Problempartiet - media sviker demokratin

Thoralf Alfsson har läst boken "Problempartiet" av Björn Häger, som handlar om medias inställning och behandling av Sverigedemokraterna. Alfsson har också skrivit en artikel om boken i sin blogg. Frågan boken ställer är om SD blir behandlad som övriga partier. Eller annorlunda uttryckt, blir SD behandlad enligt demokratiska principer? Svaret vet redan många SD-medlemmar alltför väl. Det intressanta är att en journalist, som inte den mest paranoide antirasist kan misstänka hysa några sympatier för SD, gör en undersökning angående detta. 


Alfsson skriver på sin blogg hur han inför kyrkovalet 2005 inte fick in något i tidningarna. Undertecknad har egna bittra erfarenheter av exakt samma sak. Det mest slående exemplet är en artikel 2009 som jag tillsammans med Tommy Hansson skrev om politiskt våld, detta i samband med den grova misshandeln av Martin Kinnunen och hans flickvän på Gullmarsplan 2009. Artikeln var välskriven och varje stavelse hade vägts på guldvåg. Vi hade säkert tillsammans lagt ned tre arbetsdagar på formuleringarna. Ingenting i artikeln var på något sätt propagandistiskt för SD, utan andemeningen var att belysa frågan om politiskt våld ur ett demokratiskt och mänskligt perspektiv. Det var en viktig artikel som behandlade ett viktigt och grundläggande ämne.


Vi fick inte in artikeln någonstans, trots att det rådde medial sommartorka där tidningarna publicerade en massa skräp om fettsugning och festande kändisar. Ändå var det ett klockrent exempel på rent politisk grovt våld. Hade samma sak hänt politiska motståndare till Putin i Ryssland hade det stått om det i DN och SvD. I ett sista förtvivlat försök att få in artikeln i SvD ringde jag en ung flicka som då var chef för SvD-opinion. Trots att jag anlade min allra ödmjukaste och underdånigaste ton svarade den unga flickan att "här är det faktiskt jag som bestämmer". Jag har efter det samtalet haft lite svårt för journalister (av ytterligare en orsak) jag har heller inte haft lättare för yrkeskåren om dess representanter bestått av unga kvinnor, något som annars borde vara en naturlig fördel. När jag ringer SvD och forskar i vem som kan ha varit personen jag så nesligt blev tilltufsad av, så verkar det troligaste namnet vara Lena Karvik. Läser man hennes SvD-blogg så kritiserar hon att männen under Politikerveckan talar och talar (på kvinnors bekostnad antar vi). Nåja, hon har ju själv effektivt varit med och tystat en grupp oliktänkande i samhället. 


Exemplet ovan ter sig futtigt, i alla fall ur ett demokratiskt nationellt perspektiv (min sårade självkänsla får jag leva med) men hundra tusentals sådana exempel bildar ett mönster som är ytterst besvärande för vår demokrati, eller i alla fall borde vara det. Så här skriver Alfsson på sin blogg.

I boken finns mängder av citat från journalister, från tidningar, radio och TV. Det ena är inte värre än det andra men det är det stora antalet och samstämmigheten  som förskräcker.

Och detta bekräftar bilden av ett mönster som går igen i hela vårt mediala landskap. Vidare så skriver Alfsson så här.

Det är så skrämmande att läsa att all rapportering om SD i valen 2006 och 2010 utgår ifrån om det kommer att gynna SD. Oavsett om det handlar om artiklar, insändare, debattartiklar, politiska utspel, torgmöten, demonstrationer eller våld mot sverigedemokrater eller skadegörelse av sverigedemokraters egendom. Alltid görs det överväganden på redaktionerna om det kan gynna SD vid en publicering

Och det var väl övervägande om vår artikel angående politiskt våld skulle gynna SD som gjorde att Lena Karvik bestämde att den inte skulle publiceras, ety undertecknarna var ju SD-medlemmar. Hade vår artikel varit sämre och illa skriven gissar jag på att chanserna för publicering hade ökat något. Alfsson publicerar också direktciteringar från boken, här ett smakprov.

