En terrakottaarmé av paradoxer visar på liberalismens liberala förfall

Populism är ett populärt, användbart och ett mycket mångtydigt begrepp. Man får gärna den uppfattningen att vilket parti som helst alltid kan anklaga sina motståndare för populism. Enligt Wikipedia finns det högerpopulism där den populistiska kritiken går ut på en låg skattenivå och en liten stat. Det finns vänsterpopulism där kritiken går ut på att objektet för kritiken idylliserar den gamla socialismen. Wikipedia räknar upp en del andra populismer som lämnar fältet fritt för att anklaga i princip alla partier för populism. Definitionen ”att hitta enkla lösningar på svåra problem” kan som alla förstår alltid användas mot den opposition som har förslag med större folkligt stöd än det egna förslaget. Det är påfallande ofta inte frågan om enkla eller komplicerade lösningar, utan vad partierna vill göra enligt deras ideologi och samhällsvision.   

Samma mönster ser vi när DN:s krönikör Håkan Boström skriver om begreppet populism. Chocken blir inte överdrivet stor när Boström i sin analys kommer fram till att partier och rörelser som det liberala DN alltid ogillat plötsligt stämmer in i mönstret på populistiska rörelser. Artikeln saknar möjligheter att kommentera och Boström med DN i ryggen skulle säkert vid en analys komma fram till att sådana möjligheter för läsarna också är i enlighet med populism. Boström försök till en definition av begreppet börjar så här.

Det som särskiljer populismen enligt Müller är anspråket på att företräda det “sanna folket”; de hårt arbetande, skötsamma medborgarna vars rätt förtrampats av en svekfull liberal elit.

Först studsar vi vid Boströms definition ”en svekfull liberal elit” och DN råkar beteckna sig som en liberal tidning. Se där, med en ansträngning så liten att den kan jämföras med att plocka upp en pocket från hängmattan, kan nästan all kritik mot liberala förslag behändigt kallas för populism. Tyvärr råkar det vara så att hårt arbetande och skötsamma medborgare råkar vara en rätt stor väljargrupp och DN med åsiktsfränder bland partier, för inte alltid en politik som attraherar en del av denna stora grupp. Surt sade räven, men risken finns att denna stora väljargrupp då överger dessa partier. Där har vi demokratins kärna och nödvändiga momentum. Vidare i Boströms paradoxer.

Kärnan i denna världsbild är inte utmålandet av en fiendebild utan att den i grunden inte erkänner samhällets pluralism.[…] 

En konsekvens av detta är att populismen i grunden inte erkänner förekomsten av en legitim opposition.

I själva verket är det precis tvärtom. Det Boström kallar populism (han nämner längre ned i artikeln SD) är just den pluralism Boström talar om. De åsikter Boström ogillar så starkt att han vill kalla dem populistiska är just ”samhällets pluralism av åsikter” och den ”legitima opposition” Boström så hett efterfrågar. När Boström verkligen möter en legitim opposition står han inte ut med det utan vill genast kalla den populistisk. Vidare i Boströms begreppsvärld. 

Demokrati definieras i regel som folkstyre. Men det som främst utmärker demokratin är pluralismen.

Fel! Demokrati definieras alltid som folkstyre. Fel igen! Det som främst utmärker demokratin är just folkstyre med allmänna val. Att det främsta kännetecknet skulle vara ”pluralismen” är en sentida nödlösning för att legitimera impopulära åsikter. Pluralism av åsikter är en naturligt följd av demokrati eftersom människor tender att genom årtusenden faktiskt tycka olika, från samhällets minsta beståndsdel familjen, till styret av nationen. Pluralismen har i princip alltid funnits där precis som luften vi andas. 

Vidare i artikeln svamlar Boström på med begrepp som ”kompromissvilja” som ett demokratiskt tecken, samtidigt som han nämner Sverigedemokraterna som populistiskt. Boström glömmer då verkligheten där just övriga partier demonstrerat obetingad kompromisslöshet och t.o.m. tävlat inbördes i denna kompromisslöshet mot just SD. För att inte förlänga texten i onödan tar vi till sist med detta av Boström.

Medlet är total samhällsomdaning. Det är knappast en slump att Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson gärna talar om Sverige som ett “splittrat land” – ett samhälle som han enligt egen utsago vägrar att vara en del av.

Nu är det inget parti i Sverige som förespråkar total samhällsomdaning. Är det något som liknar ”total samhällsomdaning” så är det införandet av den mångkulturella paradigmen, dessutom utan att fråga folket. Konservatism är som bekant motsatsen till plötsliga totala omdaningar. Nu är det inte bara Åkesson som talar om ett ”splittrat land”. Orden faller olika men allt från Socialdemokraterna till Dogge Doggelito talar också om ett splittrat land. Det kan ju bero på att det ligger något i det. 

Boström och DN visar tyvärr upp de nutida liberalernas liberala förfall. Det är inte längre frågan om att inte hålla med någon men ändå dö för rätten att motståndaren skall få rätt att uttrycka åsikten. Snarare är det frågan om att ändra hela det demokratiska begreppet för att försöka få motståndarna åsikter att framträda i ett illegitimt ljus. Boström staplar upp så många paradoxer i sin artikel att ställde vi dem på rad skulle de mest likna en terrakottaarmé. Det finns ingen väg ut från detta utan att gå tillbaka till både liberalismens och demokratin grundvalar. Vi tycker olika, vi har olika åsikter och låt folk rösta på den politik som faller dem mest i smaken. Tappar du röster till din politiska motståndare? Bit i det sura äpplet, rannsaka dig själv och din egen politik, kasta inte skit på din motståndare.    

