Wetterstrand är övervärderad

I en artikel i dag på SvD så står det att förtroendet för Wetterstrand har ökat markant och är mycket större än för alla partiledare förutom Reinfeldt. Det är obegripligt att stödet för Wetterstrand är såpass stort. En orsak till detta förhållande menar Per Gudmundsson är att stödet för Wetterstrand bland landets journalister är oerhört stort. Så här skriver Gudmundsson i sin artikel.

I mätningen innan, år 1999, var andelen Miljöpartister 10 procent. Redan det var en kraftig överrepresentation – men obetydlig jämfört med i den senaste mätningen. Och ska man tro siffrorna hade utvecklingen ännu inte nått klimax år 2006: exempelvis bland kvinnliga journalister yngre än 35 år var mer än var tredje, 35 procent, miljöpartist.

Sedan Asp gjorde sin mätning har Miljöpartiet dubblat sitt väljarstöd. I opinionsmätningarna nu hamnar partiet regelmässigt på runt 10 procent. Om överrepresentationen i journalistkåren fortfarande ligger på 400 procent är det ingen som vet – det låter osannolikt – men om den gör det är närmare hälften av journalisterna miljöpartister idag.

Jag tror absolut inte att hälften av landets journalister är miljöpartister och ivriga beundrare av Wetterstrand, det skulle vara helt perverst. Inte heller Gudmundsson själv tror på det utan det var mer ett räkneexempel. Hur det än är med Gudmundssons siffror så har jag en mycket stark uppfattning av att Wetterstrand blir betydligt ”snällare” behandlad än övriga partiledare, där håller jag fullständigt med Gudmundsson. Jag har roat mig med att titta på YouTube-klipp av Wetterstrand. Här är ett klipp av korseld med Rayman och Kielos, titta och förundras.



Det var inte mycket till ”korseld” där inte. Hur snällt kan man behandla en partiföreträdare i denna typ av program? Här gick man verkligen över gränsen och jag skulle föreslå en nedläggning omedelbart av hela programmet om jag sett det i direktsändning.

En förklaring till Wetterstrand popularitet är också helt logisk och förståelig. Wetterstrands fördel gentemot övriga partiledare är att hon inte verkar så genuint medietränad och överslipad. Hon ger intryck av att inte vara lika hal och slingrig utan mer folklig, jordnära och ärlig. Dessutom är hon ju en relativt ung kvinna, det är en grupp som inte direkt rosat marknaden i det övre politiska skiktet.

Dock kan inte hela stödet för Wetterstrand förklaras med hennes naturlighet. Det måste helt enkelt ligga något i det Gudmundsson säger om att Wetterstrand blir behandlad mildare än övriga partiledare och andra politiker med hög befattning. Dessutom har hon som Göran Greider så riktigt påpekat, inte satts på verkliga prov. En gång sattes hon på ett lite hårdare prov, det var i en partiledardebatt i SVT2 Agenda den 17e maj. EU-valet stod för dörren och debatten blev understundom hård. Ingen programledare kunde jämna marken för någon partiföreträdare under denna debatt. Just här i denna debatt gjorde Wetterstrand sin sämsta insats jag sett och alla hennes brister kom i dagen. Wetterstrand uttalade sig i skolfrågor utan någon som helst sakkunskap och det blev pinsamt helt enkelt. Jag satt framför TV:n och nästan rodnade av Wetterstrand dåliga insats. Jag skrev en blogg om det HÄR.

När jag sedan läste recensioner av debatten verkar Wetterstrands dåliga insats inte ha uppmärksammats alls. Tvärtom fick hon i vissa medier ganska bra betyg. Hur är det möjligt? Hade vi sett samma debatt? En del bloggar gav också Wetterstrand bra betyg, Lowdin i Bromma som exempel gav Wetterstrand bäst betyg av alla med kommentaren ” hon är bara så skärpt”. Det var exakt det hon inte var i skolfrågor, som råkar vara ett område jag är speciellt intresserad av, och just därför insåg hur erbarmligt dåligt påläst Wetterstrand var denna gång.

