lördag, september 12, 2009

Vad är det som är ”riktigt allvarligt”?

I SvD står det om alla bränder och stenkastning mot samhällets tjänare, natten till lördagen pyrde dessa oroligheter upp både i Göteborg och Uppsala. I Göteborg försökte ungdomar t.o.m. elda upp en spårvagn genom att hälla brännbar vätska på den och sedan sätta fyr, elden självslocknade dock.

SvD:s journalist intervjuar i samband med alla dessa oroligheter polisens presstalesman, Christer Nordström som säger så här i SvD.
Det som är riktigt allvarligt är att vi märker hur de rent rasistiska tendenserna växer fram. Vi får sådana påringningar från allmänheten och det är allvarligt. Det här väcker oerhörda krafter, även om de flesta som ringer oss är sansade personer.
Det var väl det vi anade, det riktigt allvarliga är inte upploppen och förstörelsen i sig, det är allmänhetens reaktioner, de kan ju reagera ”rasistiskt”. Polisens presstalesman är antagligen politiskt tillsatt (eller åtminstone tillsatt av strategiska skäl) de vanliga polismännen på gatan som blir utsatt för stenkastning och glåpord är antagligen minst lika ”rasistisk” som delar av allmänheten.  Vi frågar oss, hur är det meningen att folk skall reagera? Väntar sig politiker och journalister att folk skall börja gå med bössa och försöka samla ihop till ännu en fritidsgård?

Det är också så att en del oroligheter inte nämnts i media utan tystats ned, jag har själv genom djungeltelegrafen nåtts av rykten om oroligheter även i t.ex. södra Stockholm. Orsaken till nedtystningen kan ju bero på att myndigheterna inte vill ha en spridningseffekt av oroligheterna, men en tacksam bonus är också att den övriga befolkningen inte riskerar att reagera ”rasistiskt”. Det riktigt allvarliga är väl egentligen inte om människor reagerar ”rasistiskt” utan om de börjar ifrågasätta den förda integrations och immigrationspolitiken, men enligt den politiskt korrekta manualen kanske det är just den som är ”rasistiskt”. Alla dessa upplopp är ju som alla förstår ett symtom på att den förda politiken är djup felaktig på områden som integrations och immigrationspolitiken.

Vi väntar fortfarande på att ansvariga politiker skall ta bladet från munnen och åtminstone kommentera dessa upplopp. Fram till nu har vi inte hört ett knyst från våra politiker. Om befolkningen reagerar kraftigt så kan man säga det motsatta om våra politiker, de reagerar inte alls verkar det som.

Länk SvD

Länk DN

fredag, september 11, 2009

Hur skall media göra denna gång?

När Mehdi Ghezali satt fången på Guantánamo och speciellt när han släpptes 2004 så utmålades Ghezali som i princip oskyldig, även om ingen media direkt sade att han var oskyldig. Det var tal om rättsövergrepp och godtyckligt förfarande, Ghezali utmålades som utsatt för en stor orättvisa. Det beskrevs mellan raderna som om Ghezali enbart befunnit sig på fel plats vid fel tidpunkt. Värst av alla var journalisten Gösta Hultén, han anklagade i princip hela det svenska samhället för att inte ställa upp för Ghezali (länk-kubasvensken).

Peter Althin och hans advokatbyrå kämpade för att Ghezali skulle få skadestånd från USA för sin tid han satt på Guantánamo. Detta gick nu inte men om Althin hade lyckats, var hade den stora summa gått som då skulle ha utbetalats, inte till terrorverksamhet väl? (länk –ger upp)

Nu är Ghezali åter i strålkastarljuset, han har gripits i Pakistan misstänkt för terrorism. Att det direkt är svårt att bevisa förstår nog alla. Han kanske befann sig i dessa oländiga områden tillsammans med ytterst suspekta typer för att förkovra sig i Koranstudier och öva sin fromhet. Alla människor har ju rätt att befinna sig var den så behagar. Om Ghezali fängslas återigen så är det säkert rättsövergrepp av inkonsekventa myndigheter med tvivelaktigt rättspatos, till skillnad mot det svenska rättssystemet som borde vara ett rättesnöre för resten av världen. Vi dömer ju ingen, speciellt ingen som misstänks för att undergräva det västerländska samhället, det kan ju så lätt bli propaganda för diverse nationella element.

