Vidrigaste hitintills i Svensk politik

En Sverigedemokrat, David von Arnold blev intvingad med knivhot i sin lägenhet av två förmodade vänsterextremister. Väl inne i lägenheten knivskar de von Arnold under 20 minuter och skar bl.a. annat in ett hakkors i pannan på offret. Det är det vidrigaste politiska dåd jag hört talas om i Svensk historia. Anna Lindh blev mördad, men det var en galning som snarast gick bärsärk med sin kniv. Detta var ett utstuderat, planerat dåd med starkt sadistiska inslag. 


Det är inte bara de två gärningsmännen som är skyldiga till detta avskyvärda dåd. Det är de politiska partier som regelbundet anklagat SD för diverse diffusa saker utan ett uns av fakta eller verklighetsbakgrund. Dessa partiet har jämnat vägen och skapat det psykologiska tillstånd där sådana här dåd blivit möjliga. Media är också skyldig till att sådana här fruktansvärda politiska dåd sker i vårt land. Dagen efter det vansinniga dådet mot von Arnold publicerar Expressen en artikel där partiledare Åkesson beskrivs som Sveriges farligaste man. Det är Expressen ledarredaktion som gjort det möjligt och skapat den psykologiska atmosfär där förvirrade våldsbenägna individer tror att det är helt i sin ordning med dåd likande den von Arnold utsattes för. Expressen ledarredaktion är precis lika skyldiga till dådet mot von Arnold som gärningsmännen är.


Länk Politisk inkorrekt

Länk DN

Länk SvD

Nej, jag länkar inte till Expressen

Det handlar om politik

I en debattartikel på DN skriver prästen och religionsforskaren, Elisabeth Gerle om hur Humanisterna och Sverigedemokraterna förenklar sitt budskap och buntar ihop människor. Gerle skriver också att Humanisterna, i sin kritik av samtliga religioner riskerar att " ta avstånd från de nya svenskarna". Svenska kyrkans främsta uppgift nuförtiden verkar vara att ta avstånd från nationella och systemkritiska rörelser, samt propagera för det mångkulturella samhället och islam. Svenska kyrkans politiska propaganda framförs med en sådan iver att de i princip lika gärna kan bilda ett politiskt parti av hela institutionen. Att bemöta Gerles argument är inte särskilt svårt, hon gör sig skyldig till lika stora generaliseringar som alla andra. Vi har utmärkta exempel på det när hon t.ex. skriver så här.

Humanisterna är varken rasister eller emot ett mångkulturellt samhälle. De är ”bara” emot religion, men det rejält. Det mesta som är ont härleds till religion, inte till patriarkat eller till religiösa eliter som vill monopolisera makt, eller till kulturella sedvänjor som har mer med traditionella manssamhällen än med religion att göra. Respekten är inte stor för kulturella uttryck som svensk-svenskar inte är vana vid. Religion bör endast utövas i det privata, hävdar man. Men där kan den varken granskas eller diskuteras offentligt. 

När Gerle skriver att Humanisterna inte är rasister så menar hon underförstått (inte så underförstått egentligen) att Sverigedemokraterna är det. Alla som är kritiska till den nuvarande oansvariga immigrationspolitiken är rasister, där har vi den grövsta och mest felaktiga generaliseringen inom svensk politik i dag. Sedan försöker Gerle påskina att t.ex. stening av kvinnor inte har med religionen att göra, utan att dessa barbariska beteenden skulle vara förknippat med "manssamhället". Att muslimska företeelser skulle ha mer med patriarkala strukturer än med religiösa sådana är inget annat än en lögn (och en gigantisk generalisering av gruppen män). Det finns en uppsjö med patriarkala samhällen på vår jord som inte uppvisar de barbariska seder som vissa muslimska samhällen hänger sig åt. Så här skriver vidare Gerle i sin artikel.

Valrörelser är fyllda av förenklingar. Sverigedemokraternas (SD) sätt att bunta samman alla muslimer till ett hot mot svensk välfärd har avslöjats, senast i en satir på Youtube.

