I en DN-artikel står det om att Sveriges befolkning sakta men säkert blir allt mer positiv till EU. I artikeln så efterlyses alla de som gick omkring med en ”Nej till EU”-knapp på sin konkenryggsäckar. Nu vore det ganska meningslöst att fortfarande bära dessa knappar, nästan 20 år efter folkomröstningen, vilket även författaren till artikeln är inne på. Så här står det i artikeln.
Färska opinionssiffror från Som-institutet (samhälle, opinion, medier) vid Göteborgs universitet visar nämligen att i fjol var 51 procent av de tillfrågade svenskarna för medlemskapet. Det är den högsta nivån i dessa mätningar hittills.
När vi en gång folkomröstade angående medlemskap i EU så var det över 52 procent som faktiskt röstade för att vi gick med i unionen. Hela 47 procent röstade emot ett medlemskap, så den opinion som är positiv gentemot EU är ganska stabil över tid. Att en viss ”tillvänjning” förekommer är självklart. Att plötsligt gå ur EU är av en massa skäl i det närmaste omöjligt. På längre sikt är dock vår valfrihet större än många andra nationers då vi inte är med i valutaunionen. Vi kan alltså på sikt bestämma oss för att gå ur EU om vi så önskar.
Det som dock framstår som ett stort demokratiskt problem är hur illa folkets tveksamhet till EU speglas i vår politiska representation. Hälften av befolkningen är ytterst tveksamma till EU, medan i princip samtliga nuvarande riksdagspartier är mycket EU-positiva. Vilka partier eller politiska företrädare skall representera den mycket stora del av befolkningen som är skeptisk, eller rent av emot ett EU-medlemskap? Så här står det vidare i artikeln.
I oktober 2008 slopade Miljöpartiet utträdeskravet. Vänsterpartiet har visserligen kravet kvar i sitt partiprogram. Men i och med den utrikespolitiska överenskommelsen med Miljöpartiet och Socialdemokraterna inför riksdagsvalet gäller följande linje: ”Vi rödgröna är fast beslutna om att Sverige ska vara en aktiv medlem i EU för att kritiskt granska, förändra och förbättra.”
Då vill ändå, enligt senaste Som-mätningen, 20 procent av svenskarna gå ur EU.
- Man har inget att vinna på att exploatera den opinionen partipolitiskt. Det gör mer skada än nytta att vara på kant med EU, förklarar Sverker Gustavsson.
Det är ett märkligt sätt att uttrycka saken på, att partier skulle ”exploatera” en opinion, det är ju en stor del av befolkningens åsikt. Denna del av befolkningen (alltså minst 20 procent) har ingen politisk representation i en mycket viktig fråga.
Vänsterpartiets stolta devis om att förändra och förbättra är inte heller trovärdig, Sveriges inflytande är ytterst begränsad. Märkligt nog inte för att vi skulle vara ett ”litet land” som våra politiska företrädare skyller på när vi återigen står där med lång näsa i en förhandling. Det är ju snarare summan vi betalar in till EU-projektet som spelar roll, och där är vi inte så små. Orsaken är snarare att våra politiker är för snälla i förhandlingarna med övriga nationer. Vi är en nettobidragsgivare till EU och vår förhandlingsposition borde vara starkare än de resultat vi uppnått i förhandlingar indikerar. Den enda politiker som nämnt detta faktum med vår förhandlingsposition (ur ett nettobidragsperspektiv) är faktiskt Göran Persson.
EU-frågan är inte den enda fråga där våra rikspolitiker företräder en linje, i princip gemensamt, och där stora delar av befolkningen har en helt annan åsikt. Immigrationspolitiken, kriminalpolitiken och pensionspolitiken är andra områden där vår riksdag helt enkelt inte är representativ för folkets åsikter. Detta är självklart ett demokratiskt problem. Orsakerna till denna utveckling är sannolikt de som Anders Isaksson skisserat i sin utmärkta bok ”Den politiska adeln”. Med tiden känner de politiker som rör sig i maktens korridorer mer samhörighet med varandra, än med det folk det är satt att representera. Politikerna kommer från samma samhällsklass, från samma områden och t.o.m. som Isaksson visar, ofta från samma släkt. Vår parlamentariska demokrati håller på att rosta, det är dags att vitalisera denna demokrati vid valet i september.
