Fallet Joy Rahman och mordet i Sätra 93 är till slut över

När jag som vanligt skall plöja igenom morgonens nyheter ser jag att Joy Rahman har avlidit i Bangladesh, DN, SvD. Rahman anklagades och dömdes för mordet på 72-åriga Märta Pettersson 1993. Rahman arbetade vid tidpunkten som hemvårdare åt Pettersson och blev tämligen omedelbart misstänkt för mordet. Rahman hade besökt kvinnan under kvällen hon mördades och det fanns inga uppgifter på att någon annan varit där under kvällen. Rahman hade också tillgång till den lägenhet som textilbandet vilket Petterson ströps med kom ifrån. Textilbandet härrörde från en lägenhet där en annan vårdtagare som Rahman arbetade med bodde. Rahman hade också besökt denna lägenhet två gånger den 21 maj 93, kvällen då Pettersson mördades. Ingen annan person hade besökt både Petterssons lägenhet och lägenheten med textilbandet, såvitt känt. Rahman blev först dömd av både tingsrätt (93) och hovrätt (94) och satt sedan 8 år i fängelse för mordet.

Journalisten Dick Sundevall engagerade sig i fallet och gjorde några dokumentärer om fallet. Tillsammans med advokaten Peter Althin drev Sundevall fallet till resning, som beviljades 2002 med röstsiffrorna tre justitieråd mot två. Efter ännu en rättegång i Svea hovrätt frikändes Rahman och beviljades ett skadestånd på cirka 8 miljoner kronor. Rahman åkte sedermera till Bangladesh där han startade en rörelse med mikrolån. Tyvärr blev Rahman misstänkt och häktad för mord även i Bangladesh, men dock aldrig dömd för gärningen.

Fallet Rahman har berört många människor, så även mig. Åsikterna om Rahmans skuld går vitt isär. En del är övertygade om hans oskuld och att ett rättsövergrepp har skett, andra är minst lika övertygade om hans skuld. Vissa skrivningar i domstolshandlingarna är mycket besvärande, bl.a. detta.

Till grund för den fällande domen mot J.R. anförde hovrätten i huvudsak följande. Genom obduktionsresultatet och vittnesmål om M.P:s vanor samt fynd som gjorts befanns det utrett att hon bragts om livet under senare delen av eftermiddagen eller under tidiga kvällen den 21 maj 1993 (som var en fredag). Det fick anses klarlagt att M.P. i bostaden förvarat en större summa pengar som inte kunnat återfinnas under brottsutredningen; en given utgångspunkt var därför att gärningsmannen velat komma åt hennes pengar. Företagen kriminalteknisk utredning visade att det textilband som använts som snara vid dådet hörrörde från en julbonad som tillhörde I.A., som i likhet med M.P. var vårdtagare hos hemtjänsten i Sätra. Den enda rimliga förklaringen till att bandet återfunnits hos M.P. var att en person som genom sitt arbete haft möjlighet att besöka både I.A. och M.P. tagit bandet med sig och sedan använt det för att strypa M.P. Sannolikheten talade för att tillgreppet av bandet skett i nära anslutning till gärningen. J.R. hade besökt I.A. den 21 maj 1993 såväl under förmiddagen som under eftermiddagen. Han hade alltså kunnat ta med sig bandet från hennes lägenhet för att därefter uppsöka M.P. - Av brottsplatsundersökningen framgick att gärningsmannen efter dådet använt två flaskor tändvätska av märket T-gul i ett försök att bränna kroppen. Förekomsten av en prislapp, som påträffats i en plastkasse omedelbart bredvid M.P:s kropp, med den tryckta texten "Prisma Mat Kr 18.40", vilket belopp överensstämde med butiken Prisma Mats dåvarande ordinarie pris på T-gul, gav starkt stöd för åklagarens påstående att de två flaskorna T-gul inköpts i denna butik. J.R. hade den aktuella dagen efter arbetets slut besökt butiken, som låg nära hans bostad i Skärholmen, och köpt fyra paket kaffe. Denna uppgift överensstämde med ett butikskvitto som han lämnat till hemtjänsten. Enligt butikens kontrollremsa hade två flaskor T-gul som enda varor köpts vid samma klockslag, 16:11, och i samma kassa som J.R. köpt de fyra paketen kaffe. M.P. hade såvitt känt ingen tändvätska eller anledning att ha någon sådan i sin bostad, varför gärningsmannen måste ha anskaffat T-gul och haft tändvätskan med sig dit. - Utredning om J.R:s spelvanor och ekonomiska förhållanden tydde på att han vid tiden i fråga var i behov av pengar. - Han hade även haft tidsmässigt utrymme att utföra gärningen.