SD:s budskap handlade om prioriteringar mellan olika grupper och som alla valfilmer var den tillspetsad för att väcka debatt, något som är mycket lätt i det överkänsliga politiska klimat vi lever i. Vi har i slutänden bara en pengapåse att fördela till de behövande i vårt land, ger man mer till en grupp så minskar resurserna för en annan. 


Varken Islam eller kristendomen är enbart religiösa rörelser, de är också politiska rörelser. En muslimsk företrädare skrev för några år sedan ett brev till samtliga riksdagsmän och krävde särlagstiftning för muslimer i vårt land. Efter att detta brev skickats ut finns det ingen väg tillbaka, islam är en politisk rörelse som strävar efter att förändra och påverka vårt samhälle. Alla sådana rörelser måste man få nagelfara och kritisera, det är själva grundprincipen med hela vår demokrati. Gerle skriver så här i sin artikel.

SD vill numera använda Svenska kyrkan och religionen som ett bålverk mot andra religiösa och kulturella traditioner. Tidigare var asatron ideal.

I Svenska kyrkans mångreligiösa och mångkulturella samhälle är alla religioner välkomna förutom vår ursprungsreligion, asatron (som till dags dato är den mest könsjämlika av alla religioner). Svenska kyrkan är i dag ett bålverk för det mångkulturella samhället och islam, i själva verket är organisationen ett bålverk för de sju nuvarande riksdagspartierna (kanske ändå undantaget V). Eftersom Svenska kyrkan officiellt skall vara en partipolitiskt obunden organisation men ändå med representation av de dominerande politiska partierna, så måste det stå varje demokratiskt parti fritt att försöka skaffa sig så mycket makt och mandat som möjligt i Svenska kyrkan.  


Nu minskar Svenska kyrkans makt och inflytande stadigt, och i motsvarande mån minskar också intresset från våra politiska partier. Vid det senaste kyrkovalet lades mycket små summor ut på valrörelsen från våra politiska partier. Vi är snart där då inget parti hyser något större intresse för Svenska kyrkan och då kan denna organisation vara "bålverk" mot vad den så önskar. 


Svenska kyrkan har intagit politiska ståndpunkter de sista decennierna som fjärmat dem från "verklighetens folk" alltmer. Vi kommer snart till den punkt där Svenska kyrkan inte längre ses som representant ens för kristendomen i vårt land. När vi passerat denna punkt hoppas jag att Gerle och andra representanter för kyrkan känner sig riktigt nöjda, vi andra kan då bara utbrista i ett rungande "starkt jobbat PG".

Länk DN

Är vi beredda att älska Sverigedemokraten?

Svenska Kyrkan har gjort en rad uppmärksammade utspel där de angripit partiet SD och alla de rörelser som vill se en begränsad immigration. Svenska kyrkan har tagit klara partipolitiska ställningstagande på ett sätt som förvånar den objektive betraktaren. Det senaste utspelet var kanske det mest frapperande. I DN (Är vi beredda att älska juden och muslimen? DN 2010-07-27) skrev Caroline Krook och Peter Weiderud en artikel där de gick till storms mot främst Sverigedemokraterna och menade att partiet arbetar emot religionsfrihet. Det mest frapperande med hela artikeln var när de målar upp en bild av att både judiska och muslimska grupper är förföljda, utan att med en antydning påpeka det faktum att det just är den ena av dessa grupper som förföljer den andra. 


På Svenska kyrkans hemsida har de en artikel där de argumenterar mot SD och humanisterna (bara det!). Så här står det om SD.

Inför valet får Sverigedemokraterna draghjälp från Danmarks främlingsfientliga parti.

Förutom det tonårsmässiga språket så är det inte mycket av nyans och broderskärlek där inte. Är förresten inte alla partier i Danmark främlingsfientliga? Rubriken på Krooks och Weideruds artikel kanske skulle varit "Är vi beredda att älska sverigedemokraten?", det vore en utmaning för en gudfruktig människa i Svenska kyrkan. I övrigt finns det satser som dessa i artikeln.

Sverigedemokraterna har starka främlingsfientliga drag som många politiker vill ta avstånd från.

