Mediedramaturgin kring Assange

Jag tillhörde ironiskt nog aldrig dem som höjde Assange till skyarna när det begav sig. Jag tyckte även under Wikileaks storhetstid att det inte var rätt att bryta mot lagen och lämna ut hemligstämplade militära dokument. Det kan vara motiverat om man vill avslöja mycket grova missförhållanden, men lagbrott är det likafullt. Balansen torde vara hårfin och svår att balansera. Vad jag erinrar mig reagerade svensk press aldrig över dessa lagbrott, eller problematiserade detta mot att avslöja grova missförhållanden. Låt mig ändå vara tydlig. Har Assange brutit mot svensk lag skall han dömas enligt denna och ta sitt straff. Låt mig vara tydlig en gång till. Jag tycker inte det är i enlighet med goda konservativa principer att genomföra samlag med en sovande kvinna utan kondom, om kvinnan explicit begärt att kondom skall användas. Ändå förundras jag över alla de debattörer som nu agerar som moralens väktare och feminismens härförare för det övergrepp Assange eventuellt gjort sig skyldig till (att ingen är skyldig tills dom fallit har vi också glömt bort). Var finns (och fanns) ni när alla andra grova våldtäkter äger rum i vårt samhälle?   

Låt oss vara ärliga, vi skall inte överse med några sexuella övergrepp, men det finns ändå grader i helvetet. Anna Ardin hade ändå frivilligt samlag med Assange några timmar innan det misstänkta övergreppet och bjöd in honom i sin säng. Vid en överfallsvåldtäkt där flera män hjälps åt att våldta en skrikande förtvivlad kvinna och dessutom ofta brukar en hel del våld, föreligger inte dessa omständigheter. Om nu Göran Hägglund tycker att Assange är en ”fegis” och ett ”kräk”, vad tycker han då om riktigt grova våldtäktsmän? Jag skulle inte använda Hägglunds ord om Assange, trots att jag tycker han skall dömas för det han gjort sig skyldig till. Däremot tycker jag att de som gör sig skyldig till grova överfallsvåldtäkter verkligen är fegisar och kräk. Saken är den att jag aldrig hört Hägglund fälla ett enda ord om alla de nästan bestialiska övergrepp som just i sommar verkar ha varit särskilt talrika.

Samma sak gäller Aftonbladet och Oisín Cantwell, som också kallar Assange allt möjligt i braskande artiklar. Kalla gärna Assange ett fegt kräk, men skriv någon enda gång vad ni då tycker om de män som utför mycket grova och otäcka överfallsvåldtäkter, där de drabbade kvinnorna inte någonsin frivilligt gått med på samlag med gärningsmännen eller bjudit in dem i sin egen säng.

Vi ser att den mediala dramaturgin gör Assange till ett fegt kräk nu när han häcklar den svenska rättsstaten och där offret dessutom är en relativt upphöjd socialdemokrat. När Assange tidigare bröt mot lagar i hanteringen av dokument var han en hjälte. Samtidigt som mycket grova våldtäkter tigs ihjäl av media. Punkgruppen Pussy Riot upphöjs till hjältar av media, men möjligheten finns att de faktiskt bröt mot rysk lag. Media har inte ens besvärat sig med att ta reda på detta. Vad exakt är skillnaden mot att bryta mot rysk lag och svensk? Vår media avgör detta. Ja, vi vet. I Sverige hade Pussy Riot blivit inbjuden till Uppsala domkyrka av K. G. Hammar, men det är inte riktigt det som är det centrala här. 


Assange har fått asyl av det lilla landet Ecuador, detta trots att det rättfärdiga landet Sverige begärt Assange utlämnad. Detta måste ju ses som en sann kränkning av landet som bär hela världens samvete på sin ändå rätt begränsade axlar. Asylärendet har väl också i sanningens namn lite av teater och spel över sig, det måste nog erkännas. Detta oaktat att Sverige nog börjar ses som ett ”totalfeministiskt talibanland” [sagt på SVT i morse] av rätt många.


