Jag såg i går en underbar gammal svartvit film som var gjord till Rydbergs dikt Tomten. Bilderna var fantastiska med interiörer från en gammal bondgård, en sådan gård som nästan hela svenska folket bodde i för bara 100 år sedan.
Själva dikten har ett underbart rim och rytm. Jag har alltid haft svårt för just sådan prosa och jag har nästan kämpat för att ta mig igenom dikter av mer litterärt modernt snitt. Några dikter av Diktonius och Sinnervo kan jag ha funnit åtminstone något nöje i. Men dessa diktare är ju också sådana inte vår kulturella elit precis skryter om att de läst. Rydbergs dikt lämpar sig också att för barn träna sig i språket, ja alltså att rimma, i övrigt är nog språket en smula gammaldags är jag rädd.
Själva dikten minner om ett annat samhälle, ett samhälle där man levde nära djuren, naturen och det dagliga slitet. Man minner ett samhälle där man arbetade hårt med kroppen om dagarna, där man sov djupt och tryggt på natten. Den minner om ett samhälle där kärnfamiljen var ett axiom, på gott och på ont (låt oss vara ärliga). Den minner också om ett samhälle där man tänkte egna tankar, t.o.m. på livet, döden och vad som är meningen med allt. Det fanns ingen spalt i någon dagstidning där man kunde posta sina tvivel och undringar, man gick och slet med sina sina tvivel och sin ångest också.
Längtar vi tillbaka? Ja tyvärr så finns det delar av detta samhälle vi så förtvivlat gärna vill återkomma till. Vi är så trötta på alla människor som i stället för att tänka läser Metro på pendeltåget och får serverat på ett silverfat vad som "gäller". Vi längtar tillbaka till det direkta och närheten till naturen, det enkla och äkta. Men det är och förblir en illusorisk dröm. Människans lott är nu en gång för alla att vandra vidare till nya samhällen och tider. Vi glömmer också lätt avigsidorna i forna tiders samhällen.
Här kommer i alla fall Rydbergs "Tomten", läsen i och förundras.
Ursprungligen publicerad i Ny Illustrerad Tidning 1881.
Midvinternattens köld är hård,
stjärnorna gnistra och glimma.
Alla sova i enslig gård
djupt under midnattstimma.
Månen vandrar sin tysta ban,
snön lyser vit på fur och gran,
snön lyser vit på taken.
Endast tomten är vaken.
Står där så grå vid ladgårdsdörr,
grå mot den vita driva,
tittar, som många vintrar förr,
upp emot månens skiva,
tittar mot skogen, där gran och fur
drar kring gården sin dunkla mur,
grubblar, fast ej det lär båta,
över en underlig gåta.
För sin hand genom skägg och hår,
skakar huvud och hätta ---
»nej, den gåtan är alltför svår,
nej, jag gissar ej detta» ---
slår, som han plägar, inom kort
slika spörjande tankar bort,
går att ordna och pyssla,
går att sköta sin syssla.
Går till visthus och redskapshus,
känner på alla låsen ---
korna drömma vid månens ljus
sommardrömmar i båsen;
glömsk av sele och pisk och töm
Pålle i stallet har ock en dröm:
krubban han lutar över
fylls av doftande klöver; ---
Går till stängslet för lamm och får,
ser, hur de sova där inne;
går till hönsen, där tuppen står
stolt på sin högsta pinne;
Karo i hundbots halm mår gott,
vaknar och viftar svansen smått,
Karo sin tomte känner,
de äro gode vänner.
Tomten smyger sig sist att se
husbondfolket det kära,
länge och väl han märkt, att de
hålla hans flit i ära;
barnens kammar han sen på tå
nalkas att se de söta små,
ingen må det förtycka:
det är hans största lycka.
Så har han sett dem, far och son,
ren genom många leder
slumra som barn; men varifrån
kommo de väl hit neder?
Släkte följde på släkte snart,
blomstrade, åldrades, gick --- men vart?