Jag kritiserar egentligen inte Ghezali, han får väl delta i de krig han vill, och ta konsekvenserna av sina val naturligtvis. De jag kritiserar är svensk media som i princip alltid tar en märklig ställning och vinkling vid sådana här tillfällen. Hur skall man göra nu? Hur skall man ställa sig till alla de artiklar och nyhetsinslag man gjort tidigare om denne Ghezali? Skall man göra det mest bekväma och glömma allt som man tidigare skrivit om honom?

Länk DN

Länk SvD


UPPDATERING:
Allt fler ickeofficiella källor pekar ut Safia Benaouda, dotter till Helena Benaouda, som den unga svenska som gripits tillsammans med Ghezali. Benaouda har gripits tidigare i Somalia misstänkt för att ha deltagit i strider på den fundamentalistiska sidan. Media skildrade även den gången Benaouda som oskyldig (skulden var naturligtvis inte bevisad). Modern, ordförande i Sveriges musliska råd, gjorde då uttalanden i SvD om sin dotter enligt följande.
Hon är så envis. En glad och sprallig tjej som älskar tv, saltlakrits och sitt smink. Hon bryr sig om andra människor och tror gott om alla. Väldigt blåögd och väldigt mycket tonåring
När hon nu tänker tillbaka finns det ingenting som han gjort eller sagt som får henne att tro att han skulle vara extremist eller att han skulle ha haft politiska skäl att åka till Somalia.
Hon misstänker att det var möjligheten att se ett exotiskt land som lockade paret att åka till Somalia, tillsammans med andra från Sverige som de träffat i Dubai. Safia Benaouda drömmer om att jobba med bistånd. Kanske, tror hennes mamma, var det en nyfikenhet som fick henne att vilja se Somalia.
Kanske ville hon förlänga resan för att dölja sin graviditet för mig.

Länk SvD Helena  Benaouda om sin dotter som gripits i Somalia

Kanske har dottern blivit gravid igen, kanske tyckte hon de norra delarna av Pakistan också var exotiskt, kanske överväldigades dottern Safia ännu en gång av nyfikenhet. En sak är säker, är dottern oskyldig är hon i varje fall väldigt, väldigt blåögd. 

Länk Gudmundsson SvD

Ett litet steg i rätt riktning

Regeringens nya modell för att ta emot nyanlända flyktingar är sannolikt bättre än det system som ligger för handen. De nyanlända immigranterna skall så fort som möjligt sättas i arbete, speciella ”lotsar” skall hjälpa dem till rätta i samhället. Deltagande och prestation i de aktiviteter som erbjuds skall vara ersättningsgrundande. Förmodligen kommer fler nya medlemmar i vårt samhälle ut på arbetsmarknaden med denna nya modell.

Det man spontant reagerar på med den nya modellen är att det faktiskt går nästan en halv miljon utan arbete redan, hur i hela friden skall en nyanländ immigrant kunna få arbete? Detta med ”lotsar” låter också måhända lite löjligt, men nu skall vi inte vara negativa. Sedan har vi frågan om alla de som redan finns här och går arbetslösa, vad skall göras åt dem?

Ändå så är detta ett litet steg i rätt riktning, viljan är trots allt god. Nästa steg måste bli en reformering av själva flykting och immigrationspolitiken, först då kan vi tala om ett paradigmskifte. Immigrationspolitiken borde reformeras enligt följande punkter:
  1. Krig och naturkatastrofer kan aldrig utgöra orsak till permanent uppehållstillstånd. Lösningen på katastrofer kan ju inte vara att tömma länderna på sin befolkning.     
  2. De utan giltiga papper kan aldrig få uppehållstillstånd. I länder där de kräver papper har alla plötsligt giltiga papper.   
  3. Anhöriginvandring gäller fru och barn, inga andra.   
  4. I första hand skall alltid TUT ges, inte PUT.  
  5. Kriminalitet som kan ge två års fängelse omöjliggör PUT    
  6. Vid grova ”hedersrelaterade” brott eller problematik där allvarliga hot föreligger så avvisas dem som står för detta. Många liv på unga människor kan räddas på detta enkla sätt.
Vi väntar alltså med spänning på nästa steg i Sabunis arbete.

