Att isolera SD
Vid valet 2010 kom Sverigedemokraterna in i riksdagen med en skräll, trots att många en tid före valet hade förutsett detta. Efter riksdagsinträdet har SD påverkat många tunga beslut i riksdagen, detta oavsett att både Alliansen och det röd-gröna blocket försökt tona ned detta. Något organiserat samarbete har inte förekommit då SD brutit den konsensus i känsliga frågor som härskat i svensk politik. Snarare har blocken och partierna tävlat om att ta avstånd från SD (hur moget detta nu är). De gamla riksdagspartierna har enligt Ann-Cathrine Jungar, lektor i samhällsvetenskap, i princip fyra strategier att förhålla sig till SD, [Tungan på vågen, sid 168].
1) isolering
2) utmaning
3) anpassning
4) samarbete
Taktiken med utmaning har flera partier och dess företrädare försökt sig på, med klent resultat får man säga. Detta inte för att debattörerna som utmanat SD skulle vara dåliga debattörer eller slarvigt pålästa, utan för att verkligheten ser ut som den gör. Sommaren 2012 ser det ut som att "gammelpartierna" övergivit denna strategi för att i stället ägna sig åt isolering. Detta eftersom anpassning och samarbete är just det man vill undvika. Hur kommer då strategin med isolering att fungera på längre sikt, kommer det att fungera?
SD ett medianparti
Vi måste börja med att titta på något som kallas Banzhafs maktindex, det ger oss en grundläggande insikt om hur maktfördelningen kan se ut i en vågmästarsituation. För enkelhetens skull säger vi att vi har ett parlament med 100 mandat där tre partier slåss om regeringsmakten. Mandatfördelningen ser ut enligt följande: A=49, B=48, C=3 mandat. Inget parti kan bilda egen majoritet. Vilket parti som än har tänkt sig att bilda regering måste samarbeta med något annat parti, kvittar vilket. Detta ger i detta fall enligt Banzhafs principer alla partier samma maktindex, nämligen 0.33. Parti C med tre mandat har samma maktindex som parti A med 49 mandat.
I verkligheten spelar också partiernas politik stor roll. Man kan enkelt uttrycka det så att ju längre ut i kanterna på den ekonomiska höger - vänsterskalan ett parti befinner sig, ju ointressantare blir det som samarbetsparti. Självklart spelar också den vertikala liberala - auktoritära skalan roll. Om A befinner sig längst till höger, C i mitten och B längst till vänster, så är ju avståndet mellan A och B större än till C, för både A och B. C blir det naturliga samarbetspartiet för både A och B.
Jungar tar också upp medianpositionens (mittenpositionen i den ekonomiska höger - vänsterskalan) betydelse för att bilda koalitioner [Tungan.., sid 173]. Så här skriver Jungar angående medianpositionen.
Enligt statsvetenskapliga koalitionsteorier är det parti som kontrollerar den så kallade medianpositionen på den för regeringsbildningen viktigaste politiska dimensionen särskilt betydelsefull för den politiska maktutövningen. Det parti som har denna mittenposition är svårt att förbigå när regeringen bildas, och dess politik kommer att genomföras oberoende av om det är med i regeringen eller inte [Laver & Schofield 1991]. [...]
Ett parti i den absoluta politiska mitten -medianpartiet - är en attraktiv samarbetspartner för både höger- och vänster- regeringar [Laver & Schofield 1991].
Jungar menar därefter att SD inte har denna medianposition på p.g.a. dess placering i den liberala - autoritära skalan. Däremot menar hon att Dansk Folkeparti och Sannfinländarna har just denna placering och att detta förklarar dessa partiers framgång. Nu är detta en konstruktion, möjligen för att göra beställaren av boken nöjd. Att SD skulle befinna sig i en extremare position i den liberala - auktoritära skalan än Dansk Folkeparti är det inte många som skriver under på. Går vi till Sannfinländarna blir detta påstående rent löjligt och tillbakavisas dessutom på andra ställen i samma bok. SD har i svensk politik en ytterposition i den liberala - auktoritära skalan. I ett europeiskt perspektiv är denna position inte på något sätt extrem och det är snarare övriga svenska riksdagspartier som avviker från ett europeiskt snitt.
