Kostsam berikning

Det står i Riksdag & Departement att nyanlända invandrare skall få behålla sin "etableringsersättning" trots att de börjar arbeta. Detta föreslås i regeringens budget som släpps om två veckor. Så här står det i artikeln. 

I dag betalas ersättningen ut i högst två år. I budgeten kommer regeringen att föreslå att den som arbetar under pågående etableringsplan ska få behålla hela sin statliga ersättning.

Det behövs tydligen extra morötter för att få de nyanlända i arbete, trots allt tal från Maud Olofsson om "ivriga nybyggare". Jag tror inte att just dessa regeländringar orsakar några större hål i statsbudgeten, det är så mycket annat som kostar så oändligt mycket mer. Det är snarare principerna som är intressanta. Det har ju annars varit stenhårda principer för dem som uppbär försörjningsstöd, principer som man här överger. Intressant är också allt tal om "berikning" av vårt samhälle. Denna berikning kostar hela tiden stora summor pengar. Det skall också sägas att även om de nyanlända är aldrig så intresserade av att arbeta och försörja sig själva, så kanske det helt enkelt inte finns några arbeten att tillgå. Vi har ju som bekant en hög arbetslöshet som bitit sig fast år efter år. Vidare i artikeln står det så här. 

I en färsk utvärdering visar Arbetsförmedlingen att 93 procent av de drygt 4 000 personer som myndigheten hittills tagit emot fått eller får hjälp med en arbetslivsintroduktion som ökar deras chanser att få jobb. Drygt 3 000 av dem har fått en individuell etableringsplan. Ett femtiotal har fått jobb.  

Det är höga siffror, 93 procent, men det är alltså de som deltar i arbetslivsintroduktionen, inte de som fått arbete. vad gör de andra 7 procenten? Ordnar de arbete själva? Nästa siffra är drygt 3000, det är de som en individuell etableringsplan. Så kommer vi då till den verkligt intressanta siffran, hur många har fått ett arbete av dessa 4000 personer? Jo 50 personer, den riktigt låga siffran. 


Vi skall akta oss för att stigmatisera de "nyanlända". Vi har ingen aning om hur många av dessa som verkligen vill försörja sig själva. Det är hela immigrationspolitiken som är vansinnig. Här lägger vi ner stora summor på att få dessa nyanlända i arbetet. Så får de flesta i alla fall inte ett arbete, för det finns förmodligen inga passande sådana. Allt tal om "ivriga nybyggare" och "berikning" ter sig som billig och rentav lögnaktig retorik. Vi berikar inte vårt samhälle med denna immigrationspolitik, vi gör vårt land fattigare och sannolikt gör vi inte ens de "nyanlända" lyckliga. Det går inte att lösa strukturella och ekonomiska problem med folkomflyttningar, det är en felaktig politik som bygger på flummiga visioner. När skall dimmorna lätta för våra politiker, NÄR?


Länk Riksdag & Departement 

Den kommunala skolan måste bli bättre

Laura Hartman har publicerat sig på DN-debatt med en artikel som tar upp de omvälvande reformer svenska skolan genomgick på 90-talet. Vår statliga skola blev först och främst kommunaliserad, det var den mest omvälvande reformen. Det var Göran Persson som drev igenom kommunaliseringen med list, svek, hot och fagra löften. Det var en prestation i sig att lyckats driva igenom denna kommunalisering trots ett massivt motstånd från fackföreningar och en nära nog enlig lärarkår. Tyvärr har kommunerna inte visat sig mogna att axla ansvaret för vår skola. 

De reformer Laura Hartman och många andra pratade om i dag var friskolereformen och i viss mån det fria skolvalet. Som Hartman konstaterar genom att ha plöjt igenom i princip samtliga undersökningar på området, så blev det inte de stora vinster eller den högeffektiva skola en del trodde att friskolorna skulle bli. I själva verket är skillnaderna ganska små mellan den kommunala skolan och friskolor. De uppenbara skillnader som kan noteras till friskolornas fördel beror på ett selektivt elevunderlag. De bästa, skötsammaste och mest motiverade eleverna går till friskolorna, möjligen för att slippa buset i den kommunala skolan. Kvar i den kommunala skolan blir de elever vars föräldrar inte orkar eller bryr sig om att välja skola för sina barn. 