Länk DN

Länk SvD

torsdag, september 10, 2009

Mod borta och här hemma

Hanne Kjöller skriver om de modiga kvinnorna Kartika Sari Dewi Shukarno från Malaysia och Lubna al-Hussein från Sudan. Båda kvinnorna bröt medvetet mot rigida fundamentalistiska regler i sina respektive hemländer och vägrade böja sig när samhället med mullorna i spetsen krävde bot och bättring. Shukarno hade druckit öl på en nattklubb och hotades med spöstraff, eftersom händelsen och straffet blev internationellt känt så utmanade hon makten och sade bara ”visst, kom igen och ge mig spö då”. Al-Hussein hade fräckheten att bära byxor som en man och hon utmanade samhället i Sudan på liknande sätt. Även hon verkar segra över mullorna.

Kjöller skriver käckt och hurtfriskt om dessa rakryggade kvinnor och de har med all rätt imponerat både på Kjöller och mig. På ett själklart och naturligt sätt tar Kjöller parti för kvinnorna och förväntar sig att alla läsare också gör det, vilket med största säkerhet också stämmer.

Men dessa fundamentalistiska principer och tänkande finns också i vårt land. Muslimska män sätter upp stränga religiösa regler för sina fruar och döttrar även i Sverige. Det är nu det blir intressant. Tar Kjöller och andra samhälliga debattörer lika självklart och frejdigt parti för frihetliga och sekulära principer mot fundamentalismen även på hemmaplan? Det är upp till var och en att bedöma naturligtvis men jag tycker inte det. Plötsligt tassar vi på tå och börjar ta hänsyn vi absolut inte gjorde när det gällde Sudan och Malaysia. Varför gör vi det? Varför är fundamentalistiska tendenser mer förkastliga i Sudan och Malaysia än här hemma? Skall vi vara ärliga så kritiseras denna typ av fundamentalism även här på hemmaplan, men inte på samma självklara sätt. Denna skillnad är högintressant och berättar något viktigt om vårt samhälle. Så här skriver Kjöller i sin artikel.

Det sägs att ord har dödat fler än svärd. Kanske har också ryggrad revolutionerat samhällen mer än allsköns artilleri. Tänk Ghandi och Luther King. Utvecklingen fortsätter.     
Ja gör den verkligen det Kjöller? Ghandi och King kritiserade de samhällen de levde i, inte missförhållanden på andra sidan jordklotet. Hade de ägnat sig åt kritik mot samhällen i andra världsdelar än de levde i skulle ingen vetat vem de var nuförtiden. Ryggrad har man när man vågar gå emot det etablerade samhälle man själv lever i och dessutom får ta stryk för det. Vilka är det i dagens Sverige som ställer sig upp och går emot det etablerade samhället, samt dessutom vågar riskera någonting för sitt ställningstagande? Kanske är det så att ryggradens resning och hårdhet minskar proportionellt med levnadsstandarden. I fattiga länder vågar man sitt liv för det som är sant och riktigt, men i rika länder som Sverige vågar man inte riskera sin lönebonus för det man tror på.

Det etablerade samhället och våra politiker hade en unik chans att visa något som i alla fall liknar ryggrad för några år sedan. Det var en bjudning på ett silverfat för att visa ett uns av resning för det som är rätt och riktigt. Konstnären Lars Vilks ritade en slarvig barnteckning som skulle föreställa Muhammed som hund. Delar av den muslimska världen protesterade vilt och hotade med att sluta köpa svensk mjukost. Regeringen Reinfeldt var knäpptyst till tystnaden blev öronbedövande. Till sist klev så Reinfeldt fram och påpekade principerna för vår yttrandefrihet med sådan överdriven diplomati att han fick det till att låta som en ursäkt. Därefter tog han emot en rad ambassadörer från muslimska länder och ingen av oss vet vad Reinfeldt sade då. Jag vågar mig dock på en gissning att han inte gav ambassadörerna fingret och förklarade vad vår yttrandefrihet egentligen innebär och hur enormt barnsligt de bar sig åt.

Det hade varit roligt om Kjöller hade jämfört de två rakryggade kvinnorna, Shukarno och al-Hussein med Reinfeldts agerande när muslimska regeringar försökte brännmärka en barnteckning . Och hur agerade du Kjöller under ”krisen” med Vilks barnteckning, gav du Vilks samma frejdiga stöd som du ger de två kvinnorna? Skrev du en krönika där du konstaterade att vi sålde vår ryggrad för lite mjukost? Jag är säker på att en inhemsk Ghandi eller King skulle gjort just det.

onsdag, september 09, 2009

Ej representativt för allmänheten

Vi får verkligen hoppas att denna undersökning inte är representativ för allmänheten, är den det så har jag badat för sista gången i en pool, astmaframkallande eller inte. 
 