Där har vi kanske en del av förklaring till Wetterstrands framgång. Hon verkar så jordnära och naturlig jämfört med de övriga slipade rävarna i församlingen så människor kanske helt enkelt inte avslöjar hur illa hon resonerar kring olika politiska frågor, i alla fall i vissa frågor.

Länk SvD partiledarstöd

Länk SvD Gudmundsson

Endast tomten är vaken - en liten julkrönika

Jag såg i går en underbar gammal svartvit film som var gjord till Rydbergs dikt Tomten. Bilderna var fantastiska med interiörer från en gammal bondgård, en sådan gård som nästan hela svenska folket bodde i för bara 100 år sedan.

Själva dikten har ett underbart rim och rytm. Jag har alltid haft svårt för just sådan prosa och jag har nästan kämpat för att ta mig igenom dikter av mer litterärt modernt snitt. Några dikter av Diktonius och Sinnervo kan jag ha funnit åtminstone något nöje i. Men dessa diktare är ju också sådana inte vår kulturella elit precis skryter om att de läst.  Rydbergs dikt lämpar sig också att för barn träna sig i språket, ja alltså att rimma, i övrigt är nog språket en smula gammaldags är jag rädd. 

Själva dikten minner om ett annat samhälle, ett samhälle där man levde nära djuren, naturen och det dagliga slitet. Man minner ett samhälle där man arbetade hårt med kroppen om dagarna, där man sov djupt och tryggt på natten. Den minner om ett samhälle där kärnfamiljen var ett axiom, på gott och på ont (låt oss vara ärliga). Den minner också om ett samhälle där man tänkte egna tankar, t.o.m. på livet, döden och vad som är meningen med allt. Det fanns ingen spalt i någon dagstidning där man kunde posta sina tvivel och undringar, man gick och slet med sina sina tvivel och sin ångest också.

Längtar vi tillbaka? Ja tyvärr så finns det delar av detta samhälle vi så förtvivlat gärna vill återkomma till. Vi är så trötta på alla människor som i stället för att tänka läser Metro på pendeltåget och får serverat på ett silverfat vad som "gäller". Vi längtar tillbaka till det direkta och närheten till naturen, det enkla och äkta. Men det är och förblir en illusorisk dröm. Människans lott är nu en gång för alla att vandra vidare till nya samhällen och tider. Vi glömmer också lätt avigsidorna i forna tiders samhällen.

Här kommer i alla fall Rydbergs "Tomten", läsen i och förundras.

Ursprungligen publicerad i Ny Illustrerad Tidning 1881.

Midvinternattens köld är hård,

stjärnorna gnistra och glimma.

Alla sova i enslig gård

djupt under midnattstimma.

Månen vandrar sin tysta ban,

snön lyser vit på fur och gran,

snön lyser vit på taken.

Endast tomten är vaken.

Står där så grå vid ladgårdsdörr,

grå mot den vita driva,

tittar, som många vintrar förr,

upp emot månens skiva,

tittar mot skogen, där gran och fur

drar kring gården sin dunkla mur,

grubblar, fast ej det lär båta,

över en underlig gåta.

För sin hand genom skägg och hår,

skakar huvud och hätta ---

»nej, den gåtan är alltför svår,

nej, jag gissar ej detta» ---

slår, som han plägar, inom kort

slika spörjande tankar bort,

går att ordna och pyssla,

går att sköta sin syssla.

Går till visthus och redskapshus,

känner på alla låsen ---

korna drömma vid månens ljus

sommardrömmar i båsen;

glömsk av sele och pisk och töm

Pålle i stallet har ock en dröm:

krubban han lutar över

fylls av doftande klöver; ---

Går till stängslet för lamm och får,

ser, hur de sova där inne;

går till hönsen, där tuppen står

stolt på sin högsta pinne;

Karo i hundbots halm mår gott,

vaknar och viftar svansen smått,

Karo sin tomte känner,

de äro gode vänner.