Svenska företrädare uttalar med rättmätig harm att man inte kan få asyl för att undkomma sexualbrott. Rätt så, men det skall väl gälla även de som erhåller asyl i Sverige och gjort sig skyldig till väldigt grova våldtäkter i andra länder? Hur många av dem som fått asyl från det forna Jugoslavien har i själva verket gjort sig skyldiga till oändligt mycket värre sexualbrott än Assange. Läser vi ”Svensk Maffia” av Lasse Wierup så gjordes det ingen skillnad på grovt kriminella vid asylprocessen i Sverige. Ansträngningarna för att utreda om de sökande hade gjort sig skyldiga till grova brott som våldtäkter var lika med noll. Jämför det med hela denna apparat som satts igång med Assange och Ardin. Vi vet dessutom att grova våldtäkter var satt i system när kriget rasade i det forna Jugoslavien. Man misstänker att detta med ”allas lika värde” har sina små förbehåll. Anna Ardin är mer jämlik än våldtäktsoffren i det forna Jugoslavien och Rwanda, där hutuer märkligt nog fått asyl i Sverige (det var hutuerna som gjorde sig skyldiga till folkmord på tutsier).


Vi ser att den mediala dramaturgin lyfter upp Assanges (eventuella) brott och påtalar hur löjlig och rättsvidrig Ecuadors beviljade asyl är, men samma dramaturgi tar inte upp problem med eventuell och misstänkt sexualbrottslighet för dem som erhållit asyl i vårt eget land. Ett ännu större problem är de som fått asyl i vårt land p.g.a. förföljelse och sedan tackar för detta genom att våldta på svensk mark. Statistik från SCB 2005 visar att det föreligger en anmärkningsvärd överrepresentation just för denna typ av brottslighet. Den mediala dramaturgin har snarast stämplat de som för fram detta problem som främlingsfientliga. Hade media och politiker tagit ett klarare ställningstagande mot denna typ av brottslighet, åtföljt av en förändrad lagstiftning och rättspraxis, hade på sikt många tragedier kunnat undvikas. Frågan är om media och politiker verkligen är intresserad av att undvika dessa tragedier i verkligheten, eller är det den mediala dramaturgin allena som är av betydelse.

UPPDATERING: 

Expressen verkar för en gångs skull ha ägnat sig åt lite grävande journalistik. De avslöjar att en av förhörsledarna som förhörde Assange i det aktuella målet är personlig vän med Anna Ardin och dessutom något av extremfeminist som hyser en viss antipati mot "vita män". Vitare än Assange är det nog svårt att bli. Förhörsledaren skall enligt det jag kan få fram, heta Irmeli Krans, hennes blogg här. Polischefer vägrar att kommentera dessa uppgifter, därför går jag ut med namnet på förhörsledaren redan nu (trots att identiteten inte är helt bekräftad). Att ha en manshatande extremfeminist som förhörsledare är inte lämpligt överhuvudtaget enligt mig.  

UPPDATERING 2: 

Ytterligare en som dragit samma slutsats som mig angående identiteten på förhörsledaren, länk. 


Länk SvD

Länk Aftonbladet

Länk DN smuggling

Länk DN Ecuador

Länk DN Asyl


Länk SvD våldtäkter       

Välfärd, immigration och demokrati

Håkan Boström har en egen DN-spalt där han skrivit en ideologiskt ganska intressant artikel. Boström tar upp förhållandet mellan välfärdssamhället och immigrationspolitiken, möjligen ur en liten annan vinkel. Det är för allt i världen inte svårt att hitta en annorlunda vinkel i ämnet, då det debatterats ytterst sällan på ett seriöst sätt (om än alls). Boström menar att välfärdssamhället inte kan bibehållas opåverkat med en massiv immigrationspolitik, men väl bibehållas i andra former. 

Boström menar dessutom att inga politiska aktörer eller partier öppet driver linjen innebärande en massiv immigration parat med en nedmontering av välfärdssamhället. Det är sant, men utesluter inte att politiska rörelser ändå kan ha detta i sin politiska agenda. Det är t.o.m. troligt att delar av alliansen kan ha en agenda med en massiv immigration som också innebär en nedmontering av vårt välfärdssamhälle. Det torde ligga i linje med det vi normalt kallar "nyliberalism". Att dessa politiska krafter inte öppet går ut med sin agenda beror sannolikt på att det inte är någon röstmagnet bland bredare lager av befolkningen. Ingenting motsäger heller att det åtminstone delvis går att smyga igenom en sådan agenda. På sätt och vis har vi redan tagit några första kliv på denna nyliberala stig. 