Vid en samlad bedömning av vad som framkommit om J.R:s besök hos I.A. och hans möjlighet att där omhänderta textilbandet, om samtidigheten av J.R:s inköp av kaffe och det instämplade köpet av tändvätska och om tändvätskeflaskorna och den prislapp som återfunnits på brottsplatsen i förening med övriga anförda omständigheter fann hovrätten i likhet med tingsrätten.

 

Svea hovrätt frikände Joy Rahman efter att media följde fallet noggrant. Det innebär inte, som vissa medier skriver, att han är oskyldig, bara att skuld inte kan bevisas. Vissa debattörer undrade hur känsliga våra domstolar är för mediebevakning. Leif G.W. Persson uttryckte sig kryptiskt en gång i programmet Efterlyst om att Peter Althin var en lite FÖR duktig advokat. Jag har alltid undrat om det då var något speciellt fall han tänkte på. Nu är fallet i alla fall definitivt avslutat då Rahman rapporteras ha avlidit i Bangladesh. Enligt hörsägen på internet letade polisen aldrig efter någon annan gärningsman efter att Rahman frikändes. Det känns inte troligt, inte alls, att någon cold case-grupp skall börja rota i fallet. Klart är att någon mördade Märta Pettersson, det står utom allt tvivel. Klart är också att ingen definitivts fällts för mordet (Rahman frikändes ju slutligen).

Vi kommer aldrig få klarhet i det mordfall som skedde i Sätra 1993. Vi kan inte VETA säkert vem som brutalt mördade den 72-åriga kvinnan. Om Rahman var oskyldig, har han fått återupprättelse genom Althin och Sundevall. Märta Pettersson och hennes släktingar har dock inte fått upprättelse. Vi kan konstatera att människor på vissa positioner i samhället har haft ett oerhört mycket större intresse att återupprätta Rahman, än Märta Pettersson, DET kan vi veta säkert.          



De nygamla moderaterna

Aron Etzler är fast stationerad i vänstern. Han har både varit med i Ung Vänster och varit med att grunda Attack. Detta hindrar dock inte att han skrivit insiktsfullt om de nya moderaternas skenbara omvandling från ett hopplöst överklassparti till ett stylat och strömlinjeformat parti som gått hem i stugorna hos alla de med Villa, Vovve och Volvo. Den brännande frågan är hur mycket av moderaternas politik som egentligen förändrats sedan dagarna då Gösta Bohman liberaliserade partiet och vände sig bort från en hel del gamla konservativa värderingar. Klart är att liberaliseringen under Reinfeldt fortsatt, kanske av rent ekonomiska skäl. Det skulle ha varit omöjligt med alla skattesänkningar, samtidigt som man behållit en stor del av välfärdssystemen och dessutom ägnat sig åt en extremt generös immigrationspolitik, utan att ha urholkat t.ex. försvaret och järnvägsunderhållet.

Det Etzel menar är i alla fall att Reinfeldt lyckades, där Bo Lundgren fullständigt misslyckades, fast de båda i princip hade samma sakpolitik. Hur är detta möjligt? Först kan vi konstatera att vi knappast uppfattar Lundgrens politik densamma som Reinfeldts, det är en fingervisning om hur väl De Nya Moderaterna har lyckats. Det Etzler menar att moderaterna har gjort är att först neutralisera inarbetade negativa föreställningar eller associationer om partiet. Reinfeldt med kompanjoner har förutsett vilken kritik som skall komma och vilka svaga punkter partiet faktiskt har för denna kritik. Det kan t.ex. röra sig om föreställningen om M som ett överklassparti. Man neutraliserar det genom att föra fram De Nya Moderaterna som ett Det Nya Arbetarpartiet. Det var därför man i princip förbjud valarbetarna i inför valet 2006 att bära för tunga guldsmycken.