Gåtan, som icke låter
gissa sig, kom så åter!
Tomten vandrar till ladans loft:
där har han bo och fäste
högt på skullen i höets doft,
nära vid svalans näste;
nu är väl svalans boning tom,
men till våren med blad och blom
kommer hon nog tillbaka,
följd av sin näpna maka.
Då har hon alltid att kvittra om
månget ett färdeminne,
intet likväl om gåtan, som
rör sig i tomtens sinne.
Genom en springa i ladans vägg
lyser månen på gubbens skägg,
strimman på skägget blänker,
tomten grubblar och tänker.
Tyst är skogen och nejden all,
livet där ute är fruset,
blott från fjärran av forsens fall
höres helt sakta bruset.
Tomten lyssnar och, halvt i dröm,
tycker sig höra tidens ström,
undrar, varthän den skall fara,
undrar, var källan må vara.
Midvinternattens köld är hård,
stjärnorna gnistra och glimma.
Alla sova i enslig gård
gott intill morgontimma.
Månen sänker sin tysta ban,
snön lyser vit på fur och gran,
snön lyser vit på taken.
Endast tomten är vaken.
5 kommentarer:
Öhöm ... "Tomten" är nog skriven av Viktor Rydberg! Jag tycker det är fint att den gamla uppläsningen varje jul visas i TV, även om julen inte nämns nånstans i dikten. Rydbergs tomte funderar på helt andra ting än vad "husbondsfolket det kära" ska ge honom i julklapp.
Runeberg är däremot författare till en dikt med julmotiv, som numera helt tycks ha fallit i glömska.
http://sv.dikt.org/Julqv%C3%A4llen
God fortsättning!
Såg ej filmen du nämnde men däremot har jag sett ett svunnet Sverige som ligger närmare i tiden än den om Tomten. Jag roar mig nämligen just nu att beta av filmerna i mina Hasse & Tage-boxar. Av åtta filmer har jag hunnit beta av hälften, Att angöra en brygga,Äppelkriget, Mannen som slutade röka och nu sist Ägget är löst. Ska se resten under dom kommande dagarna. Vad får man då för "billeten"? Jo, strålande vacker svensk-skånsk natur, mycken feelgood-stämning och massor av nostalgi som dom gamla svartvita polisbilarna t ex. B****e-faktorn är minst sagt låg så här långt. Kan bara erinra mig en bongo-trummande neger i Mannen som slutade röka. Mycken livsglädje och optimism. Som stockholmare kanske det kan roa dig av att se ett svartvitt Stockholm från 1965 i brygg-filmen, enstaka scener i Äppelkriget, tydligen filmat mitt under rivningsraseriets dagar. Eller en huvudstad som den såg ut 1972 i Dante-parodin. Man kan även glädjas åt scenerna från Paris långt innan musslorna ockuperade staden med sitt rump-bedjande. Ägget utspelar sig mest på skånska landsbygden även om man även får se lite av Lund och Köpenhamn anno 1975.
Vad jag har förstått så är inte alla lika förtjusta över Hasse & Tage som dom förknippar med flummeriets tid. Förvisso men massor av livsglädje och det känns aldrig själ-löst. Dessutom så innehåller ju Äppelkriget en av den moderna musikhistoriens vackraste låtar, Änglamark. Den store barden och hans hustru dyker även upp i slutet av filmen. Dessutom har jag på äldre dar även kommit att alltmer uppskatta Gunnar Svenssons musik, kanske en av Sveriges mest underskattade jazz-musiker?
Passa dig, en vacker dag kommer du att läsa Fröding dikter
Nä, nu får det banne mig vara nog med dikter. Åter till den bistra verkligheten. Tänkte skriva något om Wetterstrand och MP lite senare.
"Tomten" har varit jultradition hos min familj i fyrtio år nu. Jag tror att alla mina barn kan den utantill! Det finns en fint tecknad "bilderbok" som även passar vuxna./iln
Skicka en kommentar