Vad sysslar de med på Uppsala universitet?

I en artikel på SvD opinion så argumenterar en forskare på Uppsala universitet mot en artikel som Sabuni skrivit på Brännpunkt 3 september. Forskaren heter Kjell Magnusson och jobbar på en institution vid universitetet som heter något så obskyrt som ” Centrum för multietnisk forskning”. Jag gissar att denna typ av ”forskningsinstitutioner” bara finns i Sverige likt genus”forskningen”.

Sabuni skrev i sin artikel det självklara att invandrare förväntas ha vissa kunskaper om det svenska samhället. Hon skrev det nästan lika självklara att de som väljer att bosätta sig i vårt land skall vara medvetna om vissa grundläggande värderingar om demokrati, jämställdhet och ungdomars rätt att fritt välja sin väg genom livet. Det Magnusson ser som riktigt problematiskt var att Sabuni även påstod att all mångfald inte är av godo. Så här skriver Magnusson som svar på detta.
Sabunis budskap är både anmärkningsvärt och problematiskt. Hon utgår från att invand rare är okunniga om demokratins principer och alla människors lika värde. Hon slås inte av tanken att de universella värden hon hänvisar till existerar i en variant som av utomstående ofta uppfattas som kulturspecifik.

För henne är det självklart att ”vi” inte bara har rätt att kräva av invandrare att de följer landets lagar. På fullt allvar menar hon att ”de” även måste ändra sina värderingar, vilket i realiteten innebär att Sabuni inte accepterar mångfald som grundläggande demokratisk princip.

Att en forskare kan dra så fullständigt ologiska slutsatser som Magnusson gör här är riktigt anmärkningsvärt, det får en t.o.m. att börja tvivla på om detta med ”forskning” fullständigt utarmats i vårt land. Sabuni utgår inte från att invandrare är okunniga om någonting bara för att hon säger att mångfalden har sina gränser. Det är två vitt skilda kategorier som ”forskaren” Magnusson helt ologiskt likställer. Sedan påstår Magnusson att de värden Sabuni tar upp kan existera hos grupper men vara ”kulturspecifika”. Kanske det, men är dessa värderingar så kulturspecifika så att vi inte känner igen värderingarna så blir det i praktiken samma sak som om vissa grupper inte äger dessa värderingar överhuvudtaget.

Det är faktiskt så att vissa människor helt enkelt måste ”ändra sina värderingar” för att passa in i vårt samhälle. Det kan faktiskt vara så ”illa” att svenska folket helt enkelt inte accepterar vissa värderingar heller. Om man som Fadimes pappa hellre mördar sin egen dotter än låter hon sällskapa med en etnisk svensk pojke så är det fullständigt oacceptabelt att ha sådana värderingar när man frivilligt flyttat till vårt land.

Sedan påstår Magnusson att Sabuni inte accepterar ”mångfald som grundläggande demokratisk princip”. Här kan man göra en lång rad med invändningar mot Magnussons sätt att resonera, för lång dessutom, man orkar knappt dra alla motargument. Man kan för det första inte dra den slutsatsen som Magnusson gör med härledning av det Sabuni skrev. Att man ser mångfaldens gränser har inget att göra med om man accepterar mångfald eller inte i sin helhet.  Den viktigaste invändningen är dock att mångfald inte har något med demokrati att göra. Demokrati utgår från att folk skall vara med och påverka beslut, vanligtvis brukar man sammanfatta det med yttrandefrihet, åsiktsfrihet och fria val. Detta har inget med mångfald att göra. Däremot får man i en demokrati vara för mångfald, liksom man får vara emot samma mångfald. Till sist skriver Magnusson så här i sin artikel.
Sabunis resonemang vilar för övrigt på felaktiga premisser. Det förhåller sig inte så att det moderna samhället hålls samman av vissa värderingar. Varken teoretiskt eller empiriskt finns stöd för tanken att ett samhälle av vår typ måste bygga på kulturell likhet i djupare mening.

