Reflektioner politikerveckan I Visby - och min keps

Ja hög tid för lite lätta reflektioner från Politikerveckan I Visby, inkluderat debaclet om min rutiga och kanske lite gubbiga keps.

Om vi klarar av detta med kepsen en gång för alla, så var det inte konstigare än att jag såg en länk på twitter om herrkläder, något som vanligtvis intresserar mig föga. Jag tyckte dock att jag inte bör använda Nike-kepsar till min vardagskostym. Jag ville ha något lite mer respektabelt. Jag klickade på länken, kom till Nordic Wear. Där såg jag en rutig keps som såg acceptabel ut. Någon gång under resans gång blev jag medveten om att Nordic Wear förmodligen är återförsäljare åt Thor Steinar, ett klädmärke som högerradikala ofta använder sig av. Märket på kepsen med runor är en smula ovanligt och jag blev förmodligen varse Thor Steinar redan när jag såg märket med två runor, ett T och ett S, representerat då Thor Steinar.

Att högerradikala använde sig av märket hade jag hört talas om, men jag har ingen koll på vilka märken I övrigt de använder sig av, eller att det skulle vara kontroversiellt, speciellt inte när företaget ägs av ett moderföretag i Saudiarabien. Speciellt inte när ingen media eller journalist någonsin jagat någon för att använda sig av märket Hugo Boss, LÄNK. Hugo Boss designade uniformerna åt SS, på riktigt. Alltså här talar vi om riktiga nazister som mördade miljontals människor. Varför detta oerhörda och plötsliga intresse för min keps då? Kan det, möjligtvis, äga politiska orsaker? Jag bara spekulerar lite.

Märket är utan någon som helst tvekan I världen ett T och ett S I runor. Vem som helst kan kontrollera detta, t.ex. På Wikipedia LÄNK, för att vederlägga diverse både sjuka och långsökta teorier som förts fram I några oseriösa medier. Att jag skulle gå I kläder med något som ens liknar ett nazimärke är föga troligt. Ungdomar hade I våras målat en svastika utanför ledamotshuset, där det arbetar hundratals personer. Trots mängden människor som måste ha noterat klottret var det jag som tog kontakt med våningsservice för att få bort klottret. Låter det troligt att jag skulle befatta mig med något som ens på tusen ljusår påminner om ett solkors? Nog om denna keps nu.

Jag hade under denna Politikerveckan andra åtaganden än att gå på seminarier och mingla, bland annat ett styrelsemöte i en styrelse där jag är suppleant. Vad seminarierna anbelangar är de fler än någonsin, men också, enligt mig, ointressantare än någonsin. Färre och färre seminarier äger ordentligt intresse. Många av seminarierna är också av karaktären lobby-tillfällen.

Jag bevistade en debatt där Fridolin, Baylan, Björklund och Tomas Tobé diskuterade skolan, och främst då huvudmannaskapet. Fördelen med debatten var att det framfördes det jag sagt hela tiden, att huvudmannaskapet alltid varit delat mellan stat och kommun. Frågan är hur man skall vikta detta delade huvudmannaskap. I övrigt briljerade Björklund rätt rejält och enligt mig, sopade han banan med Baylan. Fridolin upprepade mest att vi bör inrätta ännu en skolkommission. Upprepningarna var av den ihärdigheten att nerverna på publiken sattes på hårda prov. Det var i alla fall en rätt givande debatt sammanfattningsvis.

En övergripande reflexion är annars att den politiska adeln, tillsammans med medie och föreningsetablissemanget varje år firar julafton efter ett slitsamt år i Visby. Detta intryck blir starkare för varje Politikervecka. Tillställningar där ”mångfald”, ”öppenhet” och ”tolerans” var ledord kunde räknas i tusental. Överallt kunde man läsa och höra om mångfaldens välsignelse. De som talade om ”allas lika värde” och flyktingsströmmar lyftes upp till skyarna av Opinions och PR-byråer, LÄNK. Man hade nog tänkt att ge SD en riktig känga inför det stundande valet. Men mot vem riktade man sig? Det fanns ju bara redan troende i Visby. Det är inte åsiktsmånglarna i Visby som fäller avgörandet i hösten val. Det är bland annat förortens folk som kommer visa vad de tycker om utvecklingen.