Länk DN
Jimmie Åkesson och SD är inte inbjudna till årets Pridefestival, detta trots att både Fi och Piratpartiet är inbjudna. Så här står det i SvD,
Nu visar det sig att RFSL även bjudit in Feministiskt initativs partiledare Gudrun Schyman och Piratpartiets ledare Rick Falkvinge till debatten. Däremot har de inte bjudit in Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson, trots att SD i opinionsmätningarna är större än både FI och PP.
Enligt RFSL:s ordförande Ulrika Westerlund är skälet att några av de andra partiledarna meddelat att de inte kommer att komma om SD bjuds in.
- Några av partiledarna, jag kan inte gå in på vilka, har olika typer av principbeslut att inte debattera med SD, säger hon.
Och därmed har dessa partier, innan de ens anlänt till Pridefestivalen, visat hur toleranta de egentligen är. Tolerans och ett öppet sinne visar man nämligen i praktisk handling, inte genom alla de fina ord partiledarna garanterat kommer att sprida ut över deltagarna och etern.
Återigen visar det sig att de som anstränger sig mest för att synas toleranta och vidsynta, och som själva höjer sig till skyarna vad gäller dessa egenskaper i ord, är de som är mest intoleranta i praktisk handling.
Länk SvD
Den nation jag växte upp i var homogen, i betydelsen att samma sociala normer och paradigmer gällde nästan alla. Det fanns kriminella och missbrukare då också, men i tillstånd med sunda vätskor så erkände även medlemmar ur dessa grupper den samhälleliga tillhörigheten. Tjuvar var ofta vänner med just de poliser som tagit och lagfört dem, alla förstod och accepterade spelets regler. Den klyfta som fanns var den mellan socialdemokrater och högerpartister. Denna klyfta var märkligt nog mycket större fordom än nu, när skillnaderna nära nog i realiteten suddats ut. Man var socialdemokrat in i märgen, inget kunde ändra på det, eller så tillhörde man högern. Under en period så handlade socialdemokrater och högerpartister inte ens i samma affärer. Konsum var för socialdemokrater, absolut ingen högerpartist gick dit och handlade.
I dag var jag ute och delade ut lite partimaterial i ett relativt välmående och inbott villaområde. Sannolikt bor moderater granne med socialdemokrater i området. Tanken att de skulle handla i olika affärer är direkt absurd, förmodligen hälsar de på varandra, pratar över villahäcken och kanske t.o.m. bjuder in varandra på en kall öl understundom. Efter att jag delat en länga så vänder jag mig om och ser en äldre farbror stå och vifta, samtidigt som grannfrun gått fram till hennes brevlåda ungefär två meter från den äldre herrens brevlåda.
Den äldre herren säger med arg förorättat röst, ”det här kan du ta tillbaka,... kanske någon annan vill ha det”.
Jag svarar, ”absolut, du anar inte hur många”. Som på en given signal vänder vi oss båda mot grannfrun, som precis snappat åt sig sin kurir. Den äldre herren tittar och väntar uppfodrande mot grannfrun, väntar medhåll, att även hon skall lämna tillbaka sitt blad. Kvinnan tittar stint ned i backen, klart generad, men går med fasta steg mot sin dörr hårt hållande sin tidning.
Sprickan, skiljelinjen i vårt land går inte längre mellan moderater och socialdemokrater, den går mellan de som fortfarande tror på det mångkulturella samhället och att massinvandringen är ett utslag av högsta humanism, mot dem som vänt denna politik ryggen. De två grannarna kanske röstar (eller röstade) på samma parti. Det spelar inte längre någon roll, de tillhör två olika läger, nästan två skilda världar. Där gick väl den grannsämjan åt skogen får vi förmoda. Vi är en delad nation i dag, en splittrad nation där folkpartister, centerpartister och socialdemokrater egentligen delar säng. Det är stora delar av det politiska etablissemanget mot folket, faktiskt lite som i gamla dagar när bönder och arbetare stod mot ”herremännen”.