Jag var under förmiddagen på det seminarium där Laura Hartman och övriga forskare presenterade sin publikation "Konkurrensens konsekvenser". Olika företrädare för skilda intressen fick lägga fram sina synpunkter. Det var också intressanta och stundom heta debatter om friskolor och kommunala skolor mellan olika företrädare. Det var dock inga direkta företrädare som försvarade den kommunala skolan, trots att företrädarna för friskolorna försvarade sin nisch med näbbar och klor. Trots allt så försvarade Anne-Marie Lindgren, utredningschef Arbetarrörelsens Tankesmedja, den kommunala skolan mycket skickligt. Lindgren såg mycket gammal och mycket trött ut, ända tills hon började prata, då visade hon avsevärd tankeskärpa.  


Laura Hartman företrädde skrået "oberoende forskare", men eftersom hon inte tillräckligt hyllade friskolorna så fick hon sina fiskar varma, främst av den något koleriske Peje Emilsson styrelseordförande Kunskapsskolan. Emilsson raljerade med hur bra hans egna frisklor var, samtidigt som han uttryckte att dåliga kommunala skolor borde läggas ned eller tvångsförvaltas. Det var här mitt eget blodtryck steg till farliga nivåer. 


Som redan sagts så sker ett selektivt urval av elevunderlaget när elever söker sig till friskolor. Kvar i de kommunala skolorna blir de elever med problem och stökiga hemförhållandena. Detta gör att ändå fler elever flyr till de förhållandevis lugna friskolorna. Våra politiker har genom att fokusera på föräldramakt och kundperspektivet urholkat lärarnas auktoritet, vilket gör att lärarna för ändå svårare att kontrollera stökiga elever i den kommunala skolan LÄNK SvD. Dessutom har politikerna initierat en massa flumpedagogik som förvärrat dessa problem ytterligare. Friskolorna har alltså en fördel här för att politikerna inte har möjlighet att förstöra undervisningen. Kommunaliseringen gjorde också att enskilda kommunalpampar utan någon pedagogisk utbildning skulle röra till den kommunala skolan ytterligare med en massa verklighetsfrämmande trams. 


Det mångkulturella samhället har ytterligare försvårat situationen för den kommunala skolan i vissa områden. Jag känner lärarvikarier som blivit både misshandlade och hotade under pågående lektion, detta av elever vars framtidsutsikter stavas Black Cobra eller något liknande gäng. Hur skulle Emilssons friskolor klarat av detta elevklientel? Då skulle sannolikt kommunen få gå in och tvångsförvalta hans friskolor. 


Friskolorna är här för att stanna, men den kommunala skolan måste bli bättre. Politiker och andra företrädare måste ställa sig upp och försvara den (om den nu inte skall förstatligas, vilket nog är det bästa). Lärarkåren måste få tillbaka sin auktoritet i skolan. Det är lärarna som sköter ruljansen i skolan, inte föräldrar eller politiker. Föräldrarna måste börja ta ansvar för sina telningar i skolan. Föräldrarna har faktiskt huvudansvaret för sina barns uppfostran, de skall stötta och hjälpa lärarna. Elever som brukar våld mot kamrater måste sättas i någon form av jourklass för kortare eller längre tid. Märkliga pedagogiska teorier och andra modeflugor kan inte få invadera skolorna hur som helst. I skolan är det lärarnas ord som gäller och eleverna är där för att lära sig skolämnen samt ett försvarligt kvantum hyfs och umgängesvett.    

Länk DN debatt

Länk SvD

Länk SNS

Våra politiker uppvisar feghet i storstadspolitiken

Jag såg ett seminarium på SVT-Play från Politikerveckan med Maria Rankka och andra som sjunger storstädernas lov. Enligt debattörerna finns det bara fördelar med att våra storstäder Malmö, Göteborg och Stockholm växer oavbrutet. Det finns rent tillväxtmässiga fördelar med storstäder. Dessa fördelar är att avstånden ofta är små mellan de olika leverantörerna samt att utbudet på arbetsmarknaden är rikt och differentierat. Dessa fördelar finns nu, har alltid funnits och kommer sannolikt alltid att finnas. Det är därför våra städer har växt som de gjort. 