"SD levererar ofta förenklade lösningar på komplicerade problem och söker gärna etniska svar på olika frågor. Låt dem inte göra det utan vidare. Skriv aldrig om SD:s pressmeddelande, motioner eller andra utspel utan kritiska frågor. Ifrågasätt siffror, fakta och påståenden. Ta reda på vad som gäller innan intervjun. Läs på! Quick response och Expo hjälper gärna till… 

Förslag på riktlinjer Helsingborgs Dagblad. 

Att Expo gärna hjälper till vet vi redan. Deras iver att skola svenska folket i "antirasism" ter sig nästan skrattretande. Egentligen är ovanstående (förutom Expo då) riktlinjer som skulle gälla för bevakningen av samtliga partier, nu gäller det tydligen bara ett parti, i alla fall enligt Helsingsborgs Dagblad. Ännu ett smakprov kommer här.

Fortfarande är det ju så att redaktionerna håller tillbaka publiceringar om Sverigedemokraterna. Det är väldigt svårt varje gång man skall skriva om dem. Varje text läses av tio personer, istället för en person, innan den går i tryck.” 

Tobias Brandel, reporter på Svenska Dagbladet.

Om den alls går i tryck ja. Känns nästan trösterikt att Hanssons och min artikel åtminstone lästes av tio personer på SvD. Till sist tar vi med detta direktcitat från Alfsson.

De har ju en del påståenden om invandrargrupper, brottslighet, i Malmö framförallt, där de går ut med påståenden som vi vet är sanna. Vi kan kontrollera dem, vi känner till dem, men vi publicerar dem inte ändå utan vidare därför att vi vet att det ställer till sådan helvetes skada för samhällsutvecklingen. ” 

Jan A Johansson, chefredaktör Skånska Dagbladet

Vi visste redan vad Johansson säger här, men nu fick vi det också från hästens mun. Det tackar vi för. Sedan har Johansson och undertecknad olika uppfattningar om vad som ställer till med "sådan helvetes skada för samhällsutvecklingen". Kan det månne vara så att just mörkandet av verkligheten ställer till med samhällsskada? Om så är fallet vilar ett mycket, mycket tungt ansvar på vårt lands journalistkår. 


Egentligen är det som kommer fram i Hägers bok inga braskande nyheter, ens för den breda allmänheten. Åke Ortmark diskuterade tillsammans med Susanna Popova och Tomas Gür Lilla Saltsjöbadsavtalet som var ett möte inom media hur man skulle bemöta kritik mot immigrationspolitiken. En nästan enig journalistkår bestämde att vissa saker skulle tystas ned och mörkas. Klippet med diskussionen låg länge på Youtube, men är nu av outgrundliga skäl borttaget. Kvar finns ett annat klipp, som jag för säkerhets skull sparat på Skydrive. 





Att en enig (nästan) journalistkår gemensamt bestämt sig för att tysta ned en del av verkligheten strider mot grundläggande demokratiska principer och är oerhört allvarligt. Att Sverige inte rönt mer internationell kritik för detta är märkligt. Det är ingen skillnad om journalister i Ryssland mörkar vissa saker eller om samma yrkeskår gör det i Sverige. När man t.o.m. tystar ned grovt politiskt våld är det riktigt allvarligt och allmänheten förstår tyvärr inte hur allvarligt detta är. Tänk är att läkarkåren beslutar sig för att bortse från en del av läkaretiken, och sedan håller tyst om detta. Otänkbart tänker vi allesammans. Sådant händer inte i ett land som Sverige, möjligtvis i Colombia. Men det är exakt vad som hänt inom journalistkåren, och det har tyvärr hänt i vårt land.      




Länk Thoralf


Länk "Problempartiet"


Länk Björn Häger


Länk SvD Karvik


Länk Ortmark

Smått, gott & ont från Politikerveckan

Religionsfrihetens gränser

Varje politiskt bevandrad åskare till alla de arrangemang som anordnas under Politikerveckan i Visby måste slås av det faktum att all verklig debatt, all verklig skillnad i åsikter verkar suddas ut i alla de debatter och paneler som ordnas i mängd under veckan. Ingen vågar sticka ut hackan och råder meningsskiljaktigheter så viker ofta den svagare ned sig så att debatten uteblir. Konsensuskulturen firar oöverträffade triumfer under Politikerveckan, undantaget endast de gånger någon från SD tillåts medverka i någon debatt. Desto friskare var det att bevista debatten mellan Göran Rosenberg och Bengt Westerberg, en debatt som handlade om religionsfrihetens gränser och det sekulära samhället.