Sedan kan man undra lite över den äldre generationen. Generationen som föddes under kriget eller strax innan stod en gång på barrikaderna med plakat, de ville göra revolution. Bakom de hade de dock sina rika föräldrar som stack åt dem en sedelbunt om det blev för tufft. Rödvinet flödade likt rosévinet i Almedalen härförleden och det var mycket snack och lite verkstad (vilket kanske var tur). Sedan blev denna generation den mest välmående av alla tidigare generationer, och förmodligen alla senare också. Villa, Volvo och Vovve blev ett begrepp för denna generation. Det sista denna generation gjorde var att se till att deras egna pensioner hölls relativt skadelösa när alla andras pensioner urholkades på ett osannolikt sätt.
Det är alltså denna generation som byggde det mångkulturella samhället, som tycker att vår massinvandring är höjden av humanism. Farbrorn som med patos i rösten gav tillbaka min tidning hade en gloria av rättfärdighet och upphöjd humanism runt sig. Hans ohöljda förvåning när den yngre grannkvinnan inte omfamnades av denna rättfärdiga humanism var obetalbar, den gjorde även denna dag till en mycket bra dag. Godnatt!
Karin Jämtin, socialdemokraternas starka kvinna i Stockholm replikerar med manifest vrede Sabunis tidigare artikel på DN-debatt. Även Jämtins artikel förtjänar i alla fall en del reflexioner. Det är i upphetsad debatt och i vrede en del saker avslöjas. Så här skriver Jämtin i sitt svar till Sabuni.
Sabuni oroas över situationen och skriver om behovet av uppoffringar. Faktum är att de senaste fyra åren har klyftorna och fattigdomen ökat i Stockholm i en takt som saknar motstycke i svensk historia. Det är ingen slump. Det är en direkt konsekvens av beslut som fattats av de borgerliga majoriteterna i Sveriges regering, Stockholms läns landsting och Stockholms stad.
Det den borgerliga regeringen gjort är att minska bidragen. När en regering minskar bidragen så ökar enligt socialdemokraterna klyftorna enormt i våra etniska enklaver. Osökt föder då detta tanken på invandringens kostnader. Enligt både liberaler och socialdemokrater så kostar ju invandringen inget, det är då mycket märkligt att hela stadsdelar verkar leva på bidrag.
Det är också en markant skillnad mot de invandrare som lever i misär, och de som lever i ren lyx. Runt om i Stockholms förorter så växer små palats upp längs ibland rätt avlägsna vägar. Dessa små palats, som måste kosta enorma summor att bygga, ägs av invandrare med arabisk och kanske t.o.m. Irakisk utseende. Även om jag försöker lägga band på den omtalade svenska avundsjukan så kan jag inte låta bli att undra över om de som bygger dessa palats, rätt nyligen fått asyl p.g.a. humanitära skäl? Det är i så fall anmärkningsvärt, själv skulle jag inte ha råd med farstutrappen till ett av dessa palats. Men det kanske är ett utslag av den svenska avundsjukan. Vidare så skriver Jämtin så här i sin artikel.
Hälften av de vuxna i Rinkeby saknar ett jobb att gå till. Hälften av barnen växer upp i fattigdom. Ingen annanstans i Stockholm är ohälsan så hög som i Rinkeby, och skolresultaten hör till Stockholms lägsta. Men Rinkeby är inte unikt.
Hälften av de vuxna i Rinkeby saknar jobb men invandringen kostar inget. Hälften av de vuxna i Rinkeby (och alla andra etniska enklaver) saknar jobb men den stora frågan är arbetskraftsbristen och hur vi skall kunna locka till oss arbetskraft från tredje världen, alla andra I-länder står ju i kö för att lägga vantarna på denna eftertraktade arbetskraft. Som jag sagt till leda nu, detta går självklart inte ihop. Sist tar vi med detta stycke av Jämtin.
I Stockholms stad har den borgerliga majoriteten urholkat det socioekonomiska tillägget i skolan. Resultatet är att skolorna i Rinkeby har fått mindre resurser, samtidigt som skolor i mer välmående områden har fått mer. Sedan 2006 har exempelvis antalet lärare på Bredbyskolan i Rinkeby minskat med nära en tredjedel.