Bland infödda svenskar finns en påtaglig mångfald i fråga om livsstil, värderingar, religiös hållning och politiska attityder, vilka dessutom har en direkt koppling till social struktur. Ingen väntar sig att direktören och arbetaren umgås eller har samma åsikter. Varför denna oro över att invandrare söker sig till sina landsmän och bevarar vissa kulturdrag? 

Det finns massvis med samhällsdebattörer och forskare som anser att samhällen hålls samman med vissa grundläggande värderingar och en gemensam strävan. Vad gäller empirin kan Magnusson studera vad som hände i det forna Jugoslavien, detta med tanke på de kulturella likheter som Magnusson nämner.

När jag växte upp i ett annat samhälle än det vi har i dag så fanns verkligen en annan gemenskap och en känsla av att vi alla strävar mot samma mål. Det fanns givna ramar och uppfattningar som både direktören och arbetaren hade gemensamt. Som exempel kan nämnas att alla samhällslager respekterade poliser och brandmän som i samhällets tjänst gjorde oerhört viktiga insatser. Alla samhällslager respekterade kvinnors rätt att gå sin egen väg i livet samt vara fredad på gator och torg. Alla samhällslager fattade att de samhälliga institutionerna var betalda av samtliga skattebetalare och att de tjänade samhället i sin helhet.

Just när bilar och skolor brinner i Göteborg, Uppsala och Södertälje så kommer Magnusson med sitt fullständigt verklighetsfrämmande resonemang, att gemensamma värderingar inte spelar någon roll. Läser forskare inte ens dagstidningar? Sällan eller aldrig har jag sett en människa som kallar sig forskare varit så fullständigt fel ute.

Länk SvD Magnusson


Länk SvD Sabuni

tisdag, september 08, 2009

Är det inga politiker som bryr sig om kriget i förorten?

Anders Westgårdh skriver en krönika i Aftonbladet om att ”Kriget i förorten är en räkmacka för SD”. Samtidigt beskriver Westgårdh bilbränder, skadegörelse, stenkastning på både brandmän och poliser i sin artikel. Även Westgårdh ser att dessa relativt nya företeelser blir allt vanligare och sprider i förort efter förort, det började i Rosengård för att sedan sprida sig till Göteborg och Uppsala bl.a. Så här skriver Westgårdh i sin artikel.
Det är otroligt tröttsamt, det så kallade kriget om förorterna. Inte minst för att det innebär en räkmacka rakt in i riksdagen för Sverigedemokraterna.
Varje kastad sten slungas tillbaka i form av ökad främlingsfientlighet. Varje brandsatt bil ger nytt syre till den pyrande brasan där allt fler svenskar finner värme och gemenskap i sitt förakt för utlänningar.
Det innebär en räkmacka för SD därför att det i grunden visar att något är fel med den förda politiken. Det är själva vitsen med en demokrati att väljarna skall kunna säga ifrån om de inte är nöjda med den politik de styrande partierna för. Och för Westgårdh är det många människor som kan berätta att, ”vi är väldigt missnöjda med den huvudlösa immigrationspolitiken och slappa integrationspolitiken, vi är också väldigt missnöjda med den kriminalpolitik som förs. Vi är så förbannat missnöjda så vi inte tänker lägga vår röst på ett parti som står för nuvarande politik på dessa områden”.

