För att visa på hur media kan förvanska bilden av verkligheten citerar vi ett avsnitt från boken ”Lögn, förbannad lögn och journalistik” av Anders R. Olsson.
Sagovärldens sanning
Någon måste vara god. Det är nästan alltid den som vinner.
Efter en viss tvekan vid mitten på 1990-talet beslöt nyhetsmedia i väst att utse Slobodan milosevic till Balkans ende store skurk. ”Vem är det som ytterst har satt igång hlea det för miljoner människor på Balkan katastrofala händelseförloppet under hela 90-talet? Alla vet vi svaret: Slobodan Milosevic...” skrev Olof Dahlberg, redaktör för SvT:s Dokument Utifrån. (Journalisten 00-05-25) När skuldfrågan så enkelt och kategoriskt hade avgjorts föll övriga bitar automatiskt på plats. Var man fiende till Milosevic så gick man säker för kritik. Kroatiens ledare Tudjman till exempel, en lika hänsynslös maktspelare som Milosevic, slapp i allt väsentligt undan.
En rad skeenden och faktiska förhållanden som, om man tagit upp dem i den journalistiska rapporteringen, skulle störa sagoperspektivet måste man helt bortse från:
Stromakternas cyniska spel om maktsfärer före och under Jugoslaviens sönderfall – då Slovenien och Kroatienenligt sekelgamla mönster återknöts till yskland/väst och Serbien till Ryssland – tillmättes ingen betydelse trots att det så uppenbart gynnade extrema nationalister och krigsherrar på båda sidor. Att NATO mot slutet av 1990-talet backade upp UCK-gerillan i Kosovo trots att den var hela Balkans mest uttalade anhängare av etnisk rensning och lät den, som enda representant för albanerna, delta i de så kallade förhandlingarna i Rambouillet 1990 om Kosovos framtid kunde inte ifrågasättas i den journalistiska rapporteringen. Att vid dessa ”förhandlingar” i Rambouillet kräva Milosevics namnteckning på ett avtal där Serbien gav upp sin nyvunna nationella suveränitet och godtog NATO-ockupation av hela landet (inte bara av Kosovo) – i medvetande om att ingen serbisk ledare kunde skriva på ett sådant papper och överleva på sin post – beskrevs i nyhetsmedierna som ett seriöst försök till konfliktlösning. När bomberna föll över Serbien senare samma år kunde det bara skildras som ett rimligt straff för att Milosevic inte hade gjort det man egentligen visste att han inte kunde.[...]
Rapporteringen inför/ om NATO:s bombkrig 1990 mot Serbien gick ut på att det blev nödvändigt för att få slut på serbernas redan påbörjade etniska rensning av albaner i Kosovo. Redan då var det emellertid påståendena om systematiskt fördrivning av albaner uppenbart felaktiga. Som många påpekat, bland andra överste Bo Pellnäs i Dagens Nyheter [2004-02-08], påbörjades massfördrivningarna i Kosovo en vecka efter att de första bomberna fallit.
Jag vill minnas att jag reagerade redan under kriget på hur vissa parter framställdes som genomgoda och närmast som offer, medan andra framställdes medvetet onda. I själva verket fanns det inga ”goda” sidor i konflikten, inga oskyldiga offer. Självklart låg det starka intressen bakom denna förvanskning av verkligheten. Samma mönster av det Olsson kallar ”sagomodellen” finns självklart i vår inhemska medierapportering. Vi närmar oss ett val, där vi förmodligen kan se talrika exempel på denna modell.