Boström tar upp en del forskning om solidariteten i multikulturella samhällen, som vi kan lämna därhän. Utan att själv titta på forskningsrapporter av detta slag är alla hänvisningar i princip värdelösa. Vi vet inte hur undersökningarna är uppbyggda, vilka parametrar de använt eller forskarnas objektivitet. Att skattemoralen minskar om statens utgifter ter sig oförståeliga eller huvudlösa är ingen nyhet. Vi kommenterar ändå en slutsats som Boström dragit av forskarrapporterna.

Däremot hävdar Hjerm och Schnabel att den subjektiva uppfattningen spelar en roll. Huruvida befolkningen upplever att samhället är splittrat eller sammanhållet har betydelse. Den ”etniska faktorn” kan aktiveras av politisk retorik som ställer grupper emot varandra. En slutsats man kan dra av detta är att ett pluralistiskt samhälle ställer nya krav på hur de politiska partierna beskriver verkligheten, samt hur de offentliga systemen utformas.

Nu är det så enligt enklare logik, att befolkningen kanske "upplever" samhället mer splittrat om det är mer splittrat. Detta med att "ställa grupper mot varandra" är precis det vi tidigare diskuterat, nämligen en nedmontering av välfärdsamhället. Det är samma sak med andra ord. 

Ett pluralistiskt samhälle ställer nya krav både på hur de politiska partierna beskriver verkligheten och våra offentliga system. Men i en demokrati skall detta ske med folkets goda minne. Det skulle undanröja samtliga de problem Boström tar upp här. Den enda "nackdelen" är möjligheten att det till allas förvåning uppdagas att befolkningen inte tycker som den politiska eliten. Man undrar också vad exakt Boström menar med "nya krav på hur de politiska partierna beskriver verkligheten". Är det inte exakt det den politiska eliten ägnat sig åt? Därefter kommenterar vi detta av Boström.   

Det krävs troligen mer kontroversiella åtgärder, som lägre ingångslöner och sämre anställningstrygghet, för att få ned arbetslösheten bland utlandsfödda. Den vägen bör dock användas försiktigt. Forskningen visar nämligen att inte bara arbetslöshet, utan även en urholkad trygghet, kan spä på motsättningar och främlingsfientlighet. 

Vi måste förändra (läs "urholka") vårt välfärdssystem för att klara den immigration vi nu ägnar oss åt. Det står utom allt tvivel och Boström har insett detta. Men var det verkligen detta vi ville? När blev folket tillfrågat? När debatterades frågan i riksdagen? När togs besluten? Av vem? Vilka valmöjligheter gavs åt valmanskåren? 

Jasså forskningen har visat att en urholkad trygghet (nedmontering av välfärden) p.g.a. massimmigration kan öka främlingsfientligheten (eller kritiken mot den förda immigrationspolitiken). Forskning har nog också visat att jorden är ett klot som roterar kring solen. Man drabbas osökt av misstanken att Boström bryr sig betydligt mer om risken för ökat stöd till immigrationskritiska rörelser än den urholkade tryggheten. 

Förmodligen krävs det lägre ingångslöner och kanske även lägre anställningstrygghet även för att få in helyllesvenska ungdomar på arbetsmarknaden. De gyllene åren kan vara över och vi får lära oss att vi inte kan bygga vårt välstånd på att mixtra med varandras datanätverk eller att uppträda med "performance art". Hur den ekonomiska krisen utvecklas ute i Europa den närmaste tiden lär visa sig inom en snar framtid. Kanske ser vi en framtid när även svenska ungdomar får böja sina ryggar för att snällt plocka blåbär under sommarlovet. Fördelen med detta är att vi då använder "närproducerad" arbetskraft, vilket Miljöpartiet enligt sina ekologiska principer borde applådera (men förmodligen inte gör). 

Den saknade pusselbiten i Boströms artikel är demokratin och folkets vilja. Sveriges befolkning har demokratisk rätt att vara med om formandet av vår framtid och hur samhället skall utvecklas. Boströms ända ambition är att peka ut en väg för ansatta politiker att navigera sig förbi de blindskär oönskade folkopinioner kan utgöra. Visionen är redan bestämd och fastslagen, den skall bara trumfas igenom utan att valmanskåren vaknar ur sin koma och kommer med obehagliga synpunkter på den redan fastslagna vägen. 

Länk DN