Tomten smyger sig sist att se

husbondfolket det kära,

länge och väl han märkt, att de

hålla hans flit i ära;

barnens kammar han sen på tå

nalkas att se de söta små,

ingen må det förtycka:

det är hans största lycka.

Så har han sett dem, far och son,

ren genom många leder

slumra som barn; men varifrån

kommo de väl hit neder?

Släkte följde på släkte snart,

blomstrade, åldrades, gick --- men vart?

Gåtan, som icke låter

gissa sig, kom så åter!

Tomten vandrar till ladans loft:

där har han bo och fäste

högt på skullen i höets doft,

nära vid svalans näste;

nu är väl svalans boning tom,

men till våren med blad och blom

kommer hon nog tillbaka,

följd av sin näpna maka.

Då har hon alltid att kvittra om

månget ett färdeminne,

intet likväl om gåtan, som

rör sig i tomtens sinne.

Genom en springa i ladans vägg

lyser månen på gubbens skägg,

strimman på skägget blänker,

tomten grubblar och tänker.

Tyst är skogen och nejden all,

livet där ute är fruset,

blott från fjärran av forsens fall

höres helt sakta bruset.

Tomten lyssnar och, halvt i dröm,

tycker sig höra tidens ström,

undrar, varthän den skall fara,

undrar, var källan må vara.

Midvinternattens köld är hård,

stjärnorna gnistra och glimma.

Alla sova i enslig gård

gott intill morgontimma.

Månen sänker sin tysta ban,

snön lyser vit på fur och gran,

snön lyser vit på taken.

Endast tomten är vaken.

Ännu en märkligt undermålig undersökning – denna gång om sex

Sven-Axel Månsson, professor i socialt arbete vid Malmö högskola, har gjort en undersökning om ungdomars sexualvanor. Det handlar i undersökningen om hur vanligt det är med sex som bryter ”gamla tabun”. I klartext hur vanligt det är med homosexuella handlingar, även av de som inte är lagda åt det homosexuella hållet.

Resultatet av undersökningen och ämnet har begränsad politisk betydelse, så enbart av den orsaken skulle inte något intresse ägnas åt undersökningen. Däremot är det intressant och har betydelse hur undersökningen är gjord och vilka slutsatser en professor anser sig kunna draga ur de resultat han får fram. Så här står det om hur undersökningen är gjord.

Han [Månsson] och forskarkollegan Kristian Daneback gjorde i våras på Ungdomsstyrelsens uppdrag en enkätundersökning av ungdomars sexvanor. De annonserade på internetsajterna Playahead, Spray och Passagen, och dessutom mejlade de till alla studenter vid Malmö högskola. På så vis fick de kontakt med 855 ungdomar i åldern 18–24 år som svarade på deras frågor över nätet. Gruppen är enligt forskarna själva i stort sett representativ för alla ungdomar i Sverige i den åldern.

Enligt forskarna själva är gruppen representativ ja, men inte enligt gängse forskarnormer. Den grupp som valt att svara frivilligt på frågor av denna typ skiljer sig sannolikt från de som bara struntar i att svara på mejl av denna typ. Redan där kan man anta att resultatet blir starkt påverkat. Sedan har den påfallande ostringente forskaren annonserat på Playahead, Spray och Passagen. Är det inte ett urval redan vilka som befinner sig på dessa internetsajter? Sedan blir urvalet ännu mer markant när det dessutom är en viss grupp som svarar på en annons av denna typ, jag själv skulle t.ex. aldrig göra det. Enligt mig kan man aldrig få fram ett ”representativt” urval genom ett sådant här förfarande. Däremot är det sannolikt enda sättet att kunna genomföra en undersökning med begränsade ekonomiska resurser. Sedan beskriver Månsson själv hur han tolkat resultatet, så här står det.