Hur ligger då Sverigedemokraterna på den oerhört viktiga ekonomiska höger - vänsterskalan? I denna avgörande fråga tvekar inte ens Jungar själv. Så här står det i ingressen till hennes kapitel [sid 165].
Till mångas förvåning står Sverigedemokraterna och andra invandringskritiska partier inte till höger i det politiska spektrumet utan är fast förankrade nära mitten.
I princip alla seriösa författare i boken "Tungan på vågen" ger uttryck för samma sak, att SD är i närheten av mitten på den ekonomiska skalan. Bilden av SD som ett snålt högerparti som gärna låter fattiga barn svälta ihjäl är helt och hållet en produkt av fria fabriceringar från dåligt pålästa, fördomsfulla och slarviga journalister.
För att ytterligare accentuera SD:s position som ett medianparti presenterar Björn Fjæstad och Jenny Björkman en undersökning utförd av Skop [Tungan på vågen, sid 247]där 1316 slumpmässigt utvalda personer intervjuats. Personerna har utvalts för att representera ett riksgenomsnitt och har skilda partisympatier. Frågan som de intervjuade svarade på var:
Om man ser till Sverigedemokraternas samlade politik - alltså sådant som rör exempelvis vård, omsorg och skola, skatter och bidrag, miljö och kultur - skulle du då säga att partiet ligger till vänster, till höger eller ungefär i mitten av den politiska skalan?
Hela 36 procent av de svarande anser att SD ligger ungefär i mitten. 24 procent av de svarande anser att SD ligger något till höger om mitten. De som anser att SD ligger mycket till höger utgjorde 16 procent av svarsunderlaget. Av de svarande ansåg 11 procent att SD låg något till vänster och endast två procent ansåg att partiet låg mycket till vänster. Ingen skillnad i svarsmönstret kunde spåras mellan kvinnor och män i denna undersökning.
Som slutkläm skriver Björn Fjæstad och Jenny Björkman så här:
Sverigedemokraterna framtidsutsikter i svensk politik stärks antagligen av ett annat resultat i denna opinionsundersökning, nämligen av att partiet, säkert till många bedömares förvåning, placeras i den politiska mitten av både väljare och internationella experter. Dels kan det kännas lättare för väljare att gå till ett parti i mitten, dels är det ju endast i mitten som ett politiskt parti kan uppnå en inflytelserik vågmästarposition. Inte heller har SD:s inträde i riksdagen fått svenskarna att önska sig en höjd 4-procentsspärr [en annan av frågorna i samma undersökning, egen kursivering].
Sammanfattningsvis kan sägas att med en mittenposition i den ekopolitiska skalan blir SD omöjlig att på sikt ignorera i svensk politik. Förutsättningarna skulle vara betydligt sämre (eller bättre, beroende på politiska preferenser) om SD vore det högerparti dåligt pålästa journalister ger uttryck för.
På den moraliska värderingsskalan ligger SD betydligt högre än övriga svenska partier. Det kan ses som ett uttryck för att de gamla riksdagspartierna alltmer glidit nedåt på samma skala, alltså åt det liberala hållet. Ett stort glapp på den moraliska värderingsskalan har uppstått mellan valmanskåren och den politiska nomenklaturan. Det är detta glapp som utgör grogrunden för SD:s existens och jordmån. Ett enklare sätt att uttrycka det på är att när vår politiska klass alltmer avlägsnat sig från verklighetens folk, så har ett nytt parti bildats och rönt framgångar, detta som en reaktion på den politiska klassens alienation gentemot det folk den är satt att styra.