Allt fler svenskar finner INTE värme och gemenskap sitt förakt för utlänningar. Allt fler svenskar finner möjligtvis ”värme och gemenskap” i sin samlade upplevelse av frustration och besvikelse över den förda politiken. Det är självklart att varje brinnande bil ger nytt syre åt missnöjet, något annat vore märkligt. Bilar skall inte eldas upp som folknöje, vi är inte vana vid det i vårt land och vi vill inte bli vana vid det heller. Vidare skriver Westgårdh så här i sin artikel.
Det räcker att läsa kommentarerna till denna tidnings artiklar i ämnet. ”SD är de enda som kan lösa de här problemen, alla andra partier vägrar inse huvudproblemet”, skriver en läsare. ”Det finns endast ett sätt att få stopp på vansinnet och det är vid valurnorna”, skriver en annan. 
Jag tror faktiskt att det är just på det viset Westgårdh skriver, det behövs ett nytt parti. Vi ställer oss frågan, har någon rikspolitiker sagt något om hur de skall lösa problemen med de brinnande förorterna? Har någon partiföreträdare ens nämnt de senaste upploppen i våra förorter? Har det diskuteras eller debatteras bland våra etablerade politiker? Inte vad jag vet och själva upploppen är inget annat än ett symtom på ett ännu djupare och allvarligare problem. Vidare skriver Westgårdh så här i artikeln.
Invandring till Sverige har pågått sedan medeltiden, och att ifrågasätta det värde vi tillförts av människor från andra länder är direkt löjligt. Men trots stora politiska visioner och vackra ord kvarstår faktum att integrationen är vår tids största misslyckande.
Det Westgårdh talar om är en helt annan typ av naturlig arbetskraftsinvandring, den går inte att jämföra med våra tiders extrema immigration. Vallonerna flyttade till Sverige och lärde oss järnhantering. Det fanns jobb åt dem p.g.a. deras kunskaper. Alla tjänade på det, även i strikt ekonomisk mening. Vi hurrade inte åt den vallonska kulturen och lät dem leva på att dansa vallonska danser på gator och torg. Inte var det snack om någon integration heller, de lärde sig leva som oss och behöll själva den kultur de ansåg att de ville bevara. Svenska lärde de sig snabbt eftersom alla enbart pratade svenska med dem.

Till slut så måste vi ta upp ännu ett allvarligt djupt grundproblem som Westgårdh snuddar vid här (utan att själv veta om det) de stora politiska visioner som Westgårdh skriver om här fanns hos våra högt uppsatta rikspolitiker, men de fanns aldrig hos det svenska folket, ett folk som inte ens blev tillfrågat om de delade politikernas vision.

Länk Aftonbladet

Den nya folksporten

Enligt ”Nationell i dag” så var några nationaldemokrater på väg till ett lokalt möte i Södertälje när de plötsligt såg rök och senare en folksamling med ungdomar som stod och såg på. Gänget med ungdomar var upplivade av branden (i förskolan Rubinen) och de hurrade och jublade när branden tog sig. Ungdomarna ömsom skrek ömsom tjattrade både på svenska och andra språk, de samlade även på stenar och flaskor av någon outgrundlig orsak. Efteråt var det enligt nationaldemokraterna fest i området med bengaliska eldar och orientalisk musik. 



Vi är nog många som blir förtvivlade av den senaste tidens utveckling med skolor som brinner, brandmän och poliser som blir attackerade, men på sätt och vis har vi oss själva att skylla. Vi är alla ansvariga för den utveckling som verkar ta en ände med förskräckelse om inte en kursändring sker väldigt snart. Vi ställde oss inte upp och sade ”nej” tillräckligt tydligt när vi såg att utvecklingen gick åt fel håll. Vi fortsatte att ge våra röster till de partier som av grumliga politiska och ideologiska skäl ville omvandla vårt samhälle i mångkulturell riktning. Vi var inte tillräckligt många som vågade ta risken att kritisera utvecklingen av rädsla för att bli kallad ”rasist” eller ”främlingsfientlig”. Vi var för många som lät oss luras av den uppenbart ihåliga propaganda som det etablerade politiska skiktet öste ut i alla våra medier. Nu är det ganska sent att vakna, det kan t.o.m. vara försent.

Länk Nationell i dag

måndag, september 07, 2009

Dömd för grov misshandel, får fortsätta sin sjuksköterskeutbildning

En av de dömda för den grova misshandeln på Kinnunen och hans flickvän får fortsätta sin sjuksköterskeutbildning. Den aktuella utbildningsinstitutionen, Sahlgrenska akademin, känner till domen mot en av sina elever men anser att de inte kan stänga av henne enligt nr: 34 av Dagens medicin. Inte heller ”enheten för behörighet och patientsäkerhet” vid socialstyrelsen kan stänga av den dömda kvinnan enligt Dagens Medicin, de har enbart lagt in henne i sina register enligt enheten.

Den kvinna som döms för den grova misshandeln och samtidigt studerat till sjuksköterska är med största sannolikhet Nathalie Nikadon som enligt förundersökningsprotokollet studerar till sjuksköterska och dessutom bor i Göteborg. Att en person som med vett och vilja ställer sig och sparkar på en annan liggande kvinna allt vad hon orkar skall arbeta som en vårdande sjuksköterska är lite svårt att föreställa sig. Om hon inte tar klart avstånd från allt hon gjort som vänsterextremist så är hon direkt olämplig för yrket.

