Hymn till en döende civilisation

Romarriket omfattade större delen av Europa, Nordafrika och en del av Västasien. Romarriket är en av de stora välden i välden som varat längst, i cirka 600 år. Romariket förföll steg för steg. Orsaken var förmodligen inre stridigheter samt själviskhet och girighet hos de enskilda makthavarna i det väldiga riket. Det finns ett gammalt ryskt ordspråk som säger att en fisk alltid ruttnar vid huvudet först. Det menas att det samhälleliga förfallet alltid börjar i toppen, hos eliten och makthavarna, för att sedan sprida sig nedåt.     

Andra väldiga härskardömen har rönt samma öde, av samma orsaker. Vi börjar se tydliga tecken på att den västerländska civilisationen börjar luckras upp i kanterna och denna uppluckring är också tydlig i vårt svenska samhälle. Kanske att tendenserna är speciellt tydliga just i Sverige. Självklart kan olika tendenser beskrivas både i positiva och negativa ordalag, beroende på vem som beskriver verkligheten. Att det inte längre är självklart att våra lagar skall följas och att brott mot dessa beivras skulle när jag växte upp beskrivas av alla, som ett mycket allvarligt samhällsproblem. Så är inte längre. Man kan beskriva detta som ett utslag av medmänsklighet, som i fallet med vård åt illegala immigranter. Men det som inte tas med i beräkningen är de långsiktiga mycket allvarliga negativa effekterna för vårt samhälle, som att vården eroderas för alla skattebetalare och att laglydigheten urholkas inifrån. Varför skall människor som arbetar och betalar skatt följa lagen när andra inte behöver det? 

Senatus Populusque Romanus

Vi ser andra tecken på samhällets erodering. Vår sjukvård klarar av mycket avancerade operationer och kan rädda liv där det fordom var omöjligt. Nu börjar dock kostnaderna slå i taket och tillgängligheten blir allt mer problematisk. Vi tvingas också konstatera att vi har lägst antal vårdplatser i västvärlden. Antalet feloperationer och slarv ökar också alarmerande mycket. Samtidigt som vi har denna utveckling röstar alltså riksdagen igenom vård till dem som befinner sig här illegalt och kanske har fått avslag på sin asylansökan av världens kanske generösaste asylsystem. 

Ett hett samtalsämne är den svenska skolan, där Sverige hela tiden halkar efter övriga västvärlden och flera asiatiska länder. En förklaring är att vänstern från 68-rörelsen lyckades besätta viktiga positioner i t.ex. Skolverket och politiska nyckelposter. Utbildningens för-flummning har nu gett tydligt utslag. Lärarnas auktoritet har minskat och föräldrar med oregerliga barn har satt agendan i klassrummet. Spiken i kistan var skolans kommunalisering, orkestrerad av Göran Persson. 

Allmän samhällsservice som posthantering har lagts ut på entreprenad. Det fungerar på de flesta orter ganska bra, med vissa glesbygdsregioner har drabbats negativt. Alltfler banker har slutat med kontanthantering samtidigt som de avvecklat bankomater i råndrabbade utanförskapsområden. I stället för att sätta de kriminella bakom lås och bom så avvecklar vi kontanthanteringen, liksom vi hugger ned växlighet för att förhindra våldtäkter etc. Kanske är sådana åtgärder kostnadseffektivare. Kolumnisten Rolf Gustavsson (SvD) beskriver här ett ”tjänstesamhälle utan tjänster”.  

Infrastrukturen anpassas inte efter befolkningstillväxten, vi ser det dagligen i Stockholms transportsystem. Dessutom har stora delar av den kollektiva trafiken lagts ut på entreprenad varvid ett jättelikt underhållsbehov uppstått. Att syssla med underhåll ger ju inga direkta vinster för aktieägarna och hela systemet fallerar. I själva verket så är vårt tågnät i ett så ett så stort underhållsbehov för att få det i bra skick, att samhället har små möjligheter att klara av det ens på lång sikt. Vi talar här om riktigt stora kostnader, som naturligtvis aldrig offentliggörs. Ulf Adelsohn, f.d. styrelseordförande SJ tvingades avgå när han försiktigt snuddade vid problemen.     

Kriminalpolitiken ser ”verklighetens folk” på med ohöljd bestörtning. Unga kriminella misshandlar Carl-Erik Cedvander genom att bl.a. sparka honom när han ligger försvarslös, vilket medför svåra men för livet. Orsaken är att Cedvander sagt till ungdomarna när de bråkat med hans hund. Straffet blev samhällstjänst för detta synnerligen grova och råa brott. Ett straff anpassat för vårt gamla folkhem, där alla lydde gårdens satkärring. Här är bristen på förståelse total mellan den allmänna rättsuppfattningen och påföljden. Den är så total att inga broar kan byggas och det representerar också ett samhälleligt förfall.  

Brandväsendet har sänkt sina intagningskrav och sysslar med ren kvotering för att få en ”mångfald” i sin arbetskader. Att människors liv riskeras och förmodligen i en framtid går till spillo, är det ingen som tar ansvar för. 

Media är ju en av huvudaktörerna i den beskrivna utvecklingen. I Åke Ortmarks bok Makten och Lögnen står det så här på sid 555.