På 90-talet var Expo en organisation där uppgiften var att belysa (och bekämpa?) högerextremism. SD var vid denna tid ett litet parti och utgjorde inget direkt "hot" mot de övriga riksdagspartierna. Trots att organisationen Expo beskyllts för samröre med AFA vid denna tid (svårt att bekräfta, trots ihärdiga rykten) så kan det åtminstone ha funnits en äkta vilja att bekämpa högerextremism. Medarbetarna själva trodde sannolikt att de höjde en brinnande fackla mot ondskan. I dag är det förfärande uppenbart att Expo i huvudsak är en organisation ägnad att bekämpa ett riksdagsparti, nämligen Sverigedemokraterna. Tittar vi på Expos hemsida, så handlar det mesta om SD, LÄNK. Extrem islamism lyser med sin frånvaro (som Expo enligt egen utsago också skulle bevaka) andra betydligt radikalare partier än SD lyser åtminstone nästan med sin frånvaro. T.o.m. rasism verkar fullständigt ointressant, om den inte på långsökta och märkliga vägar kan kopplas till SD.
I stället för "högerextremism" används nu ordet "intolerans" på Expos hemsida. Det kan vara en strategisk anpassning av att SD enligt nästan alla experter numera befinner sig ungefär i mitten av den ekonomiska höger - vänsterskalan. Högerextremism är plötsligt inte så intressant längre, det är numera "intoleransen" som kommit i fokus. Så här skriver Expo på sin sida om "Våra idéer", LÄNK.
Intolerans är ett samhällsproblem eftersom det skapar misstro mellan människor och förhindrar samexistens. Tillsammans kan vi istället ta ansvar för att skapa ett samhälle som präglas av tolerans och respekt för de mänskliga rättigheterna.
I Expos perspektiv så är det i huvudsak inte en rå gruppvåldtäkt av en 18-årig flicka i Bollnäs som skapar misstro, det är olika nätkommentarer som speglar de känslor denna våldtäkt väcker. Självklart kommer en hel del uppdämd frustration över den förda politiken också fram vid tillfällen som den med våldtäkten. Detta gör ju att många kommentarer blir onyanserade och ibland direkt osmakliga. Expo är däremot inte intresserad av att nysta i dessa trådar. De vill plocka så många politiska poäng som möjligt och visa på den undervegetation av främlingsfientlighet som de påstår existerar. Sannolikt existerar det en sådan undervegetation, fast den är betydligt mindre än vad Expo påstår, och... dessutom är Expo faktiskt en stor del av problemet.
Expo menar att hela befolkningsgrupper blir utpekade för något enskilda personer gjort sig skyldiga till. Det kan ligga något i detta men situationen speglar också ett debattklimat där det inte ens är korrekt att diskutera brottslig överrepresentation. Situationen är också sådan att de utdömda straffen för unga gärningsmän (alla etniciteter) som gjort sig skyldiga till mycket råa våldsbrott närmast är ett hån mot både offer och övrig befolkning. Dessutom sade varken Expo eller någon annan organisation något när extremfeminister för några år sedan pekade ut hela det manliga släktet för våldtäkter. Om Expo kunde visa upp en smula mer tolerans själva skulle de bli åtminstone något trovärdigare.
Enligt Expo själva har de hela 18 anställda. De har t.o.m. en "kommunikationsstrateg" en "undraising- och marknadsansvarig" och en "digitaliseringsansvarig". De har i princip mer resurser än SD, som ändå är ett riksdagsparti som erhöll 5,7 procent av valmanskårens röster vid det senaste valet. Om vi samtidigt betänker att Expos huvudsakliga verksamhet består i att bekämpa SD så ger detta, diplomatiskt uttryckt, en demokratiskt fadd smak i munnen.
Denna smak blir inte mindre fadd när vi tittar på ekonomin för Expo. En del pengar kommer från Kulturrådet. Det mesta kommer dock från sponsorer. Tittar vi på vilka de huvudsakliga sponsorerna så består de i påfallande hög grad av olika fackföreningar, LÄNK. Vi hittar Kommunal, IF Metall och Svenska hamnarbetarförbundet som sponsorer. Dessutom är Socialdemokraterna i Göteborg med och sponsrar verksamheten. Det krävs ingen analysförmåga av Einsteins kaliber för att upptäcka sambandet. Socialdemokratiska partiet bekämpar SD genom sina fackföreningar. Så finurligt.