– Siffrorna för de unga kvinnorna är slående höga, säger Sven-Axel Månsson. Många vill alltså inte längre leva under bundna former med en fast sexuell identitet, de vill vara öppna och fria som människor och sexuella varelser. Det är min tolkning.

Så sammanfattar alltså en professor resultatet av en undersökning där han mejlat studenter på den högskola där han själv arbetar, och efter att ha annonserat på Playahead, Spray och Passagen. Är det någon som får uppfattningen att professorn lägger in personliga värderingar i resultatet? Professorn skriver ju att det är hans egen tolkning, väl medveten om att det i braskade tidningsrubriker framställs som en vetenskaplig sanning, men det är en oerhört långtgående tolkning. Vi vet t.ex. inte hur samma undersökning skulle sett ut för 20 år sedan. Vi har ingen aning om ifall detta resultat har att göra med den ”sexuella identiteten”. Sedan har Månsson dessutom mage, att som oberoende forskare, påstå implicit att de som gärna definierar sig med en ”fast sexuell identitet” är ofria.

Till slut så anar man ändå politik i undersökningen fast jag från början skrev att själva ämnet kanske inte hade så stora politiska växlar. Vi anar alla att Sahlin slickar sig om munnen när hon läser om undersökningen och att Göran Hägglund rynkar bekymrat på pannan när han läser samma undersökning. Resultatet med professor Månssons frikostiga tolkning andas en del flumliberalism nämligen.

Länk DN

Vi tillgodoser de kristna i församlingen

Jag har lite dåligt samvete för att mina julhälsningar fått en något hednisk profil. Vi måste på ett seriöst sätt tillgodose den kristna traditionen och även bejaka det kristna arvet. Därför lägger jag ut en predikan innehållande Kaanans bröllop i en modern version av pastor Atkinson som på ett utmärkt sätt förvaltar det kristna budskapet och den kristna etiken. Varsågoda, håll till godo och låt julfriden sänka sig över nejden.

Midvinterblot

Ordet jul kommer från den förkristna midvinterfesten julblot, denna högtid kallades också midvinterblot. Det senare ordet är mest känt p.g.a. av en mycket känd tavla av Carl Larsson. Tiden för julblotet var ungefär vid vintersolståndet när dagarna var som kortast, det hade mycket stort symboliskt värde för människorna innan kristendomens intåg. Naturen och årstiden vände, dagarna blev längre och naturen vaknade så sakteliga till liv igen. Det var egentligen denna naturens vändpunkt man firade och blotade till, dessutom laddade man denna händelse med religiös symbolik och övernaturliga krafter. Man hade t.o.m. en speciell gud för julblotet, han hette Jólner. Jólner var ingen annan än den mångskepnade Oden, men i alla fall.

I de anglosaxiska länderna kallar man julen för christmas, vilket har betydelsen Kristus mässa. I norden har vi kvar det förkristna ordet jul, vilket härstammar från ordet hjul. Det som menas är solens bana som betecknades som ett “hjul“.

Sentida forskare har dock börjat tvivla på denna förklaring och anser att jul möjligen kommer från Jolner eller så är ursprunget för ordet jul höjt i historiens dunkel.

Här ser ni lite riktig konst, Midvinterblot av Carl Larsson

GOD JUL allihopa

Ja, whiskyn och snuset är inköpta, likaså mat och julklappar. Julefriden sänker sig över nejden. Det var vid denna tid vi fordom firade midvinterblot. Vi hedrar Jólner som sig bör i alla fall med denna film på svenska Annika, som tyvärr sjunger om någon utländsk "Christmas". En riktig god JUL på er allihopa!

Helt rätt om dagens perversa konst

I SvD skriver ledarredaktionen en artikel om dagens snedvridna och smått perversa konst, en artikel jag tror hade varit omöjlig för bara tre år sedan. Vi har nästan omärkligt genomgått ett paradigmskifte under denna korta tid vad gäller värderingar på vissa områden. Jag kritiserar ju ofta artiklar i dagens press men denna artikel håller jag med av hela mitt hjärta. Jag läser och tänker, - så rätt!