När gamla revolutionärer blir till skådespelare

Jag läser roat en artikel i DN av den före detta revolutionären Sven-Eric Liedman. Jag läser artikeln lite extra roat för att jag i min ungdom faktiskt läste böcker av Liedman och tror mig veta vad han faktiskt stod för, nämligen proletariatets diktatur där anhängarna av det som då kallades överklass skulle ställas mot en mur och avrättas. Nu talar inte Liedman om det samhälle och de metoder han skrivit böcker om för några decennier sedan. Nu angriper han dagens politiker för ideologisk hemlöshet och SD för rasism.

Nu råkar jag ha läst tillräckligt många böcker om den klassiska marxismen för att veta att denna ideologi förespråkade samma immigrationspolitik som SD, nämligen en restriktiv sådan. Om nu många blir förvånade kan jag berätta att enligt den ideologi som Liedman en gång bekände sig till, så sågs massimmigration som ett sätt för arbetsgivarna att pressa ned lönerna. Det kanske var den enda rätta analysen av den ideologi Liedman med sådan iver bekände sig till. Om detta minns Liedman tydligen ingenting, om vi skall döma av hans artikel i DN.

Liedman skriver så här i sin artikel.

Men socialkonservatismen tjänar som en motivering för rasismen.  

Ett påstående som inte härleds av Liedman och självklart inte bevisas, trots att SD:s partiprogram finns lättillgängligt på nätet. Bakgrunden till Liedman påstående lär vara att SD förespråkar en restriktiv immigrationspolitik, precis som renläriga marxisterna fordom gjorde. En marxism som Liedman bekänt sig till större delen av sitt liv och som aldrig anklagades för rasism. Vidare skriver Liedman så här.

SD gräver fram en ideologi från tiden före första världskriget.  

Nu är det så att samtliga dominerande ideologier härstammar från datum innan första världskriget, även marxismen som Liedman bekänt sig till. Man undrar om inte Liedman uppnått den ålder där minnet blivit hm… väldigt selektivt. Vidare skriver Liedman så här.

Nej, demokrati är ett fungerande sätt att ha olika åsikter och ideal utan att råka i öppen konflikt. Men då måste åsikterna och idealen också få komma till tals. Så är det sällan i dag.

Jag gnuggar mig i ögonen, detta är höjden av parodi. Liedman har större delen av sitt liv propagerat för proletariatets diktatur, inte demokrati. Nu skriver han alltså i DN om hur demokrati skall fungera. Det är inte sannolikt att jag och många andra väljer Liedman som läromästare i detta styrelseskick.

Liedman skriver kritisk om det han kallar ”New Public Management” (NPM) och det är riktigt att SD inom en del områden som skolan varit kritisk till detta. Däremot har SD inte någonstans talat om de ”röda stugor” i sin folkhemsideologi som Liedman lite föraktfullt försöker måla upp som SD:s ideal. Det är inget fel på röda stugor, men de flesta inom SD förstår att ett folkhem i dag måste bli en modern variant av den gamla modellen där de flesta fortfarande kommer att bo i städer och pendla till sina arbeten. En vision om ett modernt folkhem måste självklart vara realistisk och ta vår tid som utgångspunkt. Vi kan inte och vill självklart inte trolla bort datorer och mobiltelefoner. Dessutom fanns det baksidor med det gamla folkhemmet som vi självklart inte vill ha tillbaka. Till sist tar vi med detta av Liedman.

Med ett idylliserande samhällsideal ska fler än bara de renodlade främlingshatarna luras in i fållan. 

Varje parti bestämmer självklart själva vilka visioner och vilken modell av ett framtida samhälle de vill arbeta för. SD har valt att inte ansluta sig till visionen om ett mångkulturellt samhälle, ett samhälle som alltmer börjar visa sina brister och baksidor. Det räcker tydligen för Liedman att man tillbakavisar den mångkulturella visionen för att begrepp som ”idylliserad” skall plockas fram. ”Surt sade räven” ligger väl närmast till hands här. Är det något som "idylliserats" i dagens medier så är det den mångkulturella visionen. Senast var det en rapport från OECD där det uppenbart felaktigt påstods i både DN och andra tidningar att Sverige tjänade ekonomiskt på vår immigration. Ett påstående som vederlagts av både Tino Sanandaji och docent Jan Tullberg. Där både DN och SvD dessutom vägrat ta in en replik från Tullberg. Vad är detta om inte grov "idyllisering"?   

Självklart består SD inte av en samling ”främlingshatare”. Vi i SD reser och tar del av andra kulturer lika mycket som sympatisörer av andra partier. Att vi skulle vara fientliga till ”främlingar” är i det närmaste ett barockt påstående, då många av dessa ”främlingar” dessutom nuförtiden är medlemmar i SD. Däremot påstår vi att det är bättre, mera logiskt att hjälpa 100 människor i närområdet med mat, vatten och säkerhet än att låta en person, som dessutom har resurser att betala en människosmugglare, flytta till ett utanförskapsområde i vårt land. Dessutom väntar ofta ett liv i arbetslöshet och alienation för de som vi tar emot. Är det något ord Liedman borde förstå är det just alienation. Det är ett ord han ofta själv använde på den tiden han öppet erkände sig till proletariatets diktatur.