Avrivna slöjor och målade naglar

Under VM i Moskva målade Emma Tregaro sina naglar i olika färger, som en protest mot en lag Ryssland infört som enligt några uppgifter var direkt riktade mot homosexuella och enligt andra uppgifter handlade om propaganda för homosexualitet riktade mot barn. Vad som stämmer och hur lagen ser ut går inte att få klarhet i. Ingen direktöversättning av den ryska lagen har presenterats, vad jag vet, i svensk media. Detta innebär att Tregaros demonstration grundar sig på en lag som ingen riktigt vet hur den egentligen ser ut. Det svenska medieetablissemanget var oerhört snabba med att hylla Tregaro för sitt mod. Den som inte blev hyllad för sitt mod var guldmedaljören Abeba Aregawi som frankt deklarerade att hon inte kunde stödja Tregaros aktion p.g.a. sin religion. En del medier och journalister reagerade så hårt mot Aregawis uttalande att de tyckte att ”all glädje över guldet försvann”.

För det första så avslöjar vissa journalister, även sportjournalister, hur politiska de i verkligheten är och hur mycket de egentligen tar ställning. Betänk ”all glädje över ett svenskt guld försvann”. Detta gäller självklart långtifrån alla journalister.

För det andra så undrar vi vem som egentligen visade mod. Var det den som gick emot den korrekta uppfattningen eller den som blev hyllad av den svårt PK-drabbade journalistkåren? Det var ju knappast risk för att rysk polis skulle storma stadion för att en deltagare målat naglarna. Riktigt så dum är inte ens Putin, vilket alla vet om.

För det tredje så legitimerar man politiska ställningstaganden i dessa tävlingar, vilket var ett tydligt ställningstagande från svenska journalister. Det är trevligt om demonstrationerna går i linje med de egna uppfattningarna, men hur blir det den dag de inte gör det?

För det fjärde, hur skall man i framtiden agera när det hålls tävlingar i vissa asiatiska, afrikanska och sydamerikanska länder? Det finns en mängd nationer där Ryssland framstår som ett under av tolerans mot homosexuella. Blir det inte lite märkligt att demonstrationerna uteblir om man tävlar i dessa länder? För vi misstänker starkt (och i vissa extrema fall t.o.m. hoppas) att de kommer att utebli.

Med det sagt så skulle jag med största säkerhet rösta emot att de nämnda lagarna infördes i Sverige, hur de nu ser ut. Själva lagarna är inte den heta potatisen utan det är hur media hanterar det hela. Jag blir själv inte heller upprörd över att Tregaro målade naglarna. Låt oss vara ärliga, vem har brytt sig om hur idrottsstjärnorna målat sina naglar förut? Vem har ens lagt märke till det? Jag har t.o.m. en överslätande attityd mot att idrottsmän gör politiska ställningstaganden där de tangerar det tillåtna, bara de gör det av egen övertygelse. Jag vet ju hur svårt det är att hålla tyst när man tycker något. Men ansvarsfulla journalister och idrottsledare skall då självklart hålla en striktare linje. Dessutom har svenska idrottsmän - kvinnor inte utmärkt sig för någon djupare politisk analys, historiskt sett.

 

Slöjdemonstrationen

En kvinna i Farsta blev misshandlad enligt uppgift för att hon bar slöja. Om uppgifterna stämmer så är det ju helt oacceptabelt och gärningsmannen borde lagföras och dömas, kanske för grov misshandel till fängelse. Uppgifterna om vad som hänt har dock gått kraftigt isär och det har på nätet funnits ett virrvarr av olika uppgifter och spekulationer. Ingen förutom kvinnan själv vet vad som hänt och kvinnan själv har inte uttalat sig, det har däremot alla andra gjort. I detta läge går politiker och en del mediepersonligheter ut och demonstrerar mot diskrimineringen av dem som bär slöja. Vi vet inte vad som hänt och luften är full av spekulationer, men Veronica Palm och Åsa Romsson kan inte vänta med att själva dra på sig slöja som sympatiåtgärd. I själva verket vet vi inte ens hur vanligt det är med diskriminerande eller trakasserier mot de kvinnor som bär slöja, ingen undersökning har mig veterligen utförts.

Det märkliga är att politiker (mediepersonligheterna kan vi lämna därhän) inte väntar några dagar tills de vet vad som hänt. Hur reagerar dessa politiker i ett allvarligt krisläge med bristande information? Kommer de läsa sig till vad som troligen hänt på sociala medier och fatta beslut därefter?