Ledarredaktionen skriver om hur märklig, pervers, ful konst utövas och i vissa kretsar upphöjs till något spännande och positivt utmanande. Konstens högsta och kanske enda mål är att provocera, få människor att bli arga eller ledsna. Nu kanske människor inte vill bli provocerade och det är inte fastslaget att det i sig är positivt eller utvecklande att bara bli provocerad utan direkt logisk orsak. Så här står det i artikeln.

Gör det du, gör det nu, gör det utan att fundera över vilka följder det kan få. Resultatet blir inte sällan därefter: impulsivt, ursinnigt, våldsamt.
Men en gång ville konsten någonting mer. Den ville erbjuda kontraster till vardagen och visa människor att det, trots allt, är värt att leva. Livet kunde skildras som skönt, dess utövare som vackra.
Det uppstod så ett försonande anslag i konsten. Kanske eftersom den målades och mejslades ut med handen och inte med huvudet

Just detta förstår sannolikt vartenda dagisbarn på varenda förskola i hela landet, det märkliga är att man inte förstår det på t.ex. konstfack. Det är i sig oerhört märkligt och borde vara föremål för sociologiska och psykologiska studier. Vidare så står det i artikeln så här.

Det tidigare uppdraget för konsten har förvandlats till ett helt annat. I stället för att skänka värdighet åt livet handlar det numera många gånger om att kärlekslöst understryka tillvarons fula och obehagliga sidor, och sedan kräva den totala inlevelsen i dem.

Den perversa konsten kan inte kräva någon inlevelse alls av allmänheten om den inte vill engagera sig. Det värsta som hände när Ecce Homo-utställningen turnerade runt landet var tydligen att folk ryckte på axlarna åt utställningen. Jag minns fortfarande hur kulturjournalister nästan krävde av människor som intervjuas att de skulle reagera starkt på något sätt. Som socialkonservativ kräver jag själv att inga skattemedel går till denna typ av konst, vill människor se ”konsten” så får de betala för den. Ingen människa skall dock tvingas finansiera denna typ av konst via skattsedeln, sedan får den vara hur ”smal” som helst. Till sist så står det i artikeln.

Helt kort menar Scruton att det han ogenerat kallar skönhet är ett mänskligt behov. Utan det sköna och det estetiskt vilsamma riskerar vi att förlora insikten om livets betydelse.
Det är kanske en hårdragen slutsats. Men hur det än är med detta är det inte bra att moralisk relativism och det som är obehagligt mer och mer tycks bli kulturens mål. För nu som då behöver den andra, bredare kulturen sina motbilder.

Det som författaren kallar ”kulturens mål” har väl att göra med något allmänt förfall i samhället. Det framgångsrika och tidvis välmående romerska riket led också av ett inre förfall efter århundraden av framgångsrikt samhällsbygge. Varje framgångsrikt samhälle har självdestruktiva krafter inom sig, fröet till sin egen undergång finns i alla utvecklade samhällen. Vi behöver inte bejaka dessa destruktiva krafter och vi kan avslöja dem som det de verkligen är, just destruktiva och perversa företeelser.

En kommun i Norrland finansierade något som de ansåg vara konst. Konsten bestod i att en vuxen människa kissade inför publik. Varje barn på varenda förskola i landet skulle utbrista ”usch vad äckligt!”. Att inte vuxna människor förstår samma sak är ett mycket allvarligt symtom på sjukdom i vår samhällskropp. I varje friskt och sunt samhälle skulle hela kommunledningen omedelbart fått avgå. En intressant iakttagelse är också att se vilka grupper i vårt samhälle som stödjer och hyllar t.ex. Joanna Rytels genomperversa ”konst”.