Med risk för att sticka ut hakan lite grand tycker jag dock att hon borde få en ny chans om hon fullständigt tar avstånd från AFA, RF och alla dess medlemmar, samt alla de aktiviteter av våldsam natur som dessa grupper står för. Det innebär också att hon skulle avbryta all kontakt med medlemmar från dessa obskyra grupper.  Alla bör få en andra chans, även AFA-medlemmar, dock efter avtjänat straff som i detta fall var väl milt.



Länk SvD

Länk DN

Grundläggande missuppfattning om lagen

I SvD argumenterar två jurister och en författare för att alla utvisningar där personer stämplats som ”säkerhetsrisker” skall prövas i domstol. Enligt artikelförfattarna skall de som utvisas p.g.a. av detta skäl kunna överklaga beslut om avvisning. Som exempel på ”godtyckliga” avvisningar ger författarna utvisningen av de två egyptierna som utvisades av den förra regeringen. Så här står det i artikeln.
Fallet med de två egyptier, som 2001 på vaga grunder och utan domstolsprövning, fraktades till tortyr i Egypten, var resultatet av en godtycklig, politiserad prövning av den dåvarande regeringen

Artikelförfattarna har fullständigt missförstått lagen. Regeringen kan avvisa vilka personer den vill, alla människor som inte är medborgare kan betecknas som ”non grata” och avvisas från landet. Det sker i princip aldrig utan skäl, men regeringen behöver inte uppvisa några skäl alls. Vad en ”politiserad prövning” är undandrar sig mitt kunnande men är det bevisat att dessa egyptier inte var säkerhetsrisker? Vidare så står det i artikeln.
För att garantera rättssäkerheten måste alla säkerhetsärenden avgöras av erfarna jurister i domstol.

Det finns förmodligen inget annat land i världen som har den tågordningen att den egna regeringen inte kan avvisa personer utan domstolsprövning. Det skulle i.o.f.s. inte förvåna om Sverige blev först med det också. Återigen ser man att artikelförfattarna inte förstått den grundläggande principen. Det finns inget som säger att någon människa utan medborgarskap har RÄTT att befinna sig inom landets gränser, därigenom faller hela resonemanget om rättssäkerhet. Om jag åker till USA och den amerikanska regeringen inte vill ha mig där så åker jag därifrån fortare än kvickt. Skulle jag börja orera om domstolsprövning skulle det förmodligen generera ett allmänt gapflabb som skulle få Chris Rock (googla) grön av avund. Till sist så står det så här i denna artikel.
Säpo får inte ställas över lagen. Det gäller inte minst i det så kallade kriget mot terrorism, där rättssäkerheten ofta har kränkts. Rättsvidriga deportationer från Sverige måste upphöra.

Artikelförfattarna visar återigen att de inte förstått något av de principer som gäller, inte bara för Sverige utan alla länder på jorden. SÄPO ställer sig inte över lagen, de gör en bedömning och sedan kanske regeringen tar ett beslut om att personen i fråga är ”non grata”. Ingen människa utan medborgarskap har RÄTT att vara inom landets gränser, därigenom faller hela resonemanget om rättssäkerhet. Inga deportationen är i strikt mening ”rättsvidriga”. I princip kan regeringen avvisa en helt oskyldig oförvitlig person från landet utan att det är rättsvidrigt. Man önskar att vissa grundläggande principer skulle klargöras i denna debatt som verkar föras med argument som inte vilar på juridisk grund utan mest förs med känsloargument.

söndag, september 06, 2009

Intervju med män som mördat sina döttrar

Sanna Rayman skriver i dag en artikel som handlar om en bok där några gärningsmän som dödat sin egen dotter intervjuas. Låter det barockt? Ja kanske, men en del intressanta upplysningar kommer ändå fram. Den numera så bekanta skamkulturen är kanske inte ensam orsak till dessa bestialiska mord om man får tro vad boken förmedlar. Utanförskap och sönderfallande maktstruktur för klanen är andra orsaker som bidragit till dessa ofattbara mord.

