Invandring och godhet

Vårt behöv av att bli älskade är omättligt. Hur många har inte drömt om att bli en firad idrottsstjärna, artist eller bli uppmärksammad som en hjälte i en krissituation? Självklart beror dessa drömmar på att vi vill bli uppmärksammade och uppskattade av vår omgivning. Vi har också ett behov av att framstå som goda och ridderliga, det är ett av de ideal samhället socialt sett premierar. Få politiska områden bjuder på så uppenbara tillfällen för en politiker att framstå som god som immigrationspolitiken. Detta område har i princip blivit sinnebilden av godhet för dem som ställer sig på rätt sida, i bjärt kontrast mot den rena ondskan. Exemplen på detta är så talrika och ständigt återkommande att enskilda källhänvisningar torde vara överflödiga.  

Det är självklart inte fel att vara god och göra gott, tvärtom så är det i högsta grad berömvärt. Motsatsen att vara ond är lika självklart destruktivt, i en fallande skala från folkmord till att reta sin lillasyster. Tyvärr är människans natur komplicerad och det är inte riktigt samma sak att framstå som god, just för att påverka omgivningens respons, och att verkligen vara god och göra gott. I själva verket är det själva definitionen på psykopati att just vara en mästare i att manipulera sin omgivning när det gäller att ge intryck av godhet, medan man samtidigt enbart tänker på sig själv [psykoanalytikern Karen Horney har ingående beskrivit detta, för den intresserade].

K Horney

Hur förhåller det sig då med äktheten hos alla politiker som vill skylta med sin ”humana” immigrationspolitik och samtidigt peka ut de onda blåsipporna? Det är omöjligt att avgöra i varje enskilt fall och vi skall akta oss för att peka ut enskilda människors egenskaper, speciellt när vi inte känner dem personligen. Det finns sannolikt människor som på ett äkta sätt verkligen vill hjälpa utsatta grupper i andra världsdelar. Vi kan dock konstatera att många ömmar för hemlösa flyktingar på andra sidan jordklotet och pekar ut de vilka inte genast vill erbjuda uppehållstillstånd som ondskans inkarnation. Samtidigt kanske samma person inte ägnar en tanke åt uteliggarna i sin egen hemkommun. Om man ändå ägnar en tanke åt uteliggarna och vill föreslå en post i kommunbudgeten för att hjälpa denna grupp, så pekas ändå inte det protesterande moderata kommunalrådet ut som ondskans inkarnation, vilket är fallet i det globala exemplet. Likaså är den ond som vill hjälpa flyktingarna med resurser i stället för att erbjuda en fristad i vårt eget land, detta trots att man kanske kan hjälpa 100 gånger fler att överleva med hjälp på plats.

Hjälp att överleva med ekonomiska och personella resurser räknas inte på något sätt. Det är just lösningen med uppehållstillstånd som är den magiska nyckeln till godheten. Man undrar om det ens skulle hjälpa om vi kunde svinga ett magiskt trollspö som genast skulle förvandla förhållandet i det aktuella landet till välstånd, fred och frihet, eller skulle det också vara ett uttryck för avgrundsdjup ondska? Allt detta pekar på att det föreligger en icke försumbar diskrepans mellan verklig godhet och att synas vara god inför omgivningen.

Vi verkar också ha glömt bort att politikernas ansvar är att stifta lagar, förvalta skattebetalarnas pengar och skydda landets befolkning på bästa sätt. Ansvaret för folkvalda är inte att populistiskt framstå som en riksdagens Florence Nightingale, samtidigt som man raserar inhemska strukturer. Det är just för att förvalta samhället på bästa sätt som från början var politikernas kall, till medborgarnas fromma. Det var deras explicita ansvar. Att det politiska livet med tiden understundom nästan blivit variant av en Robinson-tävling där det gäller att samla godhetspoäng för att inte bli utröstad av det egna partiet eller media var aldrig meningen med vårt parlamentariska system. Utvecklingen måste betraktas som en avart av demokratisk parlamentarism. Också medierna och journalistkårens makt över partipolitiken i allmänhet och immigrationspolitiken i synnerhet måste betraktas som en demokratisk avart. En förhållandevis liten klick journalister får en helt orimlig makt över landets politik. Detta eftersom de flesta politiker i grunden är rädda för journalisternas semantiska vrede. Samfällt kan journalistkåren både avsätta och förnedra den politiker som får för sig att ändra på immigrationspolitiken (se Billströms senast).    