Men om Humanisterna vill bli av med all religion så vill Sverigedemokraterna istället använda kyrkan som värn mot islam

Det är inga djupare analyser och de här slutsatserna har vi läst i både Expressen och Aftonbladet. Ändå förvånar styrkan i Svenska kyrkans vurm för islam. Det är nästan så man tror att det finns en bakomliggande taktik, nu när Svenska kyrkan är på stark tillbakagång. "Om vi förtvinar i samhället så skall åtminstone islam, som ju är en religion som hyllar samma gud som vi hyllar, växa sig stark och ta över i samhället" någonting ditåt kanske kyrkans taktiker har tänkt sig utvecklingen. 


Den stora frågan är ändå varför Svenska kyrkan tagit så klart och starkt avstånd från den folkliga rörelse som representeras av SD, samtidigt som den tagit så klart ställning för de etablerade politiska partierna. Vi finner på S.K. hemsida formuleringen "som många politiker vill ta avstånd ifrån". Vi börjar här ana en vurm för etablissemanget, makten och de som i praktiken styr i vårt land. Ännu klarare blir det när man läser i "Sveriges historia" av Dick Harrisson och Bo Eriksson, på sidan 169 står det så här.

Som vi kunnat konstatera var banden mellan de världsliga och de andliga herremannavärldarna mycket nära, särskilt när de kyrkliga ämbetsinnehavarna själva stammade från de högfrälses led. Frälsets värderingar genompyrde de kyrkliga institutionerna och den andliga världsbilden, på samma sätt som frälset anammade och excellerade i den fromhetskultur som hade sina källor i kyrkor och kloster.

Detta är en ögonblicksbild av förhållandet mellan kyrkan och den världsliga makten på 1300-talet. Denna ögonblickbild kunde lika gärna vara tagen på 2000-talet, inget verkar ha förändrats på de sju hundra år som gått.  


Vi har tidigare talat om tre etablissemang, det politiska, mediala och det kulturella. Vi kan lika gärna lägga till ett fjärde etablissemang, nämligen det kyrkliga. Representanterna för det kyrkliga etablissemanget vurmar för den politiska makten, de hyser samma åsikter och de umgås i samma kretsar. Våra kyrkliga representanter vinlägger sig om att ha de rätta politiska åsikterna, de som ligger i tiden. Det var ingen slump att Ecce Homo kunde visas i Uppsala Domkyrka i slutet på 90-talet, där Jesus framställdes som homosexuell. Det låg ju i tiden att vurma just för dessa grupper. När riksdagen debatterar rättigheterna för HBT-grupper, då svansar kyrkan efter med sin spektakulära utställning. Svenska kyrkan är en del av det etablissemang som kan sägas vara politiska motståndare till systemkritiska grupper och verklighetens folk. 

Länk DN Weiderud, Krook

Länk Svenska kyrkans sida (Sverigedemokraterna, Humanisterna) 

Ett retoriskt konststycke av våra moderna journalister

Samtidigt som DN skriver om den senaste opinionsmätningen utan att nämna hur stort stödet var för SD (det som precis alla är speciellt intresserade av och kikar efter först i alla artiklar som refererar till opinionsmätningar, antingen man gillar eller ogillar SD) så står det i SvD om en f.d. sympatisör till detta parti som utsatts för ett attentat. Det är ett nyspråk och ett retoriskt grepp som skulle fått Goebbels grön av avund. Så här står det i artikeln.

Jag tror att Afa-gänget ville ge mig en varning, säger hon till Mariestads-Tidningen och förklarar att hon inte tror att någon från SD ligger bakom det hela för att skapa uppmärksamhet, eller sympati, i medier.

Så hon tror verkligen inte att det är någon från SD som ligger bakom fönsterkrossning och sprejningen av husväggen? Frågan ställdes tydligen av den politiskt objektive journalisten med hög yrkesheder. Annars är det ju mycket troligare att stadgade medelålders män som vill ha lag och ordning krossar fönster än bortskämda överklassyngel från AFA, eller hur? 