Länk SvD

Jag är FÖR försöksverksamhet med böneutrop från minaret

Jag läser i pressen att en moské i Fittja ansökt om att få utöva bönutrop från deras minaretförsedda moské. Det skulle i så fall bli den första moské i vårt land som börjar med bönutrop. Jag har tagit till mig det ofta upprepade budskapet att man skall bejaka nya företeelser och nya influenser, man skall inte vara rädd för det nya och främmande. Vem vill bli kallad xenofob och vem vill med förfäran upptäcka att man faktiskt är en tvättäkta xenofob? Fobier är en allvarlig psykisk sjukdom som man skall söka vård för om inte annat.

Just därför är jag för en försöksverksamhet på säg 6 månader för böneutrop. Försöksverksamheten skall ovillkorligen ske på Södermoskén belägen på Södermalm vid Björns trädgård. Fyra högtalare skall användas på ungefär 50,000 watt för att framkalla samma känsla som i muslimska länder. Bönutropen skall ske fem gånger om dagen med början klockan 5 i arla morgonstund. Det blir samtidigt en effektiv väckarklocka till det kulturella och mediala etablissemang som huvudsakligen bor på Södermalm i Hufvudstaden, vem behöver en klockradio under försöksperioden?

Fördelen med att hålla försöksverksamheten på Södermalm är att det politiska, kulturella och mediala etablissemanget kan inhämta mer direkt erfarenhet från verksamheten än om den skulle hållas långt ute i förorten. Samtidigt skulle samma etablissemang demonstrera sin bejakande inställning till nya företeelser i vårt samhälle och vår kultur. Minst två flugor i en och samma smäll således, kan det bli bättre?

Länk SVT

Att ansvarsbefria människor

Det står i en intressant artikel i SvD om en flicka som blivit mobbad under två års tid i en svensk skola. Flickan har nu fått ett skadestånd som skolan skall betala på 90,000 kronor. Det står i artikeln att det tog två års tid ”innan skolan agerade”. Det är en mycket anmärkningsvärd uppgift och jag undrar faktiskt om den är sann. De flesta, ja i princip alla skolor har planer för mobbning, i alla fall kommunala skolor, och de brukar inte vänta i två års tid innan det gör något. Så här står det i artikeln.

I sin anmälan till Barn- och Elevombudet, BEO, berättar föräldrarna att deras dotter blivit slagen, fått elaka kommentarer och varit utfryst. Särskilt en annan elev uppgavs vara pådrivande i mobbningen.

Skolan har ett solklart ansvar att stoppa mobbning och andra oegentligheter som sker på skolan under skoltid. Men vilket ansvar har den elev som t.o.m. slog den mobbade flickan? Man får nästan känslan av att det är skolan som stått för mobbningen. Hur mycket skall den elev som verkligen stod för trakasserierna betala? Hon slipper undan alla påföljder överhuvudtaget. Det kan inte vara rimligt att en skola ensamt skall betala skadestånd när en gärningsman kan pekas ut, något är sjukt och skevt i detta. Skedde förresten alla trakasserier på skolan under skoltid? Tillåt mig att starkt tvivla på det. Vidare i artikeln så står det så här.

Enligt Ragnar Åsbrink har skolledningen försökt vidta åtgärder, och vid flera tillfällen tyckt att situationen förbättrats. Men det var inte förrän en ny rektor var på plats, som eleverna separerades i olika klasser.
–Vi satte in insatserna för sent, och nu kan vi bara dra lärdom för att bli bättre och snabbare. Framför allt ska skolan gå igenom och diskutera det som hänt.

För det första så hade skolan vidtagit åtgärder, juristen på ”Barn och elevombudet” Lars Ericsson ljög alltså. För det andra så innebär ”att separera eleverna” förmodligen att flytta på den utsatta flickan, vilket moraliskt är tvivelaktigt och är en metod som kritiserats. I annat fall så flyttade man på den flicka som mobbat och då är det också en metod som kritiserats starkt.