Skolorna i de mer välmående områdena behöver sannolikt dessa resurser, i princip alla skolor har problem i dagsläget. Det man gjort är att ge lika mycket pengar till varje elev, och då skriker socialdemokraterna i högan sky. Det är alltså så, enligt socialdemokraterna, att skolor i våra etniska enklaver kräver mycket mer resurser än skolor i mer homogena områden. Men invandringen är självklart ändå en vinstaffär. Är det en naturlag att skolorna i Rinkeby skall ha mycket mer resurser än skolorna på Kungsholmen eller i Hammarby?
Hur de än vrider och vänder på sig så avslöjar våra politiker att nuvarande immigrationspolitik nått vägs ände, varför inte erkänna det rätt och slätt, det vore det minst smärtsamma.
Länk DN
Sabuni har skrivit en artikel på DN-debatt, var annars. Denna tummelplats för rikets politiska estradörer. Jag tänkte först inte kommentera hennes artikel, jagz har gjort det så många gånger förut. Sedan ser jag att det är över 500 kommentarer under artikeln. Nåja, jag presterar några kommentarer.
Sabuni skriver om utanförskap, sysslolöshet och livsleda i våra nya betongförorter. Hon skriver om att denna leda och detta utanförskap leder till allsköns kriminalitet och bidragsberoende. Det är just vad vi andra, som vänt det politiskt korrekta sagt hela tiden. Problembeskrivningen skiljer alltså inte längre så mycket när vårt politiska etablissemang och systemkritiker beskriver verkligheten i våra förorter. Det är snarare lösningarna och orsakerna till problemen och tillståndet som skiljer. Så här skriver Sabuni i artikeln (och i hennes nya bok får vi förmoda).
Som alla föräldrar bekymrar jag mig för hur samhället kommer att se ut för mina barn när de blir vuxna. Kommer det att finnas jobb för alla unga?
Ja det verkar som Sabuni har rimliga bekymmer för sina barn och barnbarn. Men vad det inte den ofta omtalade arbetskraftsbristen som var problemet? När det kommer till sina egna barn så är det verkligheten som ligger närmast om hjärtat, och då är det verkliga problemet arbetslösheten och inte den framfantiserade arbetskraftsbristen som är det stora hotet. Nej Sabuni, det kommer sannolikt inte att finnas jobb för samtliga unga, speciellt inte om ni fortsätter med denna ohämmade immigrationspolitik. Vidare i Sabunis artikel.
Det brinner i de mest utsatta områdena – soptunnor, bilar, till och med skolor bränns ner. Det kastas stenar mot bussar, fast det är just bussarna som kan ta de unga bort därifrån. Räddningstjänsten trakasseras fast de är där för att skapa säkerhet och trygghet.
Jag tolkar all denna förstörelse som budskap om leda i livet och aggression mot samhället. Både ledan och aggressionen är känslor som uppstår när människor inte blir sedda, inte är motiverade och inte ser någon framtid.
Ja det ligger sannolikt något i tolkningen att det är en aggression mot samhället. Grunden för detta är återigen den ohämmade immigrationspolitiken, det gör att dessa etniska enklaver växt upp där utanförskapet är monumentalt. Gamla mormödrar är möjligen nöjda med att ha elektricitet och rinnande vatten, trots att dessa äldre generationer från andra delar av världen måste känna en enorm kulturkrock och ett fullständigt främlingsskap för vårt samhälle. De yngre generationerna nöjer sig självklart inte med rent vatten i kranen och tända lampor. De saknar en vettig funktion i vårt samhälle, ett samhälle där högskoleutbildade etniska svenskar inte alltid finner en plats i arbetslivet. Hela den politik med massinvandring är fullständigt vansinnig och till skada för alla inblandade, hur svårt kan det vara att se detta? Till sist så tar vi med detta stycke i Sabunis artikel.
En institution är dock avgörande för hur framtiden ter sig för dessa unga – skolan. Skolan och lärarna måste hjälpa ungdomar långt innan de hamnar i arbetsmarknadsåtgärder. När skolan inte lyckas riskerar alla andra att misslyckas.