Ibland ser vi inte skogen för bara enskilda träd, vi ser inte vad som finns mitt framför oss. Fordom var SAP ett parti som drev arbetarklassen och de lägre tjänstemännens intresse. Nu måste vi ställa oss frågan om dessa grupper tjänar på den politik SD så ivrigt motsätter sig. Tjänar vanliga löntagare på massimmigrationen, EU och i SD:s tycke, för slapphänt kriminalpolitik? Svaret är självklart beroende på vem man frågar, men när det gäller kostnaderna för EU så har t.o.m. regeringen med Reinfeldt i spetsen börjar reagera. Vad gäller immigrationspolitiken så har moderata och socialdemokratiska kommunalråd i Växsjö och Katrineholm gett uttryck för ren förtvivlan över situationen i deras respektive kommuner (Bo Frank och Göran Dahlström).
Självklart skall vi ge asyl till förföljda människor från diktaturer som flyr. Då gärna solidariskt med övriga Europa och enligt Dublinförordningen. Nu är det ofta så att de som emigrerar inte är värre utsatta än den övriga befolkningen i deras respektive hemländer. Då är en ren folkomflyttningspolitik inte en rationell lösning, snarare en vansinnig sådan. Ett enkelt lackmustest på flyktingstatusen är om vederbörande kan åka tillbaka till sitt hemland på semester eller inte. Enligt alla logik torde hjälp på plats vara det överlägset mest effektiva många gånger, i alla fall om man räknar till antalet hjälpta personer. Dock är det så att de som så ivrigt framställer sig som humanismens krönta apostlar uppvisar ett påfallande ointresse för alla diskussioner om hjälp på plats. Enligt den moderna politiska matematiken är det humanare att hjälpa 10 personer genom migration, än att hjälpa 1000 personer på plats.
Det finns i princip bara två svar på frågan om Expos egentliga verksamhet. Antingen springer de "gammelpartiernas" ärenden och vill minimera dessa partiers förluster i mandat, tjänster, makt och pengar. Eller så bekämpar de SD:s ståndpunkter i frågorna om immigrationspolitiken, EU och kriminalpolitiken. I det förra fallet så strider verksamheten mot demokratiska principer, just de principer som Expo själva så entusiastiskt hurrar för. I det senare fallet så döljer de sin egentliga verksamhet under en täckmantel av "tolerans". Det demokratiskt riktiga vore då att antingen starta ett eget parti eller att helt gå upp i det socialdemokratiska partiet (som det ser ut vid en ytlig analys i alla fall). Problemet då vore att de inte skulle kunna föra ut sin propaganda i landets skolor och andra organisationer under täckmantel av att de bara objektivt bekämpar intolerans.
Boken "Tungan på vågen - Vågmästare och balanspartier" utges av Riksbankens jubileumsfond och innehåller relativt korta kapitel av skilda författare. För säkerhets skull har även Lisa Bjurwald och Ulla Ekström von Essen fått skriva varsitt kapitel. Bjurwalds artikel håller så låg kvalité att det för alla vettiga människor torde vara kontraproduktivt. Andra kapitel i boken är dock mycket intressanta och förtjänar några kommentarer.
Lars Nord har skrivit ett kapitel som tar upp dagens politiska klimat och på vilket sätt det skiljer sig från "folkrörelsetiden", en tid som faktiskt inte ligger alltför långt borta. Klart är att folkopinionen är betydligt mer lättrörlig i dag och att denna opinion styrs i mycket hög grad av media, vilket i förlängningen styr partiarbetet. Det krävs inte något avancerat läsande mellan raderna för att förstå att även Nord anser att utvecklingen inte enbart är av godo, samt att medierna fått en oproportionerligt stor inflytande över valmanskåren. Desto intressantare är då den undersökning av mediernas förhållande till de olika partierna som Nord presenterar i sitt kapitel. Undersökningen är baserad på våra största tidningar samt de största TV-kanalerna inför valet 2010. Undersökningen är utförd av Demicoms valrörelseundersökning 2010.