Raymans artikel innehåller förmodligen ett allvarligt fel. I samband med att pappan till Fadime mördade henne så anger pappans bror pappan för dådet. Det står i artikeln att detta visar på att brodern tog avstånd från det bestialiska mordet. Om jag inte minns alldeles fel så erkände Fadimes pappa direkt och skyllde på psykisk sjukdom. Det visar att det kan ha varit en uppgjord plan av både pappan och dennes broder. Brodern anger pappan som blir klassad som ”ej tillräknelig” och får en kortare vistelse på Säter som enda straff. Nu gick ju planen inte i lås och när pappan blev klassad som ”tillräknelig” och dömdes till livstid så tog han snabbt tillbaka sitt erkännande. Att överhuvudtaget tala om ”heder” i samband med allt detta känns vämjeligt.

Det står också om Kamali, den man som dragit löjets skimmer över allt som kan kallas ”samhällsforskning”. Kamali har enligt artikeln försenat en debatt om skamkulturen och därigenom också försenat alla åtgärder mot denna förskräckliga sedvänja. Så här står det i artikeln när Rayman intervjuar en av boken författare, Nima Dervish.
SR:Ni riktar ganska stark kritik mot de kulturrelativistiska debattörer som inte velat erkänna att hederskulturen finns, bland andra integrationsutredaren Masoud Kamali?

ND: Det som Kamali gjorde, eller inte bara han utan flera, var en enorm björntjänst. Förnekandet försenade debatten kraftigt. Visst, man ska inte generalisera i onödan, men let’s face it, de här problemen är större i vissa grupper. Man måste se sanningen.

Mycket allvarliga anklagelser riktas mot Kamali således. Det man faktiskt kan invända (till Kamalis försvar?) är att ingen människa med sitt fulla förstånd i behåll kan väl ha tagit Kamali på allvar? Vi får förmoda att ingen av våra beslutsfattare skulle ha tagit baron von Münchhausen på allvar som färdades mellan krigsskådeplatserna sittande på en kanonkula, samma sak måste väl ändå gälla Sahlins handgångne man Kamali. Vi minns ju alla hur Sahlin avsatte integrationsutredaren Anders Westholm och tillsatte Kamali för att få ett lite mer politiskt korrekt resultat av undersökningen. Enbart denna fadäs av Sahlin borde ha gjort henne omöjlig som partiledare, för att sedan inte tala om statsminister.

Länk SvD

Ni kan gissa vad jag tycker om Kamali bara på antalet artiklar jag skrivit om honom.

Länk mina tidigare artiklar om Kamali

Wikipedia Kamali             Phuuu....

Stoppa denna osmakliga ”trafficking”

Enligt en artikel i DN så ökar hela tiden antalet minderåriga som anländer ensamma till Sverige och söker asyl. I augusti var det 60 – 70 i veckan som anlände till vårt land och det är något av en ”all time high”. Trots regeringens vädjan så ökar inte antalet kommuner som är villiga att ta emot dessa minderåriga asylsökande. Så här står det i DN.
Majoriteten av Sveriges kommuner vill fortfarande inte ta emot dem. Av Sveriges 290 kommuner är det just nu 98 som har tecknat avtal med Migrationsverket om mottagningsplatser.

– Vi klarar inte det här längre, säger Sophia Öhvall Lindberg, som är Migrationsverkets ansvarige i förhandlingarna med kommunerna.

Vi klarar inte längre av detta som nation, det är en osmaklig hantering som borde stoppas. Att denna illustra flyktingström överhuvudtaget kommit igång och tagit fart är därför att vi gett signaler om att den är möjlig, hur många ensamkommande barn sökte asyl på 70-talet? Eller på 80-talet? Barn och ungdomar skall vara hos sina föräldrar. Finns inte föräldrarna i livet skall de vara hos sina närmaste släktingar, samma släktingar som förmodligen betalat resan hit.

Det är lätt att känna sympati för ensamma unga människor som anländer från samhällen i upplösning. Denna folkomflyttning är dock inte lösningen på något problem, tvärtom, vi skapar nya problem. Dessa unga människor behövs sannolikt i deras hemländer om dessa någonsin skall byggas upp, och det måste väl ändå vara meningen. En massa andra frågor dyker upp i samband med denna flyktingström, vem betalar resan hit? Hur vet barnen vart de skall åka överhuvudtaget? Hur är det med Dublinförordningen, är Sverige första asylland för dessa unga människor? Dyker föräldrarna vanligtvis upp efter att barnen erhållit asyl? Många frågor men våra medier ger få svar. Det är i vilket fall dags att sätta stopp för denna märkliga form av immigration.

Länk DN