Självklart innehåller inte godhetsargumentet någon sakpolitik. Mellan raderna säger man i princip att ”jag är god medan du är ond”. Det är ingen sakpolitik utan man spelar på känslor av moralisk överlägsenhet och demoralisering av motståndaren. Devisen ”allas lika värde” blir ett sätt att inte ens behöva diskutera om vi skall hjälpa 10 000 människor på plats så att de överlever men får stanna i sitt hemland med en lägre levnadsstandard, eller om vi i stället skall ge asyl till 100 människor med en högre levnadsstandard. Eftersom ingen varken har ifrågasatt ”allas lika värde” eller givit någon förklaring på vad det egentligen betyder så måste ”allas lika värde” betyda att man ger uppehållstillstånd åt hundra personer och låter de andra 9 900 andra klara sig bäst de kan. Detta i stället för att ge hjälp åt alla 10 000 på plats. Rent logiskt skulle man nästan kunna tro att ”allas lika värde” betydde det rakt motsatta.  

I stället för att diskutera sakpolitik värnar man det moraliska prerogativet och satsar alla resurser på att demonisera sin politiske motståndare. Innan SD blev ett parti av betydelse var alla bedömare i Sverige överens om att just detta med att demonisera sin politiske motståndare var det absolut sämsta med amerikans politik, nu är vi alltså där själva. Hur detta med demonisering går ihop med det upphöjda godhetsidealet har heller aldrig fått något godtagbart svar. 

UPPDATERING:
Och så här funkar då godheten i praktiken, från Ekot

"På grund av ökat tryck på Sverige då det gäller flyktingtillströmning och bostadspolitik har kommuner i större utsträckning än tidigara sagt nej till att ta emot både asylsökande och kvotflyktingar. De senaste åren har man inte kunnat leva upp till sitt åtagande, kvotflyktingar är de speciellt utsatta flyktingar som utses av UNHCR, FN:s flyktingorgan. Förklaringen till varför de sedan inte får komma till Sverige beror på att man ej fått klart från någon kommun om placering."

UNHCR är kritiska till att kvotflyktingar får vänta på resan till Sverige då det är de mest utsatta och drabbade. Karolina Lindholm-Billing är chefsjurist på UNHCR.– Flyktingar som har varit utsatta för tortyr, våldtäkt som har skador från krig och förföljelse och därför är i stort behov av medicinsk vård psykosocialt stöd, det kan vara barn som har förlorat hela sina familjer i det krig som de har flytt från, säger Karolina Lindholm-Billing.

En samhällsutveckling vi aldrig valt

I samband med debaclet kring att Omar Mustafa tvingades avgå har det kommit fram olika uppgifter till vad som var den direkta orsaken till avgången. Det verkar som vanligt vara själva mediestormen i sig som var den direkta orsaken, vilket som vanligt förnekas av de inblandade parterna. I DN påstår Mustafa att den direkta orsaken till hans avgång från partistyrelsen skall ha varit.  

Att man inte kan förena ett partiuppdrag och ett uppdrag i det muslimska civilsamhället.

Socialdemokraten Olle Burell förnekar att de sagt något sådant, men han reagerar inte på själva beskrivningen av samhället. Vilket indikerar att vi verkligen har ett muslimskt civilsamhälle. Jag trodde att vi bara hade ett samhälle, antingen vi kallar det mångkulturellt, interkulturellt eller monokulturellt. Detta är ju ett mångkulturellt samhälle där vi har en massa samhällen i samhället. Det är alltså det som ett ”mångkulturellt” samhälle innebär.

I framtiden kan vi också tänka oss ett buddhistiskt, ett hinduistiskt och ett sekulärt civilsamhälle. Kanske varje samhälle utvecklar sina lagar och sina skolsystem. Att man då tror att det inte kommer att utveckla sina respektive värdesystem är mer än lovligt naivt. De som inte missar ett tillfälle att prata om ”värdegrund” är ofta samma människor som går i bräschen för denna utveckling, och alltså själva medverkar till att avveckla vår gemensamma värdegrund.

Jag är emot denna utveckling och jag anser att vi i framtiden skall ha en gemensam värdegrund. Alla människor tycker sannolikt inte som undertecknad, men jag kan heller inte påminna mig om att svenska folket har fått välja eller välja bort denna utveckling för vårt samhälle.  

Sekt och särintressen blir allt viktigare i vår demokrati

Flera erfarna och högt uppsatta politiker fick inte plats i Socialdemokraternas partistyrelse när denne skulle tillsättas i samband med partikongressen. Ett populärt sätt att beskriva detta bland socialdemokrater var att ”pusslet föll inte ut på det sättet”. Att t.ex. Ylva Johansson i princip petades från styrelsen har självklart högst konkreta orsaker, ingen tror något annat. Som vi alla vet kom Omar Mustafa in i samma styrelse, för att lika snabbt tvingas lämna styrelsen efter några dagar av intensivt mediedrev.