Debatten mellan Westerberg och Rosenberg kom efter några inledande trevande utspel handla om omskärelse av bebisar. Tonen blev hård och understundom hätsk mellan debattanterna. Rosenberg menade att Westerberg uppmuntrade främlingsfientliga krafter med Humanisternas ställningstagande till omskärelse. Westerberg kontrade med en icke namngiven artikel på Newsmill där en förespråkare för omskärelse skrivit att ett motiv till omskärelse är att barn skall lida. Som part i målet är det vanskligt att utpeka en vinnare i en debatt av detta slag, men av publikreaktionerna att döma så var Westerberg utsedd till solklar vinnare med de sakligare argumenten. Detta sagt utan vetskap om hur många av publiken som tillhörde Humanisterna.

Populism

Ett seminarium som handlade om populism avhålls under torsdag eftermiddag i Visby. Arrangörer var Timbro, Forex och Global Utmaning, representerade av Tove Lifvendahl, Lisa Pelling och Markus Uvell. Det tog inte lång stund av det försenade seminariet innan deltagarna kom in på partiet Sverigedemokraterna. Det vore synd använda ordet ”osökt” när SD kom i fokus för debatten om populism. Lisa Pelling formligen sprack av entusiasm för att utmåla SD som ett lysande exempel på billig och falsk populism. Pelling började med att beskriva ett scenario där SD låtsades ta parti för folket, mot den politiska och mediala eliten, detta utan att veta vad folket egentligen tycker. Nu torde det vara så att folket röstar på det parti som de tycker representerar sina egna åsikter. Vid de allmänna val vi har så kommer kvittot obarmhärtigt, så inget parti behöver låtsas ta parti för någon, inte i längden i alla fall. Dessutom har flera politiska observatörer konstaterat att det verkligen råder en spricka i vilka åsikter som representeras av våra riksdagspolitiker och den enklare befolkningen. Behöver vi ännu en gång nämna EMU-omröstningen?

Uvell talade om att den farliga populismen är när politiska partier ger en förenklad världsbild och när samma politiker utser syndabockar. Uvell nämnde händelsevis SD i sammanhanget. Att SD skulle ha en enklare världsbild än övriga partier i riksdagen stämmer inte på något sätt om vi läser partiprogram, budgetar och motioner, inte heller ser vi det i de tal olika partirepresentanter håller. Detta med en förenklad världsbild är helt enkelt ett sidospår som Uvell och andra hittat på. Som exempel nämnde Uvell att SD gett den misslyckade immigrationspolitiken skuld för alla problem sedan sextiotalet. Egentligen menade Uvell att det inte ens var immigrationspolitiken som SD skuldbelade, utan invandrarna själva, vilket ju i sammanhanget vore rent befängt. Uvell menade också att SD ägnade sig åt någon slags bitter missnöjesnationalism och att deltagarna i seminariet egentligen tyckte bättre om Sverige än de bittra SD-medlemmarna. Hur Uvell kunde veta vad deltagarna tycker om Sverige lade han inte fram, liksom hur han kunde veta vad SD-medlemmarna känner för sitt fosterland. Uvell lät rätt bitter själv, när han motvilligt tvingades erkänna att SD ändå rönt "vissa framgångar".

Tove Lifvendahl var lite försiktigare i sin framtoning av de ”främlingsfientliga krafterna” men framhöll vikten av att inte låta ett perspektiv bli alltför dominerande och att inte ställa grupp mot grupp. När Lifvendahl ändå bröt något av den sköna konsensusstämning som församlingen var inbäddad i och påstod att vissa vardagliga problem kanske sopats under mattan av rädsla för att bli förknippad med SD eller av rädsla att utsättas för universalverktyget ”rasistkortet” så blev Pelling röd i sitt annars så bleka anlete och frågade vad det var som sopats under mattan, - vi diskuterar ju integration hela tiden! Lifvendahl såg då ingen annan utväg än att erkänna att hon själv deltagit i förföljelse av de som kritiserat det minsta problem vad gäller etablering av människor med främmande härkomst i vårt land. Detta fick till slut Pelling att tystna, då det ju av naturliga orsaker var svårt att dementera denna ärliga (får man ändå säga) självbekännelse.