Undersökningen visar att MP och M ligger i topp vad avser positiva inslag i media. Även Folkpartiet fick tre positiva artiklar vilket i detta sammanhang måste anses som "bra". Att MP får hela fyra positiva artiklar medan ett stort parti som S bara får en måste anses som anmärkningsvärt och stödjer de åsikter om journalisternas politiska hemvist som framförts efter valet.
När det gäller artiklar med neutralt innehåll så är det jämt över hela linjen förutom att SD ligger lite lågt enligt denna undersökning. Förvåningen är ändå stor att hela 79 inslag om SD skulle ha varit neutrala. Vad undertecknad minns så sändes i princip inte ett enda inslag utan att epitetet "främlingsfientlig" nämndes åtminstone en gång. Förmodligen har sådana inslag i alla fall fått betäckningen "neutrala" för att inte hela undersökningen skall sticka alltför mycket i ögonen. Skulle verkligheten uppdagas kanske internationella demokratiska organisationer börja intressera sig lite för mycket för vårt land.
Vad gäller negativ uppmärksamhet så toppar SD självklart den statistiken. Känslan finns ändå att SD:s siffror ändå är utjämnade i denna undersökning, ety verkligheten hade varit alltför frapperande. Vi måste också, något förvånande, inse att socialdemokraterna faktiskt också i någon mån sticker ut med negativ mediebevakning. Inte heller vänsterpartiet är på något sätt gynnade av mediebevakningen innan valet. Vi måste också, tvingad av verkligheten, konstatera att ägandet av medierna till slut faktiskt spelar roll.
Dagens journalistkår, med chefredaktörer och ägare, är inte "vänster" i egentlig mening, en åsikt som ofta på rutin och slarv förs fram i bloggarnas kommentarsfält. Dessutom är tanken att familjen Bonnier skulle sympatisera med Lars Ohly och hans V i princip skrattretande och skvallrar snarast om en förfärande djup okunskap. Snarare lutar nog ägarna och chefredaktörerna åt någon slags politisk korrekt liberalism, kanske den som bäst företräds av Birgitta Ohlsson. Denna liberalism innehåller ofta en del sunda ekonomiska principer, men värderingsmässigt får den förtvivlade och frustrerade bloggkommentatorer att ilsket utbrista "vänstermuppar". Den typ av åsikter som PK-liberalismen representerar är starkt överrepresenterade i riksdagen jämfört med köksbordsfolket. Vi väntar med spänning när denna åsiktsdifferens också skall slå igenom i ett allmänt val, någon gång lär det göra detta.
Slutligen; att den lattesurplande journalistkåren boende på Södermalm hyser en nära kärleksrelation med MP torde stå utom allt tvivel. Bevisen och indikationerna börjar få den omfattning att journalisterna själva börjar generat småle och vända blicken mot den trygga gatstenen på Södermalm när frågan kommer på tal. MP är ju så perfekt för dem. MP är politiskt korrekt så det räcker och blir över. På värderingsskalan (liberal - autoritär) ligger MP längst ned där SD ligger högst upp. Frapperade nog ligger MP och SD exakt på samma värde i den ekonomiska höger - vänster skalan. MP värnar om miljön (eller säger sig göra, även om alla miljöfrågor förutom klimatet hamnat i skymundan) vilket gör att man kan rösta på dem och samtidigt få en lindring för samvetet. En journalist måste ju trots allt, använda sin stadsjeep samt resa kors och tvärs med fotogenslukande jetplan. MP känns så där moderna och härligt fräscht för en inflyttad södermalmsbo, som både vill döva samvetet, känna sig altruistisk och global, men ändå bejaka den egna livsstilen.
Länk Tungan på vågen