Kvinnan blev inte diskriminerad, hon blev misshandlad. Ingen har gett uttryck för en önskan att gärningsmannen skall åka fast och lagföras för brottet. Ingen har föreslagit att vi kanske skall skärpa straffen för oprovocerad misshandel. Ingen har föreslagit att vi kanske skall ha fler poliser på gator och torg för ökad trygghet, i stället har man i sympati dragit på sig ett huckle som enda åtgärd. Det duger inte för ansvarsfulla politiker. Man har inte ens tänkt på att kanske föreslå en undersökning för att utröna hur allvarligt problem det är med diskriminering av dem som öppet bär religiösa symboler. Anar vi här att det hela varit en jakt på politiska godhetspoäng?

Replik Sundberg "Psykologin i SD:s väljarbas"

Doktoranden Ralph Sundberg har skrivit en replik på mina kommentarer angående en artikel i Svensk Tidskrift om "Psykologin i SD:s väljarbas". Jag klipper in svaret här och kommenterar vissa stycken bara. svaret finns också i kommentarerna men jag tycker det kan vara värt att kommentera i artikelform, speciellt sedan jag själv faktiskt blivit refuserad av Svensk Tidskrift. Sundgrens replik är kursiverad. Jag vill också passa på att tacka Sundgren för hans svar, det uppskattas verkligen.


Hej Robsten!
Och tack för att du läste min kanske alltför långa artikel. Jag ska nu försöka att lite kort (inte alltid så lätt för mig, som du kanske såg) bemöta några av dina invändningar till vad jag skrev.

För det första är inte min slutsats att en stor del av befolkningen är genetiskt betingad att vara främlingsfientliga. För att specificera så vet vi med ganska god säkerhet att 30-50% av variationen i politiska attityder har en genetisk bas. Men denna bas dikterar inte enskilda attityder, utan allmänna intuitiva inställningar mer än något annat, och påverkas givetvis av miljö. Mina kommentarer rörande detta syftar enbart till att försöka förstå varför många ignorerar det psykologiska perspektivet på dessa frågor och är knappast en ’take home-point’. Forskningen på SDO och RWA är, för övrigt, rätt så tillförlitlig. Det har varit ett av de större forskningsfälten de senaste 15 åren, och rymmer ganska många tusen forskningsartiklar från hela världen.

Men, du har givetvis rätt att forskningens kvalitet är meningslös att diskutera om den inte appliceras på ett korrekt sätt. Vilket du påstår att jag inte gör. Jag tycker dock att du har missförstått en del av vad jag skrivit. Jag kan tänka mig att det har en del att göra med att du har listat ut att jag inte röstar på SD och att jag inte heller har några sympatier för partiet. Det är väl lika bra att vara öppen med det direkt om någon nu inte redan dragit den slutsatsen.

Jag betvivlar att 30 - 50 procent av politiska variationer har genetisk bas. Exakt hur har man bevisat det? Självklart får första barnet i en syskonskara speciella egenskaper (ofta) och vissa människor är mer självständiga, trygga etc etc. I viss mån påverkar det ju vilket parti man röstar på. Sannolikt påverkar 1000-tals olika orsaker hur man röstar, allt ifrån potträningen till intellektuell förmåga, men det är inte riktigt samma sak som du skriver. Vi har ju förresten konstaterat att män och kvinnor ofta röstar olika. För all del, det är en genetisk betingelse.

Jag påstår absolut att du applicerat detta på fel sätt. De 100-tals SD-medlemmar jag själv känner är ovanligt självständiga och har ofta svårt för auktoriteter. De har i själva verket struntat i vad hela medieeliten pådyvlat dem, vad grannar och arbetskamrater sagt. Det är just dessa människor som INTE tryckt på knappen i Millgrams test. Här vill jag nog påstå att jag har en fördel framför dig, eftersom jag känner så pass många SD-medlemmar och sympatisörer. Jag betvivlar att du kommer att förneka detta, då är nog din karriär i fara ;-)

Dina sympatier kan vi lämna därhän, jag är förvisso lika partisk som dig.


Du kommenterar att jag har fel rörande SD:s koppling till vissa hemsidor, samt kopplingen ’skrivbordskrigare’ och SD. Vi har här olika idéer om vad som kan klassas som en koppling och hur mycket belägg det finns för detta. Just den aspekten är dock inte helt relevant för artikelns överordnade syfte. Vilket är att förstå varför SD inte gått bakåt trots att en rad skandaler presenterats.


Vi lämnar detta eftersom det då inte är väsentligt.

Fokus här ligger på att dessa händelser har presenterats som just skandaler, och det intressanta att förklara är således varför det inte har påverkar väljaropinionen speciellt mycket; inte att diskutera hur pass sanningsenliga medierna var eller om något bör räknas som en skandal eller inte. Tesen är att ’skandaler’ av denna magnitud borde ha haft större effekt än de hade. Och så vill jag förklara varför. Det var inte mer komplicerat än så. Andra har invänt att motståndskraften till skandaler har att göra med att SD helt enkelt har en så fantastiskt bra invandringspolitik. Jag kan inte köpa den förklaringen, eftersom den skulle innebära att andra partier som drabbats av skandaler aldrig fört en politik som människor tycker är viktig. Det är inte hållbart som argument.
  