Utbildningschef Ragnar Åsbrink kryper till korset och rullar sig självmant i tjära och fjäder, han vet väl vad som gäller om han inte skall få hela drevet på sig. Ingen skola i världen kan stoppa mobbning om inte föräldrarna och de som mobbar hjälper till och inser konsekvenserna sina egna handlingar. Skolan har fått ökat ansvar som börjar närma sig rent föräldraansvar, samtidigt som dess auktoritet sjunkit och dess möjligheter att agera med konsekvenser närmat sig noll.

Varför uttalar sig inte rektorn i artikeln? Varför får inte personalen som arbetat med fallet uttala sig? Jag är säker på att de skulle servera en helt annan historia. Vi frågar oss till sist vad ansvaret hos den flicka som stod för trakasserierna tagit vägen? Vad har föräldrarnas ansvar tagit vägen? Dagens skola förväntas agera som skola, förälder, socialtjänst och polis, lite väl höga förväntningar kanske.

Länk SvD

Länk DN

Mångfalden inom reklamradion

Lasse Lundberg skriver på Newsmill om reklamradions utveckling. Svensk reklamradio infördes 1993 och i starten så fanns det tio olika ägare till tio olika program i Stockholm. Detta skulle enligt uttalade intentioner öka mångfalden och demokratin i etern. Efter tio år fanns det dock bara två ägare kvar av de tio kanalerna, nämligen Bonnier och Stenbeck. Dessa två ägare äger dessutom 98 procent av all reklamradio i hela landet. Det blev inte så mycket mångfald som alla förstår. Vad ännu värre är att dessa två mediegiganter tagit över en del av närradion avsedd för ideella föreningar. Dessa två kommersiella företag är allt annat än ideella så det borde strida mot alla regler egentligen. Så här skriver Lundberg i sin artikel.

Men uppe i stora koncerner ser man mindre till konsumenten och mer till hur det egna monopolet ska befästas. Målgrupp blir då istället lagstiftaren som håller en nyckel till fortsatt makt. Denne kan erbjudas pengar, makt eller avsaknad av granskning och opposition. Är det därför lokala fristående röster ersätts med musik långt bortifrån?

I Sverige kan denna påverkan döljas eftersom lobbyingföretag inte behöver avslöja vem som betalar för att få vissa lagar skrivna. Korruptionen är så utbredd att politiker och journalister öppet kan önska sig ett nästa jobb som "PR-konsult". (Monopolbeskyddare)
Och så blir Sveriges ekonomi sämre och arbetslösheten ökar då uppfinningsrikedom och produktutveckling inte blir lika viktigt som "att satsa på sig själv" och jobba för överheten istället för medmänniskan.

Det är något fel i systemet när det kan gå till som Lundberg beskriver här. Företag med pengar och resurser kan ägna sig åt lobbyverksamhet i det tysta för att påverka politikerna. Det är vi väljare som skall påverka politikerna, inte företag eller andra intressen med pengar.

På tal om närradio så har jag faktiskt några vänner som ägnar sig åt denna verksamhet. Det är Arnold, David B, Staffan och David L som en gång i veckan svettas ihop ett radioprogram. Jag får väl ta chansen att slå ett slag för deras verksamhet, om inte annat så för att öka ”mångfalden” i etern en smula. Radio SD heter vår lilla ideella radioförening och de sänder i Stockholm lördagar kl. 14.00 till 15.00 på 88 MH. På söndagar går reprisen av det ofta eminenta programmet kl. 9.00 till 10.00. På torsdagar går reprisen mellan kl. 20.30 till 21.30. Programmen kan lyssnas online på denna hemsida, detta över hela landet. Till sist får jag upplysa om att sista programmet, den 28e november handlar om den avlidne Weine Berg.

Länk Radio SD

Länk Newsmill Reklamradion

Söndagskrönika – Folkhemmets snöplogar

Och snön faller ned, hela tiden. Man får lust att referera Saga med hennes ”And the snow fell”, hon lär dock vara av politisk tveksam hemvist, så det blir inga länkar. Jag har inget emot all snö som faller, tvärtom jag gillar vita jular. Det jag däremot har något emot är dagens snöplogning. Med anledning av att jag hade svårigheter att taga mig till arbetet förra veckan p.g.a. all snö, samt att jag fick anlita apostlahästarna för att taga mig hem så pratade jag med en del människor om dagens snöplogning, då jämfört med gårdagens.