Hur kunde Mustafa ens bli invald undrar många som nu tagit del av en del mycket märkliga uttalanden och tweets. Visste Stockholms arbetarkommun och partiledningen ingenting om Mustfas radikala ställningstagande? De visste sannolikt inte allt som efterhand kommit fram, men en del måste de helt enkelt ha känt till. Ändå valde de in Mustafa och dessutom försvarade de honom i sex dagar trots en allt intensivare mediestorm. Självklart så finns det en skämmighetsfaktor inblandad. Har man valt in någon i en styrelse så kan man inte dagen efter gå ut och sparka honom. Det ser märkligt och amatörmässigt ut.

Affären Mustafa är egentligen en intern socialdemokratisk affär, vilket många inte verkar reflektera över. Blir socialdemokraterna alltför homofobisk eller antisemitiskt (en minimal risk, vilket alla egentligen vet om) så kan väljarna byta parti. Det är så det är tänkt att fungera. Den stora frågan för vår demokrati, som inte många reflekterar över, är i stället det sätt partierna flörtar med särintressen för att erövra väljare. Så här skriver Peter Weiderud som är ordförande i Tro och solidaritet i SvD.

 – Vi har i dag ett större förtroende bland muslimerna än i någon annan grupp. 70–75 procent av Sveriges muslimer röstar socialdemokratiskt. Ur det perspektivet är det självklart oerhört viktigt att vi åtminstone har en muslim som sitter i partistyrelsen. Det hade vi fram till i går (lördag).Weiderud säger att stödet för S bland muslimerna är större än bland metallare och andra LO-förbund.

Här har vi svaret varför Mustafa blev invald framför sådana tungviktare som Y. Johansson. Det är röster som skall värvas, och i förlängningen ger detta pengar och makt till partiet. Weiderud har också arbetat hårt för att Tro och solidaritet (f.d. Broderskapsrörelsen) skall anpassas maximalt för främmande religioner. Flörtandet med andra religioner och kulturer har nästan varit generande oblygt. Det finns inget i socialdemokraternas politik som objektivt skulle appellera till just muslimerna. Snarare skulle KD ligga närmare deras politik och frågan är om inte rentav SD i vissa värdegrundsfrågor ligger långt närmare många muslimer än SAP. Dock är ju SD alltför rak i sin kritik mot vissa företeelser inom islam för att komma ifråga som ett alternativ. Möjligen är immigrationspolitiken också ett hinder för att bli ett tänkbart val.  

  

Den partipolitiskt starkt färgade Ulf Bjereld skriver så här också i SvD.

–      Socialdemokraterna har varit deras trygga borg. Efter det här måste socialdemokraterna snabbt öppna nya plattformar som gör att de kan mobilisera muslimer som har socialdemokratiska värderingar.

Återigen är det tydligt att det handlar om röster, och i förlängningen pengar och makt. Varför har socialdemokraterna varit muslimernas trygga borg? För deras jämställdhetspolitik? För deras HBTQ-profil? Religionsfrihet står samtliga svenska partier för, så där rådet det ingen skillnad och kan således inte utgöra något svar på frågan varför just S skall utgöra en ”trygg borg”. 

Vi läser på Södra Sidan hur en företrädare för ett borgerligt parti i Botkyrka förvånat konstaterar att han förlorade makten i en styrelse och att hela 18 stycken av de som röstade emot honom hade samma efternamn. Det är också ett tecken på att särintressen och rena klanintressen gör allt större insteg i vår demokrati (utan att ta ställning till någon sak eller personfråga självklart). Inför valet 2010 kunde vi läsa om hur Göran Hägglund, mitt under brinnande valrörelse, träffade vissa ”åldermän” för grupper av människor. Det var ett uppenbart försök att värva en hel klan. Nu var det inte riktigt så vår demokrati var tänkt att fungera.

Vi har haft vissa varianter på klanröstande tidigare i vårt land. En storbonde förväntade sig att drängarna röstade på angivet sätt t.ex. Nu är vi på väg tillbaka och möjligen förbi det stadiet i vår demokratiska utveckling. Är det verkligen så här vi vill att det skall fungera? Är detta månne den mångkulturella varianten på demokrati? I vilket fall anser jag det vara en rent odemokratisk tendens.