Medan det senaste mediedrevet klingar ur kan vi konstatera att ett paradigmskifte skett inom den lägre journalistiken (som en stor del av svensk journalistik består av har det visat sig). För kanske första gången har ett omfattande drev inte fått någon märkbar effekt på väljaropinionen. Detta sagt även med tanke på att en smärre dip i opinionen nog är att vänta i decembermätningarna. Något som vissa tidningar säkert kommer att slå upp stort. Pressens makt är på ett sätt bruten, för överskådlig tid framåt. Lite som när Ben Johnsson slog Carl Lewis i Seoul 1988. Det spelade ingen roll att Johnsson senare visade sig dopad, inte heller att Lewis hyllades av idrottsetablissemanget. På något sätt var Lewis knäckt i alla fall. På samma sätt är medie-etablissemanget med dess journalistkår besegrat och har för alltid förlorat något av sin makt.
Orsakerna till SD:s opinionsstöd har flitigt diskuterats i förvirrade tidningars krönikor. Är det inte varselvåg så är det lågutbildade väljare som pekas ut som orsak till en uppenbar okänslighet för journalisternas pekpinnar från väljarkåren. Förmodligen är en orsak just de övertydliga pekpinnar journalistkåren oblygt satt mitt framför näsan på den svenska valmanskåren. Att det också rört sig om ren partipropaganda från en journalistkår som i frapperande hög grad själva röstar på Miljöpartiet är så uppenbart att även den mest okänslige väljare måste ha upptäckt detta. Också ägarstrukturer där vissa tidningsägare kört drevet extra hårt med just sina alster, är också ett uppenbart fenomen för den lite mer insatte.
Lögnerna och felaktigheterna har också varit legio. Utan att bemöda sig om en massa enskilda detaljer har i princip gräsrötter benämnts som riksdagsmän och skvaller om obefintlig splittring har lyft fram med stora rubriker. Betecknande nog har t.ex. Expressen ringt runt till samtliga distriktsordföranden var tredje dag för att eventuellt spåra minsta tecken på spricka i den monumentala muren. Detta får oss att misstänka en agenda där just sprickbildning i partiet varit själva avsikten med drevet. Som ett ödets ironi har sköldarna inom partiet förts ihop på ett sätt som kanske aldrig förr, Expressenlänk. Effekten har alltså blivit en sammanhållning som vi tidigare aldrig sett maken till. Snyggt arbetat Expressen och andra medier.
Det media nogsamt undviker att beröra är själva de politiska orsakerna till SD:s framgångar, nämligen en felaktig immigrationspolitik. Vi måste göra en jämförelse för att se bakom rökridåerna. Under 2009 härjade en (som det sades) pandemi med namnet Svininfluensa (H1N1) över stora delar av världen. Pandemin antogs på rätt lösa grunder vara av en mycket svårartad influensa. Det kan mycket väl utbryta mycket allvarliga influensaepidemier, vi är på intet sätt skyddade mot detta. Men rapporterna från denna epidemi var minst sagt spretande. En del vuxna friska människor hamnade i ett livshotande tillstånd, men antalet sådana fall var extremt få. De flesta som insjuknade i denna influensa fick tvärtom mycket lindrigare symtom än från en vanlig influensa.
Myndigheter och politiker i vårt land, beslutade tvärtemot andra nationer, om en massvaccination av hela befolkningen. Professorer och läkare stod i TV-tutan och bedyrade att vaccinet var ofarligt, i alla fall inte farligare än annat vaccin. De höll en gemensam front, trots att en del av dessa inom sig hade vissa tvivel (vilket de erkänt efteråt). Våra medier som vanligtvis håller järnkoll på vad Sverigedemokratiska riksdagsledamöter har sin ryggsäck, ställde heller inga kritiska frågor. Medierna ställde villigt upp som politikernas och myndigheternas megafon.
Nu vet vi att antalet dödsfall av influensan hade blivit ytterst begränsat. Vi vet också att vaccinet. Pandemrix hade oerhörda bieffekter för hundratals unga flickor och pojkar. Många unga människor har drabbats av svårartad narkolepsi som fullständigt förstört deras liv, kanske för all framtid. Vi vet inte vad vaccinets bieffekter beror på. Det kan ha och göra med att immunförsvaret ger sig på celler i hjärnan, som liknar celler från vaccinet. Det kan också ha och göra med lösningsmedlet skvalin (skvalan) som är en mycket speciellt fettsyra som bara återfinns hos människor och hajar i hela universum. Det vi med all säkerhet vet är att massvaccinationen var ett gigantiskt misstag som förstört livet för väldigt många unga människor, människor som inte skulle blivit sjukare av influensan än av en vanlig förkylning. Betecknande nog så uppmanade politiker och myndigheter alla att vaccinera sig om inte av annat så av solidaritet med riskgrupper. Kanske var det just denna uppmaning och hänvisning till människans mer civiliserade känslor som gör att ett okänt antal unga människor i dag lider av narkolepsi.
När jag såg KD:s partiledare Göran Hägglund framträda i SVT:s program ”Efter sprutan” och tvärsäkert säga att det var rätt med massvaccinationen så var det en déjà vu upplevelse. Hur kunde Hägglund titta in i kameran och med övertygelse säga att det var rätt med massvaccinationen efter att precis ha samtalet med Emelie, en ung flicka som fått hela sitt framtida liv förstört? För vanliga, normala människor, eller som Hägglund själv uttryckt det, verklighetens folk vid köksborden, så övergår det mänskligt förstånd med ett framträdande som Hägglund gjorde. Men det är exakt samma sak, samma fenomen med vår immigrationspolitik. Alla människor som sett lite av verkligheten vet nu att vår politik på detta område är ett gigantiskt misstag. Vi vet att det vore hundra gånger effektivare och bättre att hjälpa människor på plats. Vi vet att hela politiken bygger på ett lotteri där några få, av de med störst resurser, får chansen till ett liv i väst med rinnande vatten och ett effektivt elsystem. Det har dock föga med att hjälpa så många människor som möjligt att göra. Ändå så står våra politiker och andra auktoriteter med samma Hägglundska blick och tvärsäkert påstår att det hela är en gärning i humanismens namn.
Det handlar självklart om prestige, om skadebegränsning och om att inte i onödan erkänna stora misstag, med oerhörda effekter. Pressad av media och andra omständigheter kan politiker erkänna misstag, men inte i onödan. I stället för att erkänna felaktigheter i tagna beslut, så fortsätter man på fel väg. Vi har ju också media att tänka på. Vilken politiker vill helt frivilligt ställa sig i mediedrevets skottglugg och med öppna ögon begå politiskt harakiri? Om vi skall få en bättre politik och en framtid för vår nation måste helt enkelt även politiker från andra partier än SD ta steget ut i det okända och möta den mobb av rabiata journalister och partikamrater som står ivrigt beredda att kasta sig över den som passerar den mest förbjudna linje av alla. Det är dessutom så, att när tillräckligt många gjort det, så är det inte längre farligt. Media och den politiska korrektheten går att besegra.