Vad tycker förortens folk om en utveckling där det viktigaste verkar vara att införa genuspedagoger på förskolorna, i stället för att arbeta för en trygg och stabil skola. En utveckling där det tjatas om ”allas lika värde” in absurdum, i stället för att arbeta för en rättvis och fungerande sjukvård och en trygg tillvaro genom ett fungerande polis och rättsväsende. En utveckling där man tjatar om den oundvikliga globaliseringen i stället för att arbeta för att ungdomar för arbete, på riktigt. En utveckling där man lyfter fram mångkultur i tid och otid, i stället för att tala om för det uppväxande släktet och dess föräldrar vad som är rätt och fel och för att sätta en tydlig gräns att i svenska skolor blir ingen kallad vare sig ”svennehora” eller ”blatte”. En utveckling där man tjatar om kränkningar och diskrimineringar på de mest underliga grunder, i stället för att i praktiken ge alla chans till att bli vad de vill och göra de klassresor de har förmåga och motivation till. Jag vet inte vad förortens folk säger om denna utveckling, men jag pekar åt ett annat håll än vad hipsterkonsulterna i Visby pekar.

Jimmie Åkessons tal var det bästa han någonsin hållit enligt nästan alla sympatisörer jag pratat med. Det verkar som att man måste befinna sig i någon slags utanförskap för att få den rätta glöden och verklighetsförankringen. Jonas Sjöstedt höll ett tamare tal som nästan verkar vara anpassat till den politiskt vulgära stämningen i Visby. Symtomatiskt nog nämnde Sjöstedt vare sig arbetare eller klass under sitt tal. Det skulle sannolikt få rosévinet att smaka lite surare. Inte heller är V längre ett parti för förortens folk, om vi skall dra en elak slutsats.

Något kom emellan Löfvéns tal så jag missade tyvärr det, men jag har läst deras ”Framtidskontrakt” LÄNK. De grupper som specifikt nämns där är kvinnor, funktionshindrade och utländsk arbetskraft. Inget fel i att satsa på de grupperna, men varför är det just dessa som nämns i ett framtidskontrakt framtaget av deras kongress? Inte heller S verkar vara förortens folk.

I stället för att behandla verkliga och allvarliga problem inför framtiden, är det småchica populistiska budskap som äger det offentliga rummet i Visby under Politikerveckan. Som exempel, flaggor med ”nej till kärnkraft” syntes tydligt, och tycktes smälta in förträffligt i miljön. Medan riktigt allvarliga frågeställningar om vårt framtida energibehov lyste med sin frånvaro (vad jag kunde se). Man kan göra så mycket mer av denna Politikervecka, vad gäller belysning av allvarliga samhälls- och framtidsproblem. I stället fokuserar man på mångfald och märket på min hastigt inköpta keps.  

En terrakottaarmé av paradoxer visar på liberalismens liberala förfall

Populism är ett populärt, användbart och ett mycket mångtydigt begrepp. Man får gärna den uppfattningen att vilket parti som helst alltid kan anklaga sina motståndare för populism. Enligt Wikipedia finns det högerpopulism där den populistiska kritiken går ut på en låg skattenivå och en liten stat. Det finns vänsterpopulism där kritiken går ut på att objektet för kritiken idylliserar den gamla socialismen. Wikipedia räknar upp en del andra populismer som lämnar fältet fritt för att anklaga i princip alla partier för populism. Definitionen ”att hitta enkla lösningar på svåra problem” kan som alla förstår alltid användas mot den opposition som har förslag med större folkligt stöd än det egna förslaget. Det är påfallande ofta inte frågan om enkla eller komplicerade lösningar, utan vad partierna vill göra enligt deras ideologi och samhällsvision.   

Samma mönster ser vi när DN:s krönikör Håkan Boström skriver om begreppet populism. Chocken blir inte överdrivet stor när Boström i sin analys kommer fram till att partier och rörelser som det liberala DN alltid ogillat plötsligt stämmer in i mönstret på populistiska rörelser. Artikeln saknar möjligheter att kommentera och Boström med DN i ryggen skulle säkert vid en analys komma fram till att sådana möjligheter för läsarna också är i enlighet med populism. Boström försök till en definition av begreppet börjar så här.