Rankka tar Shanghai som exempel. Denna stad utgör 2 procent av Kinas yta (enligt Rankka?) och 20 procent av dess produktion. Saken är den att jag och de flesta svenskar skulle inte vilja bo i Shanghai, oavsett om vi fick hög lön och tillgång till ett häftigt nattliv (dessutom lär Juholt ha sagt att Stockholm står för 30 procent av vår BNP, en högre siffra). Rankka visade upp en bild på hur Shanghai växt de senaste 20 åren. Jag hade hellre bott i staden innan den förvandlades till en prototyp av Stålmannens Metropolis.

Shanghai 20 år emellan

Därefter säger Rankka att ännu en fördel med storstäder är att "vi möter smarta människor och exponeras för smarta idéer." Ja, det bor en del smarta människor i storstäderna. Gudarna skall veta att det också bor en del mindre smarta människor i dessa städer, liksom smarta människor som tyvärr alltid hänger på de senaste trenderna och därmed inte tänker själva. Det bor också en del smarta människor utanför storstäderna och de flesta möten mellan olika idéer sker ändå på nätet i dag. Själv utbyter jag inte så många snilleblixtar när jag plöjer min väg genom skocken av sönderstressade människor på T-centralen. Inte heller är jag som mest smart en sen fredagskväll på krogen, även om jag tror mig just ha skådat ljuset och funnit svaret på mänsklighetens stora frågor. Av outgrundlig anledning verkar svaren ha bleknat en smula dagen efter.  


Rankka säger med stolthet i rösten att Stockholm växer med två fulla SL-bussar om dagen. Det är en skrämmande utveckling för alla dem som upplevt trängseln och kaoset när våra allmänna kommunikationer klappat ihop. Det är också en skrämmande utveckling för alla dem som åkt de fallfärdiga SL-bussar som knappt håller ihop och vintertid i princip aldrig kommer i tid. De enda bussar som håller tidtabellen, aldrig går sönder eller där chauffören aldrig försover sig, är de två överfulla bussar som varje dag anländer till vår redan överfulla metropol, fullpackad med ivriga nybyggare. 


Lyssnar vi vidare på Rankka så säger hon det självklara att infrastrukturen måste byggas ut om Stockholm skall kunna fortsätta växa. Nu är det så att vi klarar inte ens av att få våra pendeltåg att gå i tid. Det finns veckor (och de är många) där jag inte åkt i tid med tågen varken till eller från jobbet en enda dag. Börja med att få våra tåg att gå i tid en enda vinter, innan nya storslagna planer på utbyggd infrastruktur sjösätts, LÄNK.


I en statligutredning [Tillväxtanalys, Myndigheten för tillväxtpolitiska utvärderingar och analyser, LÄNK] kan vi läsa detta mycket underhållande påstående. 

För vissa yrkeskategorier som t.ex. journalister och finansiella aktörer är det viktigt att snabbt få tag på ny information, vilket ofta innebär att man inte kan vara lokaliserad långt från händelserna centrum. Ju fler led information passerar desto större är sannolikheten att informationen är urvattnad eller har blivit (avsiktligt eller oavsiktligt) förvanskad. Vi kommer in på denna källa mer när vi diskuterade lärande nedan.

Det är knappast möjligt att den information journalisterna publicerar kan bli mer förvanskad än den redan är. Det är en oerhörd koncentration av journalister på Södermalm i Stockholm (Lattecity), vilket inte på något sätt höjt kvaliteten på det dessa journalister producerar. På tal om händelsernas centrum måste man också fråga sig om "händelsernas centrum" alltid är på Södermalm eller i Stockholms city. Dessa journalister har ju sällan ens bemödat sig om att ta pendeltåget (förståeligt) eller bilen ut till en förort.   


Nackdelarna med att storstäderna och speciellt Stockholm drar till sig så stora mängder människor är både påtagliga och uppenbara. Samtidigt som landsbygden utarmas så ökar trängseln, stressen och bostadsbristen i t.ex. Stockholm. Människor trängs, knuffas och kastar arga blickar på sina medmänniskor varje morgon i T-centralen. Utbytet mellan människor är snarare knuffar och mördande blickar än de kvicka idéer Rankka talade om i Visby. 


Stockholm är staden mellan broarna, vilket gör den till en mycket vacker stad. Tyvärr sätter denna topografi också gränser för infrastrukturen. Stockholm kan inte växa på samma sätt som en stad som helt ligger på fastlandet, inte förrän vi fått luftburna spårvagnar i alla fall. Tyvärr har vanligtvis mycket intelligenta människor (som t.ex. Rankka) inte noterat detta rätt uppenbara faktum. 

