Polisstat-Rövarstat

I diskussion på swenet.politik har jag förespråkat straffskärpning i vissa fall, t.ex. vid våldsbrott. Människor har då reagerat med att jag vill ha en polisstat. Naturligtvis vill jag inte det, det är ljusår bort att vi skall hamna där i vårt land.
Hur vill jag då att vårt samhälle skall se ut?
Jag vill bo i ett samhälle där kvinnor, barn och män vågar gå ut på kvällarna utan överdriven risk för överfall, rån och våldtäkt, risken kan inte i en normal stat bli noll naturligtvis, då är samhället totalitärt, men dit är det som sagt så långt att det blir löjligt att ens disskutera dessa aspekter.
Om olyckan är framme och man blir utsatt för ett brott så vill jag att det är en hygglig chans att förövarna åker fast, säg någonstans mellan 30 - 60%, där är vi definetivt inte idag.
Jag vill leva i ett samhälle där hot mot vittnen i det närmaste är omöjligt och där det förekommer i extremt liten omfattning.
Jag vill leva i ett samhälle där de kriminella MCgängen är de som är jagade och inte tvärt om, (vi kan ju inte förbjuda motorburen ungdom att organisera sig naturligtvis).
Jag vill leva i ett samhälle där det råder samma gränskontroll som på sjuttiotalet, som förhindrar att de värsta rötäggen överhuvud kommer in i landet, och där strömmen av narkotika i alla fall stryps vid gränsen.
Jag vill absolut leva i ett samhälle där omgivningen skulle ha ingripit vid misshandeln som den på Kungsgatan, där de flesta skulle ha vågat ingripa med den fasta tron att de gjorde rätt, hade fullt stöd av lagen samt att vara förvissade om att den allmänna moralen bjöd att skulle även de hamna i svårigheter så skulle ännu fler av den publika allmänheten ingripa till deras försvar. Att någon skulle ta tillbaka sitt vittnesmål i "mitt" samhälle skulle vara lika otänkbart som att dra ner gylfen och pissa mitt på golvet inne på NK för en normalt uppfostrad person, d.v.s. = 0.
Tycker du detta låter som en pervers fantasi? Ett sjukt samhälle? Eller kanske som något ouppnåeligt? Då bör vi alla ta oss en funderar, en allvarliga funderare, för några decienner sedan var det nämligen ett tämligen normalt sätt att se på samhället.

Recention "Eldens fält"

Läste en krigsroman av James Webb. Handlar om Vietnamn, vi får följa en grupp marinkårssoldater på eviga uppdrag i bushen. Någon front finns inte, motståndarna , vietcong, fanns överallt. De låg i bakhåll i mörkret, kom genom högt gräs, gjorde djävulska försåtsmineringar. En efter en i plutonen stupade, vi får efterhand känna de enskilda medlemmarna i plutonen, man sörjer nästan varje stupad man då man lärt känna dem väl. Någon död som på förskönade filer är det inte frågan om här, människor sprängs i bitar, blir skjutna med vapen som smular sönder deras kroppar, efter varje strid ligger det kvar kroppsdelar som armar och ben i bushen efter de döda och sårade soldaterna.
Kan varmt rekomendera denna bok.

Laleh och hoten

Enligt alla tidningar så har Laleh, blivit
hotad och har därför hoppat av något uppträdande. Det hade något med politiska fångar att göra. jag tyckte det var fördjävligt att hota harmlösa artister. De enda de gör är att lira, hon har gjort någon rätt OK låt också.
Jag tror alla här har läst det och reagerat ungefär som jag.
DN link

SvD link
vad säger då Laleh själv?
Laleh blogg
Läs själva, skall man skratta eller gråta?
Kan man aldrig åtala tidningar? Får de ljuga hur mycket som heslt, hur
grovt som helst? Inte för jag bryr mig så mycket i denna fråga, men
lögnen i sig är så klockren, hur mycket ljuger de i andra sammanhang,
OBS nu pratar vi inte kvällstidningar.