedan togs bort under Mazettis ICA-artikel [ICA-Kuriren, 13-01-02 Svårt att finna en riktig ”svensk”]. Jag vill påstå att hot är extremt sällsynt (jag har aldrig sett något hot) och att underlivsattacker är mycket sällsynta de också. I själva verket höll de 250 kommentarer jag läste till svar på Mazetti-artikeln i allmänhet en hövligare och vuxnare ton än vad Mazetti höll i sin artikel. Inte riktigt den bild media har målat upp. Det stora problemet är i sådana fall saklighet, felaktiga generaliseringar och liknande, vilket är vanligare än rena personangrepp. Å andra sidan är inte kommentatorerna politiker eller journalister utan vanliga medborgare.
Det media däremot inte tagit upp till diskussion är de artiklar som utlöst denna stormflod av vrede. Ingen journalist, ledarskribent eller programledare har tagit upp tonfall eller saklighet i vissa tidningsartiklar, ofta samma artiklar som utlöst en del ilska bland den kommenterande allmänheten. Inte ett ljud, inte en kommentar inte någon frågeställning rörande vad vissa journalister själva tillåter sig i sina semantiska utbrott av rättfärdighet.
Frågan om tidningarnas aktuell när ”historikern” Arnstad i en artikel upprepar ordet ”fascist” så ofta att man börjar fundera på om han lider av tourettes syndrom i någon textbaserad form [DN Stockholmsdebatt 2012-11-15 ”Sverigedemokraterna är ett fascistiskt parti”]. I sin artikel sätter Arnstad likhetstecken mellan nationalism och fascism. Att han därigenom (med hans krav på nationalistisk nivå) i själva verket utser ungefär halva Europas och hela Nordamerikas politiska liv till fascistiskt verkar inte vara något som besvärar denna ”historiker”. Dessutom innehåller artikeln en mängd påståenden om SD, som är så långt ifrån partiets politik att om någon medlem verkligen stod för den så skulle han sannolikt bli utesluten omedelbart. Att någon som kallar sig historiker i dag kan skriva en artikel så osaklig och på så låg nivå får en att börja fundera på hela vårt utbildningssystem, titelsystem och vårt samhälleliga samtal överhuvudtaget. Frågan blir då, är inte Arnstads artikel en form av näthat? Eller går han fri för att han skriver en artikel i stället för kommentar?
Vi har redan nämnt Mazetti som i två artiklar nämnt saker som ”Ku, Klux, Klan”, ”dra kåporna av trollen”, ”järnrörssajterna”, ”Nordkoreansk censur” (angående Avpixlat), ”snoka lite i Sverigedemokraternas stamtavlor”, ” (Allra renast är förstås de folkslag som isolerat sej i generationer och bara gifter sej med varann. De sitter där gravt inavlade med hängande hakor, svåra genetiska sjukdomar och en IQ på 70)” [Allehanda.se 2013-01-22 Vad vore Ku Klux Klan utan kåpor?]. Saken är den att om någon skrev exakt samma sak, om motstående politiska läger i ett kommentarsfält, skulle dessa avlägsnas och kanske lyftas fram som näthat. Nu är detta skrivet av en journalist i en artikel i stället. Frågan blir då, är inte Mazettis artikel en form av näthat? Eller går Mazetti fri för att hon skriver en artikel i stället för kommentar?
Till sist så kommer vi då till mästaren på ”mustigt” språk, Åsa Linderborg. Jag vill inte och behöver inte upprepa allt vad hon skrivit i sina ”Nu granskar vi skiten”-artiklar. Vi kan kort konstatera att hon i en rikstäckande tidning skriver saker som om de uttalats av ett brådmoget barn i 8-års åldern skulle resultera i utebliven middag och omedelbar sänggång. Hur sakligt var då Linderborgs artiklar? Ja, vi kan konstatera att det enda kulturredaktionen hittade var någon kommentar, bland tusentals får vi förmoda, som tangerade gränsen för våra lagar. Ingen artikel som bröt mot lagstiftningen hittades på alla de ”järnrörssajter” som granskades. Knappt någon var ens i närheten dessutom. Många av de bloggar som utpekats som ”järnrörssajter” av Linderborg håller ett både hövligare tonläge och sakligare innehåll än kulturjournalisten Linderborg. Nåja, vi kan i alla fall inte anklaga Aftonbladet för att ägna sig åt ”finkultur”, det är inte riktigt Linderborgs ”cup of tea”.
Med risk för att jag upprepar mig, självklart skall vi alla hjälpas åt att hålla ett gott och sakligt debattklimat utan några personangrepp. Jag är den förste att påtala detta. Men tittar vi på ovan nämnda artiklar så föregår dessa verkligen inte som goda föredömen. När kommentarerna från den breda allmänheten håller en högre nivå på både saklighet och språkbruk än vad namnkunniga journalister gör, kan man tycka att diskussionen om näthat fått en helt obegriplig slagsida, där artiklar av journalister undantas från alla regler. Låt oss också vara ärliga, att en person som gärna vill kalla sig ”historiker” vräker ur sig något så osakligt som Arnstad gjort i DN, är så prekärt att hela det akademiska Sverige borde rodna. När i princip varenda faktauppgift är sjumilasteg från den objektiva verkligheten måste man fråga sig om inte Arnstads akademiska nivå håller samma klass som ultrafeminsten Eva Lundgrens allra värsta publikationer om ritualmördade nedgrävda barn av manliga pedofilringar.
Självklart spelar det stor roll vilka som anses stå på den ”goda” sidan och vilka som anses representera den ”onda”. Men när den förment ”goda” sidan använder alla mediala maktmedel för att säkra sitt övertag i debatten så måste till slut allt fler inse att denna ”goda” sidan nog har något både sovjetiskt och machiavelliskt över sig.