Vad hade då debattörerna för svar på den tilltagande ”populismen”? Uvell menade att politiker måste erkänna de vardagsproblem som befolkningen ändå upplever. Som exempel menade Uvell att politiker inte skall förneka att det t.ex. råder stor kriminalitet i ett kvarter med många invandrare (om det nu gör det). I stället skall politikern förklara att det är er upplevelse, och att den kan i värsta fall stämma. Däremot måste samma politiker förklara att problemet inte beror på det folk gärna tror att det beror på, invandrarna själva, utan något annat. Där slutade tyvärr Uvell sin intressanta förklaring, just när den var som mest spännande.

Pelling menade å sin sida att de ekonomiska skillnaderna mellan blocken måste bli tydligare. Klyftan i ekonomisk politik måste synliggöras och konsensus mellan blocken är farligt, ety då kan den röstberättigade massan börja fundera på värderingsfrågor. När denna folkliga massa gör det kan väldigt många upptäcka att de står för konservativa värderingar och då växer partier som SD. Det skall sägas att detta inte är någon ny teori. Den har bl.a. framförts av Socialdemokraten Enn Kokk. Det ligger med största säkerhet något i teorin också, men ingen av de som framfört teorin har reflekterat över det demokratiska problem som uppstår när människors enda alternativ är att rösta på politiska block som tycker exakt likadant. Det är knappast demokratisk patos som drivit bärarna av denna teori med andra ord. Det är inte heller SD som drivit ”gammelpartierna” mot mitten. Det har de klarat av själva, i sin ständiga jakt på röstmaximering.

Att triangulering, som det så vacker heter, också innebär att nya partier dyker upp och växer sig starka måste partistrateger vetat om väldigt länge, i alla fall om de äger ett minimum av intelligens. Det finns alltså partistrateger som sannolikt kallt räknat med SD:s framgångar när de skisserat på att sina respektive partiers resa mot "mitten" i sin jakt på större väljargrupper. Lika sannolikt måste samma strateger ha funderat på hur de skall bekämpa partier som SD, för att inte tappa för många väljare på den flank de frivilligt lämnat. Sannolikt är det samma strateger som konstruerat begrepp som "allas lika värde" och "ställa grupp mot grupp". Nu är stora delar av en ungdomsgeneration indoktrinerade i begrepp som från början tagits fram av partistrateger som hela tiden vetat att partiernas promenad mot den politiska mitten skulle göra att jordmånen för SD blir allt bättre. När M lämnar sitt motstånd mot den generösa immigrationspolitiken gör nästa parti ståndpunkten till sin egen. Samma förhållande gäller S, som historiskt varit lika restriktiv som M.

Som avslutning kan sägas att SD eller Åkesson nämndes i negativa ordalag inte mindre 14 gånger under seminariet. Vänsterpartiet nämndes i negativa ordalag tre gånger under seminariet (främst beroende på Lifvendahl). FPÖ nämndes också i negativa ordalag en gång under seminariet. Miljöpartiet nämndes en gång i väldigt positiva ordalag. Kan vi kanske skönja ett mönster här?

Fryshuset

Många människor besökte Sverigedemokraternas tält under politikerveckan. Många människor höll inte med om Sverigedemokraternas politik, men använde ändå en sansad ton och ett respektfullt bemötande. Diskussionerna var ibland livliga och intressanta men aldrig hätska eller hotfulla, med ett undantag. De enda som utmärkte sig för skrik och otrevligt beteende var ungdomar från Fryshuset. Då skall vi även nämna att ungdomar från KRIS var där och diskuterade en del, de uppträdde dock utan anmärkning. Återigen utmärker sig Fryshuset och det är nog dags att de ansvariga för verksamheten funderar över hur de påverkar sina ungdomar. Att Fryshusets ungdomar utmärker sig har blivit till ett tydligt mönster och vi undrar var det är för jordmån och tankegods som Fryshuset egentligen förmedlar till sina ungdomar.