Ljunggren [Stig-Björn min anm.] spelar däremot fortfarande en ganska uppmärksammad roll i debatten, och jag finner till min sorg att han sätter vad man kan kalla nedlåtande etiketter på den journalistiska verksamheten i dess helhet. Vi som inbillat oss att vi har fostrats i en angloamerikansk tradition har lätt för att tala om ansvar, sanningslidelse, verifiering och oberoende. Sluta med det tugget, tycks Ljunggren mena, och han är inte ensam förkunnelsen. Det finns ”en gammaldags syn” på journalistik som man bör undvika, anser Ljunggren. Enligt det förlegade synsättet har medierna ”ett vardagsbaserat vetenskapligt samhällsuppdrag” som går ut på att journalister ”efter bästa förmåga [ska] skildra verkligheten”. Men det är enligt Ljunggren ”en nostalgisk syn” att medierna skulle kunna berätta ”hur omvärlden är beskaffad… Journalister är inte barfotaforskare, de jobbar i upplevelseindustrin. De får betalt för att underhålla … Konkurrensen gör att medierna inte speglar verkligheten utan snarare tillverkar den.”

Detta stämmer utmärkt väl med de slutsatser som avslutar denna artikel. Samhällets erodering har gått hand i hand med mediernas erodering och utvecklingen hänger självklart samman. Det är medierna som drivit på utvecklingen mot den paradigm vi vanligtvis kallar ”politisk korrekthet” och politikens emotionalisering. Till Ortmarks försvar skall vi säga att han tar avstånd från utvecklingen och deklarerar högtidligt att han vill fortsätta som ”barfotaforskare”. 

Samtidigt med denna utveckling ser vi en flora med alternativa nyhetskällor växa fram på internet. Typiskt nog så hårdnar tonläget från traditionell media och vissa samhällsdebattörer mot den alternativa median. Ett färskt exempel är den oerhörda ansträngning som gjorts för att koppla samman SD med Avpixlat, trots att något organiserat samarbete aldrig funnits och inte finns. Minns Ljunggrens uttalande ”att medierna inte speglar verkligheten utan snarare tillverkar den”, här har ni ett konkret exempel.  

Försvarsdebattörer och senare försvarspolitiker deklarerar att vi om några år (efter ytterligare upprustning) sannolikt kommer att kunna försvara en specifik ort i en vecka. Då krävs att fienden i god tid innan, helst på kontorstid, talar om var de kommer att sätta in sin stöt. Sätt detta i kontrast till den tid när jag gjorde militärtjänst. Sannolikt hade vi då kunnat hålla ett Sovjetunionen rustat till tänderna stången en viss tid. Även taget det samhälleliga förfallet i beaktande, är utvecklingen obegriplig, nästan bortom mänskligt förstånd. Om vår regering hade ersatts av ryska infiltratörer hade de sannolikt inte vågat rusta ned på detta sätt, av rädsla för att avslöjas som just infiltratörer.           

Vad har blivit bättre i vårt samhälle? Självklart har utvecklingen gått framåt på många områden. Den elektroniska utvecklingen har gjort enorma framsteg och underlättat både produktion av varor och kontakter mellan människor. Stora framsteg har gjorts inom avancerad medicin och rön om barnuppfostran. Funktionsnedsatta lever bättre liv i dag än de bara för några decennier sedan kunde drömma om. Tyvärr så hotar eroderingen av samhället på sikt även dessa samhälleliga framgångar. Men att bara måla utvecklingen i svart är heller inte trovärdigt.  

Vad är roten till vårt samhälleliga förfall? Vi har diskuterat detta tidigare och flera orsaker har nämnts. För att inte upprepa oss skall vi nämna en orsak som inte förts fram så ofta, nämligen politikens emotionalisering, där media drivit på utvecklingen. Fordom hade vi tråkiga, inte alltid medieanpassade politiker. Dessa makthavare förvaltade landet och grundade sina beslut på vad som var långsiktigt bra för hela nationen. Självklart kom en del människor i kläm vid sådana långsiktiga logiskt grundade beslut. När media och framförallt TV fick allt större makt under sextitalet kunde media lyfta fram enskilda fall och ställa den förvaltande politikern mot väggen. 

Framförallt TV fick sådan enorm genomslagskraft [se Å. Ortmark, Makten och lögnen] att politikerna var tvungna att anpassa sig till den nya tiden, där enskilda fall kunde avgöra en framtida karriär. En annan typ av politiker kunde också snabbt göra karriär. I stället för den tråkiga faktabaserade politikern kunde människor med faiblesse för dramatik och känslor i samband med enskilda händelser, göra karriär och snabbt nå maktens boningar. Media kunde snabbt profitera på enskilda personöden där det gick att väcka publikens känslor. Det hela blev en mycket ond spiral där hela nationens politik byggde på enskilda känslobaserade händelser. 

Det enda sättet för att hindra eller dämpa det nationella förfallet är att försöka vrida utvecklingen tillbaka. Beslut måste fattas på rationella grunder och inte medialt dramatiska enskilda händelser. Detta lär inte gå att göra utan att starka krafter tar fighten och konfronterar media och det politiska etablissemanget med den urspårade utvecklingen. Låt oss slå fast: Att styra och förvalta ett land på ett ansvarsfullt sätt kan aldrig bli en dokusåpa där det gäller att framkalla en och annan tår hos den intellektuellt mindre bemedlade publiken i deras respektive TV-soffor.