Huvudbudskapet var sedan att föra fram M som ett parti för hela Sverige i allmänhet och alla som arbetar i synnerhet. Inom begreppet ”alla som arbetar” ryms självklart moderaternas gamla väljargrupper likväl som städare och sopåkare. På så vis neutraliserade man moderaternas association som ett parti för speciella intressegrupper ”särintressen”. Därefter tog man sig ann uppgiften att omförpacka sina budskap som i debatten fått en negativ klang, till helt nya budskap i helt nya förpackningar. Bo Lundgrens ”skattesänkningar” blev i stället ”jobbskatteavdrag”. Det belastade begreppet ”privatiseringar” blev till ”mångfald”. Man får säga att de lyckades mycket bra med sin omförpackning. Vissa gamla förslag som uppfattats omöjliga att förpacka om och som aldrig gått hem i folkdjupet övergav man helt enkelt. Exempel på det är turordningsreglerna och vissa av fackets rättigheter. Dessa förslag saknar större betydelse för Reinfeldt och hans nya medarbetare, om det samtidigt innebar att de kunde erövra regeringsmakten och få igenom sina andra omförpackade tyngre förslag. Så här skriver Etzel i sin bok om Reinfeldts inställning.

Men Reinfeldt hade inte mycket till övers för de andra borgerliga partierna, allra minst Folkpartiet, som han betraktade som medhjälpare till Socialdemokraterna. När han skapade en mjukare framtoning för Moderaterna var det inte för att göra reträtt. Han tänkte inte ge upp någonting.  

Nej i princip har inte Reinfeldt givit upp några tyngre moderata politiska frågor alls. Skattesänkningar och privatiseringar har genomdrivits med stor frenesi. Arbetskraften har inom många områden blivit billigare p.g.a. den fria rörligheten och de uppluckrade reglerna för arbetskraftsinvandring.

Moderaterna får det dock allt svårare när alla gamla förslag redan är ”ompackade”. I dagarna såg vi ett obegripligt förslag om att regeringen (om den sitter kvar) skall ta bort skattelättnader för pensionssparare. Borg vill ”styra om” pensionssparandet till en helt annan sparform. Ingen valfrihet här således, samt höjd skatt. Att regeringen tydligen accepterar och offrar näringar som lastbilsbranschen på den fria rörlighetens altare har vi med bedrövelse konstaterar. Men tydligen kan moderatledningen gå ännu längre. Enligt Expressen tänker sig Borg ett Sverige i princip utan jordbruk. Trots en mjukare framtoning, trots all ”omförpackning” så kan moderaterna gå hur långt som helst i sin liberala dröm. Ett rent skräckscenario för vårt land tonar fram där inte bara Folkhemmet, utan hela vår nationella struktur hotas.

För att finansiera hela moderaternas program med sänkta skatter, välfärd, och en kostsam immigration har man fram till nu tvingats dra in resurser för försvaret och järnvägsunderhållet. Nu har man dock kommit till en punkt när det inte går, eller är politiskt möjligt att mjölka så mycket mer ur att dra in resurser för ”särintressen”. Lågkonjunkturen verkar bita sig fast och vid horisonten skymtar höjda oljepriser. Snart kan det bli allvar.  

Den (ny)liberala visionen börjar visa sig i vårt samhälle. Vi ser tiggare och kåkstäder växa upp runt storstäderna i vårt land. De som reagerar på denna förslumning anklagas ibland för ”ge sig på en svag grupp”, när det i själva verket är hela samhällsutvecklingen många ställer sig frågande inför. Människor som har växt upp i ett samhälle utan kåkstäder och tiggare, får det svårt att se positivt med en utveckling där tiggare och kåkstäder blir ett naturligt inslag i miljön. Med tiden kommer medborgarna att vänja sig vid kåkstäder och tiggare överallt. Då kan nästa steg tas i den nyliberala omdaningen.