Jag för min del vill påpeka att jag inte tror att det var någon journalist från SvD som krossade fönstret och sprejade ner husväggen, inte denna gång i alla fall. Annars är det ju sådant som man kan vänta sig av den svenska journalistkåren. Hårt arbetande medelålders män och kvinnor som kämpar för att klara av amorteringarna på huset, som stressar för att hämta sina barn på dagis och samtidigt hälsa på sin sjuka mamma brukar ju ge sig ut på nätterna för att krossa fönster och spreja ner husväggar, det vet ju alla.


PS.
SD fick 4,3 procent som SvD hade vänligheten att meddela sina nyhetstörstande läsare.
DS.

Länk DN

Länk SvD

Schyman får publiceras på DN-debatt mitt i valrörelsen

Gudrun Schyman och hennes Feministiskt initiativ får publicera sig på DN-debatt när valrörelsen är som hetast. Schyman har tydligen beställt en egen undersökning där en massa glädjesiffror presenteras. Bl.a. skulle denna undersökning visa att 15 procent av valmanskåren skulle kunna tänka sig att rösta på Fi. Inför förra valet publicerade tidningarna uppgiften att 25 procent av valmanskåren skulle kunna tänka sig att rösta på Fi, det verkliga resultatet blev dock att Fi erhöll 0,68 procent av rösterna. 


SD fick i förra valet ungefär fyra gånger så många röster som Fi, dessutom ligger SD över riksdagsspärren i de flesta opinionsundersökningar. Vi väntar nu ivrigt på att Jimmie Åkesson får in en artikel av samma längd som Schyman, som ju fått en massa chanser att föra fram sitt parti. Schyman själv har suttit i riksdagen, både som partiledare för V och som politisk vilde, då hon i själva verket arbetade för Fi. Vad gäller själva artikeln så är den mest tröttsam att läsa, men vi tar med ett citat, nämligen detta.

Vänster-högerkonflikten är en kamp vars socioekonomiska och ideologiska frontlinjer formulerats av män utifrån mäns erfarenheter, och för en väljarskara bestående av män i en tid då kvinnor inte hade rösträtt.

Så här skulle en rabiat feminist kunna uttrycka sig, men om samma feminist varit partiledare för V så tar man sig för pannan, då blir det för magstark helt enkelt. Förövrigt så är den gamla vänster-högerskalan alltmer obsolet, där kan jag hålla med Schyman. Alla partier trängs som sagt i mitten nuförtiden. Dessutom börjar frontlinjen alltmer gå mellan det politiska och mediala etablissemanget som står mot folket. Frontlinjen går mellan det politiskt korrekta och det inkorrekta, verkligheten står mot flummiga osunda ideal och visioner. En sådan flummig vision är förövrigt Fi med dess elitfeminism. 


Till slut låter vi Fi presentera sin kampsång. Hade SD gett ut en sådan trudelutt om t.ex. muslimer hade t.o.m. jag kunnat acceptera om TV4 refuserat den. 






Länk DN

Dansk "Sverigebashing" är befogad

Ann-Sofie Dahl, docent i internationell politik, som bor i Danmark har skrivit en tänkvärd och rolig artikel på SvD Opinion. Att jag skriver tänkvärd innebär inte att jag tycker hon har rätt, utan att hon beskriver en stämning i Danmark som jag faktiskt inte visste fanns. Dahl beskiver hur man inför varje Svenskt val ägnar sig åt svårartad "Sverigebashing". I Danmark kritiserar man den Svenska demokratin och framförallt på det sätt Sverigedemokraterna blir behandlade i vårt land. Vi förtrycker det fria ordet och behandlar inte SD som man skall behandla alla demokratiska partier, menar danskarna. 


Det står utom allt tvivel att vissa politiska områden är tabu att debattera i vårt land. När debatterades immigrationspolitiken sist? Jag kan inte minnas detta, trots min ansenliga ålder och goda minne när det gäller offentliga debatter. Har det förresten någonsin hänt? Om SD blir behandlade som de övriga partierna lämnar jag över till läsarna att bedöma. Så här skriver Dahl i sin artikel.