Det som särskiljer populismen enligt Müller är anspråket på att företräda det “sanna folket”; de hårt arbetande, skötsamma medborgarna vars rätt förtrampats av en svekfull liberal elit.

Först studsar vi vid Boströms definition ”en svekfull liberal elit” och DN råkar beteckna sig som en liberal tidning. Se där, med en ansträngning så liten att den kan jämföras med att plocka upp en pocket från hängmattan, kan nästan all kritik mot liberala förslag behändigt kallas för populism. Tyvärr råkar det vara så att hårt arbetande och skötsamma medborgare råkar vara en rätt stor väljargrupp och DN med åsiktsfränder bland partier, för inte alltid en politik som attraherar en del av denna stora grupp. Surt sade räven, men risken finns att denna stora väljargrupp då överger dessa partier. Där har vi demokratins kärna och nödvändiga momentum. Vidare i Boströms paradoxer.

Kärnan i denna världsbild är inte utmålandet av en fiendebild utan att den i grunden inte erkänner samhällets pluralism.[…] 

En konsekvens av detta är att populismen i grunden inte erkänner förekomsten av en legitim opposition.

I själva verket är det precis tvärtom. Det Boström kallar populism (han nämner längre ned i artikeln SD) är just den pluralism Boström talar om. De åsikter Boström ogillar så starkt att han vill kalla dem populistiska är just ”samhällets pluralism av åsikter” och den ”legitima opposition” Boström så hett efterfrågar. När Boström verkligen möter en legitim opposition står han inte ut med det utan vill genast kalla den populistisk. Vidare i Boströms begreppsvärld. 

Demokrati definieras i regel som folkstyre. Men det som främst utmärker demokratin är pluralismen.

Fel! Demokrati definieras alltid som folkstyre. Fel igen! Det som främst utmärker demokratin är just folkstyre med allmänna val. Att det främsta kännetecknet skulle vara ”pluralismen” är en sentida nödlösning för att legitimera impopulära åsikter. Pluralism av åsikter är en naturligt följd av demokrati eftersom människor tender att genom årtusenden faktiskt tycka olika, från samhällets minsta beståndsdel familjen, till styret av nationen. Pluralismen har i princip alltid funnits där precis som luften vi andas. 

Vidare i artikeln svamlar Boström på med begrepp som ”kompromissvilja” som ett demokratiskt tecken, samtidigt som han nämner Sverigedemokraterna som populistiskt. Boström glömmer då verkligheten där just övriga partier demonstrerat obetingad kompromisslöshet och t.o.m. tävlat inbördes i denna kompromisslöshet mot just SD. För att inte förlänga texten i onödan tar vi till sist med detta av Boström.

Medlet är total samhällsomdaning. Det är knappast en slump att Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson gärna talar om Sverige som ett “splittrat land” – ett samhälle som han enligt egen utsago vägrar att vara en del av.

Nu är det inget parti i Sverige som förespråkar total samhällsomdaning. Är det något som liknar ”total samhällsomdaning” så är det införandet av den mångkulturella paradigmen, dessutom utan att fråga folket. Konservatism är som bekant motsatsen till plötsliga totala omdaningar. Nu är det inte bara Åkesson som talar om ett ”splittrat land”. Orden faller olika men allt från Socialdemokraterna till Dogge Doggelito talar också om ett splittrat land. Det kan ju bero på att det ligger något i det. 

Boström och DN visar tyvärr upp de nutida liberalernas liberala förfall. Det är inte längre frågan om att inte hålla med någon men ändå dö för rätten att motståndaren skall få rätt att uttrycka åsikten. Snarare är det frågan om att ändra hela det demokratiska begreppet för att försöka få motståndarna åsikter att framträda i ett illegitimt ljus. Boström staplar upp så många paradoxer i sin artikel att ställde vi dem på rad skulle de mest likna en terrakottaarmé. Det finns ingen väg ut från detta utan att gå tillbaka till både liberalismens och demokratin grundvalar. Vi tycker olika, vi har olika åsikter och låt folk rösta på den politik som faller dem mest i smaken. Tappar du röster till din politiska motståndare? Bit i det sura äpplet, rannsaka dig själv och din egen politik, kasta inte skit på din motståndare.