Visst var det en skandal, det har ju t.o.m. Åkesson sagt. Men immigrationspolitiken har en oerhörd betydelse här, dels för att SD dedikerat är det enda parti som vill strama upp denna. Det HAR betydelse, jag har själv hört det från sympatisörer. De har helt enkelt inget annat parti att vända sig till, oavsett. Många människor kommer inte rösta på något annat parti än SD om övriga partier inte ändrar sin immigrationspolitik. Immigrationspolitiken är en helt avgörande fråga för kanske 10 procent av väljarna. Dessa kommer inte vika för skandaler som den med Almqvist (dock tolereras inte vad som helst).

Jag tror också att du kan finna andra partier som gått relativt skadelös ur skandaler. Även om motsatsen är det vanligaste. Ofta är nedgångarna ändå väldigt temporära. Långsiktiga nedgångar beror oftast på politiskt utarmning, se KD och C.  

Dessutom, framförallt, så påverkade en massa andra faktorer SD:s väljarstöd. Väldigt många (även utanför partiet) har påpekat att Åkessons hantering av händelsen gjorde att partiet i själva verket växte i slutet av skandalen.

Dessutom har förtroendet för medierna minskat, speciellt för de som sympatiserar med SD. Du kan helt enkelt inte bortse från denna tunga faktor. Bonnierkoncernens kampanj bet inte denna gång som tidigare kampanjer, också p.g.a detta. Till det, skall du lägga det Jan Guillou så ingående beskrivit i "Ordets makt och vanmakt" sid 233 och framåt, vilket Guillou påpekade efter Kungsgatanskandalen också, nämligen att Expressen gick på för hårt för länge och för rabiat. Guillou upplevde själv samma sak under IB-affären. Media framställde dem (Guillou och Bratt) som skurkar, men gick på alldeles för hårt så att sympatierna till slut vände. Samma sak hände här. Detta måste nu betraktas som ett välkänt fenomen.

Du påstår vidare att SD inte anser att svensk kultur är överlägsen andra kulturer. Vi får nog enas om att inte hålla med varandra om vilket budskap som sänds ut. Jag finner det dock ganska ologiskt att vilja bevara den med sådan kraft om den inte är något fantastiskt.


Vårt budskap är mycket tydligt, jag säger det här och nu. Vi jämför inte kulturers överlägsenhet, bara unika särart. Vi har rätt till vår kultur, precis på samma sätt som kurderna sin och samerna sin. Det är ingen "longitud" jämförelse, utan en "lattitud". Vi kanske tycker rent subjektivt att vår kultur är den bästa, men vi förstår och accepterar att kurderna tycker sin är bäst. Lite som fotboll. Vi begär inte att tyskarna skall hålla på Sverige i fortbollsVM.

Rörande den auktoritära personligheten så erkänner jag att jag inte varit speciellt tydlig, och just det som du slår ner på är en aspekt av RWA som diskuterats i över 20 år. Auktoriteten, vem är det? Jag har inte riktigt plats för att gå in och vända ut och in på resonemanget här så tyvärr får jag hänvisa till Altemeyers bok där mycket plats ägnas åt att reda ut just den fråga du tar upp. Samtidigt erkänner jag att just delen ’underkastelse för auktoriteter’ är den svagaste delen av min analys. Men, RWA är ett tredelat koncept och jag tycker ändå att det fungerar som modell för analys i detta fall.

Jag hoppas något av ovanstående hjälpt till att klargöra vad jag var ute efter i det jag skrev.

Ok, skall inte upprepa mig då jag svarat på detta ovan. Till sist.

Med vänlig hälsning
//Ralph Sundberg

PS Rörande Arnstads klassificering av SD som neofascistiskt vill jag även påpeka att meningen lyder ’möjligtvis klassificeras som’. Med den formuleringen ville jag signalera att jag är tveksam till Arnstads analys och klassifikation av SD som neofascistiskt.

Tja...jag anser nog Arnstad vara den mest ovetenskapliga, oseriösa som någonsin gett sig ut för att vara något annat. Jag såg honom på publicistklubben (avsnittet kanske finns kvar på nätet). Hans ögon lyste av oförställt hat och han spottade ur sig hat verbalt (där kan du tala om hat). Gör en balanserad vetenskapsman så? Inger det förtroende?

Tack ännu en gång Sundberg för din replik.