Det började, som alltid, med Dansk Folkeparti. Att TV4 vägrade sända SD:s mindre subtila valfilm fick Pia Kjærsgaard att gå i taket. Censur, menade DF:s partiledare och yrkade på att valobservatörer genast borde skickas för att övervaka det svenska valet. Sverige är värre än Östeuropa, förklarade en upphetsad Kjærsgaard, som tydligen missat Berlinmurens fall. 

Att TV4 vägrade sända SD:s valfilm var uppseendeväckande, men långt ifrån det värsta som hänt i den Svenska demokratin de senaste åren (TV4 är trots allt ett enskilt företag som gör precis hur de vill). Det är ett partis valsedlar som ibland försvinner från vallokalerna. Sist det hände var i fredags på Luna-gallerian i Södertälje. Valförättaren lovade att åtgärda detta nästa dag. Det verkar inte som om svenska politiker och vår media förstår hur allvarligt detta är, däremot skulle vi inte alls ha svårt att förstå hur allvarligt det vore om det hände i Ryssland. Berlinmuren har visserligen fallit, men det går alldeles utmärkt att använda det gamla Östeuropa som exempel för det. Vidare skriver Dahl så här i sin artikel.

Varför är det då så viktigt att klanka på den svenska demokratin? Den danska versionen är ju inte utan fläckar: bropendlande danskar förlorar till exempel sin rösträtt, som ryker när man flyttar utanför landets gränser. Och från borgerligt regeringshåll borde man väl snarare glädjas åt Reinfeldtregeringens framgångar?

Jag kan se en logik i att man förlorar sin rösträtt när man flyttar från landet. Det är märkligare att man i vårt land får rösta i landstings och kommunalvalen utan att vara Svensk medborgare. Varken Dahl eller andra vill se bristerna i vår demokrati. Det spelar ingen roll om man så visar upp bristerna mitt framför näsan på svenska politiker och samhällsdebattörer. 


Det är bara ett parti som blir utsatt för att ligister och våldsverkare tillåts störa möten samt ibland (alltmer sällan) misshandla medlemmar. Det är bara ett parti som inte tillåts hyra lokaler. Det är bara ett parti som inte får genmäle när det blir angripet i tidningarna. Det är bara ett parti som inte får föra fram sitt budskap själv i alla de TV-debatter och utfrågningar som äger rum inför valet. Det är bara ett parti vilkas medlemmar inte får vara med i de fackföreningar vi har i vårt land. När så medlemmarna i detta parti påtalar alla dessa brister får de höra att de vill spela martyrer! Vidare i Dahls artikel står det så här.

Kanske är detta i stället ett av problemen: med de svenska skattesänkningarna har Danmark blivit ny världsmästare i skattetryck. På fyra år har den svenska regeringen uträttat mångfalt mer än Fogh och Løkke fått till på nio.

Aaahhh... lite Danmarkbashing, hämnden är ljuv, även för en svensk medborgare. Men problemet är att SD inte blir behandlade som ett demokratiskt parti skall bli behandlat, är detta så oerhört svårt att förstå? Till slut så står det så här i artikeln.

För en gångs skull är det lätt att hålla med Mona Sahlin, som har beskrivit den danska debatten som ”omogen”: i alla fall när den handlar om Sverige.

Ja, vad skulle Sahlin annars tycka? Sahlin själv och hennes inställning till konkurrerande partier är ju ett av problemen. Jag vill direkt påpeka att Reinfeldt visat att han inte är ett dugg bättre. Demokratiproblemet är inte längre ett vänster och högerproblem (om det någonsin varit det). Det är i stället ett problem mellan den politiska och mediala eliten och mer folkliga rörelser. 


Förövrigt skall väl inte en person, som kör omkring med en bil som har körförbud, som glömmer att betala dagisräkningar trots åtskilliga påminnelser, som köper Toblerone på skattebetalarnas bekostnad och som (enligt Enn Kokk) inte kan passa en enda tid, prata om vad som är moget eller omoget.

Länk SvD