En doktorand, Ralph Sundberg har skrivit en lång artikel i Svensk Tidsskrift där han försöker analysera Sverigedemokraternas stabila framgångar i opinionen. Tyvärr så utgår Sundberg från helt felaktiga antaganden och därmed blir hans slutsatser helt felaktiga också. Att hans slutsatser inte äger relevans är väl något som alla antirasister egentligen skall glädjas åt. Slutsatsen att en ganska stor del av befolkning genetiskt är främlingsfientliga stämmer inte. Detta eftersom SD inte är främlingsfientligt. Sundberg hänvisar till socialpsykologisk forskning. Den är dock inget värd om de antaganden Sundberg gjort är felaktiga från början. Det gör ju bara att han sätter in SD och dess väljare i fel fack från början. Då spelar det ingen roll hur tillförlitlig forskningen är (vilket vi heller inte vet något om).
Vi skall till skillnad från Sundberg hålla artikeln kort och endast ta upp väsentligheterna. Låt oss titta på de antaganden Sundberg bygger sin analys på. Så här skriver han.
Kopplingar mellan SD och främlingsfientliga hemsidor tydliggörs.
Tydligörs, hur då? Det finns inga sådana kopplingar och inga bevis har lagts fram, bara påståenden. Jag vet detta förmodligen bättre än Sundberg. Vidare i texten.
Sambanden mellan hatiska skrivbordskrigare och SD tas fram i ljuset.
Fel. Jag har läst Bjurwalds skrivbordskrigare och jag är hyggligt med på nätet. Något samband finns inte i egentlig mening. Självklart påverkas alla av alla på internet, i någon mening. Men något samband som Sundberg insinuerar existerar inte. Vidare.
SD kan möjligtvis klassificeras som ett neofascistiskt parti, så som har gjorts av bland andra Henrik Arnstad i hans bok ’Älskade Fascism’.
Sundberg hänvisar till fejkhistorikern och den rabiata SD-hataren Arnstad, detta är mycket lågt och ovetenskapligt. Inga hänvisningar till partiprogrammet eller vad någon högt uppsatt partimedlem sagt. Sundberg slänger bara på ett epitet. Detta är så långt ifrån vetenskap man kan komma. SD är ett ekonomiskt mittenparti som vill ha en strikt immigrationspolitik, detta räcker tydligen för Sundberg. Vidare.
Ett vurmande för denna svenskhet som överlägsen kulturell princip.
Nej vår kultur är inte överlägsen, den är bara vår. Precis som kurderna inte ser sin kultur överlägsen (mig veterligen) men de vårdar den ändå, som sin kultur. Vidare.
SD anser även att svensk kultur och svenskar är fantastiska fenomen.
Det här är enbart tröttsamt. Se mitt förra svar. Vi kan hitta hur många uppenbara fel som helst i texten. Sundberg lösning är två psykologiska begrepp som SDT (Social Dominance Theory) och RWA (Right-Wing Authoritarianism). Låt oss enbart titta på RWA för att inte göra en bok av artikeln. Så här skriver Sundberg om RWA, som enligt honom styr SD-väljarna.
Altemeyer lanserade teorin att vissa individer, både genom genetiskt arv, uppfostran och social miljö, var mer mottagliga och stöttande av auktoritära budskap än andra.[…]
Altemeyer sammanfattade den auktoritära personligheten som bestående av tre olika aspekter: underkastelse inför auktoriteter, en förkärlek till konventionalism, konformitet och ordning (ordning i allt från politiken till musik och kläder) samt auktoritär aggression. Den auktoritäre underkastar sig således gärna en auktoritet som hen erkänner som legitim, hyllar uniformitet, likriktning och ordning, samt stödjer våldsamma handlingar mot det som är avvikande från den konventionella roll som hyllas.
Mina damer och herrar, detta är en milstolpe. Detta är den sämsta, mest felaktiga analys jag någonsin läst. Det är exakt tvärtom mot vad Sundberg tror. I vårt samhälle är medieeliten och den politiska eliten som är auktoritet, hur kan Sundberg missa det? Det är SD:s medlemmar och väljare som brutit mot auktoriteten, brutit mot ”konformiteten” och ”likriktningen”. Förmodligen har Sundberg aldrig träffat en SD-medlem. Jag som känner hundratals vet att det är självständiga, ibland t.o.m. bångstyriga individer som inte låter sig styras av någon, fråga Åkesson. Däremot uppskattar SD-sympatisörer samhällsordning relativt mycket. Å andra sidan har många upplevt kaos i våra utanförskapsområden. Det kan få många vanliga människor att uppskatta en viss samhällsordning. Den som inte vågar bryta eller ens ifrågasätta auktoriteten är Sundberg själv. Han tar alla ”auktoriteternas” utsagor för sanna utan att ifrågasätta någonting.
Ofta ligger sanningen, lösningen och svaret närmare än vad man tror. Doktorander kanske inte upptäcker att svaret ligger mitt framför näsan, ety den är begraven i en trave böcker. Många gamla SD-medlemmar må vara belästa (kanske förlästa) nationalister och filosofer, men för den vanliga SD-väljaren är frågan om en vansinnig immigrationspolitik så uppenbar att bara en doktorand med överdriven böjelse för auktoriteter kan missa den.