Skolan såklart, alltid skall skolan reparera alla andras misstag, antingen det är politikernas eller föräldrars misstag. Det är en standardlösning, skolan skall fixa problemen. Går något snett, vems är felet, skolan såklart. När en flicka blev trakasserad på nätet (efter att ha blivit våldtagen), där elever satt hemma på fritiden och använda pappans dator, så var det skolans personal som misslyckats, trots att även de torde ha begränsad arbetstid. Satsen ”när skolan inte lyckas” säger det mesta. Det spelar ingen roll vilka förutsättningar skolan ges, går något snett är det ”skolan som misslyckas”. Varför inte vända på satsen, ”skolan misslyckas därför att alla andra redan misslyckats”.
Sabuni gör det som blivit så vanligt bland våra politiska potentater och dess mediala medlöpare. Skyffla alla integrations och immigrationsproblem på skolan. Att eleverna inte kan språket, inte har social kontroll från föräldrar, inte fått lära sig vilka samhälleliga paradigmer som gäller spelar ingen roll. Att eleverna kommer från etniska enklaver där vanliga normer inte gäller, där styrka och vår nutida form av ”respekt” är det enda som gäller spelar heller ingen roll. De stackars lärarna skall lösa problemen som politikernas samhällsexperiment skapat.
Länk DN
Merit Wager behärskar tydligen vårt grannspråk finska och har därmed kunnat översätta vad Reinfeldt sagt i tidningen ”Verkkouutiset”. Reinfeldt säger tydligen saker när han är utomlands, som han aldrig varit i närheten av i Sverige. Så här skall han ha sagt i tidningen enligt Wager.
En del får stanna, andra får det inte. Svårigheter uppstår när personer som fått negativa beslut gömmer sig och lever skuggliv.
De som har fått avslag förväntas lämna landet.
Framför allt så säger Reinfeldt så här i tidningen.
Sverige tar emot fler asylsökande än USA och EU tillsammans. Det är inte en balanserad politik.
Man skulle kunna tro att det var företrädare för ett helt annat parti än Moderaterna som sade det sista. Moderaterna har ju främst utmärkt sig för sin mångkulturella vurm sedan de ”Nya moderaterna” tog form med Reinfeldt som arkitekt. Sedan undrar jag om den sista satsen verkligen stämmer. Skulle Sverige verkligen ta emot fler asylsökande än USA och EU tillsammans så vore det direkt sinnessjukt. Jag har dock inga uppgifter på hur många asylsökande USA tar emot, eller EU som helhet. Under Irakkrigets intensivaste fas så tog Sverige och faktiskt enbart Södertälje emot fler ”flyktingar” än hela Nordamerika. Ett rekord som socialdemokraten Lago (Södertäljes starke man) skröt med.
Reinfeldt har annars utmärkt sig för helt andra uttalanden, som att ” ursvenskt är bara barbariet” ett uttalande han fällde i Ronna Södertälje, detta efter att våra nya medborgare skjutit mot polisstationen i stadsdelen Ronna. Reinfeldt och moderaterna har också utmärkt sig för att fortsätta den förda immigrationspolitiken utan några märkbara åtstramningar, i stället har förslag om vård till människor som fått avslag på sin asylansökan stått i centrum för debatten.
Det var också regeringen Bildt som upphävde det s.k. Luciabeslut (1989) som dåtidens Socialdemokrater tagit för att stoppa den våg av flyktingar som vällde in i vårt land från f.d. Jugoslavien. Finns det någon kritisk punkt där man kan peka ut att Sveriges immigrationspolitik tog en avgörande vändning så var det borgarnas upphävande av Luciabeslutet. Så här säger Wager om Reinfeldts uppgifter i Verkkouutiset.
I Verkkouutisets intervju kritiserar Reinfeldt Sveriges asylpolitik och lägger skulden för den misslyckade politiken på tidigare socialdemokratiska regeringar.