Min uppfattning stärktes i alla fall av några jag pratade med, om än inte alla. När jag växte upp så sköttes snöplogningen oerhört mycket effektivare än i dag. Jag minns de stora Caterpillar-maskinerna som mest liknade urtida monster, i alla fall i min barnsliga fantasi. Vi väcktes mitt i natten av monstrens urtidslika vrål, både is och en del asfalt flög i en elegant båge när de kraftfulla maskinerna utförde sitt värv, oavsett tid på dygnet. Om någon parkerat sin bil på ett felaktigt sätt var det bara otur för den bilägaren. De avgrundsstarka Caterpillarmotorerna hade inga problem att singla iväg en tvåtons bil i en elegant båge som imponerade mäkta på oss barn. Det var fler än ett barn som drömde om att bli förare av dessa monstermaskiner när vi häpet beundrade den kraft allt i dess väg skyfflades bort.

Och så dagens snöplogning. Kommunerna har lagt ut snöplogningen på entreprenad för att spara pengar. Vem vet var pengarna har tagit vägen, vi betalar ju mer i skatt i dag än då jag växte upp. Små enmansföretag har lagt väldigt billiga bud på snöröjning verkar det som. Små bögmaskiner kämpar en ojämn kamp med enorma snömassor. De små traktorliknande maskinerna förlorar alltid kampen mot snömassorna på kort sikt. Bussar ställs in, bilar tar sig inte fram. Jag och många med mig får väldigt svårt att ta oss till arbetet. Det tar orimligt lång tid att åstadkomma en plogning som är mycket sämre än gårdagens lite mer brutala plogning. När det väl är plogat kan bilar inte vända där de skall kunna just det. Barnvagnar och andra typer av fordon kan helt enkelt inte ta sig fram på ett säkert sätt efter att det är plogat. Är det konstigt att man understundom längtar tillbaka till det gamla folkhemmet och de gamla monstermaskiner som höll samhället igång på den tiden?

Länk DN Vägverket

Länk SvD Skavsta

Bra av polisen

I både DN och SvD står det att polisen avbröt ett bröllop för att kunna avvisa en asylsökande som fått avslag på sin ansökan och sedan hållit sig gömd. Tydligen har enligt DN en av bröllopsgästerna försökt förhindra polisen att utföra sitt jobb varvid polisen naturligtvis använder sig av sprayen som är till just för sådana situationer. Så här står det i DN.

När mannen skulle gripas uppstod tumult – enligt polisen för att vittnet gjorde motstånd. Vittnet hävdar att han endast ställde sig i vägen när de fyra civilklädda poliserna skulle gripa asylsökaren, och att han då fick pepparsprej sprutad i ansiktet. 

Vem som har rätt här, vittnet eller polisen, saknar betydelse. Man ställer sig inte i vägen när polisen skall utföra sitt jobb, man gör det definitivt inte i Danmark eller någon annan rättsstat och man skall inte göra det i vårt land heller. Vidare står det i artikeln så här.

Jonas Lindgren, kommunikationschef på Migrationsverket, har svårt att förstå polisens agerande:
– Ett giftermål med en svensk medborgare har ingen betydelse när asylärendet avslutats. Varför skulle han inte kunna få gifta sig innan han avvisas? frågar sig Lindgren.

Motfrågan är, varför skall polisen vänta på att bröllopet genomfördes? Enligt de regler vi har skall väl mannen lämna landet efter att beskedet om avslag kommit? Det finns ingen klausul att man får gifta sig innan man lämnar landet får vi hoppas. Jag har lite svårt att förstå Lindgrens resonemang faktiskt. Är det förresten Lindgrens jobb att kommentera hur polisen sköter sitt jobb?

Länk DN

Länk SvD