Nu när sajten Avpixlat ligger nere av en förmodad överbelastningsattack kan det vara läge att stilla fundera över de sociala interaktioner som sker på våra populära sociala forum, interaktioner som ju talrika gånger belysts i gammelmedia (så varför inte även här?). Först så skall det sägas att dessa politiska diskussioner varken skall underdrivas men heller inte överdrivas. En hel del människor har låtet sig övertygas av diverse bloggar som Avpixlat när de plötsligt sett igenom den så omsorgsfullt uppbyggda politiska korrektheten. Det är också så att många väljare läser väldigt lite på nätet. De går helt enkelt inte att nå via detta forum. Den stora betydelse dessa sajter ändå har bidrar också till att de utsatts för den förmodade överbelastningsattacken som just nu ligger för handen, en attack med mycket begränsad politisk betydelse som alla förstår. Den folkliga status dessa sajter har innebär också att diverse osanna anklagelser kommer från t.ex. Expo. Oftast innebär anklagelserna att Avpixlat skulle vara något partiorgan till SD, trots att övertygande bevis flera gånger lagts fram på motsatsen. Lögnerna måste ses som en ren politisk propagandakampanj.
Oavsett om politiska diskussioner sker på sajternas kommentarsfält, på Facebook eller på Twitter så sker den eventuella nyttan inte genom att man ”vinner” diskussionen eller påverkar den man diskuterar med. Detta händer i princip aldrig och en sådan inställning är i princip kontraproduktiv. Den eventuella nyttan handlar om att andra människor (man aldrig märker av) läser och tar intryck av debattören. Det handlar inte om att få sista ordet eller vara mest högljudd. Det handlar om att alltid argumentera sakligt, med respekt och aldrig hänge sig åt personangrepp. Det är inte för motdebattören man diskuterar, det är för den tysta publiken. En annan kontraproduktiv argumentationsmetod är att tvinga på människor sin åsikt. Detta fungerar i princip heller aldrig och skapar snarast en motreaktion. Stå för dina åsikter, argumentera för dem men låt människor slutligen tro på vad de vill. Återigen, det är inte för den aktuella motdebattören man argumenterar.
SD:s väljare kommer från höger i huvudsak från konservativa skikt inom moderaterna och möjligtvis KD. En del centerpartister har också funnit för gott att lämna sitt gamla hembygdsparti. Från vänster är det i huvudsak gamla betongsossar och folkhemssossar som lämnat stugvärmen, eftersom de kliat sig i huvudet lite för länge inför dagens politik. Även en del klassiska vänsterpartister som undrat var solidariteten med arbetarklassen plötsligt tagit vägen, kan ta det avgörande steget. Många av dessa kan söka sig ut på nätet för att skapa sig en bild av läget och SD. Många finner andra vägar att söka sig fram politiskt. Vi som är insatta i den systemkritiska rörelsen står där och svarar på frågor, är ärliga och uppriktiga, utan att pådyvla någon någonting.
På sociala forum har det understundom skett att systemkritiker försökt skapa kontakt med ”popliberaler” med status som mediepersonligheter. Alltså liberaler som i grunden står för en liberal vision med en oansvarig immigrationspolitik, men som tagit avstånd från de mest uppenbara vansinnigheterna med den politiska korrektheten och mångkulturalismen. Dessa mediepersonligheter (som påfallande ofta är kvinnor) skriver understundom bra artiklar när de vågar angripa de helt uppenbara vansinnigheterna de sett mitt framför ögonen. De publicerar dessutom artiklarna med en noga uträknad frekvens så de inte skall komma alltför ofta. SD sympatisörer har väl, mycket på grund av att vara långvarigt utsvultna på erkännande från medieeliten, ibland försökt skapa någon slags samförståndsanda efter att någon bra artikel publicerats. Vilket inte har fungerat utan mötts med en mer eller mindre häftig reaktion, ibland obegripligt häftig.
Framförallt så har dessa popliberaler i grunden en annan samhällsvision, de är också livrädda för att brännmärkas av den politiska korrekthet de redan så smått irriterat. Att dessa popliberaler skulle lämna den bekväma stugvärmen, de ändå tillåts vara kvar i (om inte annat som alibi) för att uppträda hederligt och behandla alla människor som just människor, finns inte på kartan. Bara glöm det. Jag har själv följt en del av dessa popliberaler på twitter, så som jag följer en massa andra människor med olika politisk uppfattning och ibland (ändå sparsamt) interagerat med dem. Men när det är lättare att interagera med vänstertrollen än med de ängsliga popliberalerna, blir det skrattretande och gränsen för tålamodet har nåtts. Det är inte här vi skall skära våra lagrar, vilket vi vetat redan från början.
Så slutligen kommer vi till rena SD-medlemmar (ni andra kan sluta läsa här). Det finns ett inte obetydligt antal medlemmar som av slentrian oftast fortsätter att på t.ex. Facebook vara vän med uteslutna medlemmar som agerat ytterst partiskadligt. De kan t.ex. ha haft ett tätt informationsbyte med kvällstidningarna mot ekonomisk ersättning, tagit ut pengar från partiet utan att ha arbetat för dem och ägnat sig åt andra oegentligheter. Vitsen med att fortfarande ha kvar en kommunikation via nätet med dessa personer måste betecknas som ytterst tveksam. Om vi inte vill vara vänner med David Baas kanske vi skall fundera på om vi vill vara vänner med de han intensivt samarbetat med.
