Endast tomten är vaken - en liten julkrönika

Jag såg i går en underbar gammal svartvit film som var gjord till Rydbergs dikt Tomten. Bilderna var fantastiska med interiörer från en gammal bondgård, en sådan gård som nästan hela svenska folket bodde i för bara 100 år sedan.

Själva dikten har ett underbart rim och rytm. Jag har alltid haft svårt för just sådan prosa och jag har nästan kämpat för att ta mig igenom dikter av mer litterärt modernt snitt. Några dikter av Diktonius och Sinnervo kan jag ha funnit åtminstone något nöje i. Men dessa diktare är ju också sådana inte vår kulturella elit precis skryter om att de läst.  Rydbergs dikt lämpar sig också att för barn träna sig i språket, ja alltså att rimma, i övrigt är nog språket en smula gammaldags är jag rädd. 

Själva dikten minner om ett annat samhälle, ett samhälle där man levde nära djuren, naturen och det dagliga slitet. Man minner ett samhälle där man arbetade hårt med kroppen om dagarna, där man sov djupt och tryggt på natten. Den minner om ett samhälle där kärnfamiljen var ett axiom, på gott och på ont (låt oss vara ärliga). Den minner också om ett samhälle där man tänkte egna tankar, t.o.m. på livet, döden och vad som är meningen med allt. Det fanns ingen spalt i någon dagstidning där man kunde posta sina tvivel och undringar, man gick och slet med sina sina tvivel och sin ångest också.

Längtar vi tillbaka? Ja tyvärr så finns det delar av detta samhälle vi så förtvivlat gärna vill återkomma till. Vi är så trötta på alla människor som i stället för att tänka läser Metro på pendeltåget och får serverat på ett silverfat vad som "gäller". Vi längtar tillbaka till det direkta och närheten till naturen, det enkla och äkta. Men det är och förblir en illusorisk dröm. Människans lott är nu en gång för alla att vandra vidare till nya samhällen och tider. Vi glömmer också lätt avigsidorna i forna tiders samhällen.

Här kommer i alla fall Rydbergs "Tomten", läsen i och förundras.

Ursprungligen publicerad i Ny Illustrerad Tidning 1881.

Midvinternattens köld är hård,

stjärnorna gnistra och glimma.

Alla sova i enslig gård

djupt under midnattstimma.

Månen vandrar sin tysta ban,

snön lyser vit på fur och gran,

snön lyser vit på taken.

Endast tomten är vaken.

Står där så grå vid ladgårdsdörr,

grå mot den vita driva,

tittar, som många vintrar förr,

upp emot månens skiva,

tittar mot skogen, där gran och fur

drar kring gården sin dunkla mur,

grubblar, fast ej det lär båta,

över en underlig gåta.

För sin hand genom skägg och hår,

skakar huvud och hätta ---

»nej, den gåtan är alltför svår,

nej, jag gissar ej detta» ---

slår, som han plägar, inom kort

slika spörjande tankar bort,

går att ordna och pyssla,

går att sköta sin syssla.

Går till visthus och redskapshus,

känner på alla låsen ---

korna drömma vid månens ljus

sommardrömmar i båsen;

glömsk av sele och pisk och töm

Pålle i stallet har ock en dröm:

krubban han lutar över

fylls av doftande klöver; ---

Går till stängslet för lamm och får,

ser, hur de sova där inne;

går till hönsen, där tuppen står

stolt på sin högsta pinne;

Karo i hundbots halm mår gott,

vaknar och viftar svansen smått,

Karo sin tomte känner,

de äro gode vänner.

Tomten smyger sig sist att se

husbondfolket det kära,

länge och väl han märkt, att de

hålla hans flit i ära;

barnens kammar han sen på tå

nalkas att se de söta små,

ingen må det förtycka:

det är hans största lycka.

Så har han sett dem, far och son,

ren genom många leder

slumra som barn; men varifrån

kommo de väl hit neder?

Släkte följde på släkte snart,

blomstrade, åldrades, gick --- men vart?

Gåtan, som icke låter

gissa sig, kom så åter!

Tomten vandrar till ladans loft:

där har han bo och fäste

högt på skullen i höets doft,

nära vid svalans näste;

nu är väl svalans boning tom,

men till våren med blad och blom

kommer hon nog tillbaka,

följd av sin näpna maka.

Då har hon alltid att kvittra om

månget ett färdeminne,

intet likväl om gåtan, som

rör sig i tomtens sinne.

Genom en springa i ladans vägg

lyser månen på gubbens skägg,

strimman på skägget blänker,

tomten grubblar och tänker.

Tyst är skogen och nejden all,

livet där ute är fruset,

blott från fjärran av forsens fall

höres helt sakta bruset.

Tomten lyssnar och, halvt i dröm,

tycker sig höra tidens ström,

undrar, varthän den skall fara,

undrar, var källan må vara.

Midvinternattens köld är hård,

stjärnorna gnistra och glimma.

Alla sova i enslig gård

gott intill morgontimma.

Månen sänker sin tysta ban,

snön lyser vit på fur och gran,

snön lyser vit på taken.

Endast tomten är vaken.