När Reinfeldt i den finska tidningen pekar ut den Socialdemokratiska regeringen som huvudansvarig för Sveriges katastrofala immigrationspolitik så är det en sanning med mycket stor modifikation. Folkpartiets Bengt Westerberg drev igenom ett upphävande av Luciabeslutet som påverkat Sverige på ett sätt som inget annat enskilt beslut gjort. Efter att Westerberg och Bildt öppnat portarna för i princip alla som bestämt sig för att erhålla syl i vårt land har ingen regering kunnat stänga portarna igen.
Det finns kanske en planering med att släppa dessa uppgifter i en finsk tidning. Reinfeldt säger saker som han själv tycker att han inte kan säga i Sverige, säger han detta i en finsk tidning behöver han inte stå till svars för detta av svensk media (med allt vad det kan innebära). Samtidigt räknar han med att någon skall få nys om saken, översätta vad han sagt. Svensk media håller sig borta från de saker Reinfeldt sagt i en utländsk tidning. Men om nu Reinfeldt är riktigt smart (Schlingman är tillräckligt smart för detta i vilket fall) så räknar han med att systemkritiska bloggar skall ge det han sagt spridning i Sverige, detta bland människor som avgjort är kritiska till den nuvarande immigrationspolitiken.
I lugn och ro kan sedan Schlingman och Reinfeldt ge bilden av att moderaterna vill strama åt den svenska immigrationspolitiken, samtidigt ger de skulden för det moras som den svenska immigrationspolitiken är, till socialdemokraterna. Varken media eller Socialdemokraterna kan eller ens vill kommentera uppgifterna. Om vi tittar på vad som skett så har faktiskt Reinfeldts plan gått i lås, till punkt och pricka. Jag vill med skärpa påtala att de uttalanden Reinfeldt sagt i en finsk tidning inte är något värt förrän han säger samma saker i till en svensk tidning. Det här luktar taktik och elakt spel lång väg.
Länk Wager
Sven-Otto Littorin är ute i blåsväder, utan tvekan. För några dagar sedan så gick Littorin ut i media och med tårfyllda ögon förklarade han sin avgång med att media är så elak mot honom (vilket i.o.f.s. Kan stämma). Nu anklagas han för att 2006 ha köpt sex av en prostituerad. Uppgifterna kommer från Aftonbladet som förmodligen planerat tidpunkten för denna nyhet med en viss finess, det är ju valrörelse och Sahlin behöver draghjälp. Vi vet självklart inte om uppgifterna stämmer men skulle de inte stämma vore kanske Littorin kvar på sin post. Skulle uppgifterna vara osanna skulle det dessutom vara en medial skandal av sällan skådat slag, grövre förtal går knappast att göra sig skyldig till. Förmodligen ligger det någonting bakom uppgifterna i alla fall.
Året var alltså 2006 då Littorin ska ha köpt sex av en prostituerad, i vårt land så är och var detta olagligt eftersom vi nu har vår omtalade sexköpslag. Det var samma år som moderaten Agneta Östman Wenges skickade en E-post där hon ville se fler ”lintottar” i media, Wenges tyckte det var för många mörkhyade barn med utländsk påbrå i media. Den som höll i yxan och tog på sig rollen som skarprättare blev Littorin. Så här sade han i Aftonbladet.
Hon har hål i huvudet. Jag blir så förbannad. Det här är skandalöst dåligt.
Ja det kanske var skandalöst av Wenges att uttrycka sig så, även om det faktiskt rörde sig om en E-post som inte var avsedd att publiceras. Wenges tillhörde nog de ”gamla” moderaterna, de som var konservativa. Samtidigt som Wenges uttryckte sig klumpigt så gick Littorin själv och köpte sex av en prostituerad. Vi antar att den prostituerade hade ett annat hål, beläget på annan plats än i huvudet, som Littorin hyste ett visst intresse för.
Gång på gång ser vi att den politiska korrekthet vi hela tiden möter är tunn fernissa. De som talar om ”odemokratiska partier” beter sig själva mest odemokratiskt. De som talar om andras klandervärda ”människosyn” kan i nästa mening lägga i dagen den mest fruktansvärda människosyn när hon talar om politiska motståndare. Man undrar när hela detta politiskt korrekta bygge skall rasa ihop, vi hoppas att det inte är långt kvar.
Länk DN
Länk SvD
Länk Aftonbladet
Länk SVT