Inte Stockholm - utan Ölandbron -bro som bro!

Andra problem med ständigt växande städer har belysts i artiklar på både DN och SvD. Ett problem är att när större och större ytor asfalteras så minskas möjligheterna för regnvatten att tränga ned i jorden och risken för översvämningar ökar. Detta i samband med ett nederbördsrikare klimat gör att problemen väntas öka i framtiden. Länk DN, Länk SvD.


Det största problemet är ändå den försämrade livskvalitet som en förtätad stad med allt mindre grönområden för med sig. Grönområden, strövområden och lekplatser för barn försvinner till förmån för nya bostäder och tillhörande parkeringsplatser. Även politiker och journalister som vanligtvis skriker sig hesa över (den förmenta) humanismen i vår immigrationspolitik har övergett visionen om ett humant urbant samhälle där människor kan koppla av och där barn kan leka. 

Robsten badar - om ni tittar noga

Det har hänt något med det politiska klimatet i vårt land. För bara ett eller ett par decennier sedan var det självklart för nästan alla politiker att prata om att "Hela Sverige skall leva". Med det menades att människor måste kunna bo, arbeta och leva i hela vårt land, både i landsbygd och i stad. Denna paradigm gäller inte längre, den är utbytt mot "Stockholm tillväxtmotor". Vid samma tid som våra politiker pratade om att hela vårt land skall leva och utvecklas så var det självklart att samma politiker tog hänsyn till livskvaliteten och grönområdena i Stockholm. Nu talas det i politiska sammanhang allt mindre om detta. I stället rapas det in absurdum om våra storstäders betydelse för tillväxten och Stockholm som "tillväxtmotor". 


Det finns en politisk aspekt på denna Stockholmsfixering. Det handlar om den föreställningen som utgår ifrån att man måste vinna valet i Stockholm för att vinna regeringsmakten. Så här skriver socialdemokraterna Johan Westerholm, Peter Högberg och Staffan Lindström i SvD, LÄNK.

Stockholmsfixeringen i svensk inrikespolitik är i det närmaste total. Senast framförde Håkan Juholt (S) att Stockholm stod för 30 procent av Sveriges BNP vilket då motiverar till en cyklopisk syn på hur en socialdemokratisk ekonomisk politik skall formas. De borgerliga företrädarna låter i likadant vilket är i sig oroande.

Alla de idag etablerade riksdagspartierna tycks vara alltför präglade i sin världsbild av den stad som riksdagen råkar vara förlagd i, Stockholm.

Det är mycket långt ifrån den tid och den politik då svenska politiker från höger till vänster gemensamt proklamerade att "Hela Sverige skall leva". Vidare i de socialdemokratiska herrarnas artikel.

I Statistiska Centralbyråns kvartalsrapport 2011:1 träder en annan bild fram, en bild som inte korrelerar till den av det samfällda politiska ledarskapet påstår. Produktionen inom näringslivet ökade under kvartalet med 9,2 procent. De varuproducerande branscherna ökade med 14 procent. Kemisk industri och motorfordonsindustri gav starkast bidrag till utvecklingen. Tjänstebranscherna ökade med 6,4 procent där det största bidraget kom från parti- och detaljhandeln. Stockholm har en övervikt av tjänsteproduktion och visar därmed upp sämre siffror än landet som helhet. När vi sedan, som exportberoende nation, granskar hur tjänsteexporten förhåller sig till varuexporten blir siffrorna än värre. Varuexporten ökade med drygt 20 procent jämfört med samma kvartal föregående år emedan den främst Stockholmsbaserade tjänsteexporten steg med knappa två procentenheter.

Vi kan aldrig försvara vår välfärd genom att byta tjänster med varandra, trots att vissa politiker implicit gett sken av detta. Enklare tjänster går inte att exportera, knappt mer avancerade tjänster heller. I Stockholm dominerar tjänstesektorn, det är ett obestridbart faktum. Det finns också en mängd obskyra medieföretag och konsultföretag i Stockholm, vars konkreta innehåll kan visa sig vara tveksamt vid en svårare kris. Det finns inte fog för den överdrivna Stockholmsfixering som både politiker och journalister ägnar sig åt. Stockholm lever på det övriga landet lika mycket som det övriga landet lever på Stockholm. 


Förr eller senare måste vi forma en politik där vi låter hela landet växa, både befolkningsmässigt och produktionsmässigt. Det är vansinne att ännu fler människor skall trängas i städer där bostadsbristen är manifest, där det inte finns dagisplatser till barnen och där infrastrukturen håller på att kollapsa. Det är ett vansinne av gigantiska mått när EBO-lagen gör att immigranter som inte har arbete och kanske små chanser att erhålla ett sådant den närmaste tiden, tvunget skall flytta till redan överfulla städer. Vi märker redan av minskade grönområden, ökad trängsel och återkommande trafikinfarkter. Det måste helt enkelt finnas intelligenta politiker som redan förstått att den ensidiga tillväxten i storstäderna är ohållbar. Det är snarare politisk feghet som gör att inga tyngre politiker går ut och säger det som är uppenbart för alla som kan se och höra. 

Så många lögner

I samband med bråket på Sturecompagniet i fredags så hamnade Erik Almqvist i bråk med två vakter, anställda på krogen. Egentligen var det en vakt som Almqvist hamnade i bråk med, kamratvakten hjälper ju alltid sin kollega under alla förhållanden. Två versioner föreligger, en av Almqvist och en från vakterna. SvD har tydligen gått helt på Sturecompagniets version. Almqvists version skall ha publicerats enligt honom själv, men jag har inte hittat den. Att en tidning så tydligt verkar ta ställning, när vakternas version innehåller så många tveksamheter, är ytterst anmärkningsvärt. 


Jag var inte på Sturecompagniet i fredags, och det var inte SvD heller. Jag bevistar förresten aldrig krogarna runt Stureplan, Sturecompagniet skulle jag inte bevista ens om jag fick betalt. Det symboliserar för mig dessa verklighetsfrånvända innerstadsmänniskor som alltid hänger på de senaste trenderna. Vore det trendigt att vara med i SD skulle de säkert mangrant söka medlemskap. 


Jag talade med Almqvist i dag och enligt honom var säkerhetsvakterna med hela tiden (vilket jag kan intyga är normalt). Vad än Almqvist gjort så var SÄPO med. Detta visste inte den aktuelle vakten om dock. Vidare så gav vakterna i dörren OK till de inre vakterna, detta brukar alltid fungera. Nu är en av vakterna ytterst hatiskt mot SD. Han har enligt Almqvist redan tidigare betett sig både olämpligt och hotfullt mot Almqvist. 


När Almqvist fått OK av de yttre vakterna kliver han in på krogen, där den hatiske vakten genast flyger på Almqvist, utan någon föregående "uppvärmning". De försöker dra in Almqvist i ett ökänt rum där andra gäster vittnat om att det förekommer privat "upptuktelse" från vakternas sida. Det lär vara en återkommande procedur för icke önskvärda gäster. Tyvärr för vakten var alltså SÄPO med som satte stopp för det hela. Inget slag utdelades från Almqvists sida. SÄPO får inte göra något uttalande eftersom de har sekretess till förundersökningen när sådant här förekommer. 


Almqvist är en både lugn och intelligent människa, detta är ju som alla förstår inte bevis för någonting. Men att vara så urbota dum så att man gör sig skyldig till misshandel med SÄPO som vittnen är fullständigt otroligt. Jag var som sagt inte själv med i fredags, men vakternas berättelse innehåller många tveksamheter, så många att SvD i princip svikit sitt journalistiska uppdrag. Detta är nästan i klass med när en kvällstidning påstod att Persbrandt var intagen på ett behandlingshem.


Ljuger jag eller ljuger SvD om vakterna och Sturecompagniet? Låt oss se vad vi kan hitta på Facebook om den aktuelle vakten.

Facebook - vänlista och bild på Mnaskan bortklippta

Den aktuelle vakten är med i två "anti-SD grupper på Facebook". Tillsammans med Almqvists uppgifter att vakten redan tidigare hyst aggressioner mot honom så stärker det Almqvist version. 


När Almqvist blir frikänd eller att åtalet läggs ned så kommer väl SvD inte att rapportera detta, alternativt rapportera om det som om tidningen inte redan tagit ställning. Jag tycker detta är fel. SvD borde få stå tillsvars för sitt ställningstagande som alla andra parter utanför tidningsbranschen. Låt oss inte glömma hur SvD gått ut i denna affär. 

Länk SvD 